Ständigt denna Ilias

Det är mycket med Iliaden och Odysséen just nu.

För att markera det dubbla ursprunget kompletteras Lagerlöfs porträtt på bokens omslag med en traditionell homerosavbildning.

Till att börja med har Jan Stolpes önskan från 2010 nu blivit hörsammad och Lagerlöfs Homeros föreligger nu nyutgivna i Svenska Akademiens serie ”Svenska Klassiker” — vilket i sig är något ganska anmärkningsvärt, eftersom samtliga tidigare utgivningar i denna serie varit original på svenska och inte översättningar till svenska. Seriens idé är att hålla ”våra klassiska författare” tillgängliga för att därmed utgöra en ”viktig förutsättning för fortlevnaden av vårt litterära och språkliga arv och därmed vår kulturella identitet.” Med lika stora ord försvaras detta tilltag i två förord, dels ett kortare av Akademiens ständige sekreterare Peter Englund (som för övrig också skriver på en blogue då och då) och dels ett längre av ledamot Jesper Svenbro, som ju är ”poet och litteraturforskare med antik grekiska som specialitet”. Textredigeringen, efterskrift, kommentarer och ordförklaringar står Jan Stolpe för.

Ikväll högtidlighålls denna nyutgivning av Lagerlöfs båda översättningar med ett evenemang på — som alltid — Medelhavsmuseet i Stockholm. Klockan 18:00 presenteras verken av såväl Stolpe som Svenbro, och böckernas finns att köpa till ”specialpris” — som eventuellt väger upp entréavgiften på 80 kronor.

Svenska Dagbladet hänger också med på homeroståget genom att publicera en understreckare om antikbruk, närmare bestämt om två omtolkningar av Homeros verk, signerad Annie Burman, presenterad som ”klassicist” från King’s College i Cambridge. Det rör sig om Christopher Logues War Music från 1981–91 och Madeleine Millers The Song of Achilles från 2011. Den senare är så modern att den även har en egen trailer.

Leif Andrée medverkade senast i SVT-produktionen ‘Äkta människor’ och ses under hösten även som Porthos i ”De tre musketörerna” på Stockholms stadsteater.

På teater Galeasen har man ytterligare ett par veckor chansen att uppleva Christina Ouzounidis Agamemnons förbannelse, som fått en hel del positiv respons i tidningarna och som förlängts på grund av ett stort publiktryck. Som vanligt (vågar man nästan säga) utgår Ouzounidis från mytkretsen kring Atreusätten, närmare bestämt kung Agamemnon och dennes familj. Senast var det Klytaimnestra som hade ordet (i Vit, rik, fri); denna gång är det mannens tur att få tala fritt. Sista föreställningen äger rum den 2 december.

En annan nyhet med anknytning till Homeros är att Johannes Anyuru idag tilldelas SvD:s litteraturpris (som till skillnad från historie- och teaterprisen saknar namn hämtade från muserna). Anyurus debut Det är bara gudarna som är nya, som berörs flyktigt i intervjun i dagens tidning, var ju en samling dikter som presenterade en sällsam blandning av de homeriska sångerna och svenska förortsmiljöer:

Vreden, gudinna, besjung
som brann i min nigger Akilles,
många avslagna knivblad
nedstuckna i brevinkasten
många spottloskor blandade med blod,
orden är hjälmar
som klyvs
till bronsskålar och fylls,

våra fäders tårar. (Svart neon, ur Det är bara gudarna som är nya, 2003)

Johannes Anyuru vid gårdagens utdelningsceremoni vid evenemanget ‘Bokens dag’.

Avslutningsvis slumpar det sig så att min gymnasieklass i grekiska, som jag för övrigt givit namnet Atropos, till idag har i uppgift att gruppvis presentera fem olika aspekter av Homeros, något jag naturligtvis ser mycket fram emot — vilket bättre sätt att avsluta en arbetsdag kan ni komma på?

Paris dom: Redogör för historien som föregår Iliaden! Vad hände egentligen innan grekerna drog ut i strid mot trojanerna? [Peleus och Thetis bröllop, Skönhetstävlingen, Sköna Helena, Menelaos, Agamemnon]
Iliaden: Återge huvuddragen i detta verk! Vad handlar det om? Vilken roll spelar gudarna? [Akilles, Hektor, Agamemnon, Priamos, Patroklos]
Odysséen: Återge huvuddragen i detta verk! Vad handlar det om? Vilka övernaturliga inslag förekommer? [Odysseus, Cyklopen, Poseidon, Kirke, Kalypso, Penelope]
Homeros stil: Vad är utmärkande för Homeros stil? [Hexameter, stående epitet, liknelser, de agerandes egna berättelser]
Den homeriska frågan: Vem var Homeros? Varifrån kom han? Har han över huvud taget funnits? Hur gamla är texterna – när skrevs de ned första gången? [rapsod, redaktör, Friedrich August Wolf, analytiker och unitarier, Milman Parry]

 

Antikbruk och Översättning – evenemang i Uppsala

Grekiska och bysantinska seminariet vid Uppsala universitet (Institutionen för lingvistik och filologi) bjuder nu in till tre spännande och intressanta möten i tät följd. På onsdagen den 7 december äger två av dessa rum, medan det tredje är förlagt till torsdagen den 8. Översättning och Dimitrios Iordanoglou verkar vara de två röda trådarna i samtliga programpunkter. Jag kommer själv att delta i det andra evenemanget, och jag har tänkt inleda med att berätta om pindaroshistorien som ägde rum här på min blogue, samt säga några ord om de ansatser till översättning jag själv håller på med. Alla intresserade är hjärtligt välkomna!

Nedan följer seminariets information om evenemangen i lätt bearbetad form. Jag har också byggt på med korta presentationer av de olika deltagarna. Om du är osäker på hur man hittar på Humanistiskt centrum, använd denna pdf-guide.

Christina Ouzonidis är en av de drivande bakom Teatr Weimar i Malmö, ett scenkonstkollektiv med ett verksamhetsfält som sträcker sig mellan teater, konst, poesi och modern konstmusik.

Onsdagen den 7 december 2012, kl. 14.15, i rum 6-K1031 (Engelska parken)
Vad kan man göra med grekiska klassiker idag? — en diskussion om antikbruk
Diskussionen inleds av två unga kulturpersonligheter som talar utifrån sina egna erfarenheter av antikbruk i dagens Sverige.
Christina Ouzounidis, ”Myten – en stöld”
Dimitrios Iordanoglou, ”Rör inte min klassiker!”

Onsdagen den 7 december 2012, kl. 16.15, i rum 6-K1031 (Engelska parken)
Vem ska översätta grekiska klassiker och hur? — en diskussion om översättning
Diskussionen inleds av en grupp översättare och forskare som talar utifrån sina egna erfarenheter.
Johanna Akujärvi, Dimitrios Iordanoglou, Lars Nordgren, Jan Stolpe och Göran Svärd

Torsdagen den 8 december 2012, kl. 13.15-15.00, i rum 9-3042 (Engelska parken)
Dimitrios Iordanoglou presenterar ett pågående översättningsprojekt, en svensk översättning av den retoriska texten Dissoi logoi.

Deltagarna
Christina Ouzounidis arbetar som dramatiker och regissör. Hon skriver och regisserar såväl för sin egen scen som för större scener, bland annat Stockholms Stadsteater, Dramaten och Sveriges Radio. Hon har också arbetat med ny svensk poesi och gjort hörspel och uppsättningar av poeter som Ida Börjel, Helena Eriksson och Martin Högström. Ouzounidis har blivit uppmärksammad för pjäser som Heterofil, Lagarna och Vit, rik, fri. Under året är hon aktuell med just Vit, rik, fri på Stockholms Stadsteater.

Dimitrios Iordanoglou bor för närvarande utomlands, men gör alltså ett gästspel i Sverige nästa vecka. (Foto: Pelle Johansson, UNT)

Dimitrios Iordanoglou är fil. dr i grekiska (Uppsala) och författare till Antiken by Night – Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen (Glänta 2009) samt Iliaden — en cover (Ruin 2010). Han var senast aktuell som medredaktör till G(l)ömda historier — klassiska normer och antik kritik (Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet 2011), där han bland annat skrev om bruket av antiken och om Iliaden och svensk hiphop.

Johanna Akujärvi är fil. dr i grekiska (Lund) och arbetar för närvarande med ett projekt om svenska översättare av antik litteratur från 1500- till 2000-talet. Hon har också översatt Aristoteles Retoriken, som för närvarande är under faktagranskning och ges ut av Retorikförlaget.

Lars Nordgren är jag själv, doktorand och lärare i grekiska (Stockholm). Jag är precis i slutfasen av att färdigställa min avhandling, och ska — god willing, weather permitting — disputera under vårterminen 2012. Jag arbetar även på lediga stunder med en översättning av Acharnerna och Kvinnornas folkförsamling, de två komedier av Aristofanes som aldrig tidigare översatts till svenska.

Jan Stolpe är översättare, främst från grekiska och franska. Han är kanske mest känd för sina översättningar av Platons samlade skrifter, men står även, bland mycket annat, bakom översättningar av de tre stora tragediförfattarna, vilka han gjort tillsammans med poeterna Göran Eriksson och Lars-Håkan Svensson. Han arbetar just nu med att översätta Montaignes essäer, för andra gången.

Göran Svärd är poeten som nyligen publicerade ett urval av Pindaros lyrik i svensk översättning. Han har tidigare gett ut en diktsamling, Förbidan, på eget förlag, och kom på så sätt i kontakt med CKM förlag, som är utgivare till Pindarosurvalet, som jag tidigare skrivit om. För närvarande arbetar han med att översätta Horatius oden 1-4.

 

Immortals 3D

Höstens stora filmhändelse för alla antik- och äventyrsintresserade måste vara Immortals — den senaste i raden av de moderna arvtagarna till de så kallade sword and sandal-filmerna. Denna gång har man utgått ifrån sagorna som omgärdar hjälten Theseus, men även den så kallade titanomachin, det vill säga den uråldriga konfrontationen mellan gudarna hemmahörande på bergen Olympos och Othrys, i dagligt tal de olympiska gudarna och titanerna.

Minotauren, som för övrigt hette Asterion, sitter här i sin mamma Pasifaes knä. Bilden är hämtad från en rödfigurig kylix funnen i Vulci, idag på Frankrikes äldsta museum, Cabinet des Médailles, på 58 rue Richelieu, Paris I.

Sagan om Theseus och Minotauren, med de unga männen och kvinnorna som offras i labyrinten, Ariadne med tråden och kung Egeus som kastar sig i havet, var den som fascinerade mig allra mest som barn, och jag känner mig ganska säker på att jag inte är ensam om det. Senare i livet lärde jag mig att det finns nära på lika många sagor om Theseus som om Herakles, och det verkar som att filmskaparna inte har gjort samma urval som jag hade gjort, i varje fall inte om jag fortfarande var barn. I förhandsmaterialet syns över huvud taget inte någon minotaur till, inte heller någon Prokrustes. Det vore naturligtvis helt galet att utelämna dessa, och det finns indikationer på att så heller inte har skett.

För den som har 300 i färskt minne (och vem har inte det?) är det mycket man känner igen — särskilt den visuella framställningen är väldigt lik. Det verkar förresten som att alla filmer ska vara i 3D nuförtiden; för egen del har jag aldrig sett en 3D-film —någonsin— och räknar således med att bli helt omkullblåst av effekterna. Jag har biljett till föreställningen nu på torsdag, och hoppas ha tillfälle att återkomma med mina intryck efteråt. En sak jag särskilt har fastnat för i trailern är stridsscenen, som liksom målningarna i ett kyrktak betraktas underifrån. Regissören, Tarsem Singh, sade redan 2009 att han hade för avsikt att använda renässansliknande bildspråk, blandat med modernitet. Det ser mycket lovande ut.

Till skillnad från hur Zeus gestaltas i de flesta andra filmer är han en ung man i 'Immortals'. Hjälmens design är också en tydlig blinkning åt Maximus i den stilbildande 'Gladiator'. Eller är det till 'MF Doom'?

Filmens handling kretsar kring titanen Hyperion, spelad av Mickey Rourke (ni minns väl The Wrestler?), som förklädd till kung av Kreta är på krigsstigen mot gudarna och människorna. För att få tillräckligt med makt för att ta över världen behöver han dock en särskild pilbåge, med vars hjälp han kan släppa fria alla de titaner som sedan tidernas begynnelse suttit inspärrade i Tartaros. På så sätt kan han uppnå det dubbla syftet att förgöra både människorna och de olympiska gudarna.
De olympiska gudarna, som händelsevis är på människornas sida, får emellertid av någon anledning inte blanda sig i människornas affärer, utan tvingas ta till en okonventionell metod. I skepnaden av en gammal man söker Zeus upp bonden Theseus och ger honom i uppdrag att, i korthet, rädda världen, och därmed även gudarna.  Det verkar på det hela taget rätt tunt med komplexa karaktärer, men det är nog fel att förvänta sig det i en film av denna typ. Redogörelsen är också huvudsakligen baserad på trailern och kan mycket väl vara bristfällig.

Slutligen kanske det bör sägas något om frågan huruvida filmskaparna gjort ”rätt” eller ”fel”. Jag brukar säga att det är regissörens och producentens fria val, eller rättare deras uppgift, att berätta sin egen version av myten — det finns alltså inte någon objektivt rätt eller fel version av myten, utan endast ett gemensamt grundstoff, som konstnären/poeten har att arbeta med som utgångspunkt. Detta är väl också receptet till de mytologiska sagornas starka överlevnadsförmåga: det är inte så noga med detaljerna, utan det är de stora dragen som ska stämma.

Jag tyckte själv att det var svårt att höra vad rösterna sa, så jag bjuder här på en textning:

Hyperion I have plenty of women… I have plenty of weapons… I have moved every precious stone… these people worship upon. My mark… will be left on this world forever.
Theseus Noooo!
Cassander The Heraclion King, Hyperion, has declared war on all of humanity.
Zeus If any of you influence the affairs of mankind… the punishment will be severe. If there is one human who could lead them against Hyperion… it would be Theseus.
Hyperion The gods may be on your side, but your pain(?) has just begun.
Phaedra To those whom much is given, …much is lost.
Theseus Today, we were offered something we would never have. Today, we fight for honor. Fight for your future. Fight for your children. Fight for immortality!
Phaedra The gods chose well.

 

Papyrer i Oslo II: ledig anställning som doktorand

Gillar du att arbeta med text, men även att arbeta med händerna? Då är kanske papyrologi något för dig! Bilden visar ett privat brev från 100-talet av okänt ursprung. (P.Oslo III 156)

I augusti förra året skrev jag att papyrologi etablerats som forskningsfält vid universitetet i Oslo. Fram till idag har det dock endast funnits en praktiserande papyrolog på plats. Nu utlyser man emellertid en forskartjänst i klassiska språk knutet till projektet ”Editing papyrus texts from the collection of the Oslo University Library”, delvis finansierat av norska forskningsrådet. Så om du (1) har en magisterexamen eller motsvarande i ”antik grekiska eller liknande ämnen som klassisk filologi, klassiska språk eller historisk språkvetenskap”, (2) är intresserad av att göra editioner med översättning och kommentar, främst ur ett språkhistoriskt perspektiv samt (3) kan tänka dig att flytta till Oslo, finns det bara en sak att göra: gör en grym ansökan och skicka in den innan den 15/9 2011!

Läs mer om papyrologi på institutionens sida,  eller forskningsprojektets sida.

Läs också den tentativa innehållsförteckningen till den aktuella utgåvan.

 

Bunte Götter – äntligen i Sverige!

 

Gemensamt för de olika instanserna av denna vandringsutställning har varit att museerna plockat fram exempel ur de egna samlingarna. Jag ser med spänning fram emot vilka just Medelhavsmuseet har lyckats plocka fram.

 

I all hast vill jag passa på att tipsa om en spännande och i högsta grad sevärd utställning som öppnar på Medelhavsmuseet i Stockholm imorgon. Utställningen, som bär namnet Vita lögner, vill upplysa besökarna om att den marmorvita antiken aldrig har existerat. Istället var marmor i princip alltid bemålad, ofta i starka färger. Utställningen visas i samarbete med Stiftung Archäologie, en stiftelse som gjort det till sin främsta uppgift att gräva vidare i saken. Jag har skrivit några rader om detta tidigare, och händelsevis skriver odiumhistoricum just idag några mer allmänt tänkvärda saker i ämnet — bland annat lanseras det nya begreppet antikbruk, ett begrepp som ”ger företräde åt de moderna ideologiska, politiska och diskursiva sammanhang som föranleder användningen av antiken.” För visst är den gängse bilden av antika skulpturer i högsta grad ett resultat av denna ”användning av antiken” — och en rätt seglivad sådan, åtminstone enligt min egen magkänsla. Denna får också medhåll av Fredrik Helander, museipedagog vid Medelhavsmuseet [SvD 101008]:

– Det går nästan inte att rå på. För om sanningen ska fram tycker alla att det är snyggare, det har blivit en del av den västerländska kulturella identiteten.

Allting invigs med en ”internationell temadag” imorgon lördag, då bland andra Barbro Santillo Frizell, chefen för Svenska Institutet i Rom, talar. Utställningen pågår mellan den 9 oktober 2010 och den 30 januari 2011. Guidade visningar äger rum på tisdagar & torsdagar kl 18.30, söndagar kl 13 och kl 15. [DN 101008 skriver också en presentationstext, vars kommentarer är läsvärda.]

 

Nedslag i scenhösten 2010

I de tre rollerna i Lagarna ser vi Lina Englund, Sandra Huldt och Claes Ljungmark.

En snabb genomläsning av SvD:s bilaga ”Scenhöst 2010” [pdf, 132 MB] ger vid handen att det ser ut att vara ett ganska magert program, om man bara är intresserad av grekrelaterat drama, vill säga. Dock finns det några ljusglimtar som verkar kunna lysa ganska starkt.

Dramatikern Christina Ouzounidis, vars monolog Agamemnons förbannelse förra året spelades på Malmö stadsteater, är aktuell i höst med två olika grekrelaterade verk. I en intervju i tidningsbilagan berättar hon om sin relation till ”favoritfamiljen”, det vill säga Agamemnons:

– Jag är uppvuxen med dem. Arketyperna och situationerna den grekiska mytologin ger en bra konkretisering av tidlös problematik, säger Ouzounidis, som har en grekisk pappa. […]

I höst är hon dubbelaktuell i Stockholm. Galeasen ska spela nya pjäsen Lagarna. De namnlösa rollerna bygger på favoritfamiljen. Dramatikern försäkrar att man inte behöver kunna sina greker för att hänga med.

– Pjäsen handlar om skuld, eller inte skuld, och att befria sig från den. Titeln syftar på de lagar som omger våra liv och som är svåra att upptäcka. Gränsen mellan lagar och vanor är inte alltid tydlig. Jag försöker utreda bevekelsegrunderna för handlingarna.

Ann Petrén tillhör Stockholms stadsteaters fasta ensemble, och har tidigare medverkat i "Typ 931 Oidipos", en barnföreställning baserad på Sofokles drama.

Även Ouzounidis andra aktuella verk hämtar sitt stoff från sagokretsen kring Atreus hus. Den nya monologen Vit, rik, fri spelas på Stockholms stadsteater, är specialskriven för Ann Petrén, och är enligt Stadsteaterns sida ”ett 2000 år för sent försvarstal för Klytaimnestra – hon som dödade sin make, kung Agamemnon, för att hämnas dottern Ifigenia.”

– Den skildrar en kvinna i Grekland i Klytaimnestras situation. Hon är välbärgad och har makt men saknar rätt att fatta politiska beslut. Jag tycker det finns en parallell till vårt samhälle, som också är bakbundet.

Susan Graham och Plácido Domingo som Ifigenia och Agamemnon. Föreställningen är en samproduktion av the Metropolitan Opera och Seattle Opera.

Ifigenia dyker också upp senare, om än i modernare tappning. C W Glucks och N-F Guillards Iphigénie en Tauride (i live-sändning från The Metropolitan Opera) spelas på biografer runt om i landet genom Folkets hus och parker. Föreställningen äger visserligen inte rum förrän den 26/2 2011, men annonsen är redan ute så jag kunde inte låta bli att ta med den. Här rör det sig dock om den version av myten där Ifigenia överlever,  och inte utan skäl kan verket snarare upplevas som ett romantiskt drama än som en ”tragedi”; faktum är att flykttematiken påminner ganska mycket om exempelvis Mozarts operett Die Entführung aus dem Serail.

Från repetitionerna av Medeas barn. (Bilden från Webb-tv: presskonferens 100427)

Slutligen vill jag också nämna Suzanne Ostens och Per Lysanders Medeas barn (Backa teater, Göteborg), som skildrar Medeas och Jasons skilsmässa utifrån barnens perspektiv. Regissören, Sergej Merkusjev, menar att pjäsen utgör en milstolpe i svensk barnteater på grund av detta, och Mattias Andersson (konstnärlig ledare) gör gällande att det rör sig om barnteaterns enda ”klassiker”, det vill säga ”verk som är värda att spela om och om och om igen”. Givetvis är pjäsen baserad på Euripides Medea, men pjäsens handling är förlagd till nutid. Pjäsförfattarna hämtar ibland Jason och Medeas repliker direkt från originalet på vers, ”för att på så sätt förstärka hur obegripligt vuxnas gräl kan låta i barns öron.” Det är svårt att inte gilla det greppet.

När pjäsen skrevs 1975 var den banbrytande i sitt sätt att skildra barns vardag på scen. Idag är den en av våra starkaste klassiker och i ett Sverige där en tredjedel av alla barn lever med skilda föräldrar är pjäsens tematik fortfarande högaktuell.

Och till dem som undrar om Medea tar livet av barnen även i barnpjäsen kan jag meddela att ni kan andas ut. Pjäsen följer den alternativa myttraditionen där barnen får leva.

 

Introducing… nya aktörer på bloggbanan

Äntligen! Nu har ett mycket lovande nytillskott inträtt på bloggarenan; under rubriken ”odium philologicum” delar två skribenter, än så länge under pseudonymerna odiumphilologicum och odiumhistoricum, med sig av ”antik kritik grekisk text”, vilket inte kan kallas något annat än välkommet och efterlängtat. Ingen programförklaring ges, men det allra första inlägget, bestående av Demokritos första fragment (”Jag kom till Aten, och ingen visste vem jag var.”), verkar antyda att vi till att börja med befinner oss i Athen, åtminstone idémässigt, antar jag.  Herman Lindqvists närsynta och oreflekterande text om Marathon, tidigare omskriven här,  får sig en välförtjänt bredsida i odiumhistoricums (eller är det Peleus?) första inlägg.

"Odium philologicum" (vilket ungefär betyder "hat som har med filologi att göra") är ett svårdefinierat begrepp. Det rör sig om de starka känslor som kan uppstå i samband med att filologer har olika synsätt på samma fråga. Hur hatisk bloggen är återstår att se.

Jag har också nyligen passat på att lägga ut några olika länkar, som jag tror kan komma till användning för den som är intresserad av att gräva lite djupare:

Canities — en sida med såväl texter som praktiska redskap för att läsa och skriva grekiska på datorn.

Perseus Digital Library — en ofattbar samling av antika texter, där varje ord i sin tur är länkat till ett analysverktyg samt till ordlista. Oumbärlig men opålitlig.

Textkit — Gamla och äldre (men mycket användbara) läroböcker i latin och grekiska. Här finns exempelvis Smyths grekiska grammatik som pdf-fil. Gratis och lagligt.

Textkit erbjuder utöver en mängd läromedel även ett forum där man som nybörjare kan kommunicera med andra som lär sig språken på egen hand.

 

Papyrer i Oslo

Anastasia Maravela är också ansvarig för projektet att ge ut de resterande papyrerna i samlingen. Närmast väntar volym fyra, som innehåller 45 texter med transkription, översättning och kommentar.

Imorgon, fredagen den 27 augusti klockan 13, öppnar en länge emotsedd utställning på Oslos universitetsbibliotek som högtidlighåller dess hundraårsjubilerande papyrussamling. 1910 reste professor Samson Eitrem till Egypten och köpte för egna pengar några papyrer som han sedan donerade till UB. Han reste senare vid ytterligare tillfällen, denna gång utrustad med särskilda fondmedel, och köpte stora mängder papyrer att ta med sig tillbaka. Universitetsbibliotekets samling omfattar idag omkring 2200 exemplar, och bland dessa återfinns några riktiga godbitar, som vi ska se. Jubileumsutställningen, ”Fra Nilens bredder”, markerar också etableringen av papyrologi som forskningsfält vid universitetet i Oslo. Detta har möjliggjorts genom att papyrologen Anastasia Maravela sedan förra året har fast anställning vid IFIKK, (institutionen för filosofi, idéhistoria, konsthistoria och klassiska språk).

Vad är det då för texter som ställs ut? Jag har här valt ut några som jag tycker är särskilt intressanta. P. Oslo 1, exempelvis, kan omöjligen återges här i sin helhet, då det rör sig om en nära 2,5 meter lång papyrusrulle. Dess innehåll är även det spektakulärt: inte mindre än 371 rader av trollformler och besvärjelser, många dessutom med illustration. Den första sträcker sig över 34 rader och ser ut på följande sätt:

Lyckligtvis, för alla som inte obehindrat kan läsa antika grekiska papyrer, finns det böcker som ”The Greek Magical Papyri in Translation”, där denna text har nummer XXXVI. 1-34. Översättningen lyder:

Charm to restrain. Works on everything: Taking a lead lamella, hammered out while cold, draw with a bronze stylus the creature below and [write] the names, and deposit it nearby and in front [the person]: ”Come Typhon, who sit on the under[world] gate; / IŌ PAKERBĒTH IŌ BOLCHOSĒTH IŌ APOMPS IŌ SESENRŌ IŌ BIMAT IAKOUMBIAI ABERRAMENTHŌOY LERTHEXANAX ETHRELYOŌTH MEMAREBA, of Seth, BOLKOL, fear your uninhibited son.”

Bland de andra besvärjelserna som ryms i samma papyr finns exempelvis en ”charm to restrain anger and to secure favor and an excellent charm for gaining victory in the courts” och en ”marvelous love spell of attraction, than which none is greater”. Ni förstår nog själva varför utställningen borde bli välbesökt.

Nästa text, P. Oslo inv. 1413, är världsberömd. Det rör sig om ett av de få bevarade exemplen på en tonsatt text, ett libretto med noter, skulle man kunna säga. Jämte Seikilos-sången och en handfull andra är detta de enda antika noterna som finns kvar idag. Texten är skriven med extra mycket utrymme mellan raderna, där alltså noterna är markerade. Ett försök på att rekonstruera hur det kan ha låtit är gjort av den spanska gruppen Atrium Musicae de Madrid: ”Papyrus Oslo A/B Epilogos-Katastrophe”. Textutgåvan verkar dessvärre endast finnas på biblioteket på SFII, så jag kan inte återge texten.

"Det finns, som ni ser, luckor i texten." Klicka på bilden för högre upplösning.

Den sista bilden jag bjuder på är inget mindre än den äldsta bevarade självdeklarationen (eller selvangivelse, som det ju heter på norska), tillhörande en 35-årig kvinna, hennes femårige son samt dennes förmyndare. Utöver information om deras skattepliktighet finns det även uppgifter om individuella kännetecken, vilket gör att dokumentet även kunde fungera som en sorts identifikationshandling. Dokumentet är skrivet i kejsar Tiberius tjugonde regeringsår, vilket alltså innebär år 34. Inte heller här har jag lyckats få fatt i någon edition, så ni får hålla till godo med själva dokumentet.

Man kan söka digitalt bland ett urval av papyrerna på OPES, Oslo Papyri Electronic System, men denna tjänst är nog främst avsedd för experter. Den som har ytterligare frågor om utställningen kan vända sig direkt till Anastasia, och om man snarare undrar över papyrerna generellt till denna sida, eller till Gunn Haaland, bibliotekarie och ansvarig för samlingen. Utställningen pågår bara fram till och med den 8 oktober, så skynda er att åka dit!

 

Orestien i Noréns regi – Folkteatern i Göteborg

Det är äntligen dags för en ny uppsättning av Aischylos Orestien, den enda bevarade tragiska trilogin från antiken. Egentligen rör det sig om en ofullständig tetralogi eftersom vi saknar satyrspelet Proteus. Originaluppsättningen ägde rum redan 458 f.Kr., och var Aischylos sista i Athen. Denna gång är det Folkteatern i Göteborg som sätter upp en av de mest berömda texterna, och den nye teaterchefen Lars Norén står även för regin. Det är givetvis självklart att mitt grekhjärta klappar lite extra hårt när svenska teatrar tar sig an dessa viktiga texter.

Uppsättningen "Orestien" har också en blogg. Klicka på bilden för att komma dit.

Bland det mest anmärkningsvärda med den aktuella föreställningen är att även Stadsteatern i samma stad hade planerat att sätta upp samma drama nu i höst; detta avblåstes bara några veckor före Folkteaterns premiär (DN). Å ena sidan är det ju absurt att de inte visste om varandras planer — så stort är väl inte teater-Sverige, jag menar teater-Göteborg? Å andra sidan kan det tyckas lite svagt att Stadsteatern inte tror tillräckligt på sin uppsättning för att sätta upp den ändå. Samtidigt är det lätt att förstå att antalet potentiella besökare minskar ganska kraftigt. Hur många Orestier orkar man med på ett och samma år?

Teatrar nuförtiden rättfärdigar ofta uppsättningar av antika dramer med formuleringar som att de är ”mer aktuella än någonsin”. Sådana uttryck implicerar att om något är gammalt äger det också mindre relevans. Lyckligtvis är en sådan slutledning alldeles felaktig, och jag tror att detta också tydligt framgår för alla som ger det en chans och verkligen läser något, det må vara en dikt, ett drama, ett epos. Det tål att upprepas gång på gång; den bevarade antika grekiska litteraturen angår oss idag eftersom den till stora delar handlar om vad det innebär att vara människa, oavsett när man händelsevis råkar leva.

Nutidens regissörer och producenter må sedan ta fram de sidor eller delar av antika verk som de i sin tur tycker är mest angelägna för oss idag, vilket nu Norén i högsta grad verkar ha gjort, om man får tro GP:s recensent: ”Det är svårt att föreställa sig ett mer aktuellt teaterstycke än detta urdrama.” Samtidigt fortsätter recensenten med att låta sin hårda samtidskritik blomma ut ordentligt: ”[…] det är ett kulturellt kris- och förfallssymtom att det över huvud taget går att ställa frågan om klassikernas relevans för vår tid och hur man skall bära sig åt för att göra dem angelägna. Men så lever vi också i ett land där historien före vårt eget kristnande inte räknas och antiken snart inte längre finns på skolschemat.”

Vertigo förlags utgåva av (de flesta) bevarade tragedierna är alltjämt den bästa källan för den svenska läsaren.

SvD:s recensent kritiserar valet av Emil Zilliacus ”arkaisk[a]” och ”daterad[e]” översättning från 1929, men ger samtidigt ”Ted Hughes fantastiska, engelska översättning, tolkad av Lars Forssell” som förslag till alternativ. Ensemblens problem med den gamla texten är tydligen också störande: ”Det skanderas istället för kommuniceras.” Samma sak har DN:s recensent noterat, att ”skådespelarna ibland tycks återge något inlärt snarare än berätta vad de ser framför sig.” Det är svårt att inte önska sig modernare översättningar av de stora grekiska tragedierna. Det räcker att hastigt slå upp en sida i ”De grekiska tragedierna” för att problemet ska vara uppenbart:

Kassandra
Ve, eländiga viv!
[…]
Kören
Vadan väller den fram,
denna din hemska sång,
dunkel och gudasänd?

Dock ska det påpekas att Aischylos även för den som läser det grekiska originalet har ett märkbart arkaiserande språk, och det är ingen enkel sak att avgöra i vilken mån det ska tillåtas lysa igenom, vare sig i en modern översättning eller en teateruppsättning.

Avslutningsvis bad jag min vän Marcus säga några ord om föreställningen efter att han varit med på generalrepetitionen: ”En ojämn, inaktuell, överlastad, oklädsamt distanserad, bitvis putslustig pekoral. Men helt ok ändå. En stark tvåa.” Senare, som svar på frågan om jag borde åka till Göteborg för att se föreställningen, svarade han: ”Det ska du nog ändå! För att njuta av texten om inte annat. Tittade faktiskt inte på klockan under de tre timmarna, så nåt gav det väl, om än mest utlopp för frustration.” Det återstår alltså att se om det blir någon Göteborgsresa i vår.

 

Elektra – ”en emotionell motorväg i blod och katastrof”

För den som på samma gång önskar uppdatera sina kunskaper om Atreus befläckade hus och njuta av en av 1900-talets främsta operakompositörer finns nu ett förnämligt tillfälle. Nästa tips i min serie om aktuella grekrelaterade evenemang är att Kungliga Operan just nu ger Richard Strauss Elektra, ”ett rasande brutalt musikdrama om hämnd och besatthet”. Elektra var dotter till Agamemnon och Klytaimnestra, den antika världens kanske mest kända äkta par; hon var också syster till Orestes och Ifigenia, och för operans libretto är det Sofokles tragedi Elektra som ligger till grund. Hur centrala dessa personer var för antikens dramaförfattare blir särskilt tydligt av att samtliga dessa namn också är namn på tragedier, alla utom just Klytaimnestra. Kanske är det därför lämpligt att använda henne som utgångspunkt för en mer detaljerad översikt av släktförhållandena — det blir många namn. Jag citerar OCD:

Clytemnestra (Clytaem(n)estra, Κλυταιμ(ν)ήστρα; the shorter form is better attested); daughter of Tyndareos and Leda; sister of Helen and the Dioscuri; wife of Agamemnon; mother of a son, Orestes, and of three daughters, named by Homer Chrysothemis, Laodice, and Iphianassa (Ad Iliadem 9. 145), although Iphigenia, whom Homer does not mention, seems to be a later substitution for Iphianassa, as does Electra for Laodice (see Xanthus fr. 700 Poetae Melici Graeci). During Agamemnon’s absence at Troy she took his cousin Aegisthus as a lover, and on Agamemnon’s return home after the ten-year war they murdered him, along with his Trojan captive, Cassandra. Years later Orestes avenged his father’s murder by killing both Clytemnestra and Aegisthus.

OCD skriver vidare om just Sofokles Elektra:

In Sophocles’ Electra, the main focus of the play is Electra herself, a steadfast, enduring figure, passionately grieving over her father’s murder and passionately set on revenge. She rescued Orestes, then a young child, from his father’s murderers (12, 296–7, 1132–3), and now longs for his return. The move from despair to joy in the scene where she laments over the urn, believing it to hold the ashes of her dead brother, then learns that the man beside her is in fact the living Orestes himself, gives us perhaps the most moving recognition scene in extant tragedy. She is a strong and determined character who, when she believes Orestes dead, is willing to kill Aegisthus entirely unaided (947ff., 1019ff.); then, when it comes to the murder of Clytemnestra, she urges Orestes on, shouting out to him at the first death-cry of her mother, ‘Strike, if you have the strength, a second blow’ (1415).

Det avslutande citatet är särskilt intressant för en jämförelse mellan Sofokles skildring av mordet på Klytaimnestra och Aischylos skildring av densammas mord på sin make, Agamemnon (i dramat med samma namn). Sofokles passage ekar av paralleller till Aischylos, inte minst i bruket av interjektioner:

Αγ. ὤμοι πέπληγμαι καιρίαν πληγὴν ἔσω.
Χο. σῖγα· τίς πληγὴν ἀυτεῖ καιρίως οὐτασμένος;
Αγ. ὤμοι μάλ’ αὖθις δευτέραν πεπληγμένος. (Aischylos Agamemnon 1343-45)
Agamemnon Man slog mig! Åh! Jag fick ett dödligt hugg.
Körledaren Tyst! Vem skriker där i huset? Vem har fått ett banesår?
Ag. Åh! Åh! Man slog mig än en gång! Jag dör! (Zilliacus)

Κλ. ὤμοι πέπληγμαι. Ηλ. παῖσον, εἰ σθένεις, διπλῆν.
Κλ. ὤμοι μάλ’ αὖθις. Ηλ. εἰ γὰρ Αἰγίσθῳ γ’ ὁμοῦ. (Sofokles Elektra 1414-15)
Kl. Ve, jag är slagen! El. Hugg på nytt, om du förmår.
Kl. Å, än ett dråpslag! El. Vore blott Aigisthos där! (Collinder)

Klytaimnestra (Marianne Eklöf), Elektra (Katarina Dalayman) och Chrysothemis (Emma Vetter)

Säljtexterna till den aktuella föreställningen domineras av suggestiva påståenden som att huvudrollerna tillhör operarepertoarens ”mest krävande och våldsammaste” och att operan innehåller ”Richard Strauss mest hårdföra musik”;  i denna ”emotionell[a] motorväg i blod och katastrof” ryms ”inget annat än nattsvart hat”. Låter det förfärligt? Kanske rentav intressant? Visst utlovas det mycket, men i videon som operan bjuder på finns det goda exempel på att man inte lär bli besviken. Recensioner finns här och här.

Bland dagsaktuella tillämpningar av den antika Elektra-gestalten finner vi Elektra.nu, ”en feministisk och antirasistisk organisation som bekämpar hedersförtryck”, en restaurang, en tidning, samt en seriefigur.