musik


Det är en liten högtidsstund varje gång det grekiska flimrar förbi i media. Jag för min del tolkar i alla fall det som att intresset för antiken därigenom fortsätter att leva i det mer allmänna medvetandet, såväl i stort som i smått. Denna gång var det verkligen inte mycket mer än ett flimmer, men ett flimmer som det visar sig ligga en hel del bakom.

Henrik Berggren, tidigare frontman i musikgruppen Broder Daniel, har under året gett ut sin solodebutskiva, Wolf’s Heart. I en intervju som åtföljde skivsläppet avslöjade han att hans favoritförfattare är den romerske historieskrivaren Tacitus. Något som kanske inte är lika känt är att Henrik också har ett stort intresse för antik grekiska; jag råkar veta att han bland annat har studerat en hel del grekiska på universitetet.

I videon till den nyaste singeln, You Wore the Crown; I Played the Clown, går Henrik Berggren bland annat runt på ett nöjesfält och åker olika karuseller. Mot slutet av videon kan den uppmärksamma tittaren lägga märke till att boken han läser i Blomsterkarusellen är inget mindre än Homeros Iliaden.

Videon är till stor del inspelad på nöjesfältet Liseberg i Göteborg. [Bilderna är skärmdumpar från Youtube.]

Boken ser ut att vara Wests teubnerutgåva; kanske inte mitt förstahandsval för slöläsning, men ”man tager vad man haver”.

Strax därefter får vi även veta mer exakt vad det är han läser. Det visar sig att det är Iliadens 23:e sång, som handlar om begravningen av Patroklos, hjälten Akilles bästa vän, som dött i strid i dennes ställe. Låt oss ta en titt vad där står!

‘Μυρμιδόνες ταχύπωλοι ἐμοὶ ἐρίηρες ἑταῖροι
μὴ δή πω ὑπ᾽ ὄχεσφι λυώμεθα μώνυχας ἵππους,
ἀλλ᾽ αὐτοῖς ἵπποισι καὶ ἅρμασιν ἆσσον ἰόντες
Πάτροκλον κλαίωμεν: ὃ γὰρ γέρας ἐστὶ θανόντων.
αὐτὰρ ἐπεί κ᾽ ὀλοοῖο τεταρπώμεσθα γόοιο,
ἵππους λυσάμενοι δορπήσομεν ἐνθάδε πάντες.’

ὣς ἔφαθ᾽, οἳ δ᾽ ᾤμωξαν ἀολλέες, ἦρχε δ᾽ Ἀχιλλεύς.
οἳ δὲ τρὶς περὶ νεκρὸν ἐΰτριχας ἤλασαν ἵππους
μυρόμενοι: μετὰ δέ σφι Θέτις γόου ἵμερον ὦρσεν.

”Nej, mina redliga män, myrmidoner med eldiga fålar,
låtom oss ännu ej spänna ifrån helhofvade spannen,
utan begifva oss hän till Patroklos med hästar och vagnar
för att kamraten begråta — den gärd, som ägnas de döde.
Men när vi sålunda mättat vår själ af den grufliga sorgen,
spänna vi sedan ifrån och äta här alla tillsammans.”

Sade, och samtliga stämde då in med Achilles i klagan.
Trenne gånger de nu med de fagermaniga hästar
körde kring liket i sorg, och till tårar bevekte dem Thetis.
[Översättningen är Lagerlöfs, hämtad från Project Runeberg]


I ett öppet brev publicerat på skivbolagets hemsida lägger Henrik Berggren vidare ut texten kring låtens, och videons, förment självutplånande innehåll. Brevet är formulerat som en ursäkt ”till svenska folket” för att hans gärning inte lever upp till den standard som han menar att man ska kunna förvänta sig av seriösa kulturutövare. Han redogör för sin egen oduglighet, bland annat genom att jämföra sig med, i tur och ordning, en ingenjör, en ekonom, en utövare av seriös kultur och till sist — och här blir han själv närmast homerisk i sitt bildspråk — en läkare, ”en medlem av den yrkeskår som har en halvgudalik aura omkring sig, den ädlaste av ädla professioner, den grupp som med nödvändighet måste väcka vår oreserverade respekt och beundran och rätteligen gör detta: läkaren, en högbegåvad person som genomgått en flerårig universitetsutbildning där denne lärt sig relevanta, riktiga och konkreta ting, av vilka många kan vara med verkligheten överensstämmande”. Han avslutar sedan det mångbottnade brevet så här:

”Jämför alla dessa nyttiga och visdomstyngda yrkesutövare med mig, ett intet, en skojare som inte gjort ett verkligt dagsverke i hela sitt clownliv.

Jag måste skämmas. Och nu har jag äntligen insett detta och gör det.

Sentio, frangor numquam!”

Det avslutande citatet är latin och betyder ungefär: jag känner, jag knäcks aldrig.

Anastasia Maravela är också ansvarig för projektet att ge ut de resterande papyrerna i samlingen. Närmast väntar volym fyra, som innehåller 45 texter med transkription, översättning och kommentar.

Imorgon, fredagen den 27 augusti klockan 13, öppnar en länge emotsedd utställning på Oslos universitetsbibliotek som högtidlighåller dess hundraårsjubilerande papyrussamling. 1910 reste professor Samson Eitrem till Egypten och köpte för egna pengar några papyrer som han sedan donerade till UB. Han reste senare vid ytterligare tillfällen, denna gång utrustad med särskilda fondmedel, och köpte stora mängder papyrer att ta med sig tillbaka. Universitetsbibliotekets samling omfattar idag omkring 2200 exemplar, och bland dessa återfinns några riktiga godbitar, som vi ska se. Jubileumsutställningen, ”Fra Nilens bredder”, markerar också etableringen av papyrologi som forskningsfält vid universitetet i Oslo. Detta har möjliggjorts genom att papyrologen Anastasia Maravela sedan förra året har fast anställning vid IFIKK, (institutionen för filosofi, idéhistoria, konsthistoria och klassiska språk).

Vad är det då för texter som ställs ut? Jag har här valt ut några som jag tycker är särskilt intressanta. P. Oslo 1, exempelvis, kan omöjligen återges här i sin helhet, då det rör sig om en nära 2,5 meter lång papyrusrulle. Dess innehåll är även det spektakulärt: inte mindre än 371 rader av trollformler och besvärjelser, många dessutom med illustration. Den första sträcker sig över 34 rader och ser ut på följande sätt:

Lyckligtvis, för alla som inte obehindrat kan läsa antika grekiska papyrer, finns det böcker som ”The Greek Magical Papyri in Translation”, där denna text har nummer XXXVI. 1-34. Översättningen lyder:

Charm to restrain. Works on everything: Taking a lead lamella, hammered out while cold, draw with a bronze stylus the creature below and [write] the names, and deposit it nearby and in front [the person]: ”Come Typhon, who sit on the under[world] gate; / IŌ PAKERBĒTH IŌ BOLCHOSĒTH IŌ APOMPS IŌ SESENRŌ IŌ BIMAT IAKOUMBIAI ABERRAMENTHŌOY LERTHEXANAX ETHRELYOŌTH MEMAREBA, of Seth, BOLKOL, fear your uninhibited son.”

Bland de andra besvärjelserna som ryms i samma papyr finns exempelvis en ”charm to restrain anger and to secure favor and an excellent charm for gaining victory in the courts” och en ”marvelous love spell of attraction, than which none is greater”. Ni förstår nog själva varför utställningen borde bli välbesökt.

Nästa text, P. Oslo inv. 1413, är världsberömd. Det rör sig om ett av de få bevarade exemplen på en tonsatt text, ett libretto med noter, skulle man kunna säga. Jämte Seikilos-sången och en handfull andra är detta de enda antika noterna som finns kvar idag. Texten är skriven med extra mycket utrymme mellan raderna, där alltså noterna är markerade. Ett försök på att rekonstruera hur det kan ha låtit är gjort av den spanska gruppen Atrium Musicae de Madrid: ”Papyrus Oslo A/B Epilogos-Katastrophe”. Textutgåvan verkar dessvärre endast finnas på biblioteket på SFII, så jag kan inte återge texten.

"Det finns, som ni ser, luckor i texten." Klicka på bilden för högre upplösning.

Den sista bilden jag bjuder på är inget mindre än den äldsta bevarade självdeklarationen (eller selvangivelse, som det ju heter på norska), tillhörande en 35-årig kvinna, hennes femårige son samt dennes förmyndare. Utöver information om deras skattepliktighet finns det även uppgifter om individuella kännetecken, vilket gör att dokumentet även kunde fungera som en sorts identifikationshandling. Dokumentet är skrivet i kejsar Tiberius tjugonde regeringsår, vilket alltså innebär år 34. Inte heller här har jag lyckats få fatt i någon edition, så ni får hålla till godo med själva dokumentet.

Man kan söka digitalt bland ett urval av papyrerna på OPES, Oslo Papyri Electronic System, men denna tjänst är nog främst avsedd för experter. Den som har ytterligare frågor om utställningen kan vända sig direkt till Anastasia, och om man snarare undrar över papyrerna generellt till denna sida, eller till Gunn Haaland, bibliotekarie och ansvarig för samlingen. Utställningen pågår bara fram till och med den 8 oktober, så skynda er att åka dit!

Erebos har också gett namn åt Antarktis största, ännu aktiva vulkan.

Häromdagen råkade jag läsa en välskriven och gripande essä i TLS, som behandlade polarforskaren Franklins förfärliga öde i sin jakt på Nordvästpassagen. Nyfiken som man är på att veta mer, kunde jag inte låta bli att söka efter mer information om de skepp han använde på sin resa, vars namn är uppseendeväckande, minst sagt: HMS Erebus och Terror. På den här tiden hade britterna fortfarande ett synnerligen aktivt förhållande till antiken, i det att mytologins gestalter verkar ha tillhört var (lärd) mans kunnande. Namnet Erebus/Erebos är ju anmärkningsvärt eftersom det har fått sitt glåmiga namn från Ἔρεβος, en son till urguden Chaos (Xάος) och en personifikation av mörker och skugga. Namnet används ofta som en synonym till Hades och Tartaros, olika namn på dödsriket. Skulle du vilja gå ombord på ett skepp med det namnet?

Defence of Fort Henry.
Tune — Anacreon in Heaven

Det visar sig att även Terror vilar på en intressant historia — utöver sitt olycksbådande namn — och därtill har en oväntad koppling till den grekiska världen. Fartyget hade nämligen tidigare tjänstgjort vid den berömda bombningen 1815 av Fort McHenry under ”1812 års krig” mellan Storbritannien och USA, vilket föranledde en ung jurist med poetiska ambitioner att skriva en dikt, inspirerad av det faktum att flaggan fortfarande vajade över fortet trots en natt av intensivt bombardemang. Den unge mannen hette Francis Scott Key, och dikten skulle sedermera komma att användas som USA:s nationalsång. Men det som väckte min uppmärksamhet med sången är nu inte den moderna texten, utan istället melodin poeten ville att den skulle sjungas till. Denna lånades nämligen in från en brittisk sång skriven av en medlem av herrklubben ”The Anacreontic Society” i London, publicerad 1778/1779. Tillkomsten av detta sällskap har förklarats med att Stephanus edition med översättning av Anakreons då nyupptäckta verk (på 1500-talet) blivit så populär, att man bildade en klubb för att sjunga, spela musik och dricka vin till dennes åminnelse. Att Anakreons sånger huvudsakligen uppehöll sig vid så kallad ”gossekärlek”, jämte vin och sång, verkar dock inte ha bekymrat dessa musikaliskt intresserade britter nämnvärt.

Och nu börjar det bli riktigt intressant! Sången i fråga, ”The Anacreontic song” eller ”To Anacreon in heaven”, är i själva verket klubbens ”ledmotiv”, en sorts dryckesvisa sprängfylld av referenser till den grekisk-romerska mytologin. Här följer första och sista versen av denna sång (sjung gärna högt!):

1.
To ANACREON in Heav’n, where he sat in full Glee,
A few Sons of Harmony sent a Petition,
That He their Inspirer and Patron wou’d be;
When this Answer arriv’d from the JOLLY OLD GRECIAN
”Voice, Fiddle, and Flute,
”No longer be mute,
”I’ll lend you my Name and inspire you to boot,
”And, besides, I’ll instruct you like me, to intwine
”The Myrtle of VENUS with BACCHUS’s Vine.

6.
Ye Sons of ANACREON, then, join Hand in Hand;
Preserve Unanimity, Friendship, and Love!
‘Tis your’s to support what’s so happily plann’d;
You’ve the Sanction of Gods, and the FIAT of JOVE.
While thus we agree
Our Toast let it be.
May our Club flourish happy, united and free!
And long may the Sons of ANACREON intwine
The Myrtle of VENUS with BACCHUS’S Vine.

(Alla verser finner ni hos Poem of the Week.)

Inte helt oväntat är den nya, amerikanska texten till melodin kliniskt befriad från mytologiska referenser, och uppehåller sig istället helt och hållet i en nutid präglad av krig och är därmed också renons på allt anakreonteiskt. Särskilt intressant är emellertid det faktum att melodin var så populär, att författaren av texten helt enkelt nöjde sig med att ange dess namn för melodin. Idag väcker kanske inte denne ”jolly old grecian’s” namn samma självklara associationer som i 1700-talets England (eller Sverige, för den delen), och en kort bakgrund om diktaren i fråga är därför på sin plats som avslutning. Ἀνακρέων levde under senare hälften av 500-talet f.Kr. och skrev huvudsakligen så kallad monodisk lyrik, det vill säga att hans diktning var avsedd att framföras av en ensam sångare till ackompanjemang av lyra. Jag kan inte låta bli att citera Nordisk familjebok (1904):

A. ärades högt af hela det grekiska folket. Staden Teos präglade hans bild på sina mynt, och Aten reste hans stod på Akropolis. – A:s rika begåfning, som var omstrålad af furstegunst och under skaldens umgänge med Atens förnämste och mest bildade män utvecklades både mångsidigt och harmoniskt, gjorde honom till en på samtid och eftervärld mäktigt verkande ande. Det glada sällskapslifvet och främst kärlekens och vinets lof utgjorde de förnämsta ämnena för hans sånger. Men endast en mycket ringa del af dem eger vår tid i behåll. Hans poesi är kraftig, ljuf och älsklig, mild och glad, afrundad och omväxlande. Hans språk utmärker sig genom en enkel skönhet och genomskinlig klarhet.

Poeten har även två specifika anknytningar till Sverige; Carl Michael Bellman kallas ibland ”den svenske Anakreon” (även om Kellgren hade ett och annat att säga om den saken), och ett textilmönster av den välbekante Josef Frank för Svenskt Tenn bär också dennes namn. Jag får lov att återkomma med exempel på hans poesi.

Josef Franks textiltryck "Anakreon"

För den som på samma gång önskar uppdatera sina kunskaper om Atreus befläckade hus och njuta av en av 1900-talets främsta operakompositörer finns nu ett förnämligt tillfälle. Nästa tips i min serie om aktuella grekrelaterade evenemang är att Kungliga Operan just nu ger Richard Strauss Elektra, ”ett rasande brutalt musikdrama om hämnd och besatthet”. Elektra var dotter till Agamemnon och Klytaimnestra, den antika världens kanske mest kända äkta par; hon var också syster till Orestes och Ifigenia, och för operans libretto är det Sofokles tragedi Elektra som ligger till grund. Hur centrala dessa personer var för antikens dramaförfattare blir särskilt tydligt av att samtliga dessa namn också är namn på tragedier, alla utom just Klytaimnestra. Kanske är det därför lämpligt att använda henne som utgångspunkt för en mer detaljerad översikt av släktförhållandena — det blir många namn. Jag citerar OCD:

Clytemnestra (Clytaem(n)estra, Κλυταιμ(ν)ήστρα; the shorter form is better attested); daughter of Tyndareos and Leda; sister of Helen and the Dioscuri; wife of Agamemnon; mother of a son, Orestes, and of three daughters, named by Homer Chrysothemis, Laodice, and Iphianassa (Ad Iliadem 9. 145), although Iphigenia, whom Homer does not mention, seems to be a later substitution for Iphianassa, as does Electra for Laodice (see Xanthus fr. 700 Poetae Melici Graeci). During Agamemnon’s absence at Troy she took his cousin Aegisthus as a lover, and on Agamemnon’s return home after the ten-year war they murdered him, along with his Trojan captive, Cassandra. Years later Orestes avenged his father’s murder by killing both Clytemnestra and Aegisthus.

OCD skriver vidare om just Sofokles Elektra:

In Sophocles’ Electra, the main focus of the play is Electra herself, a steadfast, enduring figure, passionately grieving over her father’s murder and passionately set on revenge. She rescued Orestes, then a young child, from his father’s murderers (12, 296–7, 1132–3), and now longs for his return. The move from despair to joy in the scene where she laments over the urn, believing it to hold the ashes of her dead brother, then learns that the man beside her is in fact the living Orestes himself, gives us perhaps the most moving recognition scene in extant tragedy. She is a strong and determined character who, when she believes Orestes dead, is willing to kill Aegisthus entirely unaided (947ff., 1019ff.); then, when it comes to the murder of Clytemnestra, she urges Orestes on, shouting out to him at the first death-cry of her mother, ‘Strike, if you have the strength, a second blow’ (1415).

Det avslutande citatet är särskilt intressant för en jämförelse mellan Sofokles skildring av mordet på Klytaimnestra och Aischylos skildring av densammas mord på sin make, Agamemnon (i dramat med samma namn). Sofokles passage ekar av paralleller till Aischylos, inte minst i bruket av interjektioner:

Αγ. ὤμοι πέπληγμαι καιρίαν πληγὴν ἔσω.
Χο. σῖγα· τίς πληγὴν ἀυτεῖ καιρίως οὐτασμένος;
Αγ. ὤμοι μάλ’ αὖθις δευτέραν πεπληγμένος. (Aischylos Agamemnon 1343-45)
Agamemnon Man slog mig! Åh! Jag fick ett dödligt hugg.
Körledaren Tyst! Vem skriker där i huset? Vem har fått ett banesår?
Ag. Åh! Åh! Man slog mig än en gång! Jag dör! (Zilliacus)

Κλ. ὤμοι πέπληγμαι. Ηλ. παῖσον, εἰ σθένεις, διπλῆν.
Κλ. ὤμοι μάλ’ αὖθις. Ηλ. εἰ γὰρ Αἰγίσθῳ γ’ ὁμοῦ. (Sofokles Elektra 1414-15)
Kl. Ve, jag är slagen! El. Hugg på nytt, om du förmår.
Kl. Å, än ett dråpslag! El. Vore blott Aigisthos där! (Collinder)

Klytaimnestra (Marianne Eklöf), Elektra (Katarina Dalayman) och Chrysothemis (Emma Vetter)

Klytaimnestra (Marianne Eklöf), Elektra (Katarina Dalayman) och Chrysothemis (Emma Vetter)

Säljtexterna till den aktuella föreställningen domineras av suggestiva påståenden som att huvudrollerna tillhör operarepertoarens ”mest krävande och våldsammaste” och att operan innehåller ”Richard Strauss mest hårdföra musik”;  i denna ”emotionell[a] motorväg i blod och katastrof” ryms ”inget annat än nattsvart hat”. Låter det förfärligt? Kanske rentav intressant? Visst utlovas det mycket, men i videon som operan bjuder på finns det goda exempel på att man inte lär bli besviken. Recensioner finns här och här.

Bland dagsaktuella tillämpningar av den antika Elektra-gestalten finner vi Elektra.nu, ”en feministisk och antirasistisk organisation som bekämpar hedersförtryck”, en restaurang, en tidning, samt en seriefigur.

I Kungliga Operans uppsättning är handlingen förlagd till ett lyxhotell i Iran på 1930-talet. Det blir spännande att se vad de ersätter Hellesponten med.

I Kungliga Operans uppsättning är handlingen förlagd till ett lyxhotell i Iran på 1930-talet. Det blir spännande att se hur de återger Hellesponten.

Min tillvaro är bokstavligen sprängfylld av grekiska, men dessvärre så full att jag tvingas åsidosätta min tidigare regelbundenhet med att skriva i detta forum. Dessbättre har jag nu snappat upp en aktualitet som kan vara av intresse för den gammalgrekiskt orienterade. Nu på lördag har Kungliga Operan premiär på Händels Xerxes, en så kallad opera seria från 1738. Kungliga Operan understryker dock verkets mångsidighet, och beskriver det som ”[e]tt lustspel som pendlar mellan fars och allvar och där vi genom sjuttonhundratalets ögon ser oväntade känslodjup hos antika hjältar”. Titelrollen som den persiske storkonungen Xerxes I, var ursprungligen avsedd för en kastrat, och innehas därför i denna uppsättning av en mezzosopran, det vill säga en kvinnlig röst. Handlingen äger alltså rum i Persien år 480 f.Kr., men tro inte för den skull att operan kretsar kring kriget mot de besvärliga grekerna. Ingalunda; istället handlar den i stort sett bara om olika kärleksförvecklingar vid hovet, med Kungliga Operans egna ord: ”Det verkliga dramat är samspelet mellan sångarna och publiken i de stora ariorna”. Måste man således vara i Stockholm på lördag för att ta del av denna lovande föreställning? Lyckligtvis är svaret nej; premiären återges nämligen i direktsändning i Sveriges Radio P2. Nu på lördag kl. 19.15, den 10/10 alltså.

Historieskrivaren Herodotos återger, som vanligt, de olika saker han hört när han berättar om storkonungens (βασιλεὺς τῶν βασιλέων – ordagrant kungarnas kung) besvär med bron över Hellesponten, det sund som skiljer Europa från Asien. Efter det att en storm förstört den bro Xerxes låtit bygga över sundet ger han utlopp för sin vrede och frustration genom att behandla vattnet som en upprorisk slav. Lägg också märke till hur τὸ πέλαγος (to pélagos ”havet”) först blir ὕδωρ (hýdōr ”vatten”) och sedan ποταμός (potamós ”flod”):

En inte så lite rolig bild som återger själva bestraffningen. Piskorna ser inte ut att vara specialtillverkade för ändamålet.

En inte så lite rolig bild som återger själva bestraffningen. Piskorna ser inte ut att vara specialtillverkade för ändamålet.

δεινὰ ποιεύμενος τὸν Ἑλλήσποντον ἐκέλευσε τριηκοσίας ἐπικέσθαι μάστιγι πληγὰς καὶ κατεῖναι ἐς τὸ πέλαγος πεδέων ζεῦγος. ἤδη δὲ ἤκουσα ὡς καὶ στιγέας ἅμα τούτοισι ἀπέπεμψε στίξοντας τὸν Ἑλλήσποντον. ἐνετέλλετο δὲ ὦν ῥαπίζοντας λέγειν βάρβαρά τε καὶ ἀτάσθαλα• Ὦ πικρὸν ὕδωρ, δεσπότης τοι δίκην ἐπιτιθεῖ τήνδε, ὅτι μιν ἠδίκησας οὐδὲν πρὸς ἐκείνου ἄδικον παθόν. καὶ βασιλεὺς μὲν Ξέρξης διαβήσεταί σε, ἤν τε σύ γε βούλῃ ἤν τε μή. Σοὶ δὲ κατὰ δίκην ἄρα οὐδεὶς ἀνθρώπων θύει, ὡς ἐόντι καὶ θολερῷ καὶ ἁλμυρῷ ποταμῷ. (VII.35)

[han blev] förgrymmad och befallde, att man skulle ge Hellesponten trehundra gisselslag och sänka ett par fjättrar ned i havet. Jag har också hört berättas, att han därjämte skickade folk för att inbränna slavmärken på Hellesponten. Men i alla händelser befallde han dem, som piskade Hellesponten, att säga dessa barbariska och gudlösa ord: ”Du bittra vatten, detta straff ådömer dig din herre, emedan du förorättat honom utan att själv ha lidit orätt. Och konung Xerxes skall gå över dig, med eller mot din vilja. Och det är rätt, att ingen människa offrar åt dig, då du är en smutsig och salthaltig flod.” (Lindskogs översättning)

I närheten av Genève ligger en fascinerande skapelse, inget mindre än världens största partikelfysiklaboratorium. Organisationen bakom denna anläggning, CERN, är europeisk, och man sysslar huvudsakligen med experimentell kärnfysik. Om någon händelsevis skulle få för sig att ifrågasätta nyttan av den forskning som bedrivs här, får han eller hon svar på tal av den förre chefen för CERN, som bland annat gör Sokrates till sin talesman (Platon Staten 7, 527d; diskussionen gäller vilka ämnen ungdomen bör utbildas i):

Τί δέ; τρίτον θῶμεν ἀστρονομίαν; ἢ οὐ δοκεῖ;
Ἐμοὶ γοῦν, ἔφη· τὸ γὰρ περὶ ὥρας εὐαισθητοτέρως ἔχειν καὶ μηνῶν καὶ ἐνιαυτῶν οὐ μόνον γεωργίᾳ οὐδὲ ναυτιλίᾳ προσήκει, ἀλλὰ καὶ στρατηγίᾳ οὐχ ἧττον.
Ἡδὺς εἶ, ἦν δ’ ἐγώ, ὅτι ἔοικας δεδιότι τοὺς πολλούς, μὴ δοκῇς ἄχρηστα μαθήματα προστάττειν.
Och astronomin som nummer tre. Tycker du inte?
Jo, sade han. Hög medvetenhet om månadens och årets tidpunkter är lämpligt inte bara för jordbruket och sjöfarten, utan lika mycket för krigskonsten.
Du är rolig du, sade jag. Du är bestämt rädd att folk i gemen ska tycka att du föreskriver onyttiga studier. (Stolpes översättning.)

Organisationen sysslar dock inte bara med mysko grejer, utan har faktiskt utvecklat ”nyttiga” saker också, exempelvis det system som internet självt till stor del baserar sig på, ”world wide web”. Orden väcker emellertid smärtsamma och otäcka minnen; jag ryser bara jag tänker på dem.

Oavsett vad man tycker om maskinen i sig, är det svårt att värja sig mot dess estetiska kraft.

Oavsett vad man tycker om maskinen i sig är det svårt att värja sig mot dess estetiska kraft.

Och otäckare ska det bli. När experimenten med den nya partikelacceleratorn, LHC, skulle inledas i höstas höjdes oroliga röster om att ett haveri skulle kunna leda till uppkomsten av svarta hål, med jordens undergång som en tänkbar följd. Vetenskapsmän från när och fjärran ryckte dock ut till försvar och försäkrade hur säkert allting i själva verket är; det blev dock lite för många positiva röster för att man skulle känna sig alldeles säker.

Prof. Stephen Hawking: ”The world will not come to an end when the LHC turns on. The LHC is absolutely safe.”
Prof. Sir Roger Penrose: ””I certainly have no worries at all about the purported possibility of LHC producing microscopic black holes capable of eating up the Earth.”

Σὺ λέγεις (Du själv säger det), kanske Jesus skulle sagt (Matt. 27.11 och Mark. 15.2).

Nu ville ödet annorlunda, och bara nio dagar efter starten i september förra året tvingades man stänga ner apparaturen igen, på grund av ett ”allvarligt fel”. Det har länge hetat att experimenten skulle återupptas under våren, men som det ser ut nu lär det dröja ytterligare. Men inget ont som inte har något gott med sig, brukar det ju heta. När anläggningen slogs av stod en otrolig mängd datorkraft plötsligt oanvänd, vilken man nu istället kunde utnyttja till andra projekt. Ett av dessa, ASTRA-projektet, är att försöka återskapa ljudet av olika antika instrument, som man endast har fragmentariska beskrivningar av. Det första instrumentet man återskapat på detta sätt kallas epigonion, ett slags harpa, uppkallat efter dess trolige upphovsman Epigonos. Tanken är att man, utifrån en virtuell modell, ska simulera instrumentets ljud utifrån dess fysiska form, vilket låter ganska spännande, inte sant? Resultatet skulle, åtminstone i teorin, kunna bli något alldeles fantastiskt, något oerhört, något man kanske aldrig tidigare hört maken till.

Men, förbered er på att bli besvikna! Den återskapade harpan låter fullständigt bedrövligt; man skulle kunna jämföra ljudet med det som kommer från den dyrast tänkbara keyboarden — från omkring 1978. Inte ens om den gamle syntpionjären Jean-Michel Jarre hade legat bakom detta hade det varit förlåtligt. Kan allting vara ett misstag? Har någon lurat ASTRA-gruppen att tro att de använt superdatorn, när det i själva verket bara varit någon PRAO-elev som lekt litet med en MIDI-generator? Allting kanske verkligen bara är ett skämt? De som deltog i konserten i december verkar inte skratta i alla fall.

epigonion

I december förra året framfördes ljudet av ett epigonion tillsammans med "riktiga" instrument.

För att ge er chansen att ta ställning själva ska jag ge några exempel. Men kom ihåg att jag har varnat er; epigonion låter verkligen förfärligt illa. Här är ett stycke av den medeltida kompositören Dufay, spelat på fyra epigonia. Variationer på Bach finns här, och för dem som föredrar italienska kompositörer finns det även två Scarlattisonater:  D-moll och G-dur.  I konsertvideon (Zelenkas ”Laetatus sum”) drunkar harpan lyckligtvis i orkestern. Kanske finns det hopp, trots allt? Soundtracket till jordens undergång är i vilket fall som helst givet.

epigonionii