”Så vill jag utstå livet.” Om att arbeta med grekiska texter i översättning

I det senaste numret av Hellenika (nr 171, mars 2020), medverkar jag med en recension av Björns Sundbergs bok ”…så vill jag utstå livet” — Anteckningar till de grekiska tragedierna (Artos & Norma, 2019). Överlag är jag positivt inställd till boken, men jag uppmärksammar också att det finns problem med att studera de grekiska texterna i översättning, något som illustreras på ett bra sätt av bokens titel. Jag tar därför tillfället i akt att här lägga ut texten lite om detta. Så här står det i recensionens näst sista stycke:

Ett av grundproblemen med forskning på litteratur är huruvida texten har studerats på originalspråk eller i översättning till ett annat, oftast modernt, språk. När det gäller de stora dragen är det sällan ett problem, men så snart enskildheter och egenheter ska användas som exempel uppstår frågan i vilken utsträckning översättningen gör originalet rättvisa. Om dessa anteckningar hade baserats enbart på studiet av de grekiska originalen hade författaren sannolikt inte alltid kommit till samma slutsatser.

När jag först fick kännedom om boken trodde jag att citatet kom från Euripides Alkestis, vars historia handlar om hur kung Admetos har en överhängande dödsdom, men att han erbjuds möjligheten att leva om någon annan dör istället för honom. Frågan uppkommer således hur han ska kunna utstå livet när hans egen hustru, drottningen Alkestis, väljer att dö i hans ställe. Admetos hinner genomlida en del mörka stunder både innan Alkestis tar det beslutet, och innan Herakles till slut hjälper honom att övervinna döden (Thanatos) och på så sätt till slut återfår sin drottning från dödsriket.

Den rasande Herkules på en krater från ca 330 fvt.

Det visar sig dock att citatet är hämtat ur ett annat av Euripides dramer, närmare bestämt Herakles, även känd som Den rasande Herakles. Här kretsar handlingen kring hur titelpersonen drabbas av en gudasänd galenskap och mördar sin egen hustru och sina tre söner, när han själv var i färd med att rädda dem från att bli avrättade. När Herakles vaknar upp ur sin galenskap och inser det fruktansvärda han har gjort är det inte så konstigt att han helt tappar modet och överväger att ta sitt eget liv. Det är i en ordväxling med hjälten Theseus (som han för övrigt, likt Alkestis, just har hämtat tillbaka från dödsriket) om detta som Herakles yttrar de ord Sundberg har valt som titel för sin bok. Översättningen är Tord Bæckströms från 1966:

Theseus
… Men ändå vill jag råda dig
att hellre bära plågorna än ta ditt liv.
För inga dödliga är ödet utan skiften,
ej ens för gudarna, om skalder talar sanning.
…
Herakles
… En gud,
som verkligen kan kallas gud, beror av ingen.
Det där är bara skalders jämmerliga påhitt.
Men jag har övervägt om, trots mitt lidande,
det ändå inte vore fegt att lämna livet.
Ty den som inte orkar utstå lidandet,
han orkar inte heller stå för lansar i
en strid. Så vill jag utstå livet. …

Såsom jag förstår svenskan betyder Herakles ord att han väljer att leva vidare istället för att ta sitt liv, omskrivet med rak ordföljd Så jag vill utstå livet. Skrivet med den poetiska ordföljden blir dock ordet så markerat, med betydelsen på ett visst sätt snarare än alltså. I den grekiska texten finns heller inte något ord som motsvaras av svenskans så.

Det visar sig också att ytterligare en sak är problematisk med textstället. I den textkritiska utgåvan står det ἐγκαρτερήσω βίοτον, ungefär jag kommer att framhärda i livet. Det visar sig dock att βίοτον, ett poetiskt ordval för livet, är en så kallad konjektur, en föreslagen läsart som skiljer sig från handskriftens text. I de viktigaste handskrifterna för den aktuella passagen står det istället θάνατον, det vill säga döden, och den traderade textens ordalydelse är således jag kommer att framhärda i döden. Verbet i fråga, ἐγκαρτερέω, betyder ungefär framhärda i, eller kanske envist invänta, och det är således oklart om det är döden eller livet som Herakles säger att han envist ska invänta.

Det är alltså två saker som gör det olämpligt att använda denna passage som boktitel. Det ena är att textstället är omtvistat, att det råder delade meningar om vad Euripides faktiskt skrev. Det andra, och viktigare, är att den svenska översättningen ger vid handen att ordet så ska förstås som att det besvarar frågan hur?. Som en följd av att texten är poetisk, och att svenskan med stor sannolikhet är omskriven för att passa in i versmåttet, har det uppstått en olycklig bibetydelse eller tvetydighet — Sundberg skriver själv (not 333) att ”Bæckströms översättning är fri, men formuleringen fångar väl vad Euripides här låter Herakles säga.” För att uppfylla det fullständigt lovvärda syftet med boken — att illustrera hur den atenska tragedin härbärgerar lärdomen att livet alltid kan föras vidare i en annan riktning, att det aldrig är ‘färdigt’ (Sundberg, sidan 170) — borde han kanske helt enkelt ha valt ett annat textställe.

 

Anekdot – Det digitala bildningsmagasinet

Folkbildning och den så kallade tredje uppgiften ligger mig särskilt varmt om hjärtat, och det är mycket på grund av den känslan som denna blogue existerar över huvud taget. Att i tid och otid kunna berätta för den som vill lyssna om något som jag ägnat mycket tid och ansträngning åt skänker också en särskild tillfredsställelse. Det är därför det ger mig en stark känsla av stolthet och glädje att nu få vara med och lansera Anekdot – Det digitala bildningsmagasinet, en satsning av Stockholms universitet och Kungliga Vitterhetsakademien. Under namnet Anekdot samlas dels Essäer, som är längre, berättande och förklarande texter med både bild- och ljudillustrationer, dels Video, som är kortare, förklarande filmer kring ett mer avgränsat ämne. Dessa två element finns nu jämte Bildningspodden, som kommer att finnas kvar i sin tidigare form. Bildningspodden har sedan starten kommit upp i 89 avsnitt, och har nu omkring trettiotusen lyssnare per avsnitt. Det avsnitt jag själv medverkade i för litet drygt två år sedan, om den grekiska tragedin, har nu över tjugotusen lyssningar, och det känns fantastiskt att ha fått chansen att nå ut i en sådan stor omfattning!

Jag har nu fått äran att introducera det nya videoformatet ”Anekdot förklarar”, som också kan kallas för ”explainer”, eller kanske ”infotainment” som kulturskribenten Sara Berg uttrycker det i Sydsvenska dagbladet. I mitt fall var det inte långsökt att det skulle handla om grekiska och interjektioner. Chefredaktören Magnus Bremmer, som också fortsätter som programledare för Bildningspodden, var den som lade fram idén att programmet skulle handla om interjektionen Aj, men sedan fick jag i stort sett utforma innehållet efter eget huvud, vilket var riktigt roligt. Ser fram emot kommande avsnitt i serien!

Det är klart att jag här också måste bjuda på det omtalade textstället på originalspråket, jämte en svensk översättning. Det är också extra kul att kunna dela med mig av hur den äldsta bevarade handskriften, skriven för drygt tusen år sedan, återger känsloutbrottet. Saken är också den, att just den långa raden av klagan är omdiskuterad och har återgivits på olika sätt av olika textutgivare.

Handskriften (Laur. 32.9, s. 88r) finns hos Biblioteca Medicea Laurenziana i Florens.

Det är i denna passage (vv. 742-746) Filoktetes fullständigt förlorar kontrollen och övermannas av smärtorna från såret i foten. På bilden ovan är det sista ordet på näst sista raden ”papai”, men vad som faktiskt följer på den sista raden är ”apa · papà · papà · papà · papàpapaî”. Dessa ”variantformer” av papaj återfinns ingen annanstans i den bevarade litteraturen, och passagen har därför vållat en del huvudbry för textutgivare genom tiderna. Den grekiska texten nedan är Lloyd-Jones och Wilsons text från 1991, som följer det florentinska manuskriptets ordalydelse ganska nära, jämfört med de tidigare utgivarnas (exempelvis Dindorf 1860 och Pearson 1924), vars textutgåvor troligen låg till grund för Björn Collinders svenska översättning från 1965. Kanske är det så att ordet här transcenderar språkets begränsningar och helt övergår till att vara ett läte? Kanske återger den långa serien av p och a det enda ljud Filoktetes förmår frambringa när hela hans kropp spänns i de fasansfulla kval han genomlider? Vilka bokstäver kan korrekt återge ett kvävt stönande skrik?

Φι. ἀπόλωλα, τέκνον, κοὐ δυνήσομαι κακὸν
κρύψαι παρ’ ὑμῖν, ἀτταταῖ· διέρχεται,
διέρχεται. δύστηνος, ὢ τάλας ἐγώ.
ἀπόλωλα, τέκνον· βρύκομαι, τέκνον· παπαῖ,
ἀπαππαπαῖ, παπᾶ παπᾶ παπᾶ παπαῖ.

Fi. Jag förgås, min son — jag kan ej undanhålla er
hur svårt jag våndas, attataj, — det spränger mig,
det spränger mig. Jag arme olycksalige!
Jag förgås, min son; jag brinner upp, min son — papaj,
apappapaj, papappapappapappapaj!

 

Nedslag i höstens bokutgivning

Hösten 2017 håller på flera sätt på att bli något av en renässansperiod för grekiskan i Sverige, om än i det lilla formatet. Jag skulle naturligtvis vilja ägna var och en av alla tilldragelser ett eget inlägg, men den tid jag har till mitt förfogande tvingar mig att för stunden göra en allmän översikt, så får vi se om jag lyckas åstadkomma några djupdykningar därutöver längre fram. Utgivningen av böcker på svenska, som på ett eller annat sätt är relaterade till antik grekiska, är oväntat omfångsrik, och jag ska nedan ge en översikt över de fem böcker som jag lyckats lägga vantarna på hittills.

Först ut är den nyligen utgivna Kung Oidipus av Sofokles, i nyöversättning av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson. Detta är första gången verket översatts till svenska sedan Björn Collinders version från början av 1970-talet, men jag tror emellertid att Stolpe/Svensson snarare aspirerar på att ersätta den avgjort mer spridda och använda översättningen av Emil Zilliacus som härrör från början av 1940-talet. Boken är som vanligt försedd med en informativ inledning — den här gången informativ så till den grad att den alldeles på egen hand skulle kunna fungera som en introduktionskurs, om än kortfattad, till den grekiska tragedin. Det rör sig trots allt om ”de grekiska tragediernas tragedi”. Det återstår att se om denna moderna översättning förmår ersätta Zilliacus version på tronen.

Bilden visar titelrollinnehavarna Sanna Sundqvist och Reine Brynolfsson. Foto: Andreas Öhlund och Maria Therese. (dramaten.se)

Alldeles orelaterat till Ellerströms utgivning av nyöversättningen av Kung Oidipus har Dramaten, med teaterchef Eirik Stubø som regissör, valt att i höst spela Sofokles Oidipussaga, under benämningen Oidipus/Antigone. Uppsättningen är minst sagt stjärnspäckad, med storheter som Reine Brynolfsson, Stina Ekblad och Johan Ulvesson i rollistan. Som ett startskott på den långa rad av relaterade evenemang som åtföljer uppsättningen (se bland annat Dramaten&, Tema: Antiken) stod teatern i fredags värd för ett samarrangemang med Stockholms universitet. Jag ber att få återkomma, både om själva uppsättningen, de kommande evenemangen, liksom om arrangemanget i fredags. Premiären äger rum den 3 november.

Som en direkt följd av nyöversättningen av Sofokles mästerverk har däremot Aiolos, tidskrift för litteratur, teori och estetik utkommit med ett extrainsatt dubbelnummer (228 sidor!), också betitlat Kung Oidipus. Tidskriften beskriver sig som ”ett forum för den längre, fördjupande essän”, och numret erbjuder såväl nyskrivet som översatt material, med en aptitretande blandning av utländskt och svenskt. Bland annat finns här i Jean-Pierre Vernants Tvetydighet och omvändning (Ambiguité et renversement sur la structure énigmatique d’Œdipe-Roi, ursprungligen publicerad 1970) i Jan Stolpes svenska översättning.

Utgivet på förlaget Faethon, ”tidskriften Aiolos tvilling”, kom även nyligen Anne Carsons Det oförlorades ekonomi, det vill säga Economy of the Unlost (från 1999), i svensk översättning. Boken är en ”tankevindlande kollisionskurs med de två poeternas [Simonides från Keos och Paul Celan] liv och verk och med vad som eventuellt kunde kallas poesins predikament”. För översättningen står Rebecka Kärde och Niklas Haga, den förra poet och litteraturkritiker, den senare doktorand i grekiska, liksom redaktör för ovan nämnda nummer av Aiolos. Boken är en riktig pärla, såväl till innehåll som utseende, och den tillhör förlagets särskilt intressanta nya skriftserie Moly, som ”är ägnad antika grekiska texter och deras effekter”.

I en helt annan genre befinner sig det senaste alstret av Dimitrios Iordanoglou, docent i klassisk grekiska vid Uppsala universitet. Det rör sig om Sofisterna, den första översättningen till svenska av ”de flesta bevarade texter och en mängd antika vittnesbörd” om de som ”stod i spetsen för den intellektuella upplysningen och utbildningen under det klassiska Atens storhetstid”. Högintressant för fler än de med specifikt intresse för det grekiska, alltså! Innehållet ser efter en snabb genombläddring mycket lovande ut; om inte annat är det en kulturgärning av stor vikt att hjälpa till att avmystifiera denna inflytelserika kategori. Översättningarna är försedda med både inledning och kommentar av Iordanoglou, medan Janne Lindqvist, forskare i litteraturvetenskap och retorik, sätter in texterna i ett retorikhistoriskt sammanhang i ett efterord.

Slutligen har även professor Eva-Carin Gerö (Stockholms universitet) utkommit med en ny bok, Grekisk Eros — Kärlek och sexualitet i antikens Grekland. Det rör sig om ett populärvetenskapligt arbete, i likhet med Gerös förra bok, Grekerna — språket, kulturen, myterna från 2008. Enligt blurben tar författaren ”ett lättillgängligt och lätt problematiserande grepp om kärlek och erotik” och utlovar vidare att ”[d]en grekiska synen på kärleken och sexualiteten, och dess motsvarighet i konkreta ömsinta och erotiska handlingar, skildras levande med utgångspunkt från litteratur, konst och lagstiftning.” Jag har erhållit boken som ett recensionsexemplar från förlaget, och planerar således att återkomma längre fram med en recension.

 

You Wore the Crown

Det är en liten högtidsstund varje gång det grekiska flimrar förbi i media. Jag för min del tolkar i alla fall det som att intresset för antiken därigenom fortsätter att leva i det mer allmänna medvetandet, såväl i stort som i smått. Denna gång var det verkligen inte mycket mer än ett flimmer, men ett flimmer som det visar sig ligga en hel del bakom.

Henrik Berggren, tidigare frontman i musikgruppen Broder Daniel, har under året gett ut sin solodebutskiva, Wolf’s Heart. I en intervju som åtföljde skivsläppet avslöjade han att hans favoritförfattare är den romerske historieskrivaren Tacitus. Något som kanske inte är lika känt är att Henrik också har ett stort intresse för antik grekiska; jag råkar veta att han bland annat har studerat en hel del grekiska på universitetet.

I videon till den nyaste singeln, You Wore the Crown; I Played the Clown, går Henrik Berggren bland annat runt på ett nöjesfält och åker olika karuseller. Mot slutet av videon kan den uppmärksamma tittaren lägga märke till att boken han läser i Blomsterkarusellen är inget mindre än Homeros Iliaden.

Videon är till stor del inspelad på nöjesfältet Liseberg i Göteborg. [Bilderna är skärmdumpar från Youtube.]

Boken ser ut att vara Wests teubnerutgåva; kanske inte mitt förstahandsval för slöläsning, men ”man tager vad man haver”.

Strax därefter får vi även veta mer exakt vad det är han läser. Det visar sig att det är Iliadens 23:e sång, som handlar om begravningen av Patroklos, hjälten Akilles bästa vän, som dött i strid i dennes ställe. Låt oss ta en titt vad där står!

‘Μυρμιδόνες ταχύπωλοι ἐμοὶ ἐρίηρες ἑταῖροι
μὴ δή πω ὑπ᾽ ὄχεσφι λυώμεθα μώνυχας ἵππους,
ἀλλ᾽ αὐτοῖς ἵπποισι καὶ ἅρμασιν ἆσσον ἰόντες
Πάτροκλον κλαίωμεν: ὃ γὰρ γέρας ἐστὶ θανόντων.
αὐτὰρ ἐπεί κ᾽ ὀλοοῖο τεταρπώμεσθα γόοιο,
ἵππους λυσάμενοι δορπήσομεν ἐνθάδε πάντες.’

ὣς ἔφαθ᾽, οἳ δ᾽ ᾤμωξαν ἀολλέες, ἦρχε δ᾽ Ἀχιλλεύς.
οἳ δὲ τρὶς περὶ νεκρὸν ἐΰτριχας ἤλασαν ἵππους
μυρόμενοι: μετὰ δέ σφι Θέτις γόου ἵμερον ὦρσεν.

”Nej, mina redliga män, myrmidoner med eldiga fålar,
låtom oss ännu ej spänna ifrån helhofvade spannen,
utan begifva oss hän till Patroklos med hästar och vagnar
för att kamraten begråta — den gärd, som ägnas de döde.
Men när vi sålunda mättat vår själ af den grufliga sorgen,
spänna vi sedan ifrån och äta här alla tillsammans.”

Sade, och samtliga stämde då in med Achilles i klagan.
Trenne gånger de nu med de fagermaniga hästar
körde kring liket i sorg, och till tårar bevekte dem Thetis.
[Översättningen är Lagerlöfs, hämtad från Project Runeberg]

---

I ett öppet brev publicerat på skivbolagets hemsida lägger Henrik Berggren vidare ut texten kring låtens, och videons, förment självutplånande innehåll. Brevet är formulerat som en ursäkt ”till svenska folket” för att hans gärning inte lever upp till den standard som han menar att man ska kunna förvänta sig av seriösa kulturutövare. Han redogör för sin egen oduglighet, bland annat genom att jämföra sig med, i tur och ordning, en ingenjör, en ekonom, en utövare av seriös kultur och till sist — och här blir han själv närmast homerisk i sitt bildspråk — en läkare, ”en medlem av den yrkeskår som har en halvgudalik aura omkring sig, den ädlaste av ädla professioner, den grupp som med nödvändighet måste väcka vår oreserverade respekt och beundran och rätteligen gör detta: läkaren, en högbegåvad person som genomgått en flerårig universitetsutbildning där denne lärt sig relevanta, riktiga och konkreta ting, av vilka många kan vara med verkligheten överensstämmande”. Han avslutar sedan det mångbottnade brevet så här:

”Jämför alla dessa nyttiga och visdomstyngda yrkesutövare med mig, ett intet, en skojare som inte gjort ett verkligt dagsverke i hela sitt clownliv.

Jag måste skämmas. Och nu har jag äntligen insett detta och gör det.

Sentio, frangor numquam!”

Det avslutande citatet är latin och betyder ungefär: jag känner, jag knäcks aldrig.

 

Cicero i centrum igen

När allt gick under. Brev från romerska republikens sista år av Marcus Tullius Cicero. Urval och översättning av Eric Cullhed. Natur & Kultur 2017.

Den senaste tiden verkar stjärnorna ha kongruerat på ett särskilt positivt sätt för den gamle romaren Marcus Tullius Cicero. När jag läste latin på 90-talet framställdes han fortfarande med starkt blandade känslor — även om vissa talade med vördnad i rösten om hans perioder var det aldrig långt till Mommsen-citatet om Cicero som en man ”ohne Einsicht, Ansicht und Absicht”. Samtidigt var det uppenbart att just Ciceros språk, jämte Caesars, var att betrakta som latinets renaste form, och redan första terminen fick vi ta oss igenom två av Catilina-talen och ett antal brev. Det var därför inte utan viss överraskning jag såg att Mary Beard utgick från cicerogestalten i sin mäktiga volym om det antika Roms historia, SPQR.

I ljuset av Beards val att sätta Cicero i centrum är Eric Cullheds nya översättning av Ciceros brev, nu publicerade under titeln När allt gick under — Brev från den romerska republikens sista år, mer begripligt. Boken har precis utkommit i klassikerserien Levande litteratur på förlaget Natur & Kultur, och hamnar således bland många andra litterära storheter: här återfinns Iliaden och Odysséen, De homeriska hymnerna, de omstridda översättningarna av Pindaros dikter, Theokritos, Hesiodos och Apollonios Rhodius, allt av Björkesons hand. Därutöver finns också densammes översättningar av Vergilius Aeneiden, Ovidius Metamorfoserna och nu snart även Fasti. Serien rymmer även storheter från andra tider såsom Dantes Den gudomliga komedin, Brontës Svindlande höjder och Darwins Om arternas uppkomst. Fint sällskap, alltså. Cullheds urval öppnar nu upp för en ny tids läsare att lära känna den gamle romaren — men utan omaket (eller tidsförlusten!) att behöva lära sig latin, eller grekiska först.

Marcus Tullius Cicero. Porträttbyst från Museo Capitolini (Rom).

En anmärkningsvärd sak med Ciceros brev är nämligen att han ibland väljer att uttrycka sig på grekiska istället för på latin. En av de saker Cicero är berömd för är just att han gjort grekisk filosofi tillgänglig för romare utan tillräckliga kunskaper i grekiska (det är för övrigt också från hans namn som ordet ciceron härstammar). Hans kontakter med grekiska källor lär således ha varit många, så det är inte överraskande att han ibland faller in i att använda sig av ord och kortare meningar på grekiska.

Att låna ett ord från ett annat språk här eller där är dock något de flesta av oss gör. Det är därför desto mer intressant att Cicero, som i ett av de aktuella breven, går över till att skriva på grekiska helt och hållet. Var det kanske lättare för honom att formulera tankarna på grekiska? Cicero skriver själv att det är ett sätt för honom att ”skänka sitt sinne lite vila” att tänka, skriva och argumentera på ett annat språk än modersmålet. Det är i vilket fall som helst klart värt att särskilt lyfta fram när en av latinets främsta förgrundsgestalter väljer att uttrycka sig på grekiska. Jag återger därför här nedan brevet i sin helhet, jämte Cullheds svenska översättning av detsamma.

När brevet skrivs befinner sig Cicero på sitt lantgods i Formia. Det är oroliga tider i det romerska riket — bokens baksidestext talar om ”världshistoriens mest dramatiska skeden”. Julius Caesar har bara någon månad tidigare korsat Rubicon med sin armé (vi tar historien om tärningen vid ett annat tillfälle) och höll nu på att ta över riket som diktator. Tankarna Cicero ger uttryck för på grekiska är ganska allmänt hållna och passar in i många sammanhang, men kanske är de ändå särskilt aktuella just nu?

iv Id. Mart. 49

<CICERO ATTICO SAL.>

Ego etsi tam diu requiesco quam diu aut ad te scribo aut tuas litteras lego, tamen et ipse egeo argumento epistularum et tibi idem accidere certo scio; quae enim soluto animo familiariter scribi solent ea temporibus his excluduntur, quae autem sunt horum temporum ea iam contrivimus. sed tamen, ne me totum aegritudini dedam, sumpsi mihi quasdam tamquam θέσεις, quae et πολιτικαὶ sunt et temporum horum, ut et abducam animum a querelis et in eo ipso de quo agitur exercear. eae sunt huius modi:

εἰ μενετέον ἐν τῇ πατρίδι τυραννουμένης αὐτῆς. εἰ παντὶ τρόπῳ τυραννίδος κατάλυσιν πραγματευτέον, κἂν μέλλῃ διὰ τοῦτο περὶ τῶν ὅλων ἡ πόλις κινδυνεύσειν ἢ εὐλαβητέον τὸν καταλύοντα μὴ αὐτὸς αἴρηται. εἰ πειρατέον ἀρήγειν τῇ πατρίδι τυραννουμένῃ καιρῷ καὶ λόγῳ μᾶλλον ἢ πολέμῳ. εἰ πολιτικὸν τὸ ἡσυχάζειν ἀναχωρήσαντά ποι τῆς πατρίδος τυραννουμένης ἢ διὰ παντὸς ἰτέον κινδύνου τῆς ἐλευθερίας πέρι. εἰ πόλεμον ἐπακτέον τῇ χώρᾳ καὶ πολιορκητέον αὐτὴν τυραννουμένην. εἰ καὶ μὴ δοκιμάζοντα τὴν διὰ πολέμου κατάλυσιν τῆς τυραννίδος συναπογραπτέον ὅμως τοῖς ἀρίστοις. εἰ τοῖς εὐεργέταις καὶ φίλοις συγκινδυνευτέον ἐν τοῖς πολιτικοῖς κἂν μὴ δοκῶσιν εὖ βεβουλεῦσθαι περὶ τῶν ὅλων. εἰ ὁ μεγάλα τὴν πατρίδα εὐεργετήσας δι᾽ αὐτό τε τοῦτο ἀνήκεστα παθὼν καὶ φθονηθεὶς κινδυνεύσειεν ἂν ἐθελοντὴς ὑπὲρ τῆς πατρίδος ἢ ἐφετέον αὐτῷ ἑαυτοῦ ποτε καὶ τῶν οἰκειοτάτων ποιεῖσθαι πρόνοιαν ἀφεμένῳ τὰς πρὸς τοὺς ἰσχύοντας διαπολιτείας.

In his ego me consultationibus exercens et disserens in utramque partem tum Graece tum Latine et abduco parumper animum a molestiis et τῶν προὔργου τι delibero. sed vereor ne tibi ἄκαιρος sim; si enim recte ambulavit is qui hanc epistulam tulit, in ipsum tuum diem incidit.
(Epistulae ad Atticum 9.4.1, ed. Shackleton Bailey 1987)

Formia den 12 mars 49

Cicero hälsar Atticus.

De enda stunderna som jag kan känna mig lite lugn på är när jag skriver till dig eller läser dina brev. Men jag har svårt att hitta ämnen och jag vet att detsamma gäller för dig. Sådant som vänner vanligtvis skriver till varandra helt fritt är ju helt omöjligt att beröra på grund av omständigheterna. Av det som är tillåtet att skriva om har vi redan nött ut det mesta.

Men jag vill inte helt gå upp i min sorg. Därför har jag valt teman av politisk karaktär och som passar de tider vi lever i. På så vis hoppas jag hålla mig borta från jämmer men samtidigt ägna mig åt den aktuella frågan. Det lyder så här:

Bör man stanna i sitt hemland om det hamnat i händerna på en tyrann? Bör man sträva efter att störta tyrannen med alla medel som står till hands, även om man därmed riskerar statens hela överlevnad? Bör man frukta att han som störtar tyrannen själv tar över samma roll? Bör man försöka bistå sitt hemland med list och ord snarare än med krig? Bör den sanne politikern dra sig tillbaka och vila medan hemlandet styrs av en tyrann, eller bör han riskera allt för frihetens skull? Är det rätt att starta krig mot ens eget land och belägra det om det styrs av en tyrann? Bör man kämpa på de bästas sida trots att man anser att tyrannen inte bör störtas med våld? Bör man utsätta sig för sina välgörares och vänners risker i politiska angelägenheter, även om man inte håller med dem på det stora hela? En man som tjänat sitt hemland på ett storslaget sätt och därmed lidit oersättliga förluster och vunnit bittra fiender — måste han frivilligt riskera allt för sitt hemlands skull eller får han nu äntligen tänka på sig själv och sin familj, och överlämna politiskt motstånd till dem som har krafter kvar?

Sådana tankeövningar ägnar jag mig åt och argumenterar för och emot, både på grekiska och latin. På så vis skänker jag mitt sinne lite vila samtidigt som jag överväger viktiga saker. Men jag är rädd att mitt meddelande kommer olägligt. För om budbäraren åker raka vägen kommer brevet nå dig i samma stund som din feber bryter ut igen. (Översättning av Eric Cullhed, 2017)

 

Praxagoras kök

I veckan som gick blev jag kontaktad av Elin Strand Ruin, arkitekt och konstnär med ett särskilt intresse för det offentliga rummet. Hon ville ha hjälp med att översätta en text från grekiska till svenska i samband med hennes senaste projekt, Praxagoras kök och hade hört talas om att jag umgicks med tanken att översätta Aristofanes till svenska.

 

Nytt material av Sapfo – igen!

Den vanligaste och sannolikt äldsta illustrationen av Sapfo, tillsammans med Alkaios. Bilden är en bearbetning av en rödfigurig kalathos av den så kallade Brygosmålaren, från omkring 470 f.Kr., det vill säga hundra år efter Sapfos död. Krukan återfinns på Staatliche Antikensammlung i München.

Tänk er en författare som levde för mer än 2500 år sedan, och som redan knappt tvåhundra år efter sin död räknades bland sin kulturs främsta diktare. Tänk er därefter att författarens verk till största del har gått förlorat, och att de fåtaliga rester som finns att tillgå huvudsakligen är bevarade som citat hos andra författare. Tänk er till sist att det plötsligt och oväntat presenteras nytt material av denna författare, som därtill verkar komma ur en egen diktsamling. Nu börjar ni nog förstå vilken ärkesensation det är att nya diktfragment av Sapfo, en av världens mest berömda poeter, visas upp. Sapfo hyllades redan av Platon som den tionde musan och hennes dikter har lästs och påverkat människor ända sedan antiken in i vår tid. Så sent som i våras kom den senaste översättningen till svenska av hennes dikter, den gången i en samlingsvolym med diktarkollegan Alkaios.

I sammanhanget är det visserligen inte så lång tid sedan samma sak senast inträffade, närmare bestämt var det under 2004 som nytt material av Sapfo senast blev utgivet. De nya fragmenten tvingade den gången filologer att ompröva tidigare beslut, inte minst när det gällde uppdelningen av det fram till dess kända materialet; vilka textrader hör egentligen till vilken dikt? För min egen del var det särskilt spännande att undervisa om Sapfo under tiden som följde, inte minst då alla artiklar som följde på fyndet så att säga ingöt ny energi i ämnet, så att den ”dammighet” som annars kan prägla ämnet var som bortblåst, åtminstone för en tid. Den nätburna tidskriften Classics@ har samlat en stor mängd artiklar om den förra omgången fragment på denna sida.

Papyrologen Obbink ansvarar för det pågående projektet ”Reception of Greek Literature 300 BC-AD 800: Traditions of the Fragment”. Bilden länkar som vanligt.

I samma tidskrift var det en viss Dirk Obbink som ansvarade för editionen av textfragmenten, och det är samme man som nu är aktuell med en edition av det nyfunna materialet. Obbink har nu i förväg lagt ut ett utkast till en artikel [direktlänk till pdf-filen]. Artikeln är tänkt att publiceras i nummer 189 av ZPE, en tidskrift som tidigare figurerat på denna sida i samband med historien om Lesis [del 1, del 2]. De nya diktfragmenten är enligt uppgift skrivna på ett papyrusark från omkring 100 e.Kr. och tillhör en anonym privat samlare; de härrör alltså inte från någon bibliotekssamling, vilket annars brukar vara fallet.

Vad står det då i dikterna? Jag har själv inte möjlighet att producera en läsvärd och genomtänkt översättning, men under den senaste veckan har preliminära översättningar presenterats på italienska (Franco Ferrari) och tyska (Dirk Uwe Hansen). Idag har nyheten också nått ända till Sverige; Eric Cullhed, nydisputerad grecist i Uppsala, skriver initierat om det längre fragmentets innehåll i dagens DN, och erbjuder även han en översättning av detsamma, denna gång till svenska. För alla som är intresserade av grekisk lyrik i allmänhet och Sapfos lyrik i synnerhet finns det alltså förmodligen en hel del att se fram emot den närmaste tiden. Och visst är det fler än jag som hoppas att även Jesper Svenbro ska ge sig i kast med Sapfo på nytt?

 

Ett tips inför påsken: Sapfo och Alkaios i översättning

Har du, som jag, endast en kort stund över då och då? Längtar du likväl efter kärlekspoesi som riktigt ruskar om en, och som dessutom gör anspråk på tidlös giltighet? Den alldeles nyutgivna översättningen av Sapfo och Alkaios korthuggna diktning är i så fall mitt bästa tips inför din eventuella påskledighet.

Boken är utgiven på ellerströms förlag, och ståtar med den fina lilla detaljen att den levereras osprättad.

Under rubriken Eros skakar mig har Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson samlat ett antal översättningar av de två lesbiska poeternas diktverk, översättningar vilka har tillkommit under ”mycket lång tid”. Svenbro har intresserat sig för Sapfos diktning åtminstone sedan 60-talet, och det är hans översättning av fragment 1 från BLM (1981:6) som återfinns här.

Till skillnad från Lars-Håkan Svenssons tidigare samarbeten med Jan Stolpe, då de gemensamt står som översättare av olika grekiska tragedier, är det här fråga om enskilda översättningsgärningar — Svenbro och Svensson har alltså arbetat var för sig. Det som får volymen att sticka ut är dock att översättarna, i vissa fall, har valt att publicera varsin översättning av samma dikt, istället för att välja ut ”den bättre”. I inledningen försvarar Lars-Håkan Svensson tilltaget med att en översättning inte är ”identisk med originalet utan bara en version av det, en appropriation, om man så vill, präglad av översättarens föreställning om källtextens karaktär och intentioner. Därför kan en översättning aldrig kallas slutgiltig — även om lyckade översättningar ibland lovprisas med just den motiveringen.”

De sista två raderna av Alkaios fragment 357, som ger en bild av alla vapen och rustningar som pryder en stor sal, lyder så här i de respektive översättarnas versioner:

τῶν οὐκ ἔστι λάθεσθ’ ἐπεὶ δὴ †πρώτισθ’ ὑπὸ† ἔργον ἔσταμεν
τόδε. (Lobel & Page)

Detta tänker vi ständigt på
från den stund vi gick in i detta företag. (LHS)

Detta måste vi minnas klart,
när vårt krigiska värv skall föras till sitt slut. (JS)

Det är till att börja med svårförståeligt att båda översätter det plurala τῶν med ”detta”, ett ord jag antar syftar just på alla krigiska saker som nyss räknats upp. I kommentardelen påpekar vidare Lars-Håkan Svensson att flera av vapnen i dikten var urmodiga redan på Alkaios tid eller användes av icke-greker. Att som Page anta att poeten nödvändigtvis beskriver sin egen fysiska omvärld är kanske inte den självklara tolkningen för mig. Jag håller det snarare för sannolikt att poeten istället beskriver en metaforisk sal, den värld han diktar i, fullbemängd med blanka och bländande föremål ur tidigare diktares stolta tradition — det är i de här sammanhangen sällan långsökt att blicka mot Homeros; redan Sapfo och Alkaios upplevde nog ibland att de stod i skuggan av denne gigant. Vad diktaren avser är därför kanske snarare att beskriva hur bunden, rentav instängd, han är av den episka traditionen; rummet är liksom fullt av vapen. I ljuset av min tolkning blir därför Svenbros översättning missvisande, då den framstår som en uppmaning snarare än ett påstående. En bättre ordalydelse, enligt mig, kunde vara ”det är inte möjligt att bortse ifrån dessa”. Sen återstår det bara att göra texten ”metriskt trogen”…

Sir Lawrence Alma-Tademas ‘Sappho and Alcaeus’ framställer en i många avseenden gåtfull bild av de två poeterna. Detta var också den bild som Simon Goldhill uppehöll sig mest vid under en föreläsning han höll nyligen i Stockholm.

 

Ädel sångartävlan inför de olympiska spelen i London

De olympiska spelen i London är de trettionde sedan nystarten i Athen 1896. Det är tredje gången London står värd; första gången var 1908 och därefter 1948, efter ett tolvårigt uppehåll orsakat av världskriget.

Nu när det är drygt två veckor kvar till de olympiska spelen i London har det vid flera tillfällen hörts kritiska röster om hur kostsamt spektaklet kommer att bli, och notan verkar bli kännbar för britterna. I SvD (27/6) kunde man läsa att spelen kan komma att kosta 260 miljarder kronor, närmare tio gånger vad som angavs i den ursprungliga budgeten från 2005, och det verkar alltså klart att det är ”skattebetalarna” som ska stå för detta. Bland de negativa reaktioner som hörts vill jag lyfta fram en av särskilt intresse.

Pembroke College, Oxford.

På epost-listan Classicists, som ursprungligen var en intern brittisk informationskanal med fokus på den grekisk-romerska antiken, men som nu blivit ett internationellt forum för evenemangstips, jobberbjudanden och kallelser till konferenser med mera, kunde man i förra veckan ta del av två stycken pinfärsk poesi på antik grekiska. Författaren till den första dikten, Colin Leach, är fellow vid Pembroke College i Oxford och kanske mest känd för sin översättning av Euripides Helena (tillsammans med James Michie). Med ämnesraden ”Anti-Olympic ode” och utan vidare kommentarer i själva meddelandedelen sändes Leachs dikt ut i fredags (6/7) klockan 13.12, dock med Peter Jones mailadress som avsändare; kanske är det så att Leach själv inte använder epost, måhända på grund av hög ålder — hans grundstudier ägde rum på 50-talet och han bör således vara omkring 80 år.

Londons grekiskälskande borgmästare Boris Johnson. Bilden länkar till en artikel om dennes poetiska avsikter med London-OS, där också d’Angours Athen-ode finns i engelsk översättning.

Samma natt, nio minuter över tolv den 7/7, kom det ett diktsvar skrivet av Armand d’Angour, som också är verksam i Oxford, närmare bestämt vid Jesus College. Att just d’Angour skulle rycka ut till olympiadens försvar var inte så överraskande, då denne låg bakom det Pindaros-inspirerade ode som framfördes vid OS i Athen 2004, och som så sent som för två år sedan på uppdrag av Londons borgmästare skrev ytterligare ett grekiskt ode till olympiadens ära. Den sistnämnda diktens ordalydelse är ännu hemlig och kommer att framföras både på grekiska och engelska av borgmästaren själv — som även han studerade classics i Oxford — vid ett välkomstevenemang på Kungliga operan i London den 23/7, det vill säga inte vid själva invigningen, som äger rum den 27/7.

Båda dikter är skrivna som elegiskt distikon, det vill säga med omväxlande rader på hexameter och pentameter. Jag har bifogat en i princip metrisk översättning av Leachs dikt, men låter mig nöja med d’Angours egen rimmade översättning till engelska, vilken han bifogade som ett PS i ett mail 17 minuter senare.

Anti-Olympic ode (Colin Leach)

πάντες ᾿Ολυμπιακοῖσι διηνεκὲς ἄνδρες ἀγῶσι
τέρπονται, δαπάνης δ’ οὔ τις ἔχει μελέτην.
τοῖσι δ’ ἀγαλλομένοισι τανῦν μένει ὕστερον Ἄτη —
τὸ χρέος, ἡ πενία, χἢ πόλις οὐλομένη.

Åt de olympiska spelen gläder sig oupphörligt
alla, men ingen dock tar ansvar för kostnaderna.
Och för dem som nu svassar omkring väntar senare Ate  —
Skulder och armod därtill, liksom en ödelagd stad.
[Ate är ”den gudinna som enligt grekisk tro fick människorna att i blind förhävelse ådra sig skuld genom onda handlingar” (NE.se). Ett särskilt tack till Thomas Sjösvärd som hjälpte mig att få till sista raden.]

Re: Anti-Olympic ode (Armand d’Angour)

ἀλλ᾽ ἐν Πιερίδων εὖ νικήσασιν ἀγῶνι
ἔσσεται οὐ κέρδος γ᾽ ἄφθονον ἀλλὰ κλέος

But those who triumph in the Muses’ game
Will win not money, but unstinting fame!

 

Aktuellt, antikt och tidlöst om Aristofanes

Johnssons huvudargument mot Holzbergs framställning är att huvudsyftet med Aristofanes komedier knappast endast var att framkalla skratt. Bland annat framhåller Johnsson sannolikheten att A. själv hade en politisk agenda. (Bilden länkar till Uwe Walters recension i FAZ, 6/12 2010)

I dagens understreckare, Den antika komedin var ingen fars, skriver Hans-Roland Johnsson insatt och engagerat om Aristofanes författarskap, i samband med läsningen av Niklas Holzbergs Aristophanes. Sex und Spott und Politik (2010). Jag tänkte ta tillfället i akt att fylla på med lite ytterligare material som jag råkar sitta på.

Vi får i texten veta att endast 11 pjäser av den antike komediförfattaren bevarats i sin helhet, men får endast stifta närmare bekantskap med åtta av dessa, utöver Babylonierna, ett verk vi endast känner till namnet. Därutöver finns det alltså tre ytterligare bevarade verk: Getingarna (Vespae / Σφῆκες), Kvinnornas sammansvärjning (Thesmophoriazusae / Θεσμοφοριάζουσαι) och Kvinnornas folkförsamling (Ecclesiazusae / Ἐκκλησιάζουσαι). Handlingen i Getingarna kretsar kring en av det dåtida Athens främsta institutioner, domstolarna; här förlöjligas Athenarnas, och särskilt de äldre männens, entusiasm för jurytjänstgöring. I Kvinnornas sammansvärjning planerar en grupp kvinnor att hämnas på Euripides, som förolämpat kvinnokönet i sina dramer, och en äldre släkting till honom deltar, förklädd till kvinna, i kvinnornas diskussion om hur hämnden bäst ska tas. I Kvinnornas folkförsamling är Athens kvinnor missnöjda med männens styre och tar genom en finurlig statskupp själva över makten. De inför ett politiskt system som liknar kommunismens, som bland annat har till följd att mat och husrum ordnas kollektivt av staten. En anmärkningsvärd detalj med denna sista pjäs är att den inte finns i svensk översättning. Jag har redan tidigare nämnt att jag själv föresatt mig denna uppgift; i dagsläget handlar det dock snarare om skisser än om ett färdigt verk. Översättningarna till svenska av Aristofanes verk förtjänar för övrigt ett inlägg alldeles för sig själva. Jag ber att få återkomma med det vid ett senare tillfälle.

Ett exempel på modernt 'antikbruk': Stanford's Classics in Theaters uppsättning av Aristofanes 'Getingarna', 'refitted for modern politics, satirizing the elitist left and tea-partying right'. (Bilden länkar till SCIT:s websida.)

Carl August Hagberg är kanske mest känd för sina översättningar av Shakespeare. Han var också ledamot av Svenska akademien och huvudredaktör för SAOB, Akademiens ordboksprojekt. (Bilden länkar till recensionen i SvD av Karin Moniés biografi.)

Johnsson nämner att ”västerlandets tidigaste bevarade komedi över huvud taget” Acharnerna fortfarande väntar på en (fullständig) svensk översättning. Från 1800-talets första hälft har vi de första 103 verserna översatta av Carl August Hagbergs hand. Dessa är utgivna som två dissertationer med parallell originaltext, och de försvarades av Fredrik Georg Afzelius och Anders Fredrik Regnell på för- respektive eftermiddagen den 30 maj 1835. (Det torde således vara en felaktig uppgift i Svenskt översättarlexikon, att Acharnerna ingick i Hagbergs egen disputation, som enligt uppgift ägde rum 1831-32. Det är också oklart om det verkligen var den internationellt berömde Regnell som försvarade den andra delen. Enligt Bo Lindberg [pdf] fick han visserligen betyget A i grekiska vid Katedralskolan i Uppsala 1824, men det heter även att han avlade examen theoreticum i medicin den 20 juni 1835, det vill säga mindre än en månad efter disputationen i grekiska. Även denna sak får vi nog anledning att återkomma till. ) Jag tänkte bjuda på några rader ur Hagbergs översättning av Acharnerna. I pjäsens inledning sitter huvudpersonen Dikaiopolis, vilket ungefär betyder ‘statens rättrådige förkämpe’, för sig själv på Pnyx och väntar på att de andra deltagarna i folkförsamlingen ska dyka upp.

οἱ δ’ ἐν ἀγορᾷ λαλοῦσι κἄνω καὶ κάτω
τὸ σχοινίον φεύγουσι τὸ μεμιλτωμένον.
οὐδ’ οἱ πρυτάνεις ἥκουσιν, ἀλλ’ ἀωρίαν
ῥέγκουσιν, εἶτα δ’ ὠστιοῦνται πῶς δοκεῖς
ἥκοντες ἀλλήλοισι περὶ πρώτου ξύλου,
ἁθρόοι καταρρέοντες· εἰρήνη δ’ ὅπως
ἔσται προτιμῶσ’ οὐδέν· ὢ πόλις πόλις.
ἐγὼ δ’ ἀεὶ πρώτιστος εἰς ἐκκλησίαν
νοστῶν κάθημαι· κᾆτ’, ἐπειδὰν ὦ μόνος,
στένω, κέχηνα, σκορδινῶμαι, πέρδομαι,
ἀπορῶ, γράφω, παρατίλλομαι, λογίζομαι,
ἀποβλέπων εἰς τὸν ἀγρὸν εἰρήνης ἐρῶν,
στυγῶν μὲν ἄστυ τὸν δ’ ἐμὸν δῆμον ποθῶν,
ὃς οὐδεπώποτ’ εἶπεν “ἄνθρακας πρίω”,
οὐκ “ὄξος”, οὐκ “ἔλαιον”, οὐδ’ ᾔδει “πρίω”,
ἀλλ’ αὐτὸς ἔφερε πάντα χὠ πρίων ἀπῆν.
νῦν οὖν ἀτεχνῶς ἥκω παρεσκευασμένος
βοᾶν, ὑποκρούειν, λοιδορεῖν τοὺς ῥήτορας,
ἐάν τις ἄλλο πλὴν περὶ εἰρήνης λέγῃ.
(ed. Wilson, 2007)

På torget pratar man, kan jag tro, båd’ hit och dit
Och makar sig undan linan, den rödfärgade. —
Och ingen av Prytanerne syns till! För sent
De komma, knuffas sedan, och, hvad tycks!
Den ena om den andra rusa de, att få
Den främsta bänken alla: men Fred, det bryr
Sig ingen om att skaffa den. O! Stad, O! Stad.
Jag är den förste ständigt på folkförsamlingen
Och sätter mig, och som jag mest är ensam där,
Jag pustar, gäspar, räcker mig och släpper smått,
Klår hufvudet, påtar näsan, grubblar, ritar streck,
Och tittar smått åt landet bortåt efter fred;
Jag tål ej staden: åter vill jag till hus och hem,
Der jag slipper höra skriket ”kol att köpa här”
”Köp ättika, köp olja!” — hemma hörs ej ”köp!”
Der har jag allt och slipper skinnas på köpet der.
Nu har jag ändtligen kommit rustad och beredd,
Att skrika, dundra, skälla på Rhetorerna,
Om man vill hålla annat tal än det om Fred. —
(vv. 21-39)

Johnsson ansvarar för Stockholms universitets ständigt lika populära sommarkurs Grekisk tragedi och komedi i översättning, och får med fog anses vara en av landets främsta på området. Jag vill avsluta med några av hans särskilt kloka ord om förhållandet mellan den grekiska tragedin och komedin:

I många avseenden är komedin vad tragedin inte är, eftersom tragedin å ena sidan på mytisk grund gestaltar metafysiska frågeställningar och iscensätter hjälteliknande människors kamp mot ödet, under det att komedin, å andra sidan, är förankrad i den atenska vardagen. Tragedin är således inverterad komedi och vice versa. De två dramatiska framställningssätten kompletterar varandra och tillsammans fångar de hela den atenska verkligheten, från ”högt” till ”lågt”, från andliga spekulationer till kroppsliga begär.