”Så vill jag utstå livet.” Om att arbeta med grekiska texter i översättning

I det senaste numret av Hellenika (nr 171, mars 2020), medverkar jag med en recension av Björns Sundbergs bok ”…så vill jag utstå livet” — Anteckningar till de grekiska tragedierna (Artos & Norma, 2019). Överlag är jag positivt inställd till boken, men jag uppmärksammar också att det finns problem med att studera de grekiska texterna i översättning, något som illustreras på ett bra sätt av bokens titel. Jag tar därför tillfället i akt att här lägga ut texten lite om detta. Så här står det i recensionens näst sista stycke:

Ett av grundproblemen med forskning på litteratur är huruvida texten har studerats på originalspråk eller i översättning till ett annat, oftast modernt, språk. När det gäller de stora dragen är det sällan ett problem, men så snart enskildheter och egenheter ska användas som exempel uppstår frågan i vilken utsträckning översättningen gör originalet rättvisa. Om dessa anteckningar hade baserats enbart på studiet av de grekiska originalen hade författaren sannolikt inte alltid kommit till samma slutsatser.

När jag först fick kännedom om boken trodde jag att citatet kom från Euripides Alkestis, vars historia handlar om hur kung Admetos har en överhängande dödsdom, men att han erbjuds möjligheten att leva om någon annan dör istället för honom. Frågan uppkommer således hur han ska kunna utstå livet när hans egen hustru, drottningen Alkestis, väljer att dö i hans ställe. Admetos hinner genomlida en del mörka stunder både innan Alkestis tar det beslutet, och innan Herakles till slut hjälper honom att övervinna döden (Thanatos) och på så sätt till slut återfår sin drottning från dödsriket.

Den rasande Herkules på en krater från ca 330 fvt.

Det visar sig dock att citatet är hämtat ur ett annat av Euripides dramer, närmare bestämt Herakles, även känd som Den rasande Herakles. Här kretsar handlingen kring hur titelpersonen drabbas av en gudasänd galenskap och mördar sin egen hustru och sina tre söner, när han själv var i färd med att rädda dem från att bli avrättade. När Herakles vaknar upp ur sin galenskap och inser det fruktansvärda han har gjort är det inte så konstigt att han helt tappar modet och överväger att ta sitt eget liv. Det är i en ordväxling med hjälten Theseus (som han för övrigt, likt Alkestis, just har hämtat tillbaka från dödsriket) om detta som Herakles yttrar de ord Sundberg har valt som titel för sin bok. Översättningen är Tord Bæckströms från 1966:

Theseus
… Men ändå vill jag råda dig
att hellre bära plågorna än ta ditt liv.
För inga dödliga är ödet utan skiften,
ej ens för gudarna, om skalder talar sanning.
…
Herakles
… En gud,
som verkligen kan kallas gud, beror av ingen.
Det där är bara skalders jämmerliga påhitt.
Men jag har övervägt om, trots mitt lidande,
det ändå inte vore fegt att lämna livet.
Ty den som inte orkar utstå lidandet,
han orkar inte heller stå för lansar i
en strid. Så vill jag utstå livet. …

Såsom jag förstår svenskan betyder Herakles ord att han väljer att leva vidare istället för att ta sitt liv, omskrivet med rak ordföljd Så jag vill utstå livet. Skrivet med den poetiska ordföljden blir dock ordet så markerat, med betydelsen på ett visst sätt snarare än alltså. I den grekiska texten finns heller inte något ord som motsvaras av svenskans så.

Det visar sig också att ytterligare en sak är problematisk med textstället. I den textkritiska utgåvan står det ἐγκαρτερήσω βίοτον, ungefär jag kommer att framhärda i livet. Det visar sig dock att βίοτον, ett poetiskt ordval för livet, är en så kallad konjektur, en föreslagen läsart som skiljer sig från handskriftens text. I de viktigaste handskrifterna för den aktuella passagen står det istället θάνατον, det vill säga döden, och den traderade textens ordalydelse är således jag kommer att framhärda i döden. Verbet i fråga, ἐγκαρτερέω, betyder ungefär framhärda i, eller kanske envist invänta, och det är således oklart om det är döden eller livet som Herakles säger att han envist ska invänta.

Det är alltså två saker som gör det olämpligt att använda denna passage som boktitel. Det ena är att textstället är omtvistat, att det råder delade meningar om vad Euripides faktiskt skrev. Det andra, och viktigare, är att den svenska översättningen ger vid handen att ordet så ska förstås som att det besvarar frågan hur?. Som en följd av att texten är poetisk, och att svenskan med stor sannolikhet är omskriven för att passa in i versmåttet, har det uppstått en olycklig bibetydelse eller tvetydighet — Sundberg skriver själv (not 333) att ”Bæckströms översättning är fri, men formuleringen fångar väl vad Euripides här låter Herakles säga.” För att uppfylla det fullständigt lovvärda syftet med boken — att illustrera hur den atenska tragedin härbärgerar lärdomen att livet alltid kan föras vidare i en annan riktning, att det aldrig är ‘färdigt’ (Sundberg, sidan 170) — borde han kanske helt enkelt ha valt ett annat textställe.

 

Anekdot – Det digitala bildningsmagasinet

Folkbildning och den så kallade tredje uppgiften ligger mig särskilt varmt om hjärtat, och det är mycket på grund av den känslan som denna blogue existerar över huvud taget. Att i tid och otid kunna berätta för den som vill lyssna om något som jag ägnat mycket tid och ansträngning åt skänker också en särskild tillfredsställelse. Det är därför det ger mig en stark känsla av stolthet och glädje att nu få vara med och lansera Anekdot – Det digitala bildningsmagasinet, en satsning av Stockholms universitet och Kungliga Vitterhetsakademien. Under namnet Anekdot samlas dels Essäer, som är längre, berättande och förklarande texter med både bild- och ljudillustrationer, dels Video, som är kortare, förklarande filmer kring ett mer avgränsat ämne. Dessa två element finns nu jämte Bildningspodden, som kommer att finnas kvar i sin tidigare form. Bildningspodden har sedan starten kommit upp i 89 avsnitt, och har nu omkring trettiotusen lyssnare per avsnitt. Det avsnitt jag själv medverkade i för litet drygt två år sedan, om den grekiska tragedin, har nu över tjugotusen lyssningar, och det känns fantastiskt att ha fått chansen att nå ut i en sådan stor omfattning!

Jag har nu fått äran att introducera det nya videoformatet ”Anekdot förklarar”, som också kan kallas för ”explainer”, eller kanske ”infotainment” som kulturskribenten Sara Berg uttrycker det i Sydsvenska dagbladet. I mitt fall var det inte långsökt att det skulle handla om grekiska och interjektioner. Chefredaktören Magnus Bremmer, som också fortsätter som programledare för Bildningspodden, var den som lade fram idén att programmet skulle handla om interjektionen Aj, men sedan fick jag i stort sett utforma innehållet efter eget huvud, vilket var riktigt roligt. Ser fram emot kommande avsnitt i serien!

Det är klart att jag här också måste bjuda på det omtalade textstället på originalspråket, jämte en svensk översättning. Det är också extra kul att kunna dela med mig av hur den äldsta bevarade handskriften, skriven för drygt tusen år sedan, återger känsloutbrottet. Saken är också den, att just den långa raden av klagan är omdiskuterad och har återgivits på olika sätt av olika textutgivare.

Handskriften (Laur. 32.9, s. 88r) finns hos Biblioteca Medicea Laurenziana i Florens.

Det är i denna passage (vv. 742-746) Filoktetes fullständigt förlorar kontrollen och övermannas av smärtorna från såret i foten. På bilden ovan är det sista ordet på näst sista raden ”papai”, men vad som faktiskt följer på den sista raden är ”apa · papà · papà · papà · papàpapaî”. Dessa ”variantformer” av papaj återfinns ingen annanstans i den bevarade litteraturen, och passagen har därför vållat en del huvudbry för textutgivare genom tiderna. Den grekiska texten nedan är Lloyd-Jones och Wilsons text från 1991, som följer det florentinska manuskriptets ordalydelse ganska nära, jämfört med de tidigare utgivarnas (exempelvis Dindorf 1860 och Pearson 1924), vars textutgåvor troligen låg till grund för Björn Collinders svenska översättning från 1965. Kanske är det så att ordet här transcenderar språkets begränsningar och helt övergår till att vara ett läte? Kanske återger den långa serien av p och a det enda ljud Filoktetes förmår frambringa när hela hans kropp spänns i de fasansfulla kval han genomlider? Vilka bokstäver kan korrekt återge ett kvävt stönande skrik?

Φι. ἀπόλωλα, τέκνον, κοὐ δυνήσομαι κακὸν
κρύψαι παρ’ ὑμῖν, ἀτταταῖ· διέρχεται,
διέρχεται. δύστηνος, ὢ τάλας ἐγώ.
ἀπόλωλα, τέκνον· βρύκομαι, τέκνον· παπαῖ,
ἀπαππαπαῖ, παπᾶ παπᾶ παπᾶ παπαῖ.

Fi. Jag förgås, min son — jag kan ej undanhålla er
hur svårt jag våndas, attataj, — det spränger mig,
det spränger mig. Jag arme olycksalige!
Jag förgås, min son; jag brinner upp, min son — papaj,
apappapaj, papappapappapappapaj!

 

Nedslag i höstens bokutgivning

Hösten 2017 håller på flera sätt på att bli något av en renässansperiod för grekiskan i Sverige, om än i det lilla formatet. Jag skulle naturligtvis vilja ägna var och en av alla tilldragelser ett eget inlägg, men den tid jag har till mitt förfogande tvingar mig att för stunden göra en allmän översikt, så får vi se om jag lyckas åstadkomma några djupdykningar därutöver längre fram. Utgivningen av böcker på svenska, som på ett eller annat sätt är relaterade till antik grekiska, är oväntat omfångsrik, och jag ska nedan ge en översikt över de fem böcker som jag lyckats lägga vantarna på hittills.

Först ut är den nyligen utgivna Kung Oidipus av Sofokles, i nyöversättning av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson. Detta är första gången verket översatts till svenska sedan Björn Collinders version från början av 1970-talet, men jag tror emellertid att Stolpe/Svensson snarare aspirerar på att ersätta den avgjort mer spridda och använda översättningen av Emil Zilliacus som härrör från början av 1940-talet. Boken är som vanligt försedd med en informativ inledning — den här gången informativ så till den grad att den alldeles på egen hand skulle kunna fungera som en introduktionskurs, om än kortfattad, till den grekiska tragedin. Det rör sig trots allt om ”de grekiska tragediernas tragedi”. Det återstår att se om denna moderna översättning förmår ersätta Zilliacus version på tronen.

Bilden visar titelrollinnehavarna Sanna Sundqvist och Reine Brynolfsson. Foto: Andreas Öhlund och Maria Therese. (dramaten.se)

Alldeles orelaterat till Ellerströms utgivning av nyöversättningen av Kung Oidipus har Dramaten, med teaterchef Eirik Stubø som regissör, valt att i höst spela Sofokles Oidipussaga, under benämningen Oidipus/Antigone. Uppsättningen är minst sagt stjärnspäckad, med storheter som Reine Brynolfsson, Stina Ekblad och Johan Ulvesson i rollistan. Som ett startskott på den långa rad av relaterade evenemang som åtföljer uppsättningen (se bland annat Dramaten&, Tema: Antiken) stod teatern i fredags värd för ett samarrangemang med Stockholms universitet. Jag ber att få återkomma, både om själva uppsättningen, de kommande evenemangen, liksom om arrangemanget i fredags. Premiären äger rum den 3 november.

Som en direkt följd av nyöversättningen av Sofokles mästerverk har däremot Aiolos, tidskrift för litteratur, teori och estetik utkommit med ett extrainsatt dubbelnummer (228 sidor!), också betitlat Kung Oidipus. Tidskriften beskriver sig som ”ett forum för den längre, fördjupande essän”, och numret erbjuder såväl nyskrivet som översatt material, med en aptitretande blandning av utländskt och svenskt. Bland annat finns här i Jean-Pierre Vernants Tvetydighet och omvändning (Ambiguité et renversement sur la structure énigmatique d’Œdipe-Roi, ursprungligen publicerad 1970) i Jan Stolpes svenska översättning.

Utgivet på förlaget Faethon, ”tidskriften Aiolos tvilling”, kom även nyligen Anne Carsons Det oförlorades ekonomi, det vill säga Economy of the Unlost (från 1999), i svensk översättning. Boken är en ”tankevindlande kollisionskurs med de två poeternas [Simonides från Keos och Paul Celan] liv och verk och med vad som eventuellt kunde kallas poesins predikament”. För översättningen står Rebecka Kärde och Niklas Haga, den förra poet och litteraturkritiker, den senare doktorand i grekiska, liksom redaktör för ovan nämnda nummer av Aiolos. Boken är en riktig pärla, såväl till innehåll som utseende, och den tillhör förlagets särskilt intressanta nya skriftserie Moly, som ”är ägnad antika grekiska texter och deras effekter”.

I en helt annan genre befinner sig det senaste alstret av Dimitrios Iordanoglou, docent i klassisk grekiska vid Uppsala universitet. Det rör sig om Sofisterna, den första översättningen till svenska av ”de flesta bevarade texter och en mängd antika vittnesbörd” om de som ”stod i spetsen för den intellektuella upplysningen och utbildningen under det klassiska Atens storhetstid”. Högintressant för fler än de med specifikt intresse för det grekiska, alltså! Innehållet ser efter en snabb genombläddring mycket lovande ut; om inte annat är det en kulturgärning av stor vikt att hjälpa till att avmystifiera denna inflytelserika kategori. Översättningarna är försedda med både inledning och kommentar av Iordanoglou, medan Janne Lindqvist, forskare i litteraturvetenskap och retorik, sätter in texterna i ett retorikhistoriskt sammanhang i ett efterord.

Slutligen har även professor Eva-Carin Gerö (Stockholms universitet) utkommit med en ny bok, Grekisk Eros — Kärlek och sexualitet i antikens Grekland. Det rör sig om ett populärvetenskapligt arbete, i likhet med Gerös förra bok, Grekerna — språket, kulturen, myterna från 2008. Enligt blurben tar författaren ”ett lättillgängligt och lätt problematiserande grepp om kärlek och erotik” och utlovar vidare att ”[d]en grekiska synen på kärleken och sexualiteten, och dess motsvarighet i konkreta ömsinta och erotiska handlingar, skildras levande med utgångspunkt från litteratur, konst och lagstiftning.” Jag har erhållit boken som ett recensionsexemplar från förlaget, och planerar således att återkomma längre fram med en recension.

 

Ulysses – nyöversättning till svenska

Bokens katalogtext, eller ‘blurb’, lyder: Erik Anderssons enastående nyöversättning av James Joyces Ulysses ger en inblick i hur revolutionerande romanen var och fortfarande är, kärv och humoristisk, högdragen och ömsint.

I september förra året blev jag tillfrågad om jag hade lust att hjälpa till med ordförklaringarna till en nyöversättning av en modern klassiker. Och när jag fick veta att det rörde sig om James Joyces Ulysses var det ett lätt beslut.  Hur kan man säga nej till ett så spännande uppdrag?

Nu är alltså översättningen färdig och finns att köpa i bokhandeln. För dem som är särskilt intresserade av översättningsarbetet finns även en bok om detta: Dag ut och dag in med en dag i Dublin. Man kan också träffa översättaren själv, Erik Andersson, som väl är mest känd för sin nyöversättning av Tolkiens ringen-trilogi, på ett ‘jubileumsprogram‘ på Stockholms stadsteater, måndagen den 13/2 kl. 17.30. Biljettpriset inkluderar enligt uppgift bourgogne och gorgonzola, men dessvärre ingen njure. Mer om översättaren kan man även läsa här. Recensionsdatumet är satt till den 3/2.

Ordlistan är, enligt förlaget, endast tänkt som ett första hjälpmedel för läsaren; ”det finns ju massor man skulle kunna förklara eller diskutera i noter om man vill öppna Ulysses mångtydighet för läsaren, men därtill finns inte utrymme”, hette det. Eftersom jag för tillfället försöker lägga så mycket tid som möjligt på att avsluta arbetet med avhandlingen, har det inte blivit så mycket tid över för nya inlägg i detta forum. Jag tänkte dock att det kunde vara kul att dela med mig av några utläggningar jag gjorde till redaktören för översättningen, i samband med mina kommentarer till översättningen. Jag har förstås tagit tillfället i akt att redigera och utöka dessa litet grand.

Grekiska generellt
Joyce verkar generellt begära av sin läsare att han eller hon ska kunna en del grekiska (bland flera andra språk) för att hänga med i svängarna. Redan precis i början av det första kapitlet samtalar Mulligan och Dedalus när den förre brister ut i en tirad om havet (den engelska texten är hämtad härifrån):

God! he said quietly. Isn’t the sea what Algy calls it: a great sweet mother? The snotgreen sea. The scrotumtightening sea. EPI OINOPA PONTON. Ah, Dedalus, the Greeks! I must teach you. You must read them in the original. THALATTA! THALATTA! She is our great sweet mother. Come and look.

– Du store, sade han stilla. Visst är havet precis vad Algy kallade det: en stor mild moder? Det snorgröna havet. Det pungkrympande havet. Epi oinopa ponton. Å grekerna, Dedalus! Jag måste undervisa dig. Du måste läsa dem i original. Thalatta, thalatta! Hon är vår stora milda moder. Kom och se.

‘Bekransade oxen’
En annan grekrelaterad sak är Stephens olika tillnamn, vilka har fått lite olika förklaringar på sina håll. På sidan 210 (kap. 9) skymtar en referens till den tidigare romanen Portrait of the Artist as a Young Man (POTAYM) förbi i det kryptiska Bous Stephanoumenos, vilket Stephen blir kallad av några skolkamrater: Bous Stephanoumenos! Bous Stephaneforos! Dessa båda uttryck återkommer på sidan 407 (kap. 14). Stephens namn, som ju är Stefan eller Staffan på svenska, härstammar från det grekiska substantivet στέφανος (stephanos), som betyder just krans (eller krona). De som bar krans i det antika Grekland var såväl ämbetsmän, vinnare av idrottstävlingar, nygifta m. fl. Formen στεφανούμενος (stephanoumenos) är ett passivt presens particip av verbet στεφανῶ (stephano, bekransa) som alltså betyder ‘bekransad’. στεφανήφορος (stephanephoros) är snarlikt, och betyder ungefär ‘kransbärare’. Jag har sett en annan förklaring i Peter Mahons ‘Joyce for the Perplexed‘ (2009), som hävdar att Bous Stephanoumenos ”means, roughly, ‘ox-soul of Stephen’ ”. I samma mening förklaras Bous stephaneforos med ‘ox as garland-bearer for sacrifice’, vilket enligt min mening inte är den enda tänkbara förklaringen. στεφανηφόρος (med annan accentuering) är exempelvis även en vedertagen ämbetstitel för dem som tilläts bära krans (eller krona) i tjänsten, såsom archonterna i exempelvis Athen. Man tänker så klart även på Demosthenes, vars kranstal ju också är hans mest berömda. Samtidigt är det givetvis så att människor under långa tider och i många kulturer även har smyckat (offer)tjurar med kransar, och den som är väl påläst i bibeln (säkert Joyce!) tänker kanske på en viss Stephanos som förekommer i apostlagärningarna (6-8), och senare i samma bok kommer också prästen i zeustemplet med tjurar och kransar i avsikt att offra (14.13).

Bekransade oxar förekommer även på antika avbildningar. Här är ett exempel från museet i Efesos. Bilden är hämtad från bloggen ‘Leon’s message board’, som också tar upp stället i apostlagärningarna. © Leon Mauldin.

Jag ser i ‘James Joyce Quarterly‘ att D. Gifford troligen är upphovsman till Mahons båda tolkningar. Enligt artikeln säger Gifford att ” ‘Bous Stephanoumenos’ is schoolboy Greek for the ox-soul or bull-soul of Stephen”, men jag förstår inte vad det ska betyda. Att han kallar det ‘schoolboy Greek’ handlar om stället i POTAYM, där det är just skolpojkar som ropar namnen efter Stephen Dedalus. Det som ställer till med bekymmer är talet om ‘soul’. Kanske är det ‘soul’ i den mening som på svenska snarast skulle översättas med ‘hjärta’, ”bildligt om detta organ som (tänkt) säte för känslor, minnen etc.” (NE:s svenska ordbok)? Gifford avsåg kanske att ge en egen tolkning av stället, vilken inte nödvändigtvis stämmer överens med det Joyce hade i åtanke. Senare (och sannolikt greklösa) kommentatorer, som Mahon, Johnson (vars not ger ett förvirrat intryck) och Feshbachs svårsmälta ”angelic ox”, verkar därefter ha plockat upp denna tolkning och tagit den för en förklaring istället. Å andra sidan begår den som hävdar att den ena eller andra tolkningen av texten är den ”riktiga” eller ”enda” ett övertramp. Om jag vågar uttala mig om Joyces avsikter (men vem kan göra det, egentligen?), så antar jag att det här just handlar om flertydigheten och den rika associationsmöjligheten. Någon ‘själ’ har jag dock mycket svårt att hitta.

Angående namnet på romanen
Tidigare översättningar till svenska av romanen har, naturligt nog, kan man tycka, hetat Odysseus. Bakgrunden till att Joyces originaltitel är Ulysses är att britterna sedan gammalt känner antikens gudars och hjältars namn i deras latiniserade form. Därför heter Zeus Jove (efter Iuppiter, Iovis), Artemis Diana, Apollon Apollo, och Odysseus Ulysses (lat. Ulixes). Det är ju inte heller så enkelt att vi i svenskan hämtar alla namn direkt från grekiskan; många av oss säger nog hellre Herkules (lat.) än Herakles (grek.), kanske också Neptunus (lat.) hellre än Poseidon (grek.). Lagerlöfs originalöversättningar av Iliaden och Odysséen använder sig också i oväntat hög grad av de latiniserade namnformerna; som exempel kan nämnas Ajas istället för Ajax och, ja, just det, Ulysses för Odysseus — detta trots att verkets titel i densammes översättning likafullt lyder ”Homeros’ Odyssée”. Ryktet gör för övrigt gällande att Svenska Akademien planerar att ge ut Lagerlöfs båda homerosöversättningar i sin klassikerserie — i år är det 100 år sedan Iliaden publicerades. Tills vidare finns de att läsa hos runeberg.org: Iliaden och Odysséen.

Svaret jag fått från förlaget angående det nya namnvalet är att man vill markera att det är en nyöversättning, samt följa det val man gjort i de flesta andra länder vid översättningen. Jag kände själv ett skav först, men ju mer jag hör det desto bättre tycker jag att det passar. Det går också helt i linje med tidens trend i filmtitlar; att inte översätta dem alls har ofta visat sig vara det bättre alternativet.

 

Aktuella boktips

Det är med växande oro jag noterar att de antikorienterade bloggarnas uppdateringsfrekvens har avtagit betänkligt under det senaste halvåret. Man kan anta att olika orsaker ligger bakom detta, och det mest troliga är kanske att upphovsmännen istället ägnat sin tid åt sina mer traditionellt definierade arbeten. Oron jag känner är just att dessa arbeten tvingat dem att avstå från detta mer omvärldstillvända arbete som bloggandet är. Den senaste tiden har det emellertid dykt upp en ansenlig mängd böcker intressanta för oss med ett öga för antikens Grekland, och vi får helt enkelt hålla till godo med dessa så länge. Jag har som vanligt haft ambitionen att göra mer än att bara nämna deras namn. Utan att vara alltför ursäktande vill jag dock påminna om att min tillvaro för närvarande inte tillåter mig att lägga ned den tid jag skulle vilja på just läsning. Jag har idag alltså inte för avsikt att recensera, utan främst ge en fingervisning om vad de olika böckerna verkar ha att ge.

Den stirriga uppsynen på bokens omslag tillhör kejsar Konstantin avbildad i kolossalformat. Idag finns huvudet till beskådan på Konservatorspalatsets gård i Rom.

I början av året kom en historieinriktad bok: Medelhavsvärlden: 3000 år av historia, avsedd för grundkurser i historiska ämnen på universitet och högskolor. En snabb genomläsning av innehållsförteckningen ger vid handen att författaren, Eva Queckfeldt, verkar ha anlagt en ganska ledig ton i boken, något som till viss del också bekräftas av det ”smakprov” av boken som erbjuds via förlagets webbsida. Jag delar exempelvis inte författarens uppfattning att det skulle vara en ”bisarr” idé för oss att ligga till bords. Till glädje för alla Greklandsintresserade råkar detta smakprov händelsevis vara just de första sidorna (51-58) ur kapitlet ”Området kring Egeiska havet”, och omfattar en generell översikt av tiden från den minoiska kulturen fram till pólis-begreppet. Angående det sistnämnda kunder jag inte låta bli att höja lite på ögonbrynen då författaren envisas med att tala om ”polís”; man undrar hur en sådan felaktighet kan undgå en duktig faktagranskare. Jag blir dock särskilt nyfiken på och entusiastisk över bokens litteraturförteckning som enligt uppgift innehåller ”Material från antiken i svensk översättning”. En noggrann sådan förteckning har potential att vara mycket användbar.

Boken är fri för nedladdning i sin helhet via Uppsala universitets så kallade DiVA-portal. Bilden direktlänkar till pdf-filen (2,9 MB).

För någon månad sedan kom G(l)ömda historier: Klassiska normer och antik kritik, en antologi av artiklar utgiven vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet. Artikelförfattarna kommer från flera olika lärosäten och discipliner, om än huvudsakligen humanistiskt inriktade. Boken är ett exempel på den nytändning och grundläggande omprövning som antikämnena upplever i Sverige just nu och den sätter fingret på många viktiga frågor, eller ”ömma tår” om man så vill. Min egen erfarenhet är generellt att många aldrig verkar stanna upp för att ställa sig själva sådana frågor, såsom exempelvis varför man gör det man gör, och varför man valt just det sätt man gör det på. Begreppet ”antikbruk”, som introducerades på bloggen odium philologicum i höstas [8/10], dyker också upp här. När jag av olika anledningar tillbringade ett antal timmar på en akutmottagning nyligen passade jag på att läsa Dimitrios Iordanoglous (tidigare uppmärksammad för Antiken by night och Iliaden — en cover) bidrag, en häpnads- och tankeväckande juxtaposition av Iliadens och den samtida svenska gangstarapgruppen Kartellens krigspoesi; kanske är Kinesen & co. inlästa på Homeros? Redaktörerna talar i det inledande kapitlet om krislitteratur, ”den genre av akademisk litteratur som syftar till att ifrågasätta, genomlysa och diskutera den egna forskningens grundvalar” (s. 15), och visst är föreliggande bok ett exempel på just en sådan litteratur, i synnerhet om den ”kris” som här avses är lika nära släkt med ”kritik” som det är på grekiska.

Hur vi än vrider och vänder oss tycks vi (tillsammans med framtidens skolbarn) fortfarande sitta i klorna på antiken. Och antiken själv tycks på samma sätt fast i vårt motsägelsefulla våld: de gamla grekerna får i fångenskapen på en och samma gång tjäna som auktoriserande och legitimerande förlaga till vad vi själva gör (”redan de gamla grekerna”), och som markör för det främmande och obegripliga (”rena grekiskan”). Dessa båda uttryck sammanfattar väl vårt paradoxala förhållande till antiken; detta snygga, sexiga och smarta objekt med vilket vi både bedriver incest och har anyonymsex. [s. 23]

Den konstruktivistiska utgångspunkten, att antikvetenskap skapar antiken, öppnar för bidrag som söker nya ämnen, problem och aspekter som har negligerats i tidigare antikforskning. Vi söker nya röster, nya samband och nya nivåer av interaktion. Formen för denna publikation avspeglar alltså strävan att öppna upp de antikvetenskapliga fälten. Vi vill peka på möjligheter genom att hålla fast vid den kritiska udd som finns i den kulturella vändningen. Kritik har en positiv potential. [s. 37]

Den digitala utgåvan redovisar suggestiva nyckelord såsom ”ekofeminism”, ”sexualitetens retorik” och ”postkolonial kritik”, uppblandat med de jämförelsevis banala ”Homeros”, ”spartaner” och ”homoerotik”. Boken är så angelägen att jag är beredd att förlåta dem för stavningen ”Illiaden” och jag kommer definitivt ha anledning att återvända till den längre fram.

Bokens omslag, som visar teatern i Epidauros, ger ett lite "hemmagjort" intryck, vilket även dess illustrationer i stort gör.

Ett välkommet nytillskott för alla med intresse för grund- och nybörjarundervisning är Staffan Edmars Från alfa till Antigone, alldeles färsk från pressarna. Edmar har tidigare gjort en lärobok i latin, Vivat lingua Latina! och han har också en bakgrund såväl som lektor i klassiska språk som kanslichef i Riksdagen. Jag har i egenskap av undervisande lärare i grekiska på gymnasienivå alldeles nyss erhållit ett lärarexemplar och har för avsikt att dela med mig av mina tankar om denna ovanlighet i ett särskilt inlägg. Redan nu kan jag dock säga att den definitivt har sina förtjänster, men att jag också är tveksam till dess praktiska funktionalitet. Ambitionen att tilltala två olika grupper, de som ägnar sig åt självstudier och lärarledda skolklasser, med samma material är god men svår att lyckas med.  Vi får se när jag haft tillfälle att pröva delar av den i praktiken under det kommande läsåret. Materialet finns också tillgängligt som nätkurs, vilket emellertid visar sig vara en sanning med modifikation. Nätsidan består mer eller mindre av bokens innehåll uppdelat på ett antal pdf-filer. Här kunde man kanske önskat sig mer interaktionsmöjligheter, såsom exempelvis ett forum, liksom andra möjligheter som vanligen förknippas med mediet, såsom exempelvis ljudspår och rörliga bilder.

Bland den knapphändiga information som finns att tillgå på nätet om boken finner vi en bild, troligen bokens omslag, som bidrar till den enigmatiska atmosfären.

Den mest mystiska och därför kanske också mest spännande nyheten nådde mig via Klassikerförbundets senaste medlemsutskick: en för mig tidigare okänd frifräsare, Leif Gustafsson, har på egen hand gett sig i kast att översätta Herodotos Historia — en av antikens allra största författare och verk. Enligt egen utsago har Gustafsson i tidigare översättningar funnit ”åtskilligt vara felaktigt, annat vara utelämnat och åter annat vara tveksamt”. Även de senare bearbetningarna av äldre översättningar har befunnits underkända: man har ”i dem nästan helt inriktat sig på att modernisera språket och tydligtvis utan att ta någon hänsyn till grundtexten godtagit översättningen i övrigt”. Jag har skickat efter boken och samtidigt ställt ett antal frågor till översättaren, och ser fram emot att kunna erbjuda mina läsare fördjupad information längre fram. All information hittas tills dess på förlagets sida och översättarens ”blogg”, som dock snarast är att betrakta som en ren informationssida. Här förstår vi exempelvis att översättningen var färdig redan i augusti 2010. Vi finner även beställningsinformation:

För beställning av boken är mailadressen: leif.gust@bredband.net

Bokens pris (inklusive 60 kr i frakt) är 378 kr.

Inbetalning må ske till PlusGirokonto 158 39 89-7 SEK.

 

Plutarkhos i nyöversättning

Det första halvåret av 2010 har bjudit på en svensk bokström utan dess like för den som intresserar sig för det antika Greklands litteratur. En av alla dessa böcker är en nyöversättning av (några av) Plutarchos biografier (5 biografier, översättning från grekiskan av Ingemar Lagerström, Norstedts, maj 2010).

Plutarchos i Thomas Norths översättning från 1579. Att Shakespeare hämtade mycket inspiration till sina dramer från Plutarchos biografier är vida känt. Att North i sin tur baserade sin översättning på en fransk förlaga (av Jacques Amyot) är kanske inte lika allmänt bekant.

Som grekiskspråkig författare i Rom under tidig kejsartid är Plutarchos den författare som kanske bäst exemplifierar poängen med att lära sig båda de klassiska språken, nämligen att man då har en bättre chans att förstå sig på den värld verken kommer ifrån. Visst kan man stänga in sig på sitt rum med sin homeriska grekiska och nöja sig med att bara läsa Homeros, men så fort man känner att man vill förstå texterna i ett större sammanhang (och det brukar hända de flesta) inser man behovet av att kunna läsa även andra grekiska språkformer. Med tiden växer nog även känslan att latinet också bör vara en självklar följeslagare för den som är intresserad av grekiska — att alla romare med anspråk på bildning kunde grekiska är ju välbekant. Kopplingarna mellan de två språken är komplexa och djupgående — det är svårt till och med bara att börja försöka förklara den. Att läsa Plutarchos kan dock fungera som en sådan början.

I Göran Häggs förord läser vi: ”Han ville bland annat få sina landsmän att se rikedomen i romarnas historia. Han skrev således på grekiska, men i stor utsträckning även om romerska ämnen — så att många kända latinska repliker faktiskt bara överlevat [sic] på detta sätt, i hans grekiska översättning.” Vi har således Ingemar Lagerström, som mig veterligen tidigare mest översatt från latin (Suetonius 2001, Historia Augusta 2003, Caesar 2007), men även något från grekiska (Arrianos 2003), att tacka för att delar av Plutarchos nu finns i modern svensk översättning (”lysande”, enligt GP).

I förordet omtalas också en tidigare, ”mycket omfattande” översättning av Ivar Harrie och ”ytterligare två översättare” (närmare bestämt Carl Theander och Hugo Bergstedt, från 1947). Just denna översättning råkade finnas på min heminstitution, så det var upplagt för att göra några jämförelser. Att denna tidigare översättning skulle vara ”i princip omöjlig[a] att uppbringa” håller jag däremot inte med om. LIBRIS-katalogen ger 21 träffar över landet, bibliotek.se ger vid handen att den finns i de flesta regioner och på antikvariat.net hittade jag idag inte mindre än 14 exemplar (120-380 kr). Om själva översättningen verkligen är ”föråldrad” kan ni kanske själva avgöra nedan.

Men varför är just Plutarchos särskilt minnesvärd? Stig Strömholm ger svar i en understreckare från 2005: ”Plutarchos jämförande levnadsteckningar är ett av de allra mest inflytelserika litterära verken i Europas moderna historia.” En annan, men inte mindre viktig, anledning är att vi har honom att tacka för några av de kanske mest berömda citaten vi har bevarade från antiken. Inom konsthistorien får man lära sig att det bakom i stort sett varje romersk skulptur vilar ett grekiskt original. När det gäller några av de mest berömda latinska citaten är situationen densamma, även om latinet i dessa fall kanske var originalspråket. Känns det förvirrande? Plutarchos har alltså försett eftervärlden med de tre kanske mest berömda latinska citaten, men i grekisk språkdräkt. Ett citat är signerat Cato den äldre, och två kommer från Julius Caesar. Jag har ordnat dem så att det berömda (latinska) citatet står som rubrik, följt av Lagerströms översättning och sedan det grekiska originalet. Därefter har jag också gett Theanders översättning, för dem som gillar att jämföra.

Marcus Porcius Cato (maior)

Praeterea censeo Karthaginem esse delendam. (Cato den äldre 27.2)
Med ännu större skärpa framförde han sin åsikt genom att alltid avsluta ett yttrande i vilken fråga som helst med orden: ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.”
ἐκεῖνο δ’ ἤδη καὶ βιαιότερον, τὸ περὶ παντὸς οὗ δήποτε πράγματος γνώμην ἀποφαινόμενον προσεπιφωνεῖν οὕτως· ‘δοκεῖ δέ μοι καὶ Καρχηδόνα μὴ εἶναι’
Theander: Ännu mer utmanande var det, när han, efter att under överläggningarna hava sagt sin mening om vilken sak som helst, alltid brukade tillägga orden: ”Dessutom anser jag, att Karthago icke bör få finnas till!”

Alea iacta est. (Julius Caesar 32.8)
Med en kraftansträngning lyckades han så slita sig loss ur sitt grubbel på framtiden, och uttalade så de ord som därefter alla som gett sig in på svåra och våghalsiga företag gjort till sitt valspråk: ”Tärningen är kastad!”
τέλος δὲ μετὰ θυμοῦ τινος ὥσπερ ἀφεὶς ἑαυτὸν ἐκ τοῦ λογισμοῦ πρὸς τὸ μέλλον, καὶ τοῦτο δὴ τὸ κοινὸν τοῖς εἰς τύχας ἐμβαίνουσιν ἀπόρους καὶ τόλμας προοίμιον ὑπειπὼν ‘ἀνερρίφθω κύβος,’
Theander: Med en kraftig viljeansträngning ryckte han sig slutligen lös ur sitt grubbel över framtiden; och efter att hava fällt det bekanta yttrande, som ju sedan alla de, vilka givit sig in på svårbedömda företag med oviss utgång, brukat ha till valspråk: ”Så vare då tärningen kastad!”

Orden finns belagda i ett fragment som tillskrivs Menander. Detta fragment återger två talare, varav den förste råder den andre att inte gifta sig, varpå denne svarar: ”δεδογμένον τὸ πρᾶγμ’· ἀνερρίφθω κύβος”, vilket ungefär betyder ”saken är klar; så må tärningen ha blivit kastad”. Verbformen är något så exotiskt som en passiv perfekt imperativ i tredje person singular, vilket faktiskt inte låter sig översättas till svenska på något sätt som inte låter konstigt eller dumt. Så mycket enklare då att ta bort det imperativiska (som i tredje person oftast låter sig bäst översättas med konjunktiv på svenska, jfr leve konungen).

Veni, vidi, vici. (Caesar 50.3-4)
När Caesar skrev till en av sina vänner vid namn Matius hemma i Rom för att meddela hur plötsligt och snabbt striden var över, gjorde han det med de tre orden ”Kom, såg, segrade.” I latinet har de tre verben samma ändelse, en sak som gör det korthuggna budskapet ännu mer uttrycksfullt.
καὶ τῆς μάχης ταύτης τὴν ὀξύτητα καὶ τὸ τάχος ἀναγγέλλων εἰς Ῥώμην πρός τινα τῶν φίλων Μάτιον ἔγραψε τρεῖς λέξεις· ‘ἦλθον, εἶδον, ἐνίκησα.’ Ῥωμαϊστὶ δ’ αἱ λέξεις, εἰς ὅμοιον ἀπολήγουσαι σχῆμα ῥήματος, οὐκ ἀπίθανον τὴν βραχυλογίαν ἔχουσιν.
Theander: Det var när han meddelade en av sina vänner hemma i Rom, Matius, denna snabba och plötsliga seger som han skrev de tre orden: ”Jag kom, jag såg, jag segrade!” På latin sluta de motsvarande orden på inbördes liknande stavelser, vilket gör det kortfattade i formuleringen ännu mera uttrycksfullt.

Bilden är hämtad från "Dr. Ilya Prokopov's Fake Ancient Coin Reports". Myntet i fråga fanns till salu på ebay i april 2009.

[Uppdatering 29/8: I SvD idag skriver Carina Burman en läsvärd, dock tämligen kritisk understreckare om nyöversättningen.]

 

Kontroversiella uppgifter om Alexandrias bibliotek

"Fasaden mot solen i söder är trettio-tre meter hög, av opolerad granit från Assuan, försedd med all världens skrivtecken ända från forntidens hieroglyfer och kilskrift."

Läste som hastigast Sture Linnérs eulogi (SvD 100320) till biblioteken i Alexandria, både det nya och det gamla. Bland annat bjuder han på en läsvärd, om än kort, genomgång av några av de främsta vetenskapsmännen som arbetade där under de sista århundradena före ”vår tideräknings början”. Vi får varför biblioteket var en så viktig vetenskaplig institution, men också en förklaring hur det kunde bli det. Som så många gånger förr är det Aristoteles som står som startpunkt för utvecklingen.

Tack vare universitetet/biblioteket i Alexandria blev den hellenistiska tiden vetenskapens epok framför andra i antikens historia. Den naturvetenskapliga och medicinska forskningen fick under 200- talet fKr där ett genombrott som kan liknas vid införandet av våra dagars vetenskapliga metod och teknologi. Institutionen byggde på den grund som grekiska naturfilosofer lagt på 500-talet fKr. På 300-talet fKr förband Aristoteles joniernas intresse för förändringens och mångfaldens problem med atenarnas intresse för människans väsen och plikter och sökte se samma normer bakom världen och människolivet. Så blev Aristoteles antikens mest universelle forskare. I direkt anslutning till hans arbeten utvecklades vetenskapen efter hans död till full mognad. Men medan Aristoteles ännu omspände alla forskningsgrenar kom nu, med några få lysande undantag, en specialiseringens tid, då de olika facken fick sina särskilda målsmän. Därmed är denna epok den som i fråga om vetenskapliga arbetsmetoder mest liknar vår egen.

Linnér avslutar dock sin text med att kasta ut en politiskt laddad brandfackla — alla är inte lika överens om att det var kalifen Omar som lät bränna det antika bibliotekets alla papyrer (därtill i 4000 badhus!). Kommentarer på nätsidan liksom en blogg gör gällande att de tidigaste beläggen för uppgiften kommer från 1200-talet. Det vore onekligen intressant att höra om Linnér har tillgång till någon annan källa än de som nämns.

Däremot påstås det ingenstans i texten att Alexander den store var grek (endast att de efterföljande kungarna – Ptoleméerna – var grekiska), vilket gör det upprörda inlägget utan författare ganska konstigt. För vissa är frågan om Alexander den stores härkomst så laddad, att det räcker att nämna hans namn för att väcka starka känslor. Om du hade frågat Demosthenes någon gång under 340-talet hade svaret varit givet; idag beror svaret i stor utsträckning på vem man frågar, liksom vilket perspektiv man väljer att utgå ifrån. Men huruvida frågan hänger samman med att makedonier inte får starta föreningar i dagens Grekland låter jag vara osagt. Detta är definitivt en fråga som jag får lov att återkomma till.

 

Sexstrejk nu! – Lysistrate i lättläst serieform

Den närmaste tiden hoppas jag kunna presentera ett antal nedslag i den senaste tidens flöde av evenemang och liknande som kan vara av intresse för antikälskare och andra; kanske kan några av dessa även användas som förslag till julklappar.

Kulturgärning eller ribbskott - bestäm själv! Bilden länkar till förlagets nätbokhandel.

Den första i serien kommer från oväntat håll; LL-förlaget, det vill säga förlaget knutet till Centrum för lättläst,  har i serien ”återberättade utländska klassiker” satsat på ett av antikens många ”ständigt lika aktuella” teaterstycken, nämligen Aristofanes komedi Lysistrate, första gången framförd år 411 f.Kr. I korthet går handlingen ut på att kvinnorna i Athen tröttnat på männens ständiga krigande; vi befinner oss mitt under peloponnesiska kriget, och Athens expedition till Sicilien två år tidigare hade slutat i fullständig katastrof. Genom att vägra männen sex och senare även ta över Akropolis och därmed statskassan som förvaras där, lyckas en allians av kvinnor från flera olika statsstater att få igenom sina krav — att männen skall sluta kriga. Motivet om längtan efter fred (dock utan alltför långtgående konsekvenser för ”rikets säkerhet”), jämte den kittlande detaljen med själva sexstrejken har haft lätt att gå hem hos alla möjliga publiker genom tiderna, varför Lysistrate kanske är en av antikens mest kända kvinnor; det rör sig dock inte om en historisk person, utan snarast är det frågan om en ordlek: λύσις (lysis) och στρατόν (straton) betyder ”upplösning” respektive ”krigshär”. Λυσιστράτη betyder således ungefär ”upplösaren av krigshärar”. Det är givetvis också lätt att se verket som utgångspunkt för en diskussion om jämställdhet mellan könen, och i det avseendet är dramat onekligen mycket ”modernare” och mer vidsynt än man egentligen skulle tro om det annars seriöst misogyna antika Athen.

Förlaget erbjuder endast detta utdrag ur boken, kanske för att ge en fingervisning om det "barnförbjudna" innehållet.

Bokens upphovsman, Johan Werkmäster, har utfärdat ”en varning för det grova språket – inget som han hittat på utan vidareförmedlat från originalet.” Det är ingen hemlighet att Aristofanes språk, liksom genren som sådan, är nedlusad med så kallat ”fult språk”, och det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på när vi läste just Lysistrate på C-kursen på universitetet. Det blev ofta en ganska ansträngd stämning i rummet, då innehållet ofta går långt utanför det som normalt går an att säga i möblerade rum. Att en av kursdeltagarna var islänning lättade dock upp stämningen — hans uttal erbjöd den viktiga dos av comic relief som krävdes för att vi skulle komma igenom texten. Det är dock höljt i dunkel om Werkmäster verkligen utgått ifrån grekiskan i sin bearbetning; jag har mina tvivel.

Om man hellre ser en film än läser en bok kanske Mai Zetterlings Flickorna från 1968 passar bättre. Här handlar det om ett kringresande teatersällskap som spelar Aristofanes komedi. Vid tiden blev filmen sågad, men satt i ett större sammanhang är filmen en nog så intressant och viktig del av vår samtidshistoria.