För att kompensera för den vecka som gått utan ett enda inlägg bjuder jag idag på ett extra långt. Odysséen ger många exempel på mer eller mindre övernaturliga väsen som Odysseus råkar ut för på sin återfärd hem från Troja. Ett särskilt sådant som satt fantasin i rullning på senare tiders konstnärer och författare är Sirenerna, ett slags bevingat kvinnoväsen. I Odysséens tolfte sång berättar trollkvinnnan Kirke för Odysseus vad som väntar honom på färden från hennes ö, Ajaje. (Alla översättningar är Lagerlöfs, i Bendz bearbetning.)

Hän till Sirenerna kommer du först, som bedåra och tjusa
människor alla, vem helst som kommer dem nära.
Den som förvillar sig dit och får höra Sirenerna sjunga,
han kommer aldrig hem för att se sig av älskade makan
och oskyldiga små omringad och hälsad med jubel,
ty med sin klingande sång Sirenerna honom bedåra
från den blommande äng, där de sitta, där kring dem en massa
multnande människoben med rester av huden är kringspridd.
Därför dem skynda förbi och stoppa med vax, som du knådat,
alla kamraternas öron igen, så att ingen ibland dem
sången kan höra, men lyster dig själv att den höra, så gör det,
men låt på skeppet dem binda dig först till händer och fötter,
stående invid dess mast, och från denna må tågen ej lossas
under den tid, som förtjust du hör på Sirenernas stämma.
Och om du ber och befaller ditt folk, att de skola dig lösa,
må de i stället med ännu fler tåg dig hårdare binda. (Odysséen, 12.39-54)

odysseus-sirener.gifBilden visar en återgivning av en attisk rödfigurig stamnos från 480-470 f.Kr. funnen i Vulci. Nu i British Museum (Upper floor, room 69).

Värt att notera är att den tredje gången Sirenerna nämns i passagen ovan står formen i dualis; detta är den enda angivelse hos Homeros om hur många de var. I bildkonsten verkar de dock ofta återges som avsevärt fler.

I nästa textavsnitt har Odysseus och hans besättning seglat iväg och kommer till slut fram till den plats där Sirenerna skulle vara.

Plötsligt stillade vinden då av, och runt över havet
bredde sig spegellugn, och en gud bjöd vågorna vila.
Männen stodo då upp och rullade seglet på skeppet
samman och lade det ner på sin plats och satte sig sedan
genast att ro, så det skummade vitt om glättade åror.
Själv en försvarlig kaka av vax tog jag fram och i bitar
skar med mitt eggade svärd och dem klämde med seniga händer.
Vaxet då mjuknade fort av det kraftiga trycket, det erfor,
och av den värmande glansen från Himmelens son i det höga.
Därmed jag täppte så öronen till på mina kamrater.
Dessa på skeppet nu bundo mig själv till händer och fötter,
stående invid dess mast, och surrade repen om masten,
satte sig sedan att ro, och för årorna skummade vattnet.
Men när vi hade till stranden så långt, som en ropande höres,
under vår jagande färd, då sågo Sirenerna skeppet
dyka helt nära dem upp, och de höjde den klingande sången:
«Kom, frejdstore Odysseus, o kom, du akajernas ära!
Landa hos oss med ditt skepp för att höra vår tjusande stämma!
Aldrig har någon här färdats förbi på det seglande skeppet,
innan han hört på vår sång, som från läpparna flödar som honung;
fröjdad han seglat då vidare hem med rikare kunskap.
Allting känna vi väl, som argiver och troer ha utstått
borta på Trojas rymliga slätt efter gudarnas vilja,
intet för oss är fördolt, som har hänt på den bördiga jorden.»
Så ljöd sången klingande skön. Då ville mitt hjärta
dröja och lyssna därtill, och med häftiga miner jag tillhöll
folket att lösa mig strax, men de lågo på årorna ivrigt.
Upp Perimedes då sprang och Euryalos fort och mig bundo
endast med flera och starkare rep och mig fjättrade säkert.
Men då de så hade rott dem förbi och vi ej längre kunde
höra Sirenernas ord eller klangen av tjusande sången,
togo de trogna kamraterna strax ur öronen vaxet,
som jag stoppat däri, och löste mig sedan från repen. (Odysséen, 12.168-200)

john william waterhouse - ulysses and the sirens John William Waterhouses Ulysses and the Sirens, från 1891.

En musiker som inspirerats av sagan om Sirenerna är Tim Buckley. Hans Song to the Siren har kommit att bli något av en modern klassiker, och ett antal artister har gjort coverversioner av den. 1984 kom den i mitt tycke mest hänförande vackra covern, denna gång av medlemmar ur Cocteau Twins, som en del av 4AD-projektet This mortal coil. (Namnet «This mortal coil» kommer för övrigt från Hamlets kanske mest berömda monolog, «To be, or not to be,» [Act. III, Sc. 1, 56ff.] där det används som en poetisk omskrivning av jordelivet. Kommentatorn (Jenkins) skriver: 67. coil] A richly suggestive word: (1) turmoil of activity, the invariable sense in Shakespeare; but here also, in a bold nautical metaphor, (2) something wound round us like a rope.)

On the floating, shapeless oceans
I did all my best to smile
til your singing eyes and fingers
drew me loving into your eyes.

And you sang «Sail to me, sail to me; let me enfold you.
Here I am, here I am waiting to hold you.»

Did I dream you dreamed about me?
Were you here when I was full sail?
Now my foolish boat is leaning, broken love lost on your rocks.
For you sang, «Touch me not, touch me not, come back tomorrow.»
Oh my heart, oh my heart shies from the sorrow.

I’m as puzzled as a newborn child.
I’m as riddled as the tide.
Should I stand amid the breakers?
Or shall I lie with death my bride?

Hear me sing: «Swim to me, swim to me, let me enfold you.
Here I am. Here I am, waiting to hold you.»

Texten avviker på några ställen uppenbarligen från Buckleys original, men det är inte alltid uppenbart vad det är som sjungs i stället. Elizabeth Frasers sång är visserligen tydligare än den brukar vara, men ändå finns det många frågetecken i texten. En viss Tensor har lagt ned en hel del ansträngning för att reda ut saken här.

Avslutningsvis tål det att nämnas att George Michael under den senaste turnén har inlett konserterna med sin version av låten. Av en märklig slump råkar det också vara just idag som hans senaste Greatest Hits-album släpps i USA inför en turné i Nordamerika. Och ja, George Michael har grekiskt påbrå, men det är för mycket sagt att han är grek. Han är nämligen född och uppvuxen i London, med en grekisk-cypriotisk pappa och brittisk mamma. Hans namn vid födseln var Γιώργος-Κυριάκος Παναγιώτου.