Den närmaste tiden hoppas jag kunna presentera ett antal nedslag i den senaste tidens flöde av evenemang och liknande som kan vara av intresse för antikälskare och andra; kanske kan några av dessa även användas som förslag till julklappar.

Kulturgärning eller ribbskott - bestäm själv!

Kulturgärning eller ribbskott - bestäm själv! Bilden länkar till förlagets nätbokhandel.

Den första i serien kommer från oväntat håll; LL-förlaget, det vill säga förlaget knutet till Centrum för lättläst,  har i serien ”återberättade utländska klassiker” satsat på ett av antikens många ”ständigt lika aktuella” teaterstycken, nämligen Aristofanes komedi Lysistrate, första gången framförd år 411 f.Kr. I korthet går handlingen ut på att kvinnorna i Athen tröttnat på männens ständiga krigande; vi befinner oss mitt under peloponnesiska kriget, och Athens expedition till Sicilien två år tidigare hade slutat i fullständig katastrof. Genom att vägra männen sex och senare även ta över Akropolis och därmed statskassan som förvaras där, lyckas en allians av kvinnor från flera olika statsstater att få igenom sina krav — att männen skall sluta kriga. Motivet om längtan efter fred (dock utan alltför långtgående konsekvenser för ”rikets säkerhet”), jämte den kittlande detaljen med själva sexstrejken har haft lätt att gå hem hos alla möjliga publiker genom tiderna, varför Lysistrate kanske är en av antikens mest kända kvinnor; det rör sig dock inte om en historisk person, utan snarast är det frågan om en ordlek: λύσις (lysis) och στρατόν (straton) betyder ”upplösning” respektive ”krigshär”. Λυσιστράτη betyder således ungefär ”upplösaren av krigshärar”. Det är givetvis också lätt att se verket som utgångspunkt för en diskussion om jämställdhet mellan könen, och i det avseendet är dramat onekligen mycket ”modernare” och mer vidsynt än man egentligen skulle tro om det annars seriöst misogyna antika Athen.

Förlaget erbjuder endast detta utdrag ur boken, kanske för att ge en fingervisning om det "barnförbjudna" innehållet.

Bokens upphovsman, Johan Werkmäster, har utfärdat ”en varning för det grova språket – inget som han hittat på utan vidareförmedlat från originalet.” Det är ingen hemlighet att Aristofanes språk, liksom genren som sådan, är nedlusad med så kallat ”fult språk”, och det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på när vi läste just Lysistrate på C-kursen på universitetet. Det blev ofta en ganska ansträngd stämning i rummet, då innehållet ofta går långt utanför det som normalt går an att säga i möblerade rum. Att en av kursdeltagarna var islänning lättade dock upp stämningen — hans uttal erbjöd den viktiga dos av comic relief som krävdes för att vi skulle komma igenom texten. Det är dock höljt i dunkel om Werkmäster verkligen utgått ifrån grekiskan i sin bearbetning; jag har mina tvivel.

Om man hellre ser en film än läser en bok kanske Mai Zetterlings Flickorna från 1968 passar bättre. Här handlar det om ett kringresande teatersällskap som spelar Aristofanes komedi. Vid tiden blev filmen sågad, men satt i ett större sammanhang är filmen en nog så intressant och viktig del av vår samtidshistoria.