I det senaste numret av Hellenika (nr 171, mars 2020), medverkar jag med en recension av Björns Sundbergs bok ”…så vill jag utstå livet” — Anteckningar till de grekiska tragedierna (Artos & Norma, 2019). Överlag är jag positivt inställd till boken, men jag uppmärksammar också att det finns problem med att studera de grekiska texterna i översättning, något som illustreras på ett bra sätt av bokens titel. Jag tar därför tillfället i akt att här lägga ut texten lite om detta. Så här står det i recensionens näst sista stycke:
Ett av grundproblemen med forskning på litteratur är huruvida texten har studerats på originalspråk eller i översättning till ett annat, oftast modernt, språk. När det gäller de stora dragen är det sällan ett problem, men så snart enskildheter och egenheter ska användas som exempel uppstår frågan i vilken utsträckning översättningen gör originalet rättvisa. Om dessa anteckningar hade baserats enbart på studiet av de grekiska originalen hade författaren sannolikt inte alltid kommit till samma slutsatser.
När jag först fick kännedom om boken trodde jag att citatet kom från Euripides Alkestis, vars historia handlar om hur kung Admetos har en överhängande dödsdom, men att han erbjuds möjligheten att leva om någon annan dör istället för honom. Frågan uppkommer således hur han ska kunna utstå livet när hans egen hustru, drottningen Alkestis, väljer att dö i hans ställe. Admetos hinner genomlida en del mörka stunder både innan Alkestis tar det beslutet, och innan Herakles till slut hjälper honom att övervinna döden (Thanatos) och på så sätt till slut återfår sin drottning från dödsriket.
Den rasande Herkules på en krater från ca 330 fvt.
Det visar sig dock att citatet är hämtat ur ett annat av Euripides dramer, närmare bestämt Herakles, även känd som Den rasande Herakles. Här kretsar handlingen kring hur titelpersonen drabbas av en gudasänd galenskap och mördar sin egen hustru och sina tre söner, när han själv var i färd med att rädda dem från att bli avrättade. När Herakles vaknar upp ur sin galenskap och inser det fruktansvärda han har gjort är det inte så konstigt att han helt tappar modet och överväger att ta sitt eget liv. Det är i en ordväxling med hjälten Theseus (som han för övrigt, likt Alkestis, just har hämtat tillbaka från dödsriket) om detta som Herakles yttrar de ord Sundberg har valt som titel för sin bok. Översättningen är Tord Bæckströms från 1966:
Theseus
… Men ändå vill jag råda dig
att hellre bära plågorna än ta ditt liv.
För inga dödliga är ödet utan skiften,
ej ens för gudarna, om skalder talar sanning.
…
Herakles
… En gud,
som verkligen kan kallas gud, beror av ingen.
Det där är bara skalders jämmerliga påhitt.
Men jag har övervägt om, trots mitt lidande,
det ändå inte vore fegt att lämna livet.
Ty den som inte orkar utstå lidandet,
han orkar inte heller stå för lansar i
en strid. Så vill jag utstå livet. …
Såsom jag förstår svenskan betyder Herakles ord att han väljer att leva vidare istället för att ta sitt liv, omskrivet med rak ordföljd Så jag vill utstå livet. Skrivet med den poetiska ordföljden blir dock ordet så markerat, med betydelsen på ett visst sätt snarare än alltså. I den grekiska texten finns heller inte något ord som motsvaras av svenskans så.
Det visar sig också att ytterligare en sak är problematisk med textstället. I den textkritiska utgåvan står det ἐγκαρτερήσω βίοτον, ungefär jag kommer att framhärda i livet. Det visar sig dock att βίοτον, ett poetiskt ordval för livet, är en så kallad konjektur, en föreslagen läsart som skiljer sig från handskriftens text. I de viktigaste handskrifterna för den aktuella passagen står det istället θάνατον, det vill säga döden, och den traderade textens ordalydelse är således jag kommer att framhärda i döden. Verbet i fråga, ἐγκαρτερέω, betyder ungefär framhärda i, eller kanske envist invänta, och det är således oklart om det är döden eller livet som Herakles säger att han envist ska invänta.
Det är alltså två saker som gör det olämpligt att använda denna passage som boktitel. Det ena är att textstället är omtvistat, att det råder delade meningar om vad Euripides faktiskt skrev. Det andra, och viktigare, är att den svenska översättningen ger vid handen att ordet så ska förstås som att det besvarar frågan hur?. Som en följd av att texten är poetisk, och att svenskan med stor sannolikhet är omskriven för att passa in i versmåttet, har det uppstått en olycklig bibetydelse eller tvetydighet — Sundberg skriver själv (not 333) att ”Bæckströms översättning är fri, men formuleringen fångar väl vad Euripides här låter Herakles säga.” För att uppfylla det fullständigt lovvärda syftet med boken — att illustrera hur den atenska tragedin härbärgerar lärdomen att livet alltid kan föras vidare i en annan riktning, att det aldrig är ‘färdigt’ (Sundberg, sidan 170) — borde han kanske helt enkelt ha valt ett annat textställe.
'Bland de dödlige växlar ju segern' 
23 mars, 2020 at 2:16 e m
Roligt att Venanzio är tillbaka. Har saknat dig
Har inga invändningar mot det du skriver.
Det problemet som du sätter fingret på har här i Sverige funnits i decennier.
För det mesta råkar litteraturvetare inte så illa ut som Sundberg.
De flesta saker av verklig betydenhet som jag behandlar i min bok När de gamla Gudarna dog hade jag inte haft åtkomst till utan mina kunskaper i de klassiska språken.
Vi får acceptera sakernas tillstånd.Å
Översättarna översätter för att de som saknar kunskaper i originalspråken skall kvinna ta del av den antika litteraturen.
Men
Även för oss s k klassiker (eng classicists) är översättningar nödvändiga.
Tänk om jag varit nybörjare i dag .
Då hade jag haft till min hjälp Björkesons Vergilius, Propertius o Pindaros.
För att inte tala om Stolpes Platon.
I min gröna ungdom tillhölls vi inte att in extenso läsa de.författare av vilka vi bara läst en bråkdel i original. Det var totalt fel.
Hur gör man idag? Vet möjligen Venanzio det?
23 mars, 2020 at 2:32 e m
Stort tack för blixtsnabb respons! Visst är det en annan värld idag — även jämfört med när jag var grundstudent, dvs nu för knappt 25 år sedan. Som jag minns grundutbildningen var det meningen att vi skulle läsa en del i översättning, men denna läsning följdes aldrig upp och tenterades inte heller. Det har definitivt funnits en ovilja att släppa in läsningen av verk i översättning som en del av utbildningen, men jag tror att det håller på att förändras. Jag tänker exempelvis på kurser av typen ”Grekisk tragedi och komedi i översättning”, som än så länge endast ges som fristående kurs, men som jag tror har potential att bli en del av kandidatutbildningen på sikt. Det största problemet tror jag ligger i traditionen — det är liksom ”fult” att läsa i översättning, det som man förväntas kunna läsa i original. Samtidigt vet alla i branschen att läshastigheten är som natt och dag på originalspråk respektive på modersmål. Simon Goldhill sa också klokt en gång att klassiska språk erbjuder den ganska sällsynta möjligheten att man relativt snabbt kan läsa in sig på en hel genre (i översättning). Om man exempelvis intresserar sig för den antika romanen finns det bara så många verk man behöver läsa för att ha tagit sig igenom allt.