teater


Jag fick i somras en förfrågan om att delta i Bildningspodden, en podcast producerad av Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet, och avsnittet skulle handla om den grekiska tragedin. Hur kunde jag göra annat än att tacka ja direkt? Inte minst eftersom jag för närvarande inte kan ägna lika stor del av min tid åt grekiskan som tidigare kändes det verkligen glädjande att få vara med och göra ett program av den här typen. Programmet spelades sedan in så sent som i torsdags, så det är idag alltså inte ens en vecka sedan det ägde rum.

bildningspodden

Avsnittet om grekisk tragedi är andra säsongens tredje avsnitt och det 35:e sedan starten.

En podcast kan bäst beskrivas som ett någorlunda styrt samtal om ett bestämt ämne, och Bildningspodden specifikt ”vänder sig till alla nyfikna lyssnare som på ett underhållande sätt vill bättra på sin allmänbildning och samtidigt ta del av ledande forskning inom humaniora”. Magnus Bremmer, själv disputerad litteraturvetare, fungerar som samtalsledare för två (ibland tre) forskare som förväntas kunna erbjuda lyssnare utan särskilda förkunskaper både allmänna och specifika kunskaper. Har man tur uppstår även litet personkemi, så att deltagarna kommer i dialog med varandra.

Den andra deltagaren i detta samtal är Cecilia Sjöholm, professor i estetik på Södertörns högskola. Hon har tidigare bland annat skrivit om tragedirelaterade frågor i boken ”The Antigone complex – ethics and the invention of feminine desire”. Vi hade inte mötts tidigare, men jag är glad att vi gjorde det, och jag tycker att vi kompletterade varandra bra för detta forums ändamål. Cecilia har även skrivit flera understreckare för SvD, bland annat om hur nationer sörjer i anslutning till ett kollektivt trauma, en i samband med den grekiska tragedins ämnesområde särskilt relevant fråga.

Sorg, skriver Butler, ”innehåller möjligheten att förnimma en form av fråntagande som är grundläggande för vem jag är”. Vi är alltid involverade i liv som inte är våra egna. Vi är det genom vår identitet, vår kropp, våra behov och vår kärlek. Sorgen tydliggör en sårbarhet. Samtidigt är det en sårbarhet från vilken vi kanske försöker fly. (SvD 110909)

För övrigt har Cecilia själv deltagit i bloggen ”Perceptions of the Other”, som fungerar som knutpunkt för ett forskningsprojekt. Hennes arbete står under rubriken ”Prejudice, tolerance and aesthetic translatability; the cultural boundaries of sensibility.”

Den blinde Oidipus anbefaller sin familj åt gudarna

Bénigne Gagneraux (1756–1795), i Sverige kanske mest känd för sin tavla av Gustav III och påven Pius VI, har även målat antika motiv. Tavlan som fått illustrera avsnittet, ”Den blinde Oidipus anbefaller sin familj åt gudarna”, finns på Nationalmuseum i Stockholm.

Lyssnar på avsnittet gör man enklast via hemsidan. Annars kan man gå via iTunes eller Soundcloud. (Det går också att be om hjälp av en yngre vän, familjemedlem eller kollega.)

Häromdagen hade en tämligen unik teaterpjäs premiär på The Yard i London. Föreställningen heter Stink Foot, och är inget mindre än en uppsättning av Sofokles Filoktetes, en grekisk tragedi som är lika gripande som uppslitande. Handlingen går i korthet ut på att en ung grekisk krigare, Neoptolemos, övertalas att lura Filoktetes att följa med till Troja, då en spådom gjort gällande att grekerna inte kan vinna kriget utan denne (eller åtminstone hans båge). Under dramats gång slits Neoptolemos mellan plikten och den framväxande medkänslan han drabbas av till den lidande Filoktetes. Anledningen till att denne tillbringat de senaste nio åren ensam på en öde ö är nämligen att han fick en infekterad och illaluktande skada i foten när den grekiska hären var på väg till Troja första gången och blev avslängd av besättningen.

Den aktuella uppsättningen verkar ha tagit fasta på detta med äcklet; enligt uppgift spelas föreställningen i en bassäng full med treacle, som väl är ett mellanting mellan melass och sirap. Det verkar också vara just treacle som använts i den trailer som marknadsför föreställningen.

Periferi och centrum - omslag-524x800

”Författarna låter oss genom sina studier förstå att det marginaliserade – som inte behöver vara liktydigt med det marginella – har väsentliga saker att säga oss om gångna kulturer och epoker.”

Föreställningen spelas fram till den 13 december.

För bara några veckor sedan kom äntligen en efterlängtad bok från tryckeriet, Periferi och centrum. Det handlar om en antologi av texter, föranledd av Riksbankens jubileumsfonds särskilda satsning på forskning på förmodernitet. Den tidigare omtalade konferensen som ägde rum på Sigtunastiftelsen var startskottet för detta arbete, och min medverkan skedde i den underavdelning som fokuserade särskilt på marginalisering. Mitt bidrag till den aktuella antologin handlar således om en ”emblematisk marginaliseringssituation”, närmare bestämt om just Sofokles Filoktetes. Så snart jag kan och får tillåtelse därtill kommer jag att lägga upp en länk till texten. Till dess får ni vända er till bibliotek eller bokhandel.

Johnssons huvudargument mot Holzbergs framställning är att huvudsyftet med Aristofanes komedier knappast endast var att framkalla skratt. Bland annat framhåller Johnsson sannolikheten att A. själv hade en politisk agenda. (Bilden länkar till Uwe Walters recension i FAZ, 6/12 2010)

I dagens understreckareDen antika komedin var ingen fars, skriver Hans-Roland Johnsson insatt och engagerat om Aristofanes författarskap, i samband med läsningen av Niklas Holzbergs Aristophanes. Sex und Spott und Politik (2010). Jag tänkte ta tillfället i akt att fylla på med lite ytterligare material som jag råkar sitta på.

Vi får i texten veta att endast 11 pjäser av den antike komediförfattaren bevarats i sin helhet, men får endast stifta närmare bekantskap med åtta av dessa, utöver Babylonierna, ett verk vi endast känner till namnet. Därutöver finns det alltså tre ytterligare bevarade verk: Getingarna (Vespae / Σφῆκες), Kvinnornas sammansvärjning (Thesmophoriazusae / Θεσμοφοριάζουσαι) och Kvinnornas folkförsamling (Ecclesiazusae / Ἐκκλησιάζουσαι). Handlingen i Getingarna kretsar kring en av det dåtida Athens främsta institutioner, domstolarna; här förlöjligas Athenarnas, och särskilt de äldre männens, entusiasm för jurytjänstgöring. I Kvinnornas sammansvärjning planerar en grupp kvinnor att hämnas på Euripides, som förolämpat kvinnokönet i sina dramer, och en äldre släkting till honom deltar, förklädd till kvinna, i kvinnornas diskussion om hur hämnden bäst ska tas. I Kvinnornas folkförsamling är Athens kvinnor missnöjda med männens styre och tar genom en finurlig statskupp själva över makten. De inför ett politiskt system som liknar kommunismens, som bland annat har till följd att mat och husrum ordnas kollektivt av staten. En anmärkningsvärd detalj med denna sista pjäs är att den inte finns i svensk översättning. Jag har redan tidigare nämnt att jag själv föresatt mig denna uppgift; i dagsläget handlar det dock snarare om skisser än om ett färdigt verk. Översättningarna till svenska av Aristofanes verk förtjänar för övrigt ett inlägg alldeles för sig själva. Jag ber att få återkomma med det vid ett senare tillfälle.

Ett exempel på modernt 'antikbruk': Stanford's Classics in Theaters uppsättning av Aristofanes 'Getingarna', 'refitted for modern politics, satirizing the elitist left and tea-partying right'. (Bilden länkar till SCIT:s websida.)

Carl August Hagberg är kanske mest känd för sina översättningar av Shakespeare. Han var också ledamot av Svenska akademien och huvudredaktör för SAOB, Akademiens ordboksprojekt. (Bilden länkar till recensionen i SvD av Karin Moniés biografi.)

Johnsson nämner att ”västerlandets tidigaste bevarade komedi över huvud taget” Acharnerna fortfarande väntar på en (fullständig) svensk översättning. Från 1800-talets första hälft har vi de första 103 verserna översatta av Carl August Hagbergs hand. Dessa är utgivna som två dissertationer med parallell originaltext, och de försvarades av Fredrik Georg Afzelius och Anders Fredrik Regnell på för- respektive eftermiddagen den 30 maj 1835. (Det torde således vara en felaktig uppgift i Svenskt översättarlexikon, att Acharnerna ingick i Hagbergs egen disputation, som enligt uppgift ägde rum 1831-32. Det är också oklart om det verkligen var den internationellt berömde Regnell som försvarade den andra delen. Enligt Bo Lindberg [pdf] fick han visserligen betyget A i grekiska vid Katedralskolan i Uppsala 1824, men det heter även att han avlade examen theoreticum i medicin den 20 juni 1835, det vill säga mindre än en månad efter disputationen i grekiska. Även denna sak får vi nog anledning att återkomma till. ) Jag tänkte bjuda på några rader ur Hagbergs översättning av Acharnerna. I pjäsens inledning sitter huvudpersonen Dikaiopolis, vilket ungefär betyder ‘statens rättrådige förkämpe’, för sig själv på Pnyx och väntar på att de andra deltagarna i folkförsamlingen ska dyka upp.

οἱ δ’ ἐν ἀγορᾷ λαλοῦσι κἄνω καὶ κάτω
τὸ σχοινίον φεύγουσι τὸ μεμιλτωμένον.
οὐδ’ οἱ πρυτάνεις ἥκουσιν, ἀλλ’ ἀωρίαν
ῥέγκουσιν, εἶτα δ’ ὠστιοῦνται πῶς δοκεῖς
ἥκοντες ἀλλήλοισι περὶ πρώτου ξύλου,
ἁθρόοι καταρρέοντες· εἰρήνη δ’ ὅπως
ἔσται προτιμῶσ’ οὐδέν· ὢ πόλις πόλις.
ἐγὼ δ’ ἀεὶ πρώτιστος εἰς ἐκκλησίαν
νοστῶν κάθημαι· κᾆτ’, ἐπειδὰν ὦ μόνος,
στένω, κέχηνα, σκορδινῶμαι, πέρδομαι,
ἀπορῶ, γράφω, παρατίλλομαι, λογίζομαι,
ἀποβλέπων εἰς τὸν ἀγρὸν εἰρήνης ἐρῶν,
στυγῶν μὲν ἄστυ τὸν δ’ ἐμὸν δῆμον ποθῶν,
ὃς οὐδεπώποτ’ εἶπεν “ἄνθρακας πρίω”,
οὐκ “ὄξος”, οὐκ “ἔλαιον”, οὐδ’ ᾔδει “πρίω”,
ἀλλ’ αὐτὸς ἔφερε πάντα χὠ πρίων ἀπῆν.
νῦν οὖν ἀτεχνῶς ἥκω παρεσκευασμένος
βοᾶν, ὑποκρούειν, λοιδορεῖν τοὺς ῥήτορας,
ἐάν τις ἄλλο πλὴν περὶ εἰρήνης λέγῃ.
(ed. Wilson, 2007)

På torget pratar man, kan jag tro, båd’ hit och dit
Och makar sig undan linan, den rödfärgade. —
Och ingen av Prytanerne syns till! För sent
De komma, knuffas sedan, och, hvad tycks!
Den ena om den andra rusa de, att få
Den främsta bänken alla: men Fred, det bryr
Sig ingen om att skaffa den. O! Stad, O! Stad.
Jag är den förste ständigt på folkförsamlingen
Och sätter mig, och som jag mest är ensam där,
Jag pustar, gäspar, räcker mig och släpper smått,
Klår hufvudet, påtar näsan, grubblar, ritar streck,
Och tittar smått åt landet bortåt efter fred;
Jag tål ej staden: åter vill jag till hus och hem,
Der jag slipper höra skriket ”kol att köpa här”
”Köp ättika, köp olja!” — hemma hörs ej ”köp!”
Der har jag allt och slipper skinnas på köpet der.
Nu har jag ändtligen kommit rustad och beredd,
Att skrika, dundra, skälla på Rhetorerna,
Om man vill hålla annat tal än det om Fred. —
(vv. 21-39)

Johnsson ansvarar för Stockholms universitets ständigt lika populära sommarkurs Grekisk tragedi och komedi i översättning, och får med fog anses vara en av landets främsta på området. Jag vill avsluta med några av hans särskilt kloka ord om förhållandet mellan den grekiska tragedin och komedin:

I många avseenden är komedin vad tragedin inte är, eftersom tragedin å ena sidan på mytisk grund gestaltar metafysiska frågeställningar och iscensätter hjälteliknande människors kamp mot ödet, under det att komedin, å andra sidan, är förankrad i den atenska vardagen. Tragedin är således inverterad komedi och vice versa. De två dramatiska framställningssätten kompletterar varandra och tillsammans fångar de hela den atenska verkligheten, från ”högt” till ”lågt”, från andliga spekulationer till kroppsliga begär.

Sture Linnér var en portalgestalt för grekiska i Sverige ända fram till sin död 2010. Det var dock att vänta att hans daimon skulle överleva hans fysiska kropp, och genom olika kanaler lever hans gärning vidare; ibland får man även chansen att höra hans röst. Det finns exempelvis en grupp på facebook som informerar om olika evenemang som på något sätt relaterar till Linnér, och därifrån fick jag precis ett tips om en föreställning som skulle sändas i Sveriges Radios P1.

Hammarskjöld och Linnér i Kongo 1960

Med anledning 50-årsdagen av Dag Hammarskjölds död, den 18/9 1961,  sändes förra söndagen ett program där Sture Linnér berättade om sin tid med generalsekreteraren i FN. Vid tiden för kraschen var Linnér undergeneralsekreterare i Kongo och Hammarskjölds närmaste man. I följande episod beskriver Linnér hur han tar chansen att rekommendera ett litterärt verk av särskilt intresse.

En gång när vi låg och flöt på varsin flotte på den lilla insjön som hörde till hans sommarställe, och himlen var blå och där låg jag, lyckligt tom i huvudet och njöt av vattnet och solen och härligheten. Och Dag säger:
— Om du nu skulle tänka dig att du ville rekommendera mig någon bok i världslitteraturen som du tror att jag inte har läst, vad skulle du rekommendera då – alltså inte något ‘small talking’ utan rätt in på väsentligt.
Och jag sa, för en gångs så hade jag svar till reds, och jag sa:
— Aischylos drama Perserna.
Och så,
— Hurså, sa han, det känner jag inte till, berätta.
Och så berättade jag om hur denne Aischylos på 400-talet före Kristus skrev det kanske äldsta drama vi överhuvudtaget har bevarat i dess helhet, om kriget mellan grekerna och perserna, slaget vid Salamis och allt det där. Då hade Aischylos själv deltagit i striden just vid Salamis, till exempel, och sett en bror klubbas ihjäl där. Men när han uppför sitt stycke åtta år efter striden, när han uppför det på Akropolis sluttning, på den gamla Dionysosteatern, så sker det i ett drama som inte andas ett ord av högmod över det fantastiska som hade inträffat, nämligen att en handfull greker ändå hade lyckats slå tillbaka världens främsta stormakt, utan vad han vill få fram i pjäsen — och då får du tänka på att bland åhörarna satt alltså överlevande från slaget vid Salamis, och om de tittade bakom sig så såg de spåren efter hur perserna hade skövlat och bränt uppe på höjden, såg de framför sig så skymtade de i fjärran Salamis — vad han finner angeläget att föra fram, det är: låt oss inte förhäva oss, vi är alla människor, lekbollar i högre krafters makt. Låt oss sörja med perserna över alla de söner de har förlorat i kriget och låt oss betänka att det kan bli vår död imorgon. Och detta, sa jag, är väl en text för en generalsekreterare i Förenta Nationerna. Han blev eld och lågor och höll på att trilla av flotten av förtjusning. Jag glömmer aldrig aldrig hur uppspelt han blev, faktiskt, och sa det:
Du måste skaffa mig texten, jag måste få läsa den, i översättning. Jag sa:
— Jag har den. Jag har den alltid i kavajfickan när jag reser, liksom du har dina mystiker i din kavajficka när du reser, så att den finns uppe i stugan. Du kan läsa den när du vill. Så efter det lugnande beskedet så fortsatte vi att bada.

Tommy Körberg i rollen som Xerxes, jämte Kerstin Meyer i rollen som Drottningen, Dareios änka, Xerxes moder.

Det verkar klart att Hammarskjöld sedan läste stycket, och Radioteatern ville inte heller vara sämre, utan bestämde sig för att sända en föreställning i repris en vecka efter programmet, det vill säga igår. Lyckligtvis finns idag möjligheten att lyssna på pjäsen lite när man vill, eftersom det finns på SR:s webbsida. Föreställningen är från 1981, och bland andra medverkar en ung Tommy Körberg i rollen som Xerxes, persernas olycksamma storkonung. Jag blev särskilt imponerad av Gunnar Valkares suggestiva slagverkskompositioner — en mycket effektiv inramning till denna sorgliga historia, denna ur-tragedi, om man så vill.

Ann Petrén, här i rollen som Klytaimnestra, spelar i höst även i Christina Ouzounidis 'Vit, rik, fri'.

I ljuset av alla nedskärningar som ständigt annonseras inom humaniora i allmänhet och antikrelaterade studier i synnerhet är det med dubbla känslor jag står inför uppsättningen av Aischylos Orestien på Stockholms stadsteater. Självklart är jag entusiastisk, spänd av förväntan och ivrig att få se föreställningen (jag har biljetter till generalrepetitionen nu på fredag), men samtidigt känner jag oftare och oftare att varje tillfälle antiken ges en chans att visa upp sig i någon form är just det tillfälle som kan fälla avgörandet om ämnena ska finnas kvar i framtiden. Å ena sidan är det bra att då och då behöva rättfärdiga ämnets existens, men samtidigt är det svårt att få tillfälle till fördjupning om man ständigt måste uppehålla sig vid det mest tillgängliga och begripliga. Jag har ofta haft känslan vid kursstarter på såväl universitet som gymnasium: ‘nu vilar det på mina axlar om nästa generation ska bry sig överhuvudtaget’. Är det rimligt att känna så? Nescio. Sed fieri sentio et excrucior.

Nåväl! På fredag är det alltså dags igen. Orestien är sannolikt bland de mest spelade antika dramerna i vår tid, och inte utan skäl. Det familje- och skuldorienterade innehållet är lätt för oss att känna igen sig i och att göra tillgängligt för vår tids människor. Produktionsteamet har denna gång valt att låta dramat utspela sig i 30-talsmiljö, bland annat för att dagens publik ska ha lättare att relatera till det visuella uttrycket; redan 1800-talet känns helt enkelt för främmande. I en intervju på teaterns webbsida förklarar Magdalena Åberg vidare om bakgrunden till scenografin:

Första världskriget hade kostat så många män livet att proportionerna mellan de två könen för första gången i modern historia var alldeles ur balans. Unga flickor får pojkutseende och börjar förvärvsarbeta. I den bildade medelklassen höll man salong. Borgerligheten identifierade sig med det klassiska Grekland — ett sätt att ge sig själv tyngd. Det finns en arsenal av grekiska attribut, pelare till exempel, i Art Deco, det rådande stilidealet. Man klädde upp sig — världen skulle gå under men man höll på formerna. Kvinnornas klänningar hade draperingar som var inspirerade av den grekiska kitonen. Allt var oerhört hårt hållet, kontrollerat. Både av klass och av form. Männens frånvaro under första världskriget hade förvisso lett till mer frihet och makt för kvinnorna. Men till vilket pris? Det är en situation som går att känna igen i Aischylos drama.

Ted Hughes (1930-1998) och Lars Forssell (1928-2007)

Något bör också nämnas om själva texten till uppsättningen. Man får nämligen lite olika information beroende på var man tittar. Orestien av Aischylos, ‘översättning Lars Forssell‘ står det i pjäsinfot, medan det på själva webbsidan framgår att pjäsen är ‘av Aischylos i Ted Hughes tolkning’ och översatt av nämnde Forssell. Det rör sig alltså om två översättningar, först från grekiskan till engelska (av Hughes, postumt utgiven 1999), och därefter från engelska till svenska (av Forssell, något år senare). Jag har försökt få tag i den svenska texten, bland annat för att läsa igenom den i förväg, men det har visat sig svårare än svårt. Teatern hänvisade mig till förlaget, som i sin tur varit svårflirtat, närmast misstänksamt. Jag har givetvis försökt hitta texten på bibliotek, men utan framgång. Det rör sig om ett unikum bland översättningar av grekiska dramatiska texter och är därför högintressant att undersöka av flera anledningar. Se även tidigare åsikter om Hughes/Forssells översättningar bland kommentarerna här.

Just i detta ögonblick finns det ett fåtal platser kvar både till genrepet och till premiären. Passa på att skaffa dig biljetter, du också!

I de tre rollerna i Lagarna ser vi Lina Englund, Sandra Huldt och Claes Ljungmark.

En snabb genomläsning av SvD:s bilaga ”Scenhöst 2010” [pdf, 132 MB] ger vid handen att det ser ut att vara ett ganska magert program, om man bara är intresserad av grekrelaterat drama, vill säga. Dock finns det några ljusglimtar som verkar kunna lysa ganska starkt.

Dramatikern Christina Ouzounidis, vars monolog Agamemnons förbannelse förra året spelades på Malmö stadsteater, är aktuell i höst med två olika grekrelaterade verk. I en intervju i tidningsbilagan berättar hon om sin relation till ”favoritfamiljen”, det vill säga Agamemnons:

– Jag är uppvuxen med dem. Arketyperna och situationerna den grekiska mytologin ger en bra konkretisering av tidlös problematik, säger Ouzounidis, som har en grekisk pappa. […]

I höst är hon dubbelaktuell i Stockholm. Galeasen ska spela nya pjäsen Lagarna. De namnlösa rollerna bygger på favoritfamiljen. Dramatikern försäkrar att man inte behöver kunna sina greker för att hänga med.

– Pjäsen handlar om skuld, eller inte skuld, och att befria sig från den. Titeln syftar på de lagar som omger våra liv och som är svåra att upptäcka. Gränsen mellan lagar och vanor är inte alltid tydlig. Jag försöker utreda bevekelsegrunderna för handlingarna.

Ann Petrén tillhör Stockholms stadsteaters fasta ensemble, och har tidigare medverkat i "Typ 931 Oidipos", en barnföreställning baserad på Sofokles drama.

Även Ouzounidis andra aktuella verk hämtar sitt stoff från sagokretsen kring Atreus hus. Den nya monologen Vit, rik, fri spelas på Stockholms stadsteater, är specialskriven för Ann Petrén, och är enligt Stadsteaterns sida ”ett 2000 år för sent försvarstal för Klytaimnestra – hon som dödade sin make, kung Agamemnon, för att hämnas dottern Ifigenia.”

– Den skildrar en kvinna i Grekland i Klytaimnestras situation. Hon är välbärgad och har makt men saknar rätt att fatta politiska beslut. Jag tycker det finns en parallell till vårt samhälle, som också är bakbundet.

Susan Graham och Plácido Domingo som Ifigenia och Agamemnon. Föreställningen är en samproduktion av the Metropolitan Opera och Seattle Opera.

Ifigenia dyker också upp senare, om än i modernare tappning. C W Glucks och N-F Guillards Iphigénie en Tauride (i live-sändning från The Metropolitan Opera) spelas på biografer runt om i landet genom Folkets hus och parker. Föreställningen äger visserligen inte rum förrän den 26/2 2011, men annonsen är redan ute så jag kunde inte låta bli att ta med den. Här rör det sig dock om den version av myten där Ifigenia överlever,  och inte utan skäl kan verket snarare upplevas som ett romantiskt drama än som en ”tragedi”; faktum är att flykttematiken påminner ganska mycket om exempelvis Mozarts operett Die Entführung aus dem Serail.

Från repetitionerna av Medeas barn. (Bilden från Webb-tv: presskonferens 100427)

Slutligen vill jag också nämna Suzanne Ostens och Per Lysanders Medeas barn (Backa teater, Göteborg), som skildrar Medeas och Jasons skilsmässa utifrån barnens perspektiv. Regissören, Sergej Merkusjev, menar att pjäsen utgör en milstolpe i svensk barnteater på grund av detta, och Mattias Andersson (konstnärlig ledare) gör gällande att det rör sig om barnteaterns enda ”klassiker”, det vill säga ”verk som är värda att spela om och om och om igen”. Givetvis är pjäsen baserad på Euripides Medea, men pjäsens handling är förlagd till nutid. Pjäsförfattarna hämtar ibland Jason och Medeas repliker direkt från originalet på vers, ”för att på så sätt förstärka hur obegripligt vuxnas gräl kan låta i barns öron.” Det är svårt att inte gilla det greppet.

När pjäsen skrevs 1975 var den banbrytande i sitt sätt att skildra barns vardag på scen. Idag är den en av våra starkaste klassiker och i ett Sverige där en tredjedel av alla barn lever med skilda föräldrar är pjäsens tematik fortfarande högaktuell.

Och till dem som undrar om Medea tar livet av barnen även i barnpjäsen kan jag meddela att ni kan andas ut. Pjäsen följer den alternativa myttraditionen där barnen får leva.