Anekdot – Det digitala bildningsmagasinet

Folkbildning och den så kallade tredje uppgiften ligger mig särskilt varmt om hjärtat, och det är mycket på grund av den känslan som denna blogue existerar över huvud taget. Att i tid och otid kunna berätta för den som vill lyssna om något som jag ägnat mycket tid och ansträngning åt skänker också en särskild tillfredsställelse. Det är därför det ger mig en stark känsla av stolthet och glädje att nu få vara med och lansera Anekdot – Det digitala bildningsmagasinet, en satsning av Stockholms universitet och Kungliga Vitterhetsakademien. Under namnet Anekdot samlas dels Essäer, som är längre, berättande och förklarande texter med både bild- och ljudillustrationer, dels Video, som är kortare, förklarande filmer kring ett mer avgränsat ämne. Dessa två element finns nu jämte Bildningspodden, som kommer att finnas kvar i sin tidigare form. Bildningspodden har sedan starten kommit upp i 89 avsnitt, och har nu omkring trettiotusen lyssnare per avsnitt. Det avsnitt jag själv medverkade i för litet drygt två år sedan, om den grekiska tragedin, har nu över tjugotusen lyssningar, och det känns fantastiskt att ha fått chansen att nå ut i en sådan stor omfattning!

Jag har nu fått äran att introducera det nya videoformatet ”Anekdot förklarar”, som också kan kallas för ”explainer”, eller kanske ”infotainment” som kulturskribenten Sara Berg uttrycker det i Sydsvenska dagbladet. I mitt fall var det inte långsökt att det skulle handla om grekiska och interjektioner. Chefredaktören Magnus Bremmer, som också fortsätter som programledare för Bildningspodden, var den som lade fram idén att programmet skulle handla om interjektionen Aj, men sedan fick jag i stort sett utforma innehållet efter eget huvud, vilket var riktigt roligt. Ser fram emot kommande avsnitt i serien!

Det är klart att jag här också måste bjuda på det omtalade textstället på originalspråket, jämte en svensk översättning. Det är också extra kul att kunna dela med mig av hur den äldsta bevarade handskriften, skriven för drygt tusen år sedan, återger känsloutbrottet. Saken är också den, att just den långa raden av klagan är omdiskuterad och har återgivits på olika sätt av olika textutgivare.

Handskriften (Laur. 32.9, s. 88r) finns hos Biblioteca Medicea Laurenziana i Florens.

Det är i denna passage (vv. 742-746) Filoktetes fullständigt förlorar kontrollen och övermannas av smärtorna från såret i foten. På bilden ovan är det sista ordet på näst sista raden ”papai”, men vad som faktiskt följer på den sista raden är ”apa · papà · papà · papà · papàpapaî”. Dessa ”variantformer” av papaj återfinns ingen annanstans i den bevarade litteraturen, och passagen har därför vållat en del huvudbry för textutgivare genom tiderna. Den grekiska texten nedan är Lloyd-Jones och Wilsons text från 1991, som följer det florentinska manuskriptets ordalydelse ganska nära, jämfört med de tidigare utgivarnas (exempelvis Dindorf 1860 och Pearson 1924), vars textutgåvor troligen låg till grund för Björn Collinders svenska översättning från 1965. Kanske är det så att ordet här transcenderar språkets begränsningar och helt övergår till att vara ett läte? Kanske återger den långa serien av p och a det enda ljud Filoktetes förmår frambringa när hela hans kropp spänns i de fasansfulla kval han genomlider? Vilka bokstäver kan korrekt återge ett kvävt stönande skrik?

Φι. ἀπόλωλα, τέκνον, κοὐ δυνήσομαι κακὸν
κρύψαι παρ’ ὑμῖν, ἀτταταῖ· διέρχεται,
διέρχεται. δύστηνος, ὢ τάλας ἐγώ.
ἀπόλωλα, τέκνον· βρύκομαι, τέκνον· παπαῖ,
ἀπαππαπαῖ, παπᾶ παπᾶ παπᾶ παπαῖ.

Fi. Jag förgås, min son — jag kan ej undanhålla er
hur svårt jag våndas, attataj, — det spränger mig,
det spränger mig. Jag arme olycksalige!
Jag förgås, min son; jag brinner upp, min son — papaj,
apappapaj, papappapappapappapaj!

 

Nedslag i höstens bokutgivning

Hösten 2017 håller på flera sätt på att bli något av en renässansperiod för grekiskan i Sverige, om än i det lilla formatet. Jag skulle naturligtvis vilja ägna var och en av alla tilldragelser ett eget inlägg, men den tid jag har till mitt förfogande tvingar mig att för stunden göra en allmän översikt, så får vi se om jag lyckas åstadkomma några djupdykningar därutöver längre fram. Utgivningen av böcker på svenska, som på ett eller annat sätt är relaterade till antik grekiska, är oväntat omfångsrik, och jag ska nedan ge en översikt över de fem böcker som jag lyckats lägga vantarna på hittills.

Först ut är den nyligen utgivna Kung Oidipus av Sofokles, i nyöversättning av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson. Detta är första gången verket översatts till svenska sedan Björn Collinders version från början av 1970-talet, men jag tror emellertid att Stolpe/Svensson snarare aspirerar på att ersätta den avgjort mer spridda och använda översättningen av Emil Zilliacus som härrör från början av 1940-talet. Boken är som vanligt försedd med en informativ inledning — den här gången informativ så till den grad att den alldeles på egen hand skulle kunna fungera som en introduktionskurs, om än kortfattad, till den grekiska tragedin. Det rör sig trots allt om ”de grekiska tragediernas tragedi”. Det återstår att se om denna moderna översättning förmår ersätta Zilliacus version på tronen.

Bilden visar titelrollinnehavarna Sanna Sundqvist och Reine Brynolfsson. Foto: Andreas Öhlund och Maria Therese. (dramaten.se)

Alldeles orelaterat till Ellerströms utgivning av nyöversättningen av Kung Oidipus har Dramaten, med teaterchef Eirik Stubø som regissör, valt att i höst spela Sofokles Oidipussaga, under benämningen Oidipus/Antigone. Uppsättningen är minst sagt stjärnspäckad, med storheter som Reine Brynolfsson, Stina Ekblad och Johan Ulvesson i rollistan. Som ett startskott på den långa rad av relaterade evenemang som åtföljer uppsättningen (se bland annat Dramaten&, Tema: Antiken) stod teatern i fredags värd för ett samarrangemang med Stockholms universitet. Jag ber att få återkomma, både om själva uppsättningen, de kommande evenemangen, liksom om arrangemanget i fredags. Premiären äger rum den 3 november.

Som en direkt följd av nyöversättningen av Sofokles mästerverk har däremot Aiolos, tidskrift för litteratur, teori och estetik utkommit med ett extrainsatt dubbelnummer (228 sidor!), också betitlat Kung Oidipus. Tidskriften beskriver sig som ”ett forum för den längre, fördjupande essän”, och numret erbjuder såväl nyskrivet som översatt material, med en aptitretande blandning av utländskt och svenskt. Bland annat finns här i Jean-Pierre Vernants Tvetydighet och omvändning (Ambiguité et renversement sur la structure énigmatique d’Œdipe-Roi, ursprungligen publicerad 1970) i Jan Stolpes svenska översättning.

Utgivet på förlaget Faethon, ”tidskriften Aiolos tvilling”, kom även nyligen Anne Carsons Det oförlorades ekonomi, det vill säga Economy of the Unlost (från 1999), i svensk översättning. Boken är en ”tankevindlande kollisionskurs med de två poeternas [Simonides från Keos och Paul Celan] liv och verk och med vad som eventuellt kunde kallas poesins predikament”. För översättningen står Rebecka Kärde och Niklas Haga, den förra poet och litteraturkritiker, den senare doktorand i grekiska, liksom redaktör för ovan nämnda nummer av Aiolos. Boken är en riktig pärla, såväl till innehåll som utseende, och den tillhör förlagets särskilt intressanta nya skriftserie Moly, som ”är ägnad antika grekiska texter och deras effekter”.

I en helt annan genre befinner sig det senaste alstret av Dimitrios Iordanoglou, docent i klassisk grekiska vid Uppsala universitet. Det rör sig om Sofisterna, den första översättningen till svenska av ”de flesta bevarade texter och en mängd antika vittnesbörd” om de som ”stod i spetsen för den intellektuella upplysningen och utbildningen under det klassiska Atens storhetstid”. Högintressant för fler än de med specifikt intresse för det grekiska, alltså! Innehållet ser efter en snabb genombläddring mycket lovande ut; om inte annat är det en kulturgärning av stor vikt att hjälpa till att avmystifiera denna inflytelserika kategori. Översättningarna är försedda med både inledning och kommentar av Iordanoglou, medan Janne Lindqvist, forskare i litteraturvetenskap och retorik, sätter in texterna i ett retorikhistoriskt sammanhang i ett efterord.

Slutligen har även professor Eva-Carin Gerö (Stockholms universitet) utkommit med en ny bok, Grekisk Eros — Kärlek och sexualitet i antikens Grekland. Det rör sig om ett populärvetenskapligt arbete, i likhet med Gerös förra bok, Grekerna — språket, kulturen, myterna från 2008. Enligt blurben tar författaren ”ett lättillgängligt och lätt problematiserande grepp om kärlek och erotik” och utlovar vidare att ”[d]en grekiska synen på kärleken och sexualiteten, och dess motsvarighet i konkreta ömsinta och erotiska handlingar, skildras levande med utgångspunkt från litteratur, konst och lagstiftning.” Jag har erhållit boken som ett recensionsexemplar från förlaget, och planerar således att återkomma längre fram med en recension.

 

Bildningspodden — om grekisk tragedi

Jag fick i somras en förfrågan om att delta i Bildningspodden, en podcast producerad av Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet, och avsnittet skulle handla om den grekiska tragedin. Hur kunde jag göra annat än att tacka ja direkt? Inte minst eftersom jag för närvarande inte kan ägna lika stor del av min tid åt grekiskan som tidigare kändes det verkligen glädjande att få vara med och göra ett program av den här typen. Programmet spelades sedan in så sent som i torsdags, så det är idag alltså inte ens en vecka sedan det ägde rum.

Avsnittet om grekisk tragedi är andra säsongens tredje avsnitt och det 35:e sedan starten.

En podcast kan bäst beskrivas som ett någorlunda styrt samtal om ett bestämt ämne, och Bildningspodden specifikt ”vänder sig till alla nyfikna lyssnare som på ett underhållande sätt vill bättra på sin allmänbildning och samtidigt ta del av ledande forskning inom humaniora”. Magnus Bremmer, själv disputerad litteraturvetare, fungerar som samtalsledare för två (ibland tre) forskare som förväntas kunna erbjuda lyssnare utan särskilda förkunskaper både allmänna och specifika kunskaper. Har man tur uppstår även litet personkemi, så att deltagarna kommer i dialog med varandra.

Den andra deltagaren i detta samtal är Cecilia Sjöholm, professor i estetik på Södertörns högskola. Hon har tidigare bland annat skrivit om tragedirelaterade frågor i boken ”The Antigone complex – ethics and the invention of feminine desire”. Vi hade inte mötts tidigare, men jag är glad att vi gjorde det, och jag tycker att vi kompletterade varandra bra för detta forums ändamål. Cecilia har även skrivit flera understreckare för SvD, bland annat om hur nationer sörjer i anslutning till ett kollektivt trauma, en i samband med den grekiska tragedins ämnesområde särskilt relevant fråga.

Sorg, skriver Butler, ”innehåller möjligheten att förnimma en form av fråntagande som är grundläggande för vem jag är”. Vi är alltid involverade i liv som inte är våra egna. Vi är det genom vår identitet, vår kropp, våra behov och vår kärlek. Sorgen tydliggör en sårbarhet. Samtidigt är det en sårbarhet från vilken vi kanske försöker fly. (SvD 110909)

För övrigt har Cecilia själv deltagit i bloggen ”Perceptions of the Other”, som fungerar som knutpunkt för ett forskningsprojekt. Hennes arbete står under rubriken ”Prejudice, tolerance and aesthetic translatability; the cultural boundaries of sensibility.”

Bénigne Gagneraux (1756–1795), i Sverige kanske mest känd för sin tavla av Gustav III och påven Pius VI, har även målat antika motiv. Tavlan som fått illustrera avsnittet, ”Den blinde Oidipus anbefaller sin familj åt gudarna”, finns på Nationalmuseum i Stockholm.

Lyssnar på avsnittet gör man enklast via hemsidan. Annars kan man gå via iTunes eller Soundcloud. (Det går också att be om hjälp av en yngre vän, familjemedlem eller kollega.)

 

Brev till Göteborgs universitet angående den förestående nedläggningen av undervisningen i grekiska

Igår möttes jag av nyheten att en arbetsgrupp vid Göteborgs universitet kommit fram till att det är rätt sak att föreslå för humanistiska fakultetsnämnden att lägga ned undervisningen i antik grekiska. Detta är naturligtvis synnerligen dåliga nyheter, inte bara för Göteborg och västra Sverige utan även för landet som helhet. Som de som läser denna blogue redan känner till, är det min övertygelse att Sverige har glädje av och användning för människor som besitter kunskap om grekiska språket och litteraturen. Jag insåg därför snart att det var mitt ansvar att höra av mig till mitt gamla lärosäte och säga mitt hjärtas (och hjärnas) mening. Så här blev mitt mail:

Till: Pam Fredman (rektor, Göteborgs universitet)
Kopia: Lennart Weibull (prorektor), Margareta Hallberg (dekanus), Mats Andrén (prodekanus)
Ämne: Angående den föreslagna nedläggningen av undervisningen i grekiska vid Göteborgs universitet
Skickat: 2012-06-14 10:12

Bästa rektor, prorektor, dekanus och prodekanus!

Jag fick igår veta att den så kallade utbildningsplaneringsgruppen föreslår att humanistiska fakultetsnämnden ska besluta att lägga ned undervisningen i grekiska vid Göteborgs universitet från och med budgetåret 2013. Det var otroligt nedslående att nås av detta besked, såväl av personliga som professionella skäl; jag har nämligen min grundutbildning i bland annat grekiska från just Göteborgs universitet, och jag har alldeles nyligen disputerat i detta ämne vid Stockholms universitet. Grekiska är ett omistligt ämne vid ett svenskt universitet av Göteborgs dignitet. Låt mig genom att ge två skäl förklara varför.

Till att börja med vilar hela vår bildnings- och vetenskapstradition på de antika författarnas och vetenskapsmännens arbete. Vi kan än idag i original läsa och förstå så vitt skilda författare och verk som Homeros, Sapfo, Sofokles, Platon, Aristoteles och texterna i Nya Testamentet, vars inflytande på stora delar av världen under kommande tider utan överdrift kan sägas ha varit omätligt, och jag menar att vi även fortsättningsvis behöver folk som kan göra detta. Det beror därtill inte bara på tradition att man läst och använt sig av dessa (och många andra) författare under långa tider, nej, även nu utmärker sig antikens Grekland särskilt genom att ständigt göras aktuell, angelägen och intressant på nytt för människor i vår tid, såväl lokalt, regionalt som globalt. Jag tänker på exempel som den nyliga uppsättningen av Antigone på Stadsteatern i Göteborg, översättningen av Aristoteles Retoriken liksom ren underhållning med filmer som hämtar inspiration ur mytologiskt stoff härrörande från antikens Grekland, såsom den bioaktuella Prometheus. Att Nya Testamentet är skrivet på grekiska känner många till. Men jag tror också att många kan hålla med om att det finns ett stort värde i att inte bara olika religionsföreträdare kan läsa och tolka vad som står i bibeln. Det har ett värde i sig att Sverige har experter som kan förhålla sig objektivt till alla sorters källmaterial på grekiska, inte minst för att de förmår sätta verken i ett större sammanhang och på så sätt fungera som ”guider” för dem som saknar kunskaper i språket.

Att olika människor behöver grekiska för att göra ett bättre arbete inom andra ämnen är det andra viktiga skälet att behålla undervisning i antik grekiska. Filosofer och vetenskapsteoretiker, litteraturvetare, religionsvetare, arkeologer, antikens kultur- och samhällsvetare, lingvister, statsvetare, teologer, historiker, matematiker, läkare, psykologer och biologer är några grupper som känner behov av att kunna värdera och använda sig av källmaterial på grekiska, och då har jag bara valt bland dem som redan studerar eller arbetar på universitet. Vi som undervisar i grekiska kan erbjuda dessa människor kunskap och redskap för att kunna klara sig på egen hand. Jag har ofta och i många sammanhang hänvisat till Göteborgs universitets motto — tradita innovare, innovata tradere — som jag tycker är en enastående sammanfattning av universitetens tre uppgifter: att förvalta det arv vi fått av tidigare kollegor genom att förnya det och därefter vidareföra det till nästa generation i såväl vetenskaplig som populär form. I ljuset av denna devis är det oförståeligt att sluta erbjuda undervisning i ett för varje universitet värt namnet så centralt ämne som antik grekiska.

Jag har tagit del av utbildningsplaneringsgruppens rapport, som lägger fram olika data som onekligen ser negativa ut; antalet studenter är relativt lågt, genomströmningen är också relativt låg, och underskottet verkar vara en indikator på att ämnet behöver ekonomiskt stöd utifrån. Men är det säkert att man har använt rätt måttstock för mätningen? Jag tror att det måste få kosta lite att bibehålla såväl bredd som djup vid ett universitet, och att inte alla ämnen alltid kan bära ”sina egna” kostnader. Jag menar för övrigt att det är fel att tala om egna kostnader, då grekiska som ämne är integrerat i ett stort antal andra ämnen. Överfört till ett samhällsperspektiv ter det sig lika orimligt att exempelvis sluta bistå gamla människor med vård eftersom man inte anser att de bidrar med något till samhället. Klassiska språk kan på ett sätt liknas vid en gammal släkting, kanske en gammelmormor, som fortfarande har oerhört mycket att ge till nya generationer. Det är er sak att se till att dagens människor även i fortsättningen ska kunna kommunicera med och förhålla sig till denna människa.

Lars Nordgren
nydisputerad i antik grekiska
Stockholms universitet

 

Spikad avhandling

En stor sten har fallit från mina axlar. Avhandlingen är äntligen tryckt, och jag befinner mig nu i perioden mellan spikning och disputation.

Som omslagsillustration till avhandlingen har jag valt en handskrift från Biblioteca Medicea Laurenziana i Florens, som mina läsare kanske minns från ett tidigare inlägg jag gjorde i samband med den resan.

Efter slutseminariet som ägde rum den sista januari följde den kanske mest intensiva perioden av arbete under hela min tid som doktorand, och mot slutet av april lämnade jag in manuset till tryckeriet. Tre månader är en i sammanhanget oerhört kort tid, med tanke på att den nödvändigtvis behövde inrymma reflektion, ytterligare fördjupning i litteraturen, nytänkande, skrivande, handledargranskning, redigering, språkgranskning och provtryck, bland mycket annat.  Så här i efterhand känns det en smula overkligt att det hela gick vägen, och det hade aldrig gått utan att ett antal personer ställt upp på olika sätt för mig — inte minst min familj. Jag vill därför passa på att uttrycka mitt stora tack till dem; ”ni vet vilka ni är … jag glömmer inte”.

Fredagen den 19 maj ägde alltså den så kallade spikningen rum, vilket i praktiken innebär att avhandlingen, liksom tid och plats för disputationen kring denna offentliggörs för allmänheten, så att även denna kan närvara och kanske till och med ställa frågor på materialet. Det offentliga försvaret av avhandlingen, The Greek Interjections – Studies in the Syntax, Semantics and Pragmatics of the Interjections in Fifth-Century Drama, äger rum klockan 10.00 lördagen den 2 juni 2012, i hörsal F11, Södra huset, Stockholms universitet. Opponent på avhandlingen är professor Geoffrey Horrocks, Cambridge University, som kanske är mest känd för boken Greek, A History of the Language and Its Speakers. Alla intresserade är välkomna!

All information, liksom avhandlingen i sin helhet i pdf-format, finns att hämta på denna sida.

 

Nulla dies sine linea

Orden ekar ofta i huvudet på mig. Det var en doktorandkollega som en gång presenterade mig för denna maxim, lika hurtfriskt uppmuntrande som kvävande. De betyder ungefär ‘ingen dag utan en rad’, och denna rad skall så klart tillfogas den egna avhandlingen. Citatet härrör från Plinius den äldre, som menar att den antike grekiske målaren Apelles var deras upphovsman. Lika gärna som att uppmuntra det egna skrivandet kan de även påminna om att man borde läsa andra texter. Det är många som har ambitionen att ägna någon del av sin föräldraledighet åt ett kreativt projekt av något slag, men det kommer i slutänden an på många omständigheter om dessa resulterar i något faktiskt, eller om de bara fortsätter att vara just ambitioner. När det gäller mig själv kan man använda min publiceringsfrekvens som måttstock på hur mycket tid över jag upplever att jag har haft för sådana projekt sedan jag påbörjade denna ledighet.

Apelles samtliga verk är förlorade, men en vanlig uppfattning är att denna romerska väggmålning från Pompeji är baserad på ett original av Apelles, Aphrodite Anadyomene, 'Afrodite uppstigande (ur havet)'.

Stephanus Thesaurus Graecae Linguae (TGL) är inte bara gammal, den är snygg också. Men pass på, den är lätt att förväxla med det moderna projektet Thesaurus Linguae Graecae (TLG, bilden länkar).

Jag gjorde emellertid två saker precis i början av denna som har direkt relevans för detta forum. Bara efter ett par dagar var jag med och spelade in ett nytt program tillsammans med teamet bakom ‘I love språk‘, i vilket jag gjorde TV-debut i höstas och talade om grekiska specifikt. I den nya programserien, ‘Världens språk‘, är perspektiven mycket bredare, och således var även programmets tema mer generellt — Språket som vapen. Den slutliga klippningen av materialet ledde också till att jag pratar mer om romarriket än om Grekland, vilket är förståeligt eftersom språket snarare användes som en samlande kraft inom det hellenistiska väldet än som ett vapen utåt. Parentetiskt kan det även nämnas att det grekiska verbet παροινέω som skymtar förbi i början av programmet verkligen dök upp helt slumpmässigt, och min översättning av den latinska definitionen i Stephanus Thesaurus är därför också a prima vista. Se programmet här.

En kul detalj var att konferensen ägde rum på ett galleri för samtida smyckekonst, Galerie Marzee, det största i sitt slag i världen.

Det andra grekrelaterade jag gjorde var att delta som åhörare i en konferens i Nijmegen, Nederländerna: Ancient Greek and Semantic Theory. Det handlade alltså om ett möte mellan forskare med intressen i både antik grekiska och lingvistik. Jag har inte tänkt redogöra för de olika bidragen som presenterades, utan vill hellre dela med mig av de tankar jag samlade på tåget tillbaka till Amsterdam. Under den sista kvällen av konferensen hade jag tillfälle att samtala med några av de inbjudna talarna, och passade då på att ställa de, i mitt tycke, såväl relevanta som viktiga frågorna: varför gör vi det vi gör, och vart leder denna forskning? I ett sådant välmeriterat sällskap skulle man kanske förvänta sig sammansatta svar, visserligen vinklade utifrån vid tillfället gällande enskilda utgångspunkter, men likafullt komplexa och tänkvärda. Jag var även förberedd på att få motfrågor istället för svar; jag arbetar dagligen med att rättfärdiga det jag gör, såväl för mig själv som för människor i min omvärld, och försöker alltid vara redo för sådana frågor. Ni kan ju bara gissa hur förvånad jag blev när frågorna bara skämtades bort och samtalsämnet snabbt ändrades till något annat. Kanske var det timingen som var dålig? Jag avslutar med ett utdrag ur mina anteckningar från hemresan:

Flera läger: det gäller alltjämt att det finns åtminstone två klart särskiljbara läger, där de ena helt lämnat innehållsbiten bakom sig och de andra fortfarande är angelägna om att behålla den kopplingen. […] När jag framhöll att jag fortfarande tror att folk vill läsa texterna och vår uppgift är att hjälpa dem göra det fick jag också ett undflyende svar. [En person] sa ‘I was raised within the system’, och ansåg sig därför inte behöva övertygas om varför man bör studera antiken; men vad göra med alla som växer upp utanför systemet?

Man kan också fråga sig vart folk vill komma med sina samarbetsprojekt; jag får intryck av att de främst har som mål att driva den allmänna lingvistiken framåt, medan grekiskan endast bidrar med arbetsmaterial. Lingvisterna verkar kort sagt inte intresserade av att lära sig grekiska, medan grecisterna i sin tur både kan och vill lära sig mer lingvistik; jag tycker själv att båda har mycket att lära av varandra. Visst är ‘grekiska’ ett relativt abstrakt system, men ‘lingvistik’ är i så fall ännu mer abstrakt, och grekiskan kan fortfarande göra anspråk på att vara ett komplett system — i sig ett exempel på vad som är möjligt att göra inom ett system, medan lingvistiken mer siktar på att fastställa vad som överhuvudtaget är möjligt. Så många specialiserar sig så tidigt i Holland och gör imponerande master- och doktorsavhandlingar men slås sedan ut i konkurrensen och överger forskningen helt, även om de var lovande. Samtidigt får jag intrycket att de ser ner på ex. gymnasieläraryrket. Gymnasielektorer hade de aldrig hört talas om. Jag tror inte att en strikt åtskillnad mellan gymnasium och universitet är vare sig bra eller önskvärd.

 

I love språk – TV-debut på söndag

I maj var jag med och spelade in ett program i UR:s I love språk, en programserie som har gymnasielärare som tänkt målgrupp, men som också kan vara nog så intressant för andra mer allmänt språkintresserade. Programmet skulle så klart handla om grekiska (vad annars?!), och vid min sida hade jag Sofia Sofroniadou, frilansjournalist med kopplingar till det moderna Grekland. Vi två skulle representera olika sidor av ”grekiska”, antar jag. Att det var första gången jag var med i TV hade jag inte riktigt haft tid att oroa mig för — det var mycket på gång just då, kan man säga — jag såg det istället som en chans att göra litet reklam för ämnet.

Programmet leddes nu av Daniel Persson Mora, som tidigare framför allt jobbat som radioproducent, och som alltså även han var en sorts TV-debutant. Studion hade också ändrat utseende sen förra säsongen, och gick nu i svart och grönt.

Jag kunde givetvis inte låta bli att dröja mig kvar en liten stund efter programmet och prova programledarstolen.

Trots att det var första gången jag medverkade i TV kändes det inte så nervöst som man kanske kunde vänta sig. Å andra sidan gick allting så fort; inspelningen var över innan jag visste ordet av. Under tiden satt dessutom mina elever (på Södra Latin) och skrev prov, så jag var också angelägen att komma tillbaka till dem när jag var färdig. Samtalet styrdes i viss mån av programledaren, och vi hade inte i förväg fått några särskilda riktlinjer om vad vi skulle prata om, förutom Grekland och grekiska, förstås. Jag minns att jag hade hur mycket som helst att säga, och kände att jag ibland fick hålla tillbaka litet grand för att inte ta för mycket plats; tänk er själva att få chansen att prata i TV om det ni har närmast hjärtat!

Aha, det är så här programledarkort egentligen ser ut... (Ingen vågade förresten äta av godiset på bordet.)

Idag minns jag dock bara brottstycken av vad som faktiskt sades, förutom en sak: samtalet handlade om den eventuella nedläggningen av undervisning om antiken i grundskola och gymnasium, och jag jämförde det med att hemlighålla för sina barn att de har sina far- och morföräldrar i livet. Litet fyndigt, mycket sant. Just nu är jag även i kontakt med programredaktionen om ett fortsatt samarbete av något slag. Känns spännande, minst sagt.

Det halvtimmeslånga programmet sänds på Kunskapskanalen nu på söndag den 7/11 klockan 21. Repriser:  SVT2 den 10/11, Kunskapskanalen igen den 13/11 och SVT2 igen den 14/11. Dessutom kan man se avsnittet (och resten av serien) ända till långt in på nästa år på UR.se/play (men inte innan det sänts i TV).

 

Nekrolog över Sture Linnér (gästinlägg)

Idag publicerar SvD på familjesidan en nekrolog över Sture Linnér signerad Lars Rydbeck, docent i nytestamentlig filologi, Lunds universitet. Jag har fått tillåtelse av Rydbeck att publicera en längre version av samma text, som jag på mitt invanda sätt även försett med lite grekiska, lite bilder, samt några klargörande länkar. Håll således tillgodo med det allra första ”gästinlägget” på denna blogue!

Sture Linnér, född 1917, är död. Han sörjes närmast av sönerna Allan, psykolog i Stockholm, och Lennart, ambassadör i Bangkok, samt av Christina von Arbin och av otaliga vänner, hemma och utomlands.

Sture kom in i vårt liv våren 1967. Hans son Lennart skulle läsa på Hermods Korrespondensinstitut i Malmö och ta studenten som privatist. Min hustru Margareta var vid den tiden rektorsassistent vid Hermods, och hon fick ansvaret för Lennart (och fadern!). I sin brevväxling med Sture råkade hon nämna den turbulens som det svenska gymnasiet befann sig i. Panta rei (allt flyter) skrev hon och citerade Herakleitos med grekiska bokstäver. Detta räckte för Sture. Hans tilltro till Hermods som institution och Margareta som lämplig handledare för hans son blev oomkullrunkelig.

Världshälsoorganisationen (WHO) har en asklepiosstav i sin logo, en traditionell symbol för läkekonsten.

Hösten 1967 började jag trycka min doktorsavhandling som beträdde liknande fält som Stures egen avhandling 24 år tidigare. Mitt intresse var sakprosan i det första århundradet e. Kr. och möjligheten att med dess hjälp belysa arten av grekiska i Nya testamentets språk och grammatik. Sture blev genast intresserad och erbjöd sig i brev från London, där World Health Organisation placerat honom, att läsa korrektur. Postgången mellan London och den svenska namnen Lund var på den tiden förträfflig. Ett korrektur avsänt på söndagkvällen kom oftast i retur redan på fredagen (eller bestod lördagsutbärningen fortfarande hösten 1967?). Sture fick plats med mycket i marginalen. Jag bevarar i minnet med stor vördnad hans noteringar rörande min tyska stil och det vetenskapliga innehållet.

I mitten av 1960-talet började Sture sin, sedan dess aldrig sinande, räcka av publikationer. Den sista av dem, Pindarosboken [DN 18/4, SvD 21/4], kunde gott ha innehållit en bibliografi med både de vetenskapliga och populärvetenskapliga verken. Det är tråkigt att behöva använda adjektivet ”populärvetenskaplig”, men jag finner inte någon annan lämplig karakteristik.

Den första boken som kom till oss var boken om Fredrika Bremer i Grekland. På ett kort med sirlig piktur tackade Sture Margareta för hjälpen med Lennarts studier men undertecknade med ”tillgivne eleven Sture Linnér”. Det var precis som om han skulle ta studenten en andra gång. Jämför Johannesevangeliet kapitel 3 om Nikodemos pånyttfödelse!

Det var för övrigt ett karaktärsdrag hos Sture att när han pratade med någon framställa sig själv som helt okunnig och rudis. Jag tror att han på det viset faktiskt fick veta fler saker av sin interlokutör än om han dundrat på med sin grandezza och djupa lärdom.

Vergilius och Dante på den frusna helvetesfloden Kokytos: 32.19 "Guarda come passi: va sì, che tu non calchi con le piante le teste de' fratei miseri lassi."

Stures kärlek till antiken kan utan tvekan karakteriseras på samma vis som Dante karakteriserar sitt studium av Vergilius: ”det långa studiet och den stora kärleken”, il lungo studio e il grande amore. Jag vet att Sture skulle ha gillat att bli påmind om denna härliga formulering.

Tidigt, redan under åren tillsammans med Dag Hammarskjöld, hade Sture påbörjat arbetet med att översätta och kommentera den atenske historikern Thukydides verk om det peloponnesiska kriget, den grekiska antikens 30-åriga krig. Han brukade säga att han satt i den afrikanska bushen och knåpade med det. Möjligtvis är det sant, möjligen tillhör orden den legendbildning som Sture tidigt lät växa upp kring sig och sitt verk som forskare, industriman, diplomat och man of letters.

Thukydidesöversättningen är i alla händelser en milstolpe och ett storverk i Stures produktion. Idag finns det tursamt nog att köpa som pocket. Sture gillade att översätta, mest bysantinska historiker, men också munkhistorierna i Historia Lausiaca, som var föremålet för hans doktorsavhandling.

Tidigt upptäckte han emellertid en svensk översättare av antik poesi, både grekisk och latinsk, nämligen Ingvar Björkeson. Sture har förmodligen lyckats övertyga Sveriges antikälskare att Björkeson är vår mest framstående översättare av antik poesi någonsin. Den romerske kärlekspoeten Propertius översatt av Björkeson övertygade Sture om den saken. Björkesons Aeneid överträffar Adlerbeths. Den är i alla händelser begripligare för dagens läsare. Pindaros fyra böcker epinikier plus fragmenten är kulmen på Björkesons märkliga översättargärning, som började med översättningen av Dantes Gudomliga Komedi. Åtminstone menade Sture det och han tröttnade aldrig på att prisa Björkesons översättningar, som ofta inspirerade honom till hans egna böcker.

"översiktligt, medryckande och stilistiskt njutbart" skrev recensenten när "Från Alexander till Augustus" kom 2007.

Så småningom formades hos Sture viljan att skriva en sammanhängande grekisk kultur – och litteraturhistoria. Så tillkom böckerna om Greklands protohistoria, Greklands lysande klassiska epok och den sista i triaden, den om hellenismen, perioden från Alexander till Augustus.

Om den tidiga kejsartiden, perioden från Augustus till kejsar Konstantin, skrev aldrig Sture något. Det var vid denna tid som kristendomen transformerade den gamla grekiska litteraturen och kulturen. Att Sture aldrig skrev något om de första tre efterkristliga århundradena berodde förmodligen på att han ställde sig tvivlande inför kristendomens, i hans ögon, absolutistiska anspråk. Hans älskade grekiska hustru Clios död i Alzheimer talade inte precis för en god och rättvis Gud. Berättelsen om de två lärjungarnas vandring till Emmaus efter korsfästelsen och alla egendomligheter som ägt rum i Jerusalem (skildrade i Lukasevangeliets kapitel 24) kunde Sture dock omfatta med kärlek och respekt, speciellt som han i vers 29 såg formuleringar som likaväl skulle ha kunnat uttalas av en grek idag (vers 29 i svensk översättning: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut”).

Sture tröttnade aldrig på att skriva och lära sig nya saker. Han praktiskt taget dog med sin från trycket komna Pindarosbok i handen.

På ingen vän till Margareta och mig har den antike grekiske författaren och politikern Solons ord varit mer tillämpliga: γηράσκω δ’ αἰεὶ πολλὰ διδασκόμενος (gêraskô d’ aiei polla didaskomenos), ”Jag åldras ständigt lärande mig mycket (nytt)”, som en hyllning till detta grekiska språk som Sture älskade så högt, både det antika och det moderna.

Lars Rydbeck
Docent i nytestamentlig filologi vid Lunds universitet

 

Svensk-grekisk gigant ur tiden

Sture Linnér vid Kap Sounion, oktober 2009

Det är med tungt sinne jag meddelar att det oundvikliga skett än en gång; Sture Linnér är död, 92 år gammal. Så sent som i lördags publicerades hans sista understreckare, och hans bok om Pindaros lär precis ha lämnat tryckeriet, så det är inte för mycket sagt att han levde för att skriva.

Vid två tillfällen hade jag förmånen att komma denne ”lärdomsgigant” nära. Ena gången var vid bokmässan för ett antal år sedan, då han föreläste om sin bok om Herodotos; den andra gången var när han höll i ett seminarium på Stockholms universitet om sin nya översättning av Livius. Det var också på gång att jag skulle få träffa honom mer privat, då mamman till en vän hade lovat sammanföra oss med varandra. Nu är detta således för sent, vilket jag är uppriktigt ledsen för. Ingen person kan ensam axla den mantel han lämnar efter sig, och jag därför hoppats få möta honom för att få en dos av den entusiasm och det engagemang som verkar ha präglat hans varje levande sekund. Det är min ambition att försöka efterlikna honom, åtminstone i dessa egenskaper.

Jag har varken förmågan eller möjligheten att teckna ett livsporträtt av denne gigant inom grekiskan i Sverige, utan hoppas att detta blir skött av någon mer kvalificerad person snarast. SvD bjuder på några glimtar ur en nyproducerad dokumentär om Linnér, liksom på sina recensioner av hans senaste fem böcker. Kanske är det på sin plats med några personliga boktips:

Homeros — fortfarande en utmärkt introduktion till de kanske största litterära verken vi äger, även om den är föråldrad i vissa avseenden.

Ingen människa är en ö — en samling anekdotiska berättelser från Linnérs minst sagt händelserika liv. Här lär vi oss bland annat att han delat ut flygblad åt syskonen Scholl i München, samt att han skulle suttit på samma plan som Dag Hammarskjöld gjorde när denne omkom.

 

Outad i Sydsvenskan – antik filmspecial

Jag blev kontaktad i förra veckan av Mattias Oscarsson, filmredaktör på Sydsvenskan, som ville att jag skulle uttala mig om ”hur det antika Grekland skildras på film”. Detta skulle sedan ingå i ett större temanummer om antiken som publicerades i helgen. Jag minns fortfarande med viss bitterhet att jag valde att skicka vidare reportern som kontaktade mig om den olympiska elden; den gången hade jag till och med haft chansen att vara med på TV. Jag såg därför till att inte missa min chans denna gång.

Eftersom redaktören i den färdiga artikeln valde att presentera mig med namn (även om han verkar ha förväxlat namnen på min blogue och mig) kan man väl säga att jag officiellt är ”outad” nu; men, som jag klargjorde under sommarens stora Pindarosdiskussion, jag har aldrig trott att jag är fullständigt anonym, eftersom det endast krävts några musklick för att utröna min identitet. I samband med det senaste årsskiftet har dock, till min stora glädje, antalet doktorander i grekiska i Stockholm ökat med 100%; det är nu således endast 50% chans att hitta rätt person om man väljer att gissa vem jag är.

Den omkring en timme långa intervjun blev sedan hårt komprimerat till några ”recensioner” av antikens Grekland på film. Jag citerar således tidningsartikeln nedan. Håll till godo!

Lars Nordgren är doktorand i grekiska vid Stockholms universitet och driver bloggen Venanzio. Här är hans guide till, och betyg på, fyra antika rullar.

Många har en bild av hur antiken såg ut, baserad på någon källa. Och när någon gör ett avsteg från bilden blir det ofta ett stort hallå. Men jag är glad över att filmerna görs. Det är bra berättelser som håller intresset vid liv. Om det sedan innebär att folk börjar läsa klassiska språk eller bara köper ”Iliaden” på pocket spelar inte så stor roll. Antiken har något att ge oss i dag.

Helen of Troy (1956). Regi: Robert Wise.
Historisk händelse: Slaget om Troja (ca 1300-950 f kr)
Den är i högsta grad ett intressant tidsdokument för hur man såg på antiken på femtiotalet, eller åtminstone hur man trodde att man kunde tjäna pengar på antiken. De unga hjältarna ser ut som gamla gubbar och pratar styltigt. Skådisar springer omkring i leopardhudar. Allt är oerhört töntigt. När de byggde hästen var de tvungna att installera en luftkonditionering för att överleva där inne. Man undrar hur de gamla grekerna klarade det.
BETYG: 3

"Her name was burned into the pages of history - in Letters of fire! Hers the Face that launched a thousand ships! Hers the Temptation that plunged the world into conflict! Hers the Sin that inspired time's greatest treachery!"

Troy (2004). Regi: Wolfgang Petersen
Historisk händelse: Slaget om Troja (ca 1300-950 f kr)
Den är väldigt bra. Filmen tar sig stora friheter, men å andra sidan vet man inte i detalj hur det såg ut på den tiden, och redan Homeros blandade vapen och kläder från olika tidsåldrar. En sak som sticker i ögonen är att de olympiska gudarna saknas, en väldigt viktig del av Homeros värld. Men han är bara en av många som har besjungit Troja, och eftersom det är en idé i den antika poesin att alla ska sjunga sin egen version av samma sång så fungerar det.
BETYG: 4

"Nearly three thousand years ago, the passion for one woman ignited the greatest battle ever fought - for love."

300 (2007). Regi: Zack Snyder.
Historisk händelse: Slaget vid Thermopyle (480 f kr)
Slaget då de trehundra spartanerna stoppade perserna är det mest laddade ögonblicket i den antika grekiska historien; det var då ”väst stoppade öst”, kan man säga. Filmen är serietidningsmässig och en våldsorgie utan dess like, men man blir glad över att den bygger så mycket på Herodotos. Spartanerna ser också ut som de gör på antika krukor, vilket säkert var idealiserade versioner. Men man ska inte ta filmen alltför bokstavligt: det är en bild av en bild.
BETYG: 4

"This is blasphemy - this is madness!" - "Madness? This is SPARTA!"

Alexander (2004). Regi: Oliver Stone
Historisk händelse: Alexander den stores liv (356–323 f kr)
Filmen är verkligen en historielektion – man får lära sig mycket. Som att Alexander var ända borta i Pakistan och förde in grekiska element i buddistisk kultur. Men filmen faller platt som en pannkaka, och även om Oliver Stone slår ihop en del slag så blir det till slut bara långtråkigt. Han kanske ville lite för mycket. Man borde ha koncentrerat sig på en episod av Alexanders liv istället.
BETYG: 2

"I've known many great men in my life, but only one Colossus."