aktuellt


När allt gick under. Brev i urval. Brev från romerska republikens sista år av Marcus Tullius Cicero. Urval och översättning av Eric Cullhed.

När allt gick under. Brev från romerska republikens sista år av Marcus Tullius Cicero. Urval och översättning av Eric Cullhed. Natur & Kultur 2017.

Den senaste tiden verkar stjärnorna ha kongruerat på ett särskilt positivt sätt för den gamle romaren Marcus Tullius Cicero. När jag läste latin på 90-talet framställdes han fortfarande med starkt blandade känslor — även om vissa talade med vördnad i rösten om hans perioder var det aldrig långt till Mommsen-citatet om Cicero som en man ”ohne Einsicht, Ansicht und Absicht”. Samtidigt var det uppenbart att just Ciceros språk, jämte Caesars, var att betrakta som latinets renaste form, och redan första terminen fick vi ta oss igenom två av Catilina-talen och ett antal brev. Det var därför inte utan viss överraskning jag såg att Mary Beard utgick från cicerogestalten i sin mäktiga volym om det antika Roms historia, SPQR.

I ljuset av Beards val att sätta Cicero i centrum är Eric Cullheds nya översättning av Ciceros brev, nu publicerade under titeln När allt gick under — Brev från den romerska republikens sista år, mer begripligt. Boken har precis utkommit i klassikerserien Levande litteratur på förlaget Natur & Kultur, och hamnar således bland många andra litterära storheter: här återfinns Iliaden och Odysséen, De homeriska hymnerna, de omstridda översättningarna av Pindaros dikter, Theokritos, Hesiodos och Apollonios Rhodius, allt av Björkesons hand. Därutöver finns också densammes översättningar av Vergilius Aeneiden, Ovidius Metamorfoserna och nu snart även Fasti. Serien rymmer även storheter från andra tider såsom Dantes Den gudomliga komedin, Brontës Svindlande höjder och Darwins Om arternas uppkomst. Fint sällskap, alltså. Cullheds urval öppnar nu upp för en ny tids läsare att lära känna den gamle romaren — men utan omaket (eller tidsförlusten!) att behöva lära sig latin, eller grekiska först.

ritratto_di_cicerone

Marcus Tullius Cicero. Porträttbyst från Museo Capitolini (Rom).

En anmärkningsvärd sak med Ciceros brev är nämligen att han ibland väljer att uttrycka sig på grekiska istället för på latin. En av de saker Cicero är berömd för är just att han gjort grekisk filosofi tillgänglig för romare utan tillräckliga kunskaper i grekiska (det är för övrigt också från hans namn som ordet ciceron härstammar). Hans kontakter med grekiska källor lär således ha varit många, så det är inte överraskande att han ibland faller in i att använda sig av ord och kortare meningar på grekiska.

Att låna ett ord från ett annat språk här eller där är dock något de flesta av oss gör. Det är därför desto mer intressant att Cicero, som i ett av de aktuella breven, går över till att skriva på grekiska helt och hållet. Var det kanske lättare för honom att formulera tankarna på grekiska? Cicero skriver själv att det är ett sätt för honom att ”skänka sitt sinne lite vila” att tänka, skriva och argumentera på ett annat språk än modersmålet. Det är i vilket fall som helst klart värt att särskilt lyfta fram när en av latinets främsta förgrundsgestalter väljer att uttrycka sig på grekiska. Jag återger därför här nedan brevet i sin helhet, jämte Cullheds svenska översättning av detsamma.

När brevet skrivs befinner sig Cicero på sitt lantgods i Formia. Det är oroliga tider i det romerska riket — bokens baksidestext talar om ”världshistoriens mest dramatiska skeden”. Julius Caesar har bara någon månad tidigare korsat Rubicon med sin armé (vi tar historien om tärningen vid ett annat tillfälle) och höll nu på att ta över riket som diktator. Tankarna Cicero ger uttryck för på grekiska är ganska allmänt hållna och passar in i många sammanhang, men kanske är de ändå särskilt aktuella just nu?

iv Id. Mart. 49

<CICERO ATTICO SAL.>

Ego etsi tam diu requiesco quam diu aut ad te scribo aut tuas litteras lego, tamen et ipse egeo argumento epistularum et tibi idem accidere certo scio; quae enim soluto animo familiariter scribi solent ea temporibus his excluduntur, quae autem sunt horum temporum ea iam contrivimus. sed tamen, ne me totum aegritudini dedam, sumpsi mihi quasdam tamquam θέσεις, quae et πολιτικαὶ sunt et temporum horum, ut et abducam animum a querelis et in eo ipso de quo agitur exercear. eae sunt huius modi:

εἰ μενετέον ἐν τῇ πατρίδι τυραννουμένης αὐτῆς. εἰ παντὶ τρόπῳ τυραννίδος κατάλυσιν πραγματευτέον, κἂν μέλλῃ διὰ τοῦτο περὶ τῶν ὅλων ἡ πόλις κινδυνεύσειν ἢ εὐλαβητέον τὸν καταλύοντα μὴ αὐτὸς αἴρηται. εἰ πειρατέον ἀρήγειν τῇ πατρίδι τυραννουμένῃ καιρῷ καὶ λόγῳ μᾶλλον ἢ πολέμῳ. εἰ πολιτικὸν τὸ ἡσυχάζειν ἀναχωρήσαντά ποι τῆς πατρίδος τυραννουμένης ἢ διὰ παντὸς ἰτέον κινδύνου τῆς ἐλευθερίας πέρι. εἰ πόλεμον ἐπακτέον τῇ χώρᾳ καὶ πολιορκητέον αὐτὴν τυραννουμένην. εἰ καὶ μὴ δοκιμάζοντα τὴν διὰ πολέμου κατάλυσιν τῆς τυραννίδος συναπογραπτέον ὅμως τοῖς ἀρίστοις. εἰ τοῖς εὐεργέταις καὶ φίλοις συγκινδυνευτέον ἐν τοῖς πολιτικοῖς κἂν μὴ δοκῶσιν εὖ βεβουλεῦσθαι περὶ τῶν ὅλων. εἰ ὁ μεγάλα τὴν πατρίδα εὐεργετήσας δι᾽ αὐτό τε τοῦτο ἀνήκεστα παθὼν καὶ φθονηθεὶς κινδυνεύσειεν ἂν ἐθελοντὴς ὑπὲρ τῆς πατρίδος ἢ ἐφετέον αὐτῷ ἑαυτοῦ ποτε καὶ τῶν οἰκειοτάτων ποιεῖσθαι πρόνοιαν ἀφεμένῳ τὰς πρὸς τοὺς ἰσχύοντας διαπολιτείας.

In his ego me consultationibus exercens et disserens in utramque partem tum Graece tum Latine et abduco parumper animum a molestiis et τῶν προὔργου τι delibero. sed vereor ne tibi ἄκαιρος sim; si enim recte ambulavit is qui hanc epistulam tulit, in ipsum tuum diem incidit.
(Epistulae ad Atticum 9.4.1, ed. Shackleton Bailey 1987)

Formia den 12 mars 49

Cicero hälsar Atticus.

De enda stunderna som jag kan känna mig lite lugn på är när jag skriver till dig eller läser dina brev. Men jag har svårt att hitta ämnen och jag vet att detsamma gäller för dig. Sådant som vänner vanligtvis skriver till varandra helt fritt är ju helt omöjligt att beröra på grund av omständigheterna. Av det som är tillåtet att skriva om har vi redan nött ut det mesta.

Men jag vill inte helt gå upp i min sorg. Därför har jag valt teman av politisk karaktär och som passar de tider vi lever i. På så vis hoppas jag hålla mig borta från jämmer men samtidigt ägna mig åt den aktuella frågan. Det lyder så här:

Bör man stanna i sitt hemland om det hamnat i händerna på en tyrann? Bör man sträva efter att störta tyrannen med alla medel som står till hands, även om man därmed riskerar statens hela överlevnad? Bör man frukta att han som störtar tyrannen själv tar över samma roll? Bör man försöka bistå sitt hemland med list och ord snarare än med krig? Bör den sanne politikern dra sig tillbaka och vila medan hemlandet styrs av en tyrann, eller bör han riskera allt för frihetens skull? Är det rätt att starta krig mot ens eget land och belägra det om det styrs av en tyrann? Bör man kämpa på de bästas sida trots att man anser att tyrannen inte bör störtas med våld? Bör man utsätta sig för sina välgörares och vänners risker i politiska angelägenheter, även om man inte håller med dem på det stora hela? En man som tjänat sitt hemland på ett storslaget sätt och därmed lidit oersättliga förluster och vunnit bittra fiender — måste han frivilligt riskera allt för sitt hemlands skull eller får han nu äntligen tänka på sig själv och sin familj, och överlämna politiskt motstånd till dem som har krafter kvar?

Sådana tankeövningar ägnar jag mig åt och argumenterar för och emot, både på grekiska och latin. På så vis skänker jag mitt sinne lite vila samtidigt som jag överväger viktiga saker. Men jag är rädd att mitt meddelande kommer olägligt. För om budbäraren åker raka vägen kommer brevet nå dig i samma stund som din feber bryter ut igen. (Översättning av Eric Cullhed, 2017)

Annonser

När jag händelsevis lyssnade till ett samtal under nobelbanketten i lördags framstod det plötsligt tydligt hur likartad situationen kan vara mellan vissa ämnen, och då inte bara gällande de ämnen jag själv är mest nära. Jag har många gånger hört indignerade röster från ämnena grekiska och latin när frågan dryftats huruvida de är hjälpvetenskaper till andra ämnen, såsom litteraturvetenskap och historia, eller ej. Det var därför särskilt uppfriskande att en nästan identisk situation verkar föreligga mellan två andra, helt andra, universitetsämnen. Jag återger samtalet nedan, men har för skojs skull skrivit om det genom att byta ut de olika ämnesnamn som användes i samtalet, plus några små ändringar därutöver. Samtalet finns i original på följande länk, i tidsintervallet 1:17:00–1:20:30 (ca)

På bilden ses de ursprungliga samtalsdeltagarna under nobelfesten. Till vänster grecisten, till höger litteraturvetaren, och i mitten samtalsledaren.

På bilden ses de ursprungliga samtalsdeltagarna under nobelfesten. Till vänster grecisten, till höger litteraturvetaren, och i mitten samtalsledaren.

Samtalsledaren: Här har jag nu en grecist och en litteraturvetare. Det är inte så hemskt ofta som grecister, liksom grekiskan hamnar i strålkastarljuset på det här viset. [Grecisten: Nej] Hur känns det?

Grecisten: Fantastiskt. Vi är glada för det ljus vi får. [Samtalsledaren *skrattar*] Ja, men det är väl litet grand att vi är den hära infrastrukturen som finns bakom och lurar, men inte, inte flaggas för riktigt så.

Samtalsledaren: Nej, just det. Det är ju så att, man har ju ändå upptäckt att grekiska och litteraturvetenskap ganska nära ”håller samman”, har stor glädje av varann, och ändå är ni ganska olika [Litteraturvetaren: Ja] råkar jag veta. Vad är det som skiljer en litteraturvetare från en grecist?

Litteraturvetaren: Det beror på vilken typ utav litteraturvetare, men säg en historiskt inriktad litteraturvetare som jag, som ju ändå ligger ganska nära grekiskan, då kan man ju säga det att en historiskt inriktad litteraturvetare är litet grand utav en slarvig grecist, men slarvig i en positiv bemärkelse. Det vill säga, man får saker och ting gjorda. [Samtalsledaren *skrattar*] Man bryr sig inte om onödiga detaljer, utan man går rakt på problemet, och löser det. Det är vad det handlar om. [Grecisten *nickar instämmande*]

Samtalsledaren (till Grecisten): Man får saker och ting gjorda, hur reagerar du på det?

Grecisten: Nej, men alltså, det, det är ju en grej vi är avundsjuka på [Litteraturvetaren *skrattar*]. De behöver ju inte bry sig så mycket om alla detaljer, utan kan, kan då gå vidare för att—i stort sett fungerar det på det här sättet, det här handviftandet man pratar om. Ibland kan man känna sig avundsjuk på det. [Litteraturvetaren: Ja] Men det är också att, samtidigt så har ju ni verkligheten att brottas med — det är nånting vi slipper. [Litteraturvetaren *skrattar*]

Samtalsledaren (till Grecisten): Ni bryr er inte om verkligheten?

Grecisten: Nej, det är ju grammatiken, det är ju det som är grejen för oss.

Samtalsledaren (till Grecisten): Du är … detaljerna, och du bryr dig inte om verkligheten?

Grecisten: Ja, det är ju liksom paradoxalt, men det är liksom en humanistisk skapelse, som bara råkar vara väldigt användbar för historisk-filosofisk vetenskap, eller all vetenskap egentligen. Och det är ju ganska fantastiskt. [Litteraturvetaren: Ja]

Samtalsledaren (till Litteraturvetaren): Men känner du att: Nej, jag håller mig till verkligheten?

Litteraturvetaren: Ja, för mig är grekiskan ett verktyg. Jag är intresserad utav verkligheten, litteraturvetenskapen, det är den jag vill använda grekiskans språk för att kunna förstå. Så på det sättet så, jag försöker hitta de verktyg jag behöver, och då kan det vara precis så bra så att de kan lösa den uppgift jag har framför mig.

Samtalsledaren: Men kommer ni ihop er, nånsin? Alltså, blir det nånsin en kollisionskurs här?

Litteraturvetaren: Ja, alltså ett problem kan ju vara det att ibland är den grekiska litteraturen litet svår att ta till sig. En grecist är ju ofta inte intresserad av just det här praktiska problemet. Om jag har ett problem …  lösning, grecisten vill tala om att det existerar en lösning, och det kan vara litet frustrerande.

Samtalsledaren (till Grecisten): Vad säger du om detta?

Grecisten: Ja, vi har inte löst ditt problem, men vi har hittat en väldigt fin lösning i R7 [Litteraturvetaren: Ett annat problem.] Så att … Men det är ett ganska intressant samspel, ändå [Litteraturvetaren: Ja, absolut]. För att väldigt mycket fantastiskt intressanta problem kommer ifrån litteraturvetenskapliga problem, då — och så går det fram och tillbaka på det sättet.

Litteraturvetaren: Och ibland kan litteraturvetenskapens teorier också användas för att lösa grekiska problem. Sen kan grecisterna komma efter och städa upp, och se till att det verkligen håller också. [Grecisten: Ja]

sabino

Bland de aktuella föremålen finns bland annat en förgylld vagn från den sabinska staden Eretum i Latium. (Bilden är hämtad från Secolo d’Italia)

Nu har det anmärkningsvärda hänt, att en större kulturinstitution, närmare bestämt Ny Carlsberg Glyptotek i Köpenhamn, har beslutat sig för att återlämna ett antal arkeologiska föremål till deras ursprungsland. Berlingske och DR.dk skriver båda om gårdagens pressmeddelande från Glyptoteket, där det meddelas att Glyptoteket har ingått ett avtal med det italienska kulturministeriet om att ett större antal arkeologiska föremål ska lämnas tillbaka. Framför allt rör det sig om föremål som tillhör den etruskiska samlingen, som nu alltså kommer att minska i omfattning ”betydeligt”. Det har sedan länge varit känt att föremålen grävts ut och sålts illegalt, och det är den ökände konsthandlaren Giacomo Medici som låg bakom försäljningen. Det som sannolikt fick Glyptoteket att till slut ge med sig i frågan är att de i gengäld blivit lovade ett antal långtidslån av antika gravfynd från Italien, ”som på løbende og roterende basis vil indgå i Glyptotekets kommende og stort anlagte nyopstilling af hele museets antiksamling”. I bästa fall kommer museet alltså att ha en mindre permanent samling, men i gengäld kunna erbjuda ett större antal föremål att visa upp.

hippos

Hästen från Parthenontemplets östra gavelfält tillhör mångudinnan Selenes vagn som är på väg ned. På motstående sida av gavelfältet är solguden Helios hästar på väg upp. (British Museum, oktober 2015)

Denna formen av återförande, eller repatriering, är behäftad med olika problem. Det kan ha gått lång tid sedan föremålen blev bortförda, hela länder kan ha upphört att existera och blivit ersatta av andra. Det är i detta sammanhang svårt att inte tänka på ämnets verkliga high profile-ärende, nämligen parthenonskulpturerna, som köptes av British Museum för precis 200 år sedan i år. British Museum har som bekant inte några planer på att lämna ifrån sig sina konstskatter. Som argument för att behålla föremålen som nu begärs tillbaka anför de bland annat sina närmast astronomiska besökssiffror—över sex miljoner besök per år, som tillsammans med alla besökare till Parthenonmuseet i Athen maximerar antalet människor som får chansen att uppleva konstverken.

Eftersom det i fallet med Glyptoteket inte råder något tvivel om att föremålen både var utgrävda och sålda olovligen, och att det därtill ägde rum så sent som på 1970-talet, är de båda fallen kanske inte riktigt jämförbara. Samtidigt är det med sådana här små, små steg som till synes oföränderliga förhållanden till slut kan komma att ändras.

Häromdagen hade en tämligen unik teaterpjäs premiär på The Yard i London. Föreställningen heter Stink Foot, och är inget mindre än en uppsättning av Sofokles Filoktetes, en grekisk tragedi som är lika gripande som uppslitande. Handlingen går i korthet ut på att en ung grekisk krigare, Neoptolemos, övertalas att lura Filoktetes att följa med till Troja, då en spådom gjort gällande att grekerna inte kan vinna kriget utan denne (eller åtminstone hans båge). Under dramats gång slits Neoptolemos mellan plikten och den framväxande medkänslan han drabbas av till den lidande Filoktetes. Anledningen till att denne tillbringat de senaste nio åren ensam på en öde ö är nämligen att han fick en infekterad och illaluktande skada i foten när den grekiska hären var på väg till Troja första gången och blev avslängd av besättningen.

Den aktuella uppsättningen verkar ha tagit fasta på detta med äcklet; enligt uppgift spelas föreställningen i en bassäng full med treacle, som väl är ett mellanting mellan melass och sirap. Det verkar också vara just treacle som använts i den trailer som marknadsför föreställningen.

Periferi och centrum - omslag-524x800

”Författarna låter oss genom sina studier förstå att det marginaliserade – som inte behöver vara liktydigt med det marginella – har väsentliga saker att säga oss om gångna kulturer och epoker.”

Föreställningen spelas fram till den 13 december.

För bara några veckor sedan kom äntligen en efterlängtad bok från tryckeriet, Periferi och centrum. Det handlar om en antologi av texter, föranledd av Riksbankens jubileumsfonds särskilda satsning på forskning på förmodernitet. Den tidigare omtalade konferensen som ägde rum på Sigtunastiftelsen var startskottet för detta arbete, och min medverkan skedde i den underavdelning som fokuserade särskilt på marginalisering. Mitt bidrag till den aktuella antologin handlar således om en ”emblematisk marginaliseringssituation”, närmare bestämt om just Sofokles Filoktetes. Så snart jag kan och får tillåtelse därtill kommer jag att lägga upp en länk till texten. Till dess får ni vända er till bibliotek eller bokhandel.

antikmuseum_goteborg

”Det fina med vårt museum är att det finns en massa olika tidsepoker och kulturer representerade. Vi har nästan allt, säger Ann-Louise Schallin”. Foto: Anders Simonsen

Göteborgs universitet, min alma mater, är aktuellt av flera anledningar just nu. Först och främst nyöppnade universitetets antikmuseum efter en längre tids renovering i slutet av januari. Här har såväl studenter som allmänhet möjlighet att se och kanske även vidröra antika föremål: ”Det är mycket viktigt att ha en möjlighet att se och känna på arkeologiskt material när man som student ska lära sig att tolka olika förhållanden och processer under antiken”, enligt Ann-Louise Schallin en av museets två föreståndare. Öppettiderna är lite snålt tilltagna, men inträdet är dock gratis: 15–18 tisdagar.

Den andra nyheten är att de klassiska språkämnena i Göteborg håller på att stärka sin Internetpräsenz med hjälp av en blogg, Klassiska språkbloggen. Till dags dato finns det inalles 10 läsvärda inlägg under rubriker som ”Att slå i lexikon”, ”Grekiska under 3000 år” liksom det mer oväntade ”Fornkyrkoslaviska — ett klassiskt språk”. Det är institutionens ordinarie personal som skriver under sina egna namn och tilltalet är tydligt riktat till den intresserade allmänheten. Särskilt positivt är att inläggen är öppna för vem som helst att kommentera. Jag får intrycket att universitetet gjort en rejäl satsning på ökad webbnärvaro med hjälp av just bloggar; snart sagt varenda institution har åtminstone en handfull olika bloggar av mer eller mindre officiell karaktär att erbjuda. I sammanhanget ska det också nämnas att även grekiskan vid Uppsala universitet har en blogg, som dock mer har karaktär av internt kalendarium än en utsträckt hand till allmänheten, som är fallet med Klassiska språkbloggen. I vilket fall som helst får kanske övriga universitet som erbjuder klassiska språk ta detta som en uppmaning att ta sig själva i kragen beträffande webbnärvaro.

gamlah1

Den gamla hovrättsbyggnaden från 1948 inhyser bland annat Antikmuseet och de klassiska språkämnena sedan flytten från Sveahuset 1996. Nu är det kanske snart dags för flytt igen.

Den sista saken är litet mer negativt laddad. De som var med sommaren 2012 kommer säkert ihåg hur GU:s ledning med rektor Pam Fredman i spetsen ville lägga ned ett stort antal språkämnen, däribland latinet och grekiskan, vilket bland annat fick till följd att undertecknad skrev ett skarpt brev till dem där jag argumenterade för varför de skulle låta bli. Det blev mitt mest lästa inlägg hittills, vilket väl visar att frågan väcker starka känslor. Nu är samma rektor i blåsväder igen i samband med att visionen om ”Campus Näckrosen” presenterats. Saken handlar i korthet om att universitetet ska hjälpa Göteborgsregionen att ”sticka ut” extra mycket i samband med stadens 400-årsjubileum som äger rum 2020. Campus Näckrosen är ett samlingsnamn på de förändringar som är planerade för området kring Näckrosdammen; parentetiskt bör det också nämnas att förändringarna är tänkta att ha en sammanknytande effekt. Pam Fredman: ”Tillsammans med universitetsbiblioteket ska det knyta samman Göteborgs kulturstråk – från operahuset vid hamnen, via Kungsportsavenyn och Götaplatsen – med det evenemangsstråk som tar sin början vid Korsvägen.” Denna sammanknytning skulle bland annat innebära att Gamla Hovrätten måste rivas, vilket förstås har väckt ont blod hos många. Så sent som igår hölls ett öppet möte där intresserade erbjöds tillfälle att ställa frågor till de ansvariga. Föga förvånande blev få frågor besvarade. GP har samlat alla artiklar i ämnet här.

Sappho

Den vanligaste och sannolikt äldsta illustrationen av Sapfo, tillsammans med Alkaios. Bilden är en bearbetning av en rödfigurig kalathos av den så kallade Brygosmålaren, från omkring 470 f.Kr., det vill säga hundra år efter Sapfos död. Krukan återfinns på Staatliche Antikensammlung i München.

Tänk er en författare som levde för mer än 2500 år sedan, och som redan knappt tvåhundra år efter sin död räknades bland sin kulturs främsta diktare. Tänk er därefter att författarens verk till största del har gått förlorat, och att de fåtaliga rester som finns att tillgå huvudsakligen är bevarade som citat hos andra författare. Tänk er till sist att det plötsligt och oväntat presenteras nytt material av denna författare, som därtill verkar komma ur en egen diktsamling. Nu börjar ni nog förstå vilken ärkesensation det är att nya diktfragment av Sapfo, en av världens mest berömda poeter, visas upp. Sapfo hyllades redan av Platon som den tionde musan och hennes dikter har lästs och påverkat människor ända sedan antiken in i vår tid. Så sent som i våras kom den senaste översättningen till svenska av hennes dikter, den gången i en samlingsvolym med diktarkollegan Alkaios.

I sammanhanget är det visserligen inte så lång tid sedan samma sak senast inträffade, närmare bestämt var det under 2004 som nytt material av Sapfo senast blev utgivet. De nya fragmenten tvingade den gången filologer att ompröva tidigare beslut, inte minst när det gällde uppdelningen av det fram till dess kända materialet; vilka textrader hör egentligen till vilken dikt? För min egen del var det särskilt spännande att undervisa om Sapfo under tiden som följde, inte minst då alla artiklar som följde på fyndet så att säga ingöt ny energi i ämnet, så att den ”dammighet” som annars kan prägla ämnet var som bortblåst, åtminstone för en tid. Den nätburna tidskriften Classics@ har samlat en stor mängd artiklar om den förra omgången fragment på denna sida.

obbink

Papyrologen Obbink ansvarar för det pågående projektet ”Reception of Greek Literature 300 BC-AD 800: Traditions of the Fragment”. Bilden länkar som vanligt.

I samma tidskrift var det en viss Dirk Obbink som ansvarade för editionen av textfragmenten, och det är samme man som nu är aktuell med en edition av det nyfunna materialet. Obbink har nu i förväg lagt ut ett utkast till en artikel [direktlänk till pdf-filen]. Artikeln är tänkt att publiceras i nummer 189 av ZPE, en tidskrift som tidigare figurerat på denna sida i samband med historien om Lesis [del 1, del 2]. De nya diktfragmenten är enligt uppgift skrivna på ett papyrusark från omkring 100 e.Kr. och tillhör en anonym privat samlare; de härrör alltså inte från någon bibliotekssamling, vilket annars brukar vara fallet.

Vad står det då i dikterna? Jag har själv inte möjlighet att producera en läsvärd och genomtänkt översättning, men under den senaste veckan har preliminära översättningar presenterats på italienska (Franco Ferrari) och tyska (Dirk Uwe Hansen). Idag har nyheten också nått ända till Sverige; Eric Cullhed, nydisputerad grecist i Uppsala, skriver initierat om det längre fragmentets innehåll i dagens DN, och erbjuder även han en översättning av detsamma, denna gång till svenska. För alla som är intresserade av grekisk lyrik i allmänhet och Sapfos lyrik i synnerhet finns det alltså förmodligen en hel del att se fram emot den närmaste tiden. Och visst är det fler än jag som hoppas att även Jesper Svenbro ska ge sig i kast med Sapfo på nytt?

Omslaget till nummer 143 visar första sidan ur Göteborgs universitetsbiblioteks handskrift med Dionysios Periegetes hexameterdikt (Codex Graecus I).

Omslaget till nummer 143 visar första sidan ur Göteborgs universitetsbiblioteks handskrift med Dionysios Periegetes hexameterdikt (Codex Graecus I).

I dagarna har det senaste numret av Hellenika, Föreningen Svenska Atheninstitutets Vänners tidskrift, utkommit. Vänföreningen, liksom institutet i Athen, har normalt sitt huvudsakliga fokus på Antikens kultur- och samhällsliv, men är inte främmande för att upplåta plats åt de klassiska språken, och då särskilt grekiskan. Med anledning av den senaste tidens nedläggningshot på svenska och utländska universitet har man alltså funnit för gott att ha forskning i och undervisning om grekiska som huvudtema.

I ledarspalten uppmärksammar Krister Kumlin, föreningens ordförande, särskilt två artiklar i tidningen. Den ena tillhör Kristiina Savin, som i ”Språket som röjer tankarnas växt” menar att den antika grekiskan kan sägas utgöra en sorts grundkod för det västerländska tänkandet. Hon fortsätter:

”…genom den formulerades en gång de filosofiska och vetenskapliga frågorna som präglat idéutvecklingen fram till vår egen tid. Som självklara och därför osynliga byggstenar strukturerar många av de antika begreppen fortfarande våra tankar, utan att vi tänker på det eller — vad som blivit allt vanligare idag — utan att vi har en aning om det.”

Reklamaffisch för Wrath of the Titans (2012), uppföljare till Clash of the Titans (2010), som i sin tur är en ny version av filmen med samma namn från 1982.

Wrath of the Titans (2012) är uppföljaren till Clash of the Titans (2010), som i sin tur är en ny version av filmen med samma namn från 1981.

Den andra artikeln som nämns speciellt är skriven av yours truly, och behandlar det i min mening spektakulära faktum att antikt material visar sig ligga till grund för filmer vars omsättning rör sig om flera miljarder dollar. I artikeln ”Antiken på film — en miljardindustri” lyfter jag särskilt fram tre filmer från 2012, The Hunger Games, Prometheus och Wrath of the Titans, vilka förhåller sig till de antika myterna genom direkt lån av stoff, en referens till något biobesökarna förväntas känna till samt genom en faktisk iscensättning av dem.

”Den starka makt de nedtecknade myterna har visar sig genom att vi fortsätter att söka oss tillbaka till dem, även om bildmediet äger en helt annan genomslagskraft, sett i ett kortare perspektiv. […] I biomörkret sker sedan något verkligt intressant; de redan frälsta får sig givetvis något till livs, men det riktigt anmärkningsvärda händer med dem som inte kände till myterna om Theseus, Prometheus eller Perseus sedan tidigare. Att döma av den nyfikenhet man kan se i internetforum av olika slag blir många ivriga att veta mer — och ett vanligt tillvägagångssätt är att vända sig just till de antika källorna.”

Läs hela artikeln på webben här.

Nästa sida »