namn


George Clooney

Den ännu oförberedde George Clooney på filmfestivalen i Berlin i lördags. Foto: Imago/Barcroft Media

En av de riktigt svåra sakerna att hålla rätt på för de ”oinvigda” tycks vara namnen på två tempel, Parthenon och Pantheon. Nu senast är det den amerikanske skådespelaren och regissören George Clooney som slirar av banan i denna sammanblandning. I Berlin i lördags presenterade han sin nya film, The Monuments Men, som handlar om hur en speciell pluton soldater räddar och återbördar stulna konstverk under andra världskriget (svensk premiär på fredag). På frågan om han tyckte att The Elgin Marbles skulle återbördas till Grekland, svarade den oförberedde Clooney kort att det skulle vara ”very nice” om så skedde. I London igår fick han återigen frågan, men denna gång hade han haft tid att förbereda sig litet mer, och gav följande svar: ”I did a little research just to make sure I wasn’t completely out of my mind,” och tillade sedan att ”Even in England the polling is in favour of returning the marbles from the Pantheon [sic], the Pantheon marbles.” Vad nu?! Vill han att de grekiska statyerna ska återbördas till Rom? Jag ska reda ut begreppen. First things first: Parthenon står i Athen och Pantheon i Rom.

Parthenon

Parthenontemplet i Athen.

Parthenon är ett grekiskt tempel som står på Akropolis i Athen sedan ungefär 2500 år. Det ståtar med den kanske mest ikoniska fasaden av alla byggnader i hela världen, har efterbildats otaliga gånger och beundras av miljoner turister varje år. Många kommer till Athen enbart för att ha sett Parthenon — andra förhoppningsvis även för att se det. Parthenon utgör till att börja med en synnerligen konkret markör för en oerhört viktig och avgörande episod i den grekiska historien, nämligen resultatet av krigen mot perserna. Därtill finns det spår av alla epoker som passerat under denna långa tid: från hedniskt tempel till kristen kyrka, muslimsk moské, militärt vapenförråd och idag konst-, arkitektur- och världshistorisk samlingspunkt. Parthenon är slutligen det tempel, vars utsmyckning en viss Lord Elgin tog med sig från Athen i början av 1800-talet och som idag står på British Museum i London. Det är denna utsmyckning, The Elgin Marbles, som Clooney talar om i artikeln. The Guardian har för övrigt samlat en mängd intressanta artiklar i ämnet här.

Pantheon

Pantheontemplet i Rom.

Pantheon är i sin tur ett romerskt tempel som står på Marsfältet i Rom sedan ungefär 2000 år. Det har visserligen en fasad snarlik Parthenons, men där någonstans upphör likheterna. Det som skiljer grekiska tempel från romerska, åtminstone enligt vad vi fick lära oss på romdelen av grundkursen i Antikens kultur- och samhällsliv, är att romerska tempel alltid har en trappa upp till entrén eftersom hela templet är byggt lite högre än den omkringliggande marken. Grekiska tempel, å andra sidan, har på sin höjd några steg upp, och dessa löper dessutom runt hela byggnaden. Romerska tempel har också oftast en inbyggd cella, det vill säga det inre rummet, vilket har till följd att den bakre delen av templet brukar se ut som en tegelmur. Grekiska tempel har i regel fristående kolonner hela vägen runt.

PantheonOculus

Interiören av Pantheon i Rom med dess berömda ”oculus”. [Bilden länkar till dess källa]

Visst, det finns förmildrande omständigheter. Namnen är faktiskt oerhört lika, och båda är dessutom grekiska. Hur ska man förväntas hålla koll på att det kanske mest berömda romerska templet har ett grekiskt namn? Någon kanske dessutom har en vag känsla av att Pantheon dessutom står i Paris. Detta sista stämmer också; på 1700-talet uppfördes Panthéon med det romerska templet som förlaga. Traditionen att begrava berömda människor i dessa båda byggnader har väl också medfört att man använt detta namn även för andra byggnader med samma funktion. Att Pantheon i Rom dessutom har världens märkligaste arkitektur inuti templet borde däremot göra att alla som en gång besökt det rimligen inte kommer att glömma vilket som är vilket. Den som har besökt Parthenon i Athen glömmer det i alla fall inte.

Bokens katalogtext, eller ‘blurb’, lyder: Erik Anderssons enastående nyöversättning av James Joyces Ulysses ger en inblick i hur revolutionerande romanen var och fortfarande är, kärv och humoristisk, högdragen och ömsint.

I september förra året blev jag tillfrågad om jag hade lust att hjälpa till med ordförklaringarna till en nyöversättning av en modern klassiker. Och när jag fick veta att det rörde sig om James Joyces Ulysses var det ett lätt beslut.  Hur kan man säga nej till ett så spännande uppdrag?

Nu är alltså översättningen färdig och finns att köpa i bokhandeln. För dem som är särskilt intresserade av översättningsarbetet finns även en bok om detta: Dag ut och dag in med en dag i Dublin. Man kan också träffa översättaren själv, Erik Andersson, som väl är mest känd för sin nyöversättning av Tolkiens ringen-trilogi, på ett ‘jubileumsprogram‘ på Stockholms stadsteater, måndagen den 13/2 kl. 17.30. Biljettpriset inkluderar enligt uppgift bourgogne och gorgonzola, men dessvärre ingen njure. Mer om översättaren kan man även läsa här. Recensionsdatumet är satt till den 3/2.

Ordlistan är, enligt förlaget, endast tänkt som ett första hjälpmedel för läsaren; ”det finns ju massor man skulle kunna förklara eller diskutera i noter om man vill öppna Ulysses mångtydighet för läsaren, men därtill finns inte utrymme”, hette det. Eftersom jag för tillfället försöker lägga så mycket tid som möjligt på att avsluta arbetet med avhandlingen, har det inte blivit så mycket tid över för nya inlägg i detta forum. Jag tänkte dock att det kunde vara kul att dela med mig av några utläggningar jag gjorde till redaktören för översättningen, i samband med mina kommentarer till översättningen. Jag har förstås tagit tillfället i akt att redigera och utöka dessa litet grand.

Grekiska generellt
Joyce verkar generellt begära av sin läsare att han eller hon ska kunna en del grekiska (bland flera andra språk) för att hänga med i svängarna. Redan precis i början av det första kapitlet samtalar Mulligan och Dedalus när den förre brister ut i en tirad om havet (den engelska texten är hämtad härifrån):

God! he said quietly. Isn’t the sea what Algy calls it: a great sweet mother? The snotgreen sea. The scrotumtightening sea. EPI OINOPA PONTON. Ah, Dedalus, the Greeks! I must teach you. You must read them in the original. THALATTA! THALATTA! She is our great sweet mother. Come and look.

– Du store, sade han stilla. Visst är havet precis vad Algy kallade det: en stor mild moder? Det snorgröna havet. Det pungkrympande havet. Epi oinopa ponton. Å grekerna, Dedalus! Jag måste undervisa dig. Du måste läsa dem i original. Thalatta, thalatta! Hon är vår stora milda moder. Kom och se.

‘Bekransade oxen’
En annan grekrelaterad sak är Stephens olika tillnamn, vilka har fått lite olika förklaringar på sina håll. På sidan 210 (kap. 9) skymtar en referens till den tidigare romanen Portrait of the Artist as a Young Man (POTAYM) förbi i det kryptiska Bous Stephanoumenos, vilket Stephen blir kallad av några skolkamrater: Bous Stephanoumenos! Bous Stephaneforos! Dessa båda uttryck återkommer på sidan 407 (kap. 14). Stephens namn, som ju är Stefan eller Staffan på svenska, härstammar från det grekiska substantivet στέφανος (stephanos), som betyder just krans (eller krona). De som bar krans i det antika Grekland var såväl ämbetsmän, vinnare av idrottstävlingar, nygifta m. fl. Formen στεφανούμενος (stephanoumenos) är ett passivt presens particip av verbet στεφανῶ (stephano, bekransa) som alltså betyder ‘bekransad’. στεφανήφορος (stephanephoros) är snarlikt, och betyder ungefär ‘kransbärare’. Jag har sett en annan förklaring i Peter Mahons ‘Joyce for the Perplexed‘ (2009), som hävdar att Bous Stephanoumenos ”means, roughly, ‘ox-soul of Stephen’ ”. I samma mening förklaras Bous stephaneforos med ‘ox as garland-bearer for sacrifice’, vilket enligt min mening inte är den enda tänkbara förklaringen. στεφανηφόρος (med annan accentuering) är exempelvis även en vedertagen ämbetstitel för dem som tilläts bära krans (eller krona) i tjänsten, såsom archonterna i exempelvis Athen. Man tänker så klart även på Demosthenes, vars kranstal ju också är hans mest berömda. Samtidigt är det givetvis så att människor under långa tider och i många kulturer även har smyckat (offer)tjurar med kransar, och den som är väl påläst i bibeln (säkert Joyce!) tänker kanske på en viss Stephanos som förekommer i apostlagärningarna (6-8), och senare i samma bok kommer också prästen i zeustemplet med tjurar och kransar i avsikt att offra (14.13).

Bekransade oxar förekommer även på antika avbildningar. Här är ett exempel från museet i Efesos. Bilden är hämtad från bloggen ‘Leon’s message board’, som också tar upp stället i apostlagärningarna. © Leon Mauldin.

Jag ser i ‘James Joyce Quarterly‘ att D. Gifford troligen är upphovsman till Mahons båda tolkningar. Enligt artikeln säger Gifford att ” ‘Bous Stephanoumenos’ is schoolboy Greek for the ox-soul or bull-soul of Stephen”, men jag förstår inte vad det ska betyda. Att han kallar det ‘schoolboy Greek’ handlar om stället i POTAYM, där det är just skolpojkar som ropar namnen efter Stephen Dedalus. Det som ställer till med bekymmer är talet om ‘soul’. Kanske är det ‘soul’ i den mening som på svenska snarast skulle översättas med ‘hjärta’, ”bildligt om detta organ som (tänkt) säte för känslor, minnen etc.” (NE:s svenska ordbok)? Gifford avsåg kanske att ge en egen tolkning av stället, vilken inte nödvändigtvis stämmer överens med det Joyce hade i åtanke. Senare (och sannolikt greklösa) kommentatorer, som Mahon, Johnson (vars not ger ett förvirrat intryck) och Feshbachs svårsmälta ”angelic ox”, verkar därefter ha plockat upp denna tolkning och tagit den för en förklaring istället. Å andra sidan begår den som hävdar att den ena eller andra tolkningen av texten är den ”riktiga” eller ”enda” ett övertramp. Om jag vågar uttala mig om Joyces avsikter (men vem kan göra det, egentligen?), så antar jag att det här just handlar om flertydigheten och den rika associationsmöjligheten. Någon ‘själ’ har jag dock mycket svårt att hitta.

Angående namnet på romanen
Tidigare översättningar till svenska av romanen har, naturligt nog, kan man tycka, hetat Odysseus. Bakgrunden till att Joyces originaltitel är Ulysses är att britterna sedan gammalt känner antikens gudars och hjältars namn i deras latiniserade form. Därför heter Zeus Jove (efter Iuppiter, Iovis), Artemis Diana, Apollon Apollo, och Odysseus Ulysses (lat. Ulixes). Det är ju inte heller så enkelt att vi i svenskan hämtar alla namn direkt från grekiskan; många av oss säger nog hellre Herkules (lat.) än Herakles (grek.), kanske också Neptunus (lat.) hellre än Poseidon (grek.). Lagerlöfs originalöversättningar av Iliaden och Odysséen använder sig också i oväntat hög grad av de latiniserade namnformerna; som exempel kan nämnas Ajas istället för Ajax och, ja, just det, Ulysses för Odysseus — detta trots att verkets titel i densammes översättning likafullt lyder ”Homeros’ Odyssée”. Ryktet gör för övrigt gällande att Svenska Akademien planerar att ge ut Lagerlöfs båda homerosöversättningar i sin klassikerserie — i år är det 100 år sedan Iliaden publicerades. Tills vidare finns de att läsa hos runeberg.org: Iliaden och Odysséen.

Svaret jag fått från förlaget angående det nya namnvalet är att man vill markera att det är en nyöversättning, samt följa det val man gjort i de flesta andra länder vid översättningen. Jag kände själv ett skav först, men ju mer jag hör det desto bättre tycker jag att det passar. Det går också helt i linje med tidens trend i filmtitlar; att inte översätta dem alls har ofta visat sig vara det bättre alternativet.

Sture Linnér var en portalgestalt för grekiska i Sverige ända fram till sin död 2010. Det var dock att vänta att hans daimon skulle överleva hans fysiska kropp, och genom olika kanaler lever hans gärning vidare; ibland får man även chansen att höra hans röst. Det finns exempelvis en grupp på facebook som informerar om olika evenemang som på något sätt relaterar till Linnér, och därifrån fick jag precis ett tips om en föreställning som skulle sändas i Sveriges Radios P1.

Hammarskjöld och Linnér i Kongo 1960

Med anledning 50-årsdagen av Dag Hammarskjölds död, den 18/9 1961,  sändes förra söndagen ett program där Sture Linnér berättade om sin tid med generalsekreteraren i FN. Vid tiden för kraschen var Linnér undergeneralsekreterare i Kongo och Hammarskjölds närmaste man. I följande episod beskriver Linnér hur han tar chansen att rekommendera ett litterärt verk av särskilt intresse.

En gång när vi låg och flöt på varsin flotte på den lilla insjön som hörde till hans sommarställe, och himlen var blå och där låg jag, lyckligt tom i huvudet och njöt av vattnet och solen och härligheten. Och Dag säger:
— Om du nu skulle tänka dig att du ville rekommendera mig någon bok i världslitteraturen som du tror att jag inte har läst, vad skulle du rekommendera då – alltså inte något ‘small talking’ utan rätt in på väsentligt.
Och jag sa, för en gångs så hade jag svar till reds, och jag sa:
— Aischylos drama Perserna.
Och så,
— Hurså, sa han, det känner jag inte till, berätta.
Och så berättade jag om hur denne Aischylos på 400-talet före Kristus skrev det kanske äldsta drama vi överhuvudtaget har bevarat i dess helhet, om kriget mellan grekerna och perserna, slaget vid Salamis och allt det där. Då hade Aischylos själv deltagit i striden just vid Salamis, till exempel, och sett en bror klubbas ihjäl där. Men när han uppför sitt stycke åtta år efter striden, när han uppför det på Akropolis sluttning, på den gamla Dionysosteatern, så sker det i ett drama som inte andas ett ord av högmod över det fantastiska som hade inträffat, nämligen att en handfull greker ändå hade lyckats slå tillbaka världens främsta stormakt, utan vad han vill få fram i pjäsen — och då får du tänka på att bland åhörarna satt alltså överlevande från slaget vid Salamis, och om de tittade bakom sig så såg de spåren efter hur perserna hade skövlat och bränt uppe på höjden, såg de framför sig så skymtade de i fjärran Salamis — vad han finner angeläget att föra fram, det är: låt oss inte förhäva oss, vi är alla människor, lekbollar i högre krafters makt. Låt oss sörja med perserna över alla de söner de har förlorat i kriget och låt oss betänka att det kan bli vår död imorgon. Och detta, sa jag, är väl en text för en generalsekreterare i Förenta Nationerna. Han blev eld och lågor och höll på att trilla av flotten av förtjusning. Jag glömmer aldrig aldrig hur uppspelt han blev, faktiskt, och sa det:
Du måste skaffa mig texten, jag måste få läsa den, i översättning. Jag sa:
— Jag har den. Jag har den alltid i kavajfickan när jag reser, liksom du har dina mystiker i din kavajficka när du reser, så att den finns uppe i stugan. Du kan läsa den när du vill. Så efter det lugnande beskedet så fortsatte vi att bada.

Tommy Körberg i rollen som Xerxes, jämte Kerstin Meyer i rollen som Drottningen, Dareios änka, Xerxes moder.

Det verkar klart att Hammarskjöld sedan läste stycket, och Radioteatern ville inte heller vara sämre, utan bestämde sig för att sända en föreställning i repris en vecka efter programmet, det vill säga igår. Lyckligtvis finns idag möjligheten att lyssna på pjäsen lite när man vill, eftersom det finns på SR:s webbsida. Föreställningen är från 1981, och bland andra medverkar en ung Tommy Körberg i rollen som Xerxes, persernas olycksamma storkonung. Jag blev särskilt imponerad av Gunnar Valkares suggestiva slagverkskompositioner — en mycket effektiv inramning till denna sorgliga historia, denna ur-tragedi, om man så vill.

Idag publicerar SvD på familjesidan en nekrolog över Sture Linnér signerad Lars Rydbeck, docent i nytestamentlig filologi, Lunds universitet. Jag har fått tillåtelse av Rydbeck att publicera en längre version av samma text, som jag på mitt invanda sätt även försett med lite grekiska, lite bilder, samt några klargörande länkar. Håll således tillgodo med det allra första ”gästinlägget” på denna blogue!

Sture Linnér, född 1917, är död. Han sörjes närmast av sönerna Allan, psykolog i Stockholm, och Lennart, ambassadör i Bangkok, samt av Christina von Arbin och av otaliga vänner, hemma och utomlands.

Sture kom in i vårt liv våren 1967. Hans son Lennart skulle läsa på Hermods Korrespondensinstitut i Malmö och ta studenten som privatist. Min hustru Margareta var vid den tiden rektorsassistent vid Hermods, och hon fick ansvaret för Lennart (och fadern!). I sin brevväxling med Sture råkade hon nämna den turbulens som det svenska gymnasiet befann sig i. Panta rei (allt flyter) skrev hon och citerade Herakleitos med grekiska bokstäver. Detta räckte för Sture. Hans tilltro till Hermods som institution och Margareta som lämplig handledare för hans son blev oomkullrunkelig.

Världshälsoorganisationen (WHO) har en asklepiosstav i sin logo, en traditionell symbol för läkekonsten.

Hösten 1967 började jag trycka min doktorsavhandling som beträdde liknande fält som Stures egen avhandling 24 år tidigare. Mitt intresse var sakprosan i det första århundradet e. Kr. och möjligheten att med dess hjälp belysa arten av grekiska i Nya testamentets språk och grammatik. Sture blev genast intresserad och erbjöd sig i brev från London, där World Health Organisation placerat honom, att läsa korrektur. Postgången mellan London och den svenska namnen Lund var på den tiden förträfflig. Ett korrektur avsänt på söndagkvällen kom oftast i retur redan på fredagen (eller bestod lördagsutbärningen fortfarande hösten 1967?). Sture fick plats med mycket i marginalen. Jag bevarar i minnet med stor vördnad hans noteringar rörande min tyska stil och det vetenskapliga innehållet.

I mitten av 1960-talet började Sture sin, sedan dess aldrig sinande, räcka av publikationer. Den sista av dem, Pindarosboken [DN 18/4, SvD 21/4], kunde gott ha innehållit en bibliografi med både de vetenskapliga och populärvetenskapliga verken. Det är tråkigt att behöva använda adjektivet ”populärvetenskaplig”, men jag finner inte någon annan lämplig karakteristik.

Den första boken som kom till oss var boken om Fredrika Bremer i Grekland. På ett kort med sirlig piktur tackade Sture Margareta för hjälpen med Lennarts studier men undertecknade med ”tillgivne eleven Sture Linnér”. Det var precis som om han skulle ta studenten en andra gång. Jämför Johannesevangeliet kapitel 3 om Nikodemos pånyttfödelse!

Det var för övrigt ett karaktärsdrag hos Sture att när han pratade med någon framställa sig själv som helt okunnig och rudis. Jag tror att han på det viset faktiskt fick veta fler saker av sin interlokutör än om han dundrat på med sin grandezza och djupa lärdom.

Vergilius och Dante på den frusna helvetesfloden Kokytos: 32.19 "Guarda come passi: va sì, che tu non calchi con le piante le teste de' fratei miseri lassi."

Stures kärlek till antiken kan utan tvekan karakteriseras på samma vis som Dante karakteriserar sitt studium av Vergilius: ”det långa studiet och den stora kärleken”, il lungo studio e il grande amore. Jag vet att Sture skulle ha gillat att bli påmind om denna härliga formulering.

Tidigt, redan under åren tillsammans med Dag Hammarskjöld, hade Sture påbörjat arbetet med att översätta och kommentera den atenske historikern Thukydides verk om det peloponnesiska kriget, den grekiska antikens 30-åriga krig. Han brukade säga att han satt i den afrikanska bushen och knåpade med det. Möjligtvis är det sant, möjligen tillhör orden den legendbildning som Sture tidigt lät växa upp kring sig och sitt verk som forskare, industriman, diplomat och man of letters.

Thukydidesöversättningen är i alla händelser en milstolpe och ett storverk i Stures produktion. Idag finns det tursamt nog att köpa som pocket. Sture gillade att översätta, mest bysantinska historiker, men också munkhistorierna i Historia Lausiaca, som var föremålet för hans doktorsavhandling.

Tidigt upptäckte han emellertid en svensk översättare av antik poesi, både grekisk och latinsk, nämligen Ingvar Björkeson. Sture har förmodligen lyckats övertyga Sveriges antikälskare att Björkeson är vår mest framstående översättare av antik poesi någonsin. Den romerske kärlekspoeten Propertius översatt av Björkeson övertygade Sture om den saken. Björkesons Aeneid överträffar Adlerbeths. Den är i alla händelser begripligare för dagens läsare. Pindaros fyra böcker epinikier plus fragmenten är kulmen på Björkesons märkliga översättargärning, som började med översättningen av Dantes Gudomliga Komedi. Åtminstone menade Sture det och han tröttnade aldrig på att prisa Björkesons översättningar, som ofta inspirerade honom till hans egna böcker.

"översiktligt, medryckande och stilistiskt njutbart" skrev recensenten när "Från Alexander till Augustus" kom 2007.

Så småningom formades hos Sture viljan att skriva en sammanhängande grekisk kultur – och litteraturhistoria. Så tillkom böckerna om Greklands protohistoria, Greklands lysande klassiska epok och den sista i triaden, den om hellenismen, perioden från Alexander till Augustus.

Om den tidiga kejsartiden, perioden från Augustus till kejsar Konstantin, skrev aldrig Sture något. Det var vid denna tid som kristendomen transformerade den gamla grekiska litteraturen och kulturen. Att Sture aldrig skrev något om de första tre efterkristliga århundradena berodde förmodligen på att han ställde sig tvivlande inför kristendomens, i hans ögon, absolutistiska anspråk. Hans älskade grekiska hustru Clios död i Alzheimer talade inte precis för en god och rättvis Gud. Berättelsen om de två lärjungarnas vandring till Emmaus efter korsfästelsen och alla egendomligheter som ägt rum i Jerusalem (skildrade i Lukasevangeliets kapitel 24) kunde Sture dock omfatta med kärlek och respekt, speciellt som han i vers 29 såg formuleringar som likaväl skulle ha kunnat uttalas av en grek idag (vers 29 i svensk översättning: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut”).

Sture tröttnade aldrig på att skriva och lära sig nya saker. Han praktiskt taget dog med sin från trycket komna Pindarosbok i handen.

På ingen vän till Margareta och mig har den antike grekiske författaren och politikern Solons ord varit mer tillämpliga: γηράσκω δ’ αἰεὶ πολλὰ διδασκόμενος (gêraskô d’ aiei polla didaskomenos), ”Jag åldras ständigt lärande mig mycket (nytt)”, som en hyllning till detta grekiska språk som Sture älskade så högt, både det antika och det moderna.

Lars Rydbeck
Docent i nytestamentlig filologi vid Lunds universitet

Den närmaste tiden hoppas jag kunna presentera ett antal nedslag i den senaste tidens flöde av evenemang och liknande som kan vara av intresse för antikälskare och andra; kanske kan några av dessa även användas som förslag till julklappar.

Kulturgärning eller ribbskott - bestäm själv!

Kulturgärning eller ribbskott - bestäm själv! Bilden länkar till förlagets nätbokhandel.

Den första i serien kommer från oväntat håll; LL-förlaget, det vill säga förlaget knutet till Centrum för lättläst,  har i serien ”återberättade utländska klassiker” satsat på ett av antikens många ”ständigt lika aktuella” teaterstycken, nämligen Aristofanes komedi Lysistrate, första gången framförd år 411 f.Kr. I korthet går handlingen ut på att kvinnorna i Athen tröttnat på männens ständiga krigande; vi befinner oss mitt under peloponnesiska kriget, och Athens expedition till Sicilien två år tidigare hade slutat i fullständig katastrof. Genom att vägra männen sex och senare även ta över Akropolis och därmed statskassan som förvaras där, lyckas en allians av kvinnor från flera olika statsstater att få igenom sina krav — att männen skall sluta kriga. Motivet om längtan efter fred (dock utan alltför långtgående konsekvenser för ”rikets säkerhet”), jämte den kittlande detaljen med själva sexstrejken har haft lätt att gå hem hos alla möjliga publiker genom tiderna, varför Lysistrate kanske är en av antikens mest kända kvinnor; det rör sig dock inte om en historisk person, utan snarast är det frågan om en ordlek: λύσις (lysis) och στρατόν (straton) betyder ”upplösning” respektive ”krigshär”. Λυσιστράτη betyder således ungefär ”upplösaren av krigshärar”. Det är givetvis också lätt att se verket som utgångspunkt för en diskussion om jämställdhet mellan könen, och i det avseendet är dramat onekligen mycket ”modernare” och mer vidsynt än man egentligen skulle tro om det annars seriöst misogyna antika Athen.

Förlaget erbjuder endast detta utdrag ur boken, kanske för att ge en fingervisning om det "barnförbjudna" innehållet.

Bokens upphovsman, Johan Werkmäster, har utfärdat ”en varning för det grova språket – inget som han hittat på utan vidareförmedlat från originalet.” Det är ingen hemlighet att Aristofanes språk, liksom genren som sådan, är nedlusad med så kallat ”fult språk”, och det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på när vi läste just Lysistrate på C-kursen på universitetet. Det blev ofta en ganska ansträngd stämning i rummet, då innehållet ofta går långt utanför det som normalt går an att säga i möblerade rum. Att en av kursdeltagarna var islänning lättade dock upp stämningen — hans uttal erbjöd den viktiga dos av comic relief som krävdes för att vi skulle komma igenom texten. Det är dock höljt i dunkel om Werkmäster verkligen utgått ifrån grekiskan i sin bearbetning; jag har mina tvivel.

Om man hellre ser en film än läser en bok kanske Mai Zetterlings Flickorna från 1968 passar bättre. Här handlar det om ett kringresande teatersällskap som spelar Aristofanes komedi. Vid tiden blev filmen sågad, men satt i ett större sammanhang är filmen en nog så intressant och viktig del av vår samtidshistoria.

Inspirerad av utläggningen om andros för en tid sedan hörde signaturen Arktos (grekiska för Björn) av sig med önskemål om ytterligare klarhet i det välbekanta namnet Alexander, grekiskans Ἀλέξανδρος (”Alexandros”). Genom att jämföra den etymologiska informationen i wikipedia-artiklar på olika språk har Arktos fastställt att namnet består av två delar, alex– och –andros; det senare vet vi sedan tidigare vad det betyder, så vi kan nu koncentrera oss på det förra. ἀλέξω (”alexō”) heter verbet som ordet grundar sig på, och betyder vanligen avvärja eller skydda. En vanlig etymologisk förklaring av namnet Alexander är just ‘protector of men’ eller något liknande, men frågan är nu om namnet snarare betydde ‘avvärjare av män’, det vill säga: är den andros som nämns i namnet den som man skyddar eller den man skyddar någon (annan) från? I hopp om att finna svar på detta bestämde jag mig för att gräva lite mer i saken.

Alexander den store, i färd att dräpa perserkonungen Dareios

Alexander den store, här i färd att dräpa perserkungen Dareios

De två bysantinska lexikonen Etymologicum Gudianum och dito Magnum har korta notiser med just etymologiskt innehåll. EG skriver: παρὰ τὸ ἄλεξιν εἶναι ἀνδρῶν, ἤγουν βοήθειαν; ”kommer av att vara ett skydd för män, eller snarare en hjälp”. I EM, som dock delvis är baserad på EG, står det: παρὰ τὸ ἐπαλεξεῖν τῇ πατρίδι τοῖς πολεμίοις· ἢ παρὰ τὸ ἄλεξιν εἶναι ἀνδρῶν, ”kommer av att skydda fäderneslandet mot fienderna; eller av att vara ett skydd för män”. Kanske är således beskyddare den vanligare betydelsen. Det går dock inte att utläsa om någon betydelse är ”riktigare” än den andra; båda är så att säga lika riktiga. Det dyker dock upp mer och mer intressanta saker när man gräver ännu djupare.

De moderna etymologiska lexikonen hänvisar alla vidare till G. Björcks mäktiga och uppenbarligen inflytelserika arbete Das Alpha impurum från 1950 — som av en händelse råkar ligga på mitt skrivbord. Björck hänvisar i sin tur till den så kallade Ahijava- (numera Ahhiyawa-) kontroversen, en ”lärd strid” mellan P. Kretschmer och  F. Sommer som började på 1930-talet. Kretschmer hävdade att man kunde finna information om det trojanska kriget i hettitiska urkunder, vilket Sommer gjorde sitt bästa för att motbevisa. Grekiskans ‘Alexander’ skulle enligt Kretschmers teori komma av det hettitiska namnet Alaksandu, medan Sommer menade att det snarare var tvärtom. Ahhiyawa/Ahijava skulle enligt samma teori vara hettitiskans ord för grekiskans Ἀχαιοί (achaioi), ‘akajer‘. Saken är ännu inte utagerad, och väcker dessutom debatt än idag. [Senaste nytt 100701: Robert Fischers Die Ahhijawa-Frage. 2008/2010]

En annan sak är att de som läser Iliaden för första gången ofta reagerar på att figuren vi annars känner som Paris i princip alltid kallas Alexander. Detta är möjligt att förklara med att det ursprungligen (om det går att skilja namn från epitet) användes som ett tillnamn, ett epitet. Många känner säkert till att just epiteten är ett typiskt stildrag för den episka poesin; Paris har således ‘Alexandros’ som tillnamn.

Näst efter enleveringen av Helena är väl Paris mest känd för det ödesdigra domslut, varvid han satte Helenas skönhet framför Afrodites. Bilden visar en av de obegripligt kitschiga figurinerna på Konservatorspalatset i Rom

Paris är sannolikt mest känd för det ödesdigra domslut, då han satte Afrodites skönhet framför Heras och Athenas. Afrodite hade lovat Paris Helenas kärlek om han valde henne, men genom detta val drog han på sig Heras vrede. Bilden visar en av de obegripligt kitschiga figurinerna som finns till beskådan på Konservatorspalatset i Rom.

Gjergj Kastriot Skënderbeu (1403 - 17 January 1468), "Albaniens drake", nationalhjälte för sin kamp mot turkarna

Gjergj Kastriot Skënderbeu (1403-1468), "Albaniens drake", nationalhjälte för sin kamp mot turkarna

Bland historiska bärare av namnet finner vi idel kungligheter och framstående personer, och det visar sig också att namnet många gånger har anpassats för det nya språk det använts inom. Den mest berömde är förstås Greklands (eller ska det vara Makedoniens?) Alexander III, ‘den store’, Rysslands helgon Aleksandr Nevskij liksom senare den förste tsaren Aleksandr I (smeknamnet är Sasja), Etiopiens kejsare Eskender (nĕgūša nagašt), Hyderabads nizam Sikandar Jah, kungariket Jugoslaviens förste kung Alexander I, liksom Albaniens siste kung Zog I, Skanderbeg III, vars son faktiskt bär ytterligare varianter av namnet; han föddes till kronprins Skander och heter idag Leka. Jag kan inte låta bli att även ta med en bubblare: från sagornas värld kommer Stålmannens ärkefiende Alexander, ”Lex” Luthor.

Avslutningsvis är det värt att nämna ytterligare några grekiska namn bildade på samma stam, alla i  det så kallade Ø-stadiet (Schwundstufe eller Zero grade): de berömda poeterna Ἀλκμάν (Alkman) och Ἀλκαῖος (Alkaios), samt den mytologiska prinsessan Ἄλκηστις (Alkestis), som i likhet med Eurydike också blev hämtad från Hades, men denna gång av Herakles istället för Orfeus.

Venanzio på bålet avbildad i en kyrka i tyska Horgenzell. Uslingen med bälgen är namnlös.

Den unge Venanzio på bålet, avbildad i en kyrka i tyska Horgenzell. Uslingen med bälgen är namnlös.

Idag firar den italienska staden Camerino sitt skyddshelgon, den helige Venantius, eller San Venanzio di Camerino som hans namn lyder på italienska. Den 18 maj år 250 lär han ha hängts upp och ned över ett bål, kastats till lejonen och sedan från ett stup. Slutligen ska den vid tillfället endast sjuttonårige Venanzio, eller vad som återstod av honom, blivit halshuggen.

Jag tror dock inte att Umberto Eco avsåg just detta helgon när han gav namnet till översättaren av grekiska i romanen Rosens namn; han tänkte nog snarare på det andra helgonet med samma namn, Venantius Fortunatus, en biskop från trakten omkring Treviso på 500-talet. Denne gjorde betydelsefulla insatser för den kristna medeltida diktningen. Två av hans dikter återfinns i den katolska liturgin, och Thomas av Aquino bland dem som inspirerats av hans poesi. Den latinska sentensen O crux ave spes unica (”Var hälsad kors, vårt enda hopp”), mest känd kanske från Strindbergs gravkors, är ett tillägg från 1000-talet till Venanzios dikt Vexilla regis prodeunt (”Konungens segertecken träder fram”). Denna dikt komponerades ursprungligen till det högtidliga mottagandet av en relik av Kristi kors, en gåva från den östromerske kejsaren Justinus II.

Forskning och spekulation kring Ecos referenser är närmast en vetenskap i sig. Läs gärna mer om vad författaren själv säger i antologin Reading Eco (”An author and his interpreters”, ss. 59-70; tipstack till Elin för La Rose de Bratislava).

Nästa sida »