mytologi


Sa-vill-jag-utsta
I det senaste numret av Hellenika (nr 171, mars 2020), medverkar jag med en recension av Björns Sundbergs bok ”…så vill jag utstå livet” — Anteckningar till de grekiska tragedierna (Artos & Norma, 2019). Överlag är jag positivt inställd till boken, men jag uppmärksammar också att det finns problem med att studera de grekiska texterna i översättning, något som illustreras på ett bra sätt av bokens titel. Jag tar därför tillfället i akt att här lägga ut texten lite om detta. Så här står det i recensionens näst sista stycke:

Ett av grundproblemen med forskning på litteratur är huruvida texten har studerats på originalspråk eller i översättning till ett annat, oftast modernt, språk. När det gäller de stora dragen är det sällan ett problem, men så snart enskildheter och egenheter ska användas som exempel uppstår frågan i vilken utsträckning översättningen gör originalet rättvisa. Om dessa anteckningar hade baserats enbart på studiet av de grekiska originalen hade författaren sannolikt inte alltid kommit till samma slutsatser.

När jag först fick kännedom om boken trodde jag att citatet kom från Euripides Alkestis, vars historia handlar om hur kung Admetos har en överhängande dödsdom, men att han erbjuds möjligheten att leva om någon annan dör istället för honom. Frågan uppkommer således hur han ska kunna utstå livet när hans egen hustru, drottningen Alkestis, väljer att dö i hans ställe. Admetos hinner genomlida en del mörka stunder både innan Alkestis tar det beslutet, och innan Herakles till slut hjälper honom att övervinna döden (Thanatos) och på så sätt till slut återfår sin drottning från dödsriket.

1024px-Madrid_Krater_Asteas_MAN_Inv11094

Den rasande Herkules på en krater från ca 330 fvt.

Det visar sig dock att citatet är hämtat ur ett annat av Euripides dramer, närmare bestämt Herakles, även känd som Den rasande Herakles. Här kretsar handlingen kring hur titelpersonen drabbas av en gudasänd galenskap och mördar sin egen hustru och sina tre söner, när han själv var i färd med att rädda dem från att bli avrättade. När Herakles vaknar upp ur sin galenskap och inser det fruktansvärda han har gjort är det inte så konstigt att han helt tappar modet och överväger att ta sitt eget liv. Det är i en ordväxling med hjälten Theseus (som han för övrigt, likt Alkestis, just har hämtat tillbaka från dödsriket) om detta som Herakles yttrar de ord Sundberg har valt som titel för sin bok. Översättningen är Tord Bæckströms från 1966:

Theseus
… Men ändå vill jag råda dig
att hellre bära plågorna än ta ditt liv.
För inga dödliga är ödet utan skiften,
ej ens för gudarna, om skalder talar sanning.

Herakles
… En gud,
som verkligen kan kallas gud, beror av ingen.
Det där är bara skalders jämmerliga påhitt.
Men jag har övervägt om, trots mitt lidande,
det ändå inte vore fegt att lämna livet.
Ty den som inte orkar utstå lidandet,
han orkar inte heller stå för lansar i
en strid. Så vill jag utstå livet. …

Såsom jag förstår svenskan betyder Herakles ord att han väljer att leva vidare istället för att ta sitt liv, omskrivet med rak ordföljd Så jag vill utstå livet. Skrivet med den poetiska ordföljden blir dock ordet markerat, med betydelsen på ett visst sätt snarare än alltså. I den grekiska texten finns heller inte något ord som motsvaras av svenskans .

Det visar sig också att ytterligare en sak är problematisk med textstället. I den textkritiska utgåvan står det ἐγκαρτερήσω βίοτον, ungefär jag kommer att framhärda i livet. Det visar sig dock att βίοτον, ett poetiskt ordval för livet, är en så kallad konjektur, en föreslagen läsart som skiljer sig från handskriftens text. I de viktigaste handskrifterna för den aktuella passagen står det istället θάνατον, det vill säga döden, och den traderade textens ordalydelse är således jag kommer att framhärda i döden. Verbet i fråga, ἐγκαρτερέω, betyder ungefär framhärda i, eller kanske envist invänta, och det är således oklart om det är döden eller livet som Herakles säger att han envist ska invänta.

Det är alltså två saker som gör det olämpligt att använda denna passage som boktitel. Det ena är att textstället är omtvistat, att det råder delade meningar om vad Euripides faktiskt skrev. Det andra, och viktigare, är att den svenska översättningen ger vid handen att ordet ska förstås som att det besvarar frågan hur?. Som en följd av att texten är poetisk, och att svenskan med stor sannolikhet är omskriven för att passa in i versmåttet, har det uppstått en olycklig bibetydelse eller tvetydighet — Sundberg skriver själv (not 333) att ”Bæckströms översättning är fri, men formuleringen fångar väl vad Euripides här låter Herakles säga.” För att uppfylla det fullständigt lovvärda syftet med boken — att illustrera hur den atenska tragedin härbärgerar lärdomen att livet alltid kan föras vidare i en annan riktning, att det aldrig är ‘färdigt’ (Sundberg, sidan 170) — borde han kanske helt enkelt ha valt ett annat textställe.

Omslaget till nummer 143 visar första sidan ur Göteborgs universitetsbiblioteks handskrift med Dionysios Periegetes hexameterdikt (Codex Graecus I).

Omslaget till nummer 143 visar första sidan ur Göteborgs universitetsbiblioteks handskrift med Dionysios Periegetes hexameterdikt (Codex Graecus I).

I dagarna har det senaste numret av Hellenika, Föreningen Svenska Atheninstitutets Vänners tidskrift, utkommit. Vänföreningen, liksom institutet i Athen, har normalt sitt huvudsakliga fokus på Antikens kultur- och samhällsliv, men är inte främmande för att upplåta plats åt de klassiska språken, och då särskilt grekiskan. Med anledning av den senaste tidens nedläggningshot på svenska och utländska universitet har man alltså funnit för gott att ha forskning i och undervisning om grekiska som huvudtema.

I ledarspalten uppmärksammar Krister Kumlin, föreningens ordförande, särskilt två artiklar i tidningen. Den ena tillhör Kristiina Savin, som i ”Språket som röjer tankarnas växt” menar att den antika grekiskan kan sägas utgöra en sorts grundkod för det västerländska tänkandet. Hon fortsätter:

”…genom den formulerades en gång de filosofiska och vetenskapliga frågorna som präglat idéutvecklingen fram till vår egen tid. Som självklara och därför osynliga byggstenar strukturerar många av de antika begreppen fortfarande våra tankar, utan att vi tänker på det eller — vad som blivit allt vanligare idag — utan att vi har en aning om det.”

Reklamaffisch för Wrath of the Titans (2012), uppföljare till Clash of the Titans (2010), som i sin tur är en ny version av filmen med samma namn från 1982.

Wrath of the Titans (2012) är uppföljaren till Clash of the Titans (2010), som i sin tur är en ny version av filmen med samma namn från 1981.

Den andra artikeln som nämns speciellt är skriven av yours truly, och behandlar det i min mening spektakulära faktum att antikt material visar sig ligga till grund för filmer vars omsättning rör sig om flera miljarder dollar. I artikeln ”Antiken på film — en miljardindustri” lyfter jag särskilt fram tre filmer från 2012, The Hunger Games, Prometheus och Wrath of the Titans, vilka förhåller sig till de antika myterna genom direkt lån av stoff, en referens till något biobesökarna förväntas känna till samt genom en faktisk iscensättning av dem.

”Den starka makt de nedtecknade myterna har visar sig genom att vi fortsätter att söka oss tillbaka till dem, även om bildmediet äger en helt annan genomslagskraft, sett i ett kortare perspektiv. […] I biomörkret sker sedan något verkligt intressant; de redan frälsta får sig givetvis något till livs, men det riktigt anmärkningsvärda händer med dem som inte kände till myterna om Theseus, Prometheus eller Perseus sedan tidigare. Att döma av den nyfikenhet man kan se i internetforum av olika slag blir många ivriga att veta mer — och ett vanligt tillvägagångssätt är att vända sig just till de antika källorna.”

Läs hela artikeln på webben här.

De mångskiftande huvudbonaderna som DN:s recensent särskilt hängt upp sig på visade sig vara ganska mäktiga och utgjorde en viktig del av kontrastverkan mellan mänskligt och gudomligt. Här krigsguden Ares i ett animerat tillstånd.

Efter att ha laddat i ett par dagar var det mer än spännande att äntligen komma iväg och se spektaklet. Jag hade fått med ett par vänner som sällskap och förväntningarna var höga, men ‘riktade’ — ingen av oss förväntade sig någon vidare story, utan snarare en visuellt (över)driven äventyrshistoria. Och vi blev inte besvikna.

Recensionerna av Immortals 3D har varit blandade, minst sagt: SvD gav den 3/6 och kallar filmen ”ambitiöst iscensatt” med ”mycket vrålande män”, DN (0/5) beklagar ”detta utdragna AAARGH!-ande” och avfärdar filmen delvis som ett ” ‘Sagan om ringen’-uppkok”), Sydsvenskan (4/5) imponeras av ”ett överdåd av scenografi” och ser ”en fyndig nytolkning” av myterna, Expressen (1/5)  tycker att den ”står sig […] någorlunda”, men att filmen är ”långt ifrån odödlig”. Aftonbladet ger 2/5. Den sistnämnda tidningen tar dock betalt för att läsa recensionen — snålt! Filmen blev även sågad av filmbloggen Delicatessen (varning för SPOILER), med kommentarer som ”en taffligt genomförd smörja till film som fick mig att må illa” och ”Att kalla det här för en dålig film vore en förolämpning mot dåliga filmer.” Detta trots att recensenten även hittat positiva saker: ”Gudarna är faktiskt riktigt välgjorda och även om titanerna är något av ett skämt så gillar jag att se gudarna in action så att säga.”

Bland de internationella sajterna anger Rotten Tomatoes att 36% av recensionerna varit positiva, medan imdb:s läsare har gett den 6,8/10. En rättvis och klok recension ger Russ Fischer på slashfilm.com (6/10): ”It’s all crazy, but it almost always works as fascinating spectacle”. I kommentarfältet nämner Fischer även något jag också upplevde under filmen: ”As it played I kept thinking about the fact that the movie is about absolutely nothing, and that Tarsem [regissören] either can’t tell a story or just doesn’t care to. But I was totally engaged by the pure spectacle.”

Kostymerna i filmen är verkligen häpnadsväckande — men man frågar sig varför inte Athena också har magrutor, istället för något som mest påminner om ett livstycke på en balklänning. Hon är ju trots allt en krigargudinna. Mossigt, Eiko Ishioka!

För egen del uppskattar jag mytologin bäst när den handlar om något mer än sig själv. Och visst väckte filmen associationer, bland annat till Chamberlain och dennes eftergiftspolitik mot Hitler under Andra världskriget. Vad vi mest kom att diskutera efter filmen var dock vilka gudar det var som deltog, vem Hyperion egentligen var och om Theseus verkligen hade en son; kort sagt, vilka delar av myten som ‘stämmer’ respektive ‘inte stämmer’. Jag antar att det är ofrånkomligt att det blir så; någonstans har vi ett starkt behov av ordning, och det finns trots allt en begränsad mängd varianter som härstammar från antiken — och som därigenom ges ett slags företräde för autenticitet. Exempelvis har nättidningen Business Insider gjort en granskning av några fakta i filmen. Jag ska också ge några exempel på tänjningar av myter.

En berömd skulptur av Herakles med bågen är Émile-Antoine Bourdelles, från 1909. Här i förgylld version på Metropolitan Museum of Art i New York.

”The Epirus bow” intar en central position i filmen, något som väl bör översättas ”bågen från Epirus” eller ”Epirusbågen”. Knasigt nog verkar den svenska översättaren tro att Epirus är en person, och inte en region, och översätter således konsekvent ”Epirus båge”. Den mest berömda bågen i den grekiska mytologin är just Herakles båge, och i filmen hetter det också att bågen var skapad av Herakles. Det var samma båge som Neoptolemos (Akilles son) hjälpte till att hämta från den strandsatte Filoktetes och som behövdes för att avsluta det trojanska kriget. På vägen hem från kriget lär Neoptolemos ha regerat som kung i Epiros en kort tid, efter att ha besegrat Molossierna (alternativt var dessa N:s efterföljare på platsen).  

I de antika myterna var Faidra (Φαίδρα) Theseus andra hustru; Theseus hade tidigare varit gift med amazondrottningen Hippolyte, med vilken han hade sonen Hippolytos. Sagan om hur Faidra blev förälskad i sin styvson och de katastrofala konsekvenser detta hade har bearbetats många gånger ända sedan antiken, bland annat av Euripides, Seneca, Vergilius, Ovidius, Racine och P-O Enquist.

Något bör också sägas om Hyperion (Ὑπερίων). Namnet förekommer redan alldeles i början av Odysséen.

Odysséen, 1.6-9
ἀλλ’ οὐδ’ ὧς ἑτάρους ἐρρύσατο, ἱέμενός περ·
αὐτῶν γὰρ σφετέρῃσιν ἀτασθαλίῃσιν ὄλοντο,
νήπιοι, οἳ κατὰ βοῦς Ὑπερίονος Ἠελίοιο
ἤσθιον· αὐτὰρ ὁ τοῖσιν ἀφείλετο νόστιμον ἦμαρ.
Männen kunde han dock ej rädda, hur än han försökte,
ty de beredde själva brottsligt sin död, dessa dårar
när de åt aningslöst upp Hyperions, solgudens, oxar;
hemkomstens åtrådda dag tog därför denne ifrån dem.
(Björkeson)

Hyperion var en titan och far till solguden Helios enligt både Hesiodos Theogoni och den homeriska hymnen till Demeter. I Odysséen används dock namnen parallellt; det är alltså lite oklart vems oxar det egentligen rör sig om. Det är naturligt att anta att Ὑπερίων används som ett tillnamn, ett epitet, då det betyder ungefär ‘den som går ovanför’, Ἥλιος Ὑπερίων blir alltså ungefär ‘den ovan vandrande Solen’.

Det finns även en homerisk hymn till Helios, vars första rader lyder:

Det tål att nämnas att Helios hjälm i samma hymn även sägs ha "praktfulla, blänkande kindskydd" som "omsluter ansiktet". Kanske är den hjälm Hyperion bär i filmen tänkt som en förlaga till "sonens"?

Homeriska hymnen till Helios, 1-7
Ἥλιον ὑμνεῖν αὖτε Διὸς τέκος ἄρχεο Μοῦσα
Καλλιόπη φαέθοντα, τὸν Εὐρυφάεσσα βοῶπις
γείνατο Γαίης παιδὶ καὶ Οὐρανοῦ ἀστερόεντος·
γῆμε γὰρ Εὐρυφάεσσαν ἀγακλειτὴν Ὑπερίων
αὐτοκασιγνήτην, ἥ οἱ τέκε κάλλιμα τέκνα
Ἠῶ τε ῥοδόπηχυν ἐϋπλόκαμόν τε Σελήνην
Ἠέλιόν τ’ ἀκάμαντ’ ἐπιείκελον ἀθανάτοισιν,
O Kalliope, dotter till Zeus, besjung med en lovsång
solens flammande gud som den koögra Euryfaessa
fött åt den ryktbare son som Gaia och den med stjärnor
smyckade Uranos avlat, Hyperion. Han hade utvalt
denna sin syster till brud, och en lysande avkomma fick de:
Eos med rosende armar, en vackert lockig Selene
och den gudomlige Helios, brodern som aldrig förtröttas.
(Björkeson)

Just eftersom mytologins Hyperion själv var titan satt jag och väntade på att hans ‘egentliga’ identitet skulle uppdagas. Istället blev det egentligen bara mer och mer oklart vem han skulle föreställa i filmen. Han hade flera beröringspunkter med kung Minos på Kreta, men det verkar som att filmskaparna av någon anledning inte ville löpa den linan fullt ut.

Ett avslutande frågetecken är filmens titel: det visade sig nämligen snart att ingen är odödlig — varken gudarna, titanerna eller människorna. Det rör sig sannolikt om en sorts metakommentar, att det är figurerna själva som är odödliga i det att de lever kvar än idag i sagorna genom sina namn.

Jag har själv svårt att ge något samlat betyg på filmen, eftersom den gav så olika intryck beroende på vad man söker efter i den. Att oraklen talar antik grekiska med varandra (dock svårtytt och med nygrekiskt uttal) måste ju exempelvis betraktas som ett plus. Den häpnadsväckande iscensättningen av gudarna har tidigare berörts, och förtjänar all uppmärksamhet. I ljuset av att tidigare filmer, som Troy, valt att helt utelämna gudarna ur berättelsen, får vi här vårt lystmäte av övernaturliga inslag; de olympiska gudarna gjorde definitivt det starkaste intrycket. Själva berättelsen är platt, motsägelsefull och innehållsfattig, och vissa klichémässiga scener var nästan plågsamma att se: Theseus tal till soldaterna är ett exempel på en sådan. Den starka kontrast som uppstod av de spektakulära scenerna, och då särskilt Poseidons och Ares ingripanden, gjorde att de mer alldagliga scenerna ofta kändes ofärdiga eller skissartade. Att vissa av dessa dessutom var knäpptysta långa stunder gjorde dessvärre också att förtrollningen stundtals bröts; plötsligt såg man bara skådespelare som spelade teater. Sammanfattningsvis ger jag filmen omdömet sevärd (med vissa reservationer), och betyget 6/10.

Höstens stora filmhändelse för alla antik- och äventyrsintresserade måste vara Immortals — den senaste i raden av de moderna arvtagarna till de så kallade sword and sandal-filmerna. Denna gång har man utgått ifrån sagorna som omgärdar hjälten Theseus, men även den så kallade titanomachin, det vill säga den uråldriga konfrontationen mellan gudarna hemmahörande på bergen Olympos och Othrys, i dagligt tal de olympiska gudarna och titanerna.

Minotauren, som för övrigt hette Asterion, sitter här i sin mamma Pasifaes knä. Bilden är hämtad från en rödfigurig kylix funnen i Vulci, idag på Frankrikes äldsta museum, Cabinet des Médailles, på 58 rue Richelieu, Paris I.

Sagan om Theseus och Minotauren, med de unga männen och kvinnorna som offras i labyrinten, Ariadne med tråden och kung Egeus som kastar sig i havet, var den som fascinerade mig allra mest som barn, och jag känner mig ganska säker på att jag inte är ensam om det. Senare i livet lärde jag mig att det finns nära på lika många sagor om Theseus som om Herakles, och det verkar som att filmskaparna inte har gjort samma urval som jag hade gjort, i varje fall inte om jag fortfarande var barn. I förhandsmaterialet syns över huvud taget inte någon minotaur till, inte heller någon Prokrustes. Det vore naturligtvis helt galet att utelämna dessa, och det finns indikationer på att så heller inte har skett.

För den som har 300 i färskt minne (och vem har inte det?) är det mycket man känner igen — särskilt den visuella framställningen är väldigt lik. Det verkar förresten som att alla filmer ska vara i 3D nuförtiden; för egen del har jag aldrig sett en 3D-film —någonsin— och räknar således med att bli helt omkullblåst av effekterna. Jag har biljett till föreställningen nu på torsdag, och hoppas ha tillfälle att återkomma med mina intryck efteråt. En sak jag särskilt har fastnat för i trailern är stridsscenen, som liksom målningarna i ett kyrktak betraktas underifrån. Regissören, Tarsem Singh, sade redan 2009 att han hade för avsikt att använda renässansliknande bildspråk, blandat med modernitet. Det ser mycket lovande ut.

Till skillnad från hur Zeus gestaltas i de flesta andra filmer är han en ung man i 'Immortals'. Hjälmens design är också en tydlig blinkning åt Maximus i den stilbildande 'Gladiator'. Eller är det till 'MF Doom'?

Filmens handling kretsar kring titanen Hyperion, spelad av Mickey Rourke (ni minns väl The Wrestler?), som förklädd till kung av Kreta är på krigsstigen mot gudarna och människorna. För att få tillräckligt med makt för att ta över världen behöver han dock en särskild pilbåge, med vars hjälp han kan släppa fria alla de titaner som sedan tidernas begynnelse suttit inspärrade i Tartaros. På så sätt kan han uppnå det dubbla syftet att förgöra både människorna och de olympiska gudarna.
De olympiska gudarna, som händelsevis är på människornas sida, får emellertid av någon anledning inte blanda sig i människornas affärer, utan tvingas ta till en okonventionell metod. I skepnaden av en gammal man söker Zeus upp bonden Theseus och ger honom i uppdrag att, i korthet, rädda världen, och därmed även gudarna.  Det verkar på det hela taget rätt tunt med komplexa karaktärer, men det är nog fel att förvänta sig det i en film av denna typ. Redogörelsen är också huvudsakligen baserad på trailern och kan mycket väl vara bristfällig.

Slutligen kanske det bör sägas något om frågan huruvida filmskaparna gjort ”rätt” eller ”fel”. Jag brukar säga att det är regissörens och producentens fria val, eller rättare deras uppgift, att berätta sin egen version av myten — det finns alltså inte någon objektivt rätt eller fel version av myten, utan endast ett gemensamt grundstoff, som konstnären/poeten har att arbeta med som utgångspunkt. Detta är väl också receptet till de mytologiska sagornas starka överlevnadsförmåga: det är inte så noga med detaljerna, utan det är de stora dragen som ska stämma.

Jag tyckte själv att det var svårt att höra vad rösterna sa, så jag bjuder här på en textning:

Hyperion I have plenty of women… I have plenty of weapons… I have moved every precious stone… these people worship upon. My mark… will be left on this world forever.
Theseus Noooo!
Cassander The Heraclion King, Hyperion, has declared war on all of humanity.
Zeus If any of you influence the affairs of mankind… the punishment will be severe. If there is one human who could lead them against Hyperion… it would be Theseus.
Hyperion The gods may be on your side, but your pain(?) has just begun.
Phaedra To those whom much is given, …much is lost.
Theseus Today, we were offered something we would never have. Today, we fight for honor. Fight for your future. Fight for your children. Fight for immortality!
Phaedra The gods chose well.

I de tre rollerna i Lagarna ser vi Lina Englund, Sandra Huldt och Claes Ljungmark.

En snabb genomläsning av SvD:s bilaga ”Scenhöst 2010” [pdf, 132 MB] ger vid handen att det ser ut att vara ett ganska magert program, om man bara är intresserad av grekrelaterat drama, vill säga. Dock finns det några ljusglimtar som verkar kunna lysa ganska starkt.

Dramatikern Christina Ouzounidis, vars monolog Agamemnons förbannelse förra året spelades på Malmö stadsteater, är aktuell i höst med två olika grekrelaterade verk. I en intervju i tidningsbilagan berättar hon om sin relation till ”favoritfamiljen”, det vill säga Agamemnons:

– Jag är uppvuxen med dem. Arketyperna och situationerna den grekiska mytologin ger en bra konkretisering av tidlös problematik, säger Ouzounidis, som har en grekisk pappa. […]

I höst är hon dubbelaktuell i Stockholm. Galeasen ska spela nya pjäsen Lagarna. De namnlösa rollerna bygger på favoritfamiljen. Dramatikern försäkrar att man inte behöver kunna sina greker för att hänga med.

– Pjäsen handlar om skuld, eller inte skuld, och att befria sig från den. Titeln syftar på de lagar som omger våra liv och som är svåra att upptäcka. Gränsen mellan lagar och vanor är inte alltid tydlig. Jag försöker utreda bevekelsegrunderna för handlingarna.

Ann Petrén tillhör Stockholms stadsteaters fasta ensemble, och har tidigare medverkat i "Typ 931 Oidipos", en barnföreställning baserad på Sofokles drama.

Även Ouzounidis andra aktuella verk hämtar sitt stoff från sagokretsen kring Atreus hus. Den nya monologen Vit, rik, fri spelas på Stockholms stadsteater, är specialskriven för Ann Petrén, och är enligt Stadsteaterns sida ”ett 2000 år för sent försvarstal för Klytaimnestra – hon som dödade sin make, kung Agamemnon, för att hämnas dottern Ifigenia.”

– Den skildrar en kvinna i Grekland i Klytaimnestras situation. Hon är välbärgad och har makt men saknar rätt att fatta politiska beslut. Jag tycker det finns en parallell till vårt samhälle, som också är bakbundet.

Susan Graham och Plácido Domingo som Ifigenia och Agamemnon. Föreställningen är en samproduktion av the Metropolitan Opera och Seattle Opera.

Ifigenia dyker också upp senare, om än i modernare tappning. C W Glucks och N-F Guillards Iphigénie en Tauride (i live-sändning från The Metropolitan Opera) spelas på biografer runt om i landet genom Folkets hus och parker. Föreställningen äger visserligen inte rum förrän den 26/2 2011, men annonsen är redan ute så jag kunde inte låta bli att ta med den. Här rör det sig dock om den version av myten där Ifigenia överlever,  och inte utan skäl kan verket snarare upplevas som ett romantiskt drama än som en ”tragedi”; faktum är att flykttematiken påminner ganska mycket om exempelvis Mozarts operett Die Entführung aus dem Serail.

Från repetitionerna av Medeas barn. (Bilden från Webb-tv: presskonferens 100427)

Slutligen vill jag också nämna Suzanne Ostens och Per Lysanders Medeas barn (Backa teater, Göteborg), som skildrar Medeas och Jasons skilsmässa utifrån barnens perspektiv. Regissören, Sergej Merkusjev, menar att pjäsen utgör en milstolpe i svensk barnteater på grund av detta, och Mattias Andersson (konstnärlig ledare) gör gällande att det rör sig om barnteaterns enda ”klassiker”, det vill säga ”verk som är värda att spela om och om och om igen”. Givetvis är pjäsen baserad på Euripides Medea, men pjäsens handling är förlagd till nutid. Pjäsförfattarna hämtar ibland Jason och Medeas repliker direkt från originalet på vers, ”för att på så sätt förstärka hur obegripligt vuxnas gräl kan låta i barns öron.” Det är svårt att inte gilla det greppet.

När pjäsen skrevs 1975 var den banbrytande i sitt sätt att skildra barns vardag på scen. Idag är den en av våra starkaste klassiker och i ett Sverige där en tredjedel av alla barn lever med skilda föräldrar är pjäsens tematik fortfarande högaktuell.

Och till dem som undrar om Medea tar livet av barnen även i barnpjäsen kan jag meddela att ni kan andas ut. Pjäsen följer den alternativa myttraditionen där barnen får leva.

Häromdagen (29/8 2010) var det Folkpartiets Jan Björklunds tur att delta i SVT:s partiledarutfrågningar. Eftersom han i denna stund är utbildningsminister, och därtill har en uttalad ambition att höja den allmänna kunskapsnivån, tyckte programskaparna att det skulle vara intressant att testa ministerns egen kunskapsnivå, närmare bestämt beträffande tre ord hämtade från Högskoleprovets ORD-del. Kanske är det min bakgrund som grecist som gör sig gällande, men jag tror mig veta varför man valde just de ord det handlar om: arkaism, letargi och aritmetik. Lånord hämtade från latinet och grekiskan, och särskilt från grekiskan, brukar nämligen hamna i gruppen ”svåra ord” — kanske på grund av att de ofta förekommer i fack- och specialuttryck — i ministerns fall var det i alla fall just vad de var.

En ansatt Björklund kämpar med att hålla humöret uppe.

Programledarna ställde alltså Björklund inför ett oförberett ordtest. Han erbjöds dock fem alternativa svar att välja bland, precis som det brukar gå till i nämnda prov. Det hade nog i ärlighetens namn varit fullständigt omöjligt för ministern att definiera orden alldeles på egen hand, men med alternativen har man ju alltid chansen att gissa, vilket i princip också var vad han gjorde. Faktum är att han i princip fick sitt enda rätta svar genom att gissa. Innan den andra frågan erkänner han för publiken att han inte kunde svaret. Bara någon minut innan ”testet” ägde rum hade han också proklamerat högtidligt att ”kritiskt tänkande bygger på kunskap”, men försökte alltså redan innan själva testet hunnit börja släta över sina bristande kunskaper genom att avsäga sig ansvaret för dem: ”ja, de är svaga — jag gick i flumskola”. Helt klart i fegaste laget, tycker jag. Hela intervjun finns att se här [testet: 36.00-37.45]. Att testet skulle bli pinsamt för Björklund förutspådde han förresten själv direkt [36.12].

Testets första ord gavs bort alltför enkelt av programledaren Anna Hedenmo.

Att arkaism betyder ”ålderdomligt uttryck” kanske han hade kunnat räkna ut, genom att stammen i ordet, ark-, eller kanske hellre arch-, är bekant från andra mer kända ord, såsom arkeologi eller monarki. Ordet ἀρχή, arkhe, betyder alltså ”början”, men också ”herravälde” eller ”styre”, eftersom den som har första plats också kan väntas ha makten. Det användbara och stilistiskt flexibla förledet ärke– härstammar även det härifrån; en ärkeängel är alltså den främste bland änglar, liksom en ärkebiskop är den främste bland biskopar. Bland de mer inte fullt så högtravande sammansättningarna finner vi ärkenöt och ännu längre ned ärkearsle, vilket en kompis träffsäkert kallade Jan Malmsjös biskop Vergérus i Fanny och Alexander. Det kanske vanligare och mer kända ordet arkaisk, ”ålderdomlig”, har i arkaism istället försetts med det oerhört produktiva suffixet –m(os), vilket vanligen används för att konkretisera en verbhandling. En arkaism är alltså den konkreta handlingen av verbet archaizo, som betyder ”göra gammal”. Andra ord med grekisk härkomst som bildats med detta suffix är exempelvis katolicism, exorcism och anarko-syndikalism. Svarsalternativen som erbjöds var för övrig: försvenskat, bildligt, ålderdomligt, målande och överflödigt uttryck.

Dante blir mot slutet av sin vandring i skärselden doppad i floden Lethe av den mystiska Matelda. Som vanligt har Doré illustrerat. (Purgatorio. Canto XXXI.100)

Det svåraste ordet i testet var nog det andra, letargi. Alternativen Björklund erbjöds var håglöshet, överflöd, slump, visdom och klagomål; han valde ”överflöd”. För att knäcka denna nöt hjälper det att vara bevandrad i grekisk mytologi, där glömskan personifierad hos Hesiodos kallas Lethe. Hos Aristofanes (Grodorna 186) omtalas Lethe senare i samband med en slätt, och ännu senare, hos Platon (Staten bok 10, 621c), med en flod, båda associerade med underjorden, det vill säga dödsriket. Senare tiders försök att bringa ”ordning” i detta föreställde sig kanske att flodens vatten dracks av de döda, vilka på så sätt skulle glömma sitt jordeliv. Denna information hjälper dock föga för att förklara ordet.

Det andra ordledet tillhör dock inte heller det de vanligaste, men det består i sin tur av bekanta delar. ἀεργός (aergos) betyder overksam, och är bildat av ordet ergon, ”verk”, besläktat med svenskans verk, och ett så kallat alpha privativum, mer känt i ord som ateist och apatisk. I ordet analfabet lyser prefixets ursprung som nasal igenom. Det att vara glömsk och overksam, kort och gott håglös, betraktat som sjukdomstillstånd kan alltså kallas letargi.

Det sista ordet, aritmetik, var hämtat från årets prov i april, och alternativen var följande: symbolvärld, taktkänsla, räknelära, formgivning och konstruktionsteknik (Björklund: ”det här ordet är mera bekant än de andra: symbol(värld)”). Här behöver man inte ha specifika kunskaper i mytologi eller för att klara av frågan, eftersom ordet lånats in i en mycket stor mängd språk och därför kan tänkas vara tämligen känt. Det rör sig naturligtvis om räknelära, ett samlingsnamn för de fyra räknesätten, skulle man kunna säga. Grekiskans ἀριθμός, som betyder ”tal” eller ”nummer”, och som ligger till grund för ordet, har inte alstrat så många andra vanliga lånord. Vi finner dock kändisen logaritm och doldisen aritmomani.

Gemensamt för alla tre ord är att de i sin ursprungliga form har innehållit de aspirerade bokstäverna theta eller chi, en aspiration som har gått förlorad i deras svenska språkform. Alltsomoftast finns dessa emellertid kvar i exempelvis deras engelskspråkiga form, och de tre orden heter då alltså archaism, lethargy och arithmetics.

SvD.se presenterade igår under rubriken ”Tema – Historia” ett utdrag ur den nya tidningen ”Levande Historia”, skrivet av Herman Lindqvist. Avsnittet handlar om det berömda, och för den nutida europeiska kulturen förmodat avgörande, slaget vid Marathon 490 f.Kr. Enligt min uppfattning kan man ha lite olika uppfattning om saken, men jag tror att det vore nyttigt för de flesta att åtminstone någon gång ha gjort tankeexperimentet: vad hade hänt om perserna hade erövrat de hellenska stadsstaterna vid 400-talets början? Herman Lindqvist låter ”sentida forskare” svara på frågan:

om perserna segrat vid Marathon hade de troligen jämnat Athen med marken och i så fall hade den kulturella och politiska blomstringsperioden i staden kvävts i sin linda. Då hade begrepp som ”Europa”, ”västerländsk kultur” och ”demokrati” kanske inte funnits i dag, eller åtminstone sett helt annorlunda ut.

Herman Lindqvist är även kolumnist på Aftonbladet, så det var nog inte svårt att värva honom till uppdraget.

Även om texten kan beskyllas för att vara trist vinklad — det väntade grekiska perspektivet känns exempelvis lite förlegat: ”40 000 barbarer i färggranna kläder och märkliga mössor och hattar” — känns det mycket lovande för framtida nummer att tidningen valt att börja i den grekiska antiken; låt oss hoppas på fler nedslag i denna även fortsättningsvis! För att fylla ut det så kallade temat passar också SvD på att erbjuda en quiz: Vad vet du om de grekiska gudarna? För en gångs skull (känns det som) har jag ingenting att anmärka på; förutom möjligen att det var lite för enkelt… Hur gick det för dig? Skriv gärna och kommentera nedan!

Det som lämnar mest trist eftersmak är dock att ”temat” i själva verket är en halvt dold internannonsering inom Schibstedkoncernen. ”Levande Historia” visar sig nämligen vara en sån där tidning som följer med kvällstidningar, i det här fallet Aftonbladet, som ju tillsammans med SvD ingår i den norska mediejätten. Det verkar alltså inte vara fråga om någon mer varaktig publikation, dessvärre. Man får glädja sig åt det flyktiga.

Idag uppmärksammar jag två aktuella böcker som har koppling både till det antika Grekland och till vår tid idag, om än på två ganska olika sätt.

Carson blev förra året föreslagen Nobelpriset i litteratur av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.

I den ena boken, Nox, behandlar Anne Carson, professor i Classics i Michigan tillika poet, sorgen över sin saknade bror Michael. Enligt recensenten i SvD (100629) är boken ett sorts montage, ”med ett antal sidor ihopfogade likt ett utdragbart dragspel”. Det sägs också att författaren/poeten vänder sig ”till det avlägset förflutna […] för att finna ledtrådar – till historikerna Hekataios och Herodotos, vars diskussioner snart vävs ihop med hennes egna hågkomster av sin bror.” Det skulle verkligen vara intressant att ta del av hennes läsning av Hekataios ”diskussioner”; denne logograf hör inte precis till de mest tillgängliga, utan är endast bevarad i omkring trehundra fragment. Sedan följer en märklig observation i recensionen:

Parallellt med denna prosa löper på vänstersidorna en serie fragment saxade ur ordböcker, där ord på latin – multa [sic], aequora, vectus, miseras och många fler – samt deras etymologiska genealogier [?] och variationer får ge resonans åt försöken att (re)konstruera en historia om Michael.

Orden ”fragment saxade ur ordböcker” gör gällande att recensenten tror att dessa ord är slumpvis valda, vilket är direkt upprörande för dem med någon inblick i den klassiska litteraturen. Det är rentav svårt att missa att dessa ord är hämtade ur Catullus berömda dikt 101, då en enkel nätsökning på orden genast ger både original och översättning (testa för en gångs skull ”Jag har tur”-knappen); dessutom råkar just denna dikt behandla Catullus sorg över en förlorad broder, och det ligger nära till hands att anta att Carson söker tröst och inspiration hos sin antike föregångare. Det är ingen hemlighet — eller överraskning — att ”antikforskaren” Carson gärna arbetar med antika motiv, vilket även andra recensenter uppmärksammat. The Harvard Crimson (100420) kallar verket ”a powerful visual and literary rendering of this poet’s searching, collecting, doubting, and blaming in the wake of the death of her mysterious but much mourned brother.” The New Yorker (100712) skriver att ”‘Nox’ is a luminous, big, shivering, discandied, unrepentant, barking web of an elegy, which is why it evokes so effectively the felt chaos and unreality of loss.”  Catullusdikten är i min mening en av den unge romarens allra mest gripande, och värd att återge i sin helhet (särskilt eftersom latinbloggen har semester):

Aubrey Beardsleys gripande illustration till Catullus dikt (1896).

Catullus CI
Multas per gentes et multa per aequora vectus
advenio has miseras, frater, ad inferias,
ut te postremo donarem munere mortis
et mutam nequiquam alloquerer cinerem,
quandoquidem fortuna mihi tete abstulit ipsum,
heu miser indigne frater adempte mihi.
Nunc tamen interea haec, prisco quae more parentum
tradita sunt tristi munere ad inferias,
accipe fraterno multum manantia fletu
atque in perpetuum, frater, ave atque vale.

I Janzons (av Thomasson reviderade) översättning (strået vassare än Harding/Jansons) lyder den:

Många länder och hav har jag lämnat bakom mig och kommer,
broder, att nu vid din grav offra vad plikten mig bjöd,
räcka dig den skänk, som döden sist brukar fordra,
och till ditt stumma stoft tala förgäves ett ord,
eftersom ödet ju ryckt dig själv ifrån mig, du arme
broder, som oförskyllt rövad har blivit ifrån mig.
Tag nu emot likväl, vad enligt fädernas gamla
plägsed som sorglig gärd dig till ett dödsoffer skänkts,
tag det fuktat emot av en broders ymniga tårar,
och för all evighet, broder, var hälsad, far väl!

Den andra boken, Johan Tralaus Draksådd – den grekiska tragedin som politiskt tänkande, recenseras i dagens SvD. Här är det inte frågan om någon användning av den antika litteraturen för poesi och introvert sörjande, utan det rör sig istället om en politisk-filosofiskt orienterad läsning av det antika dramat i allmänhet, och Sofokles Antigone i synnerhet. Recensenten berömmer Tralau, för övrigt statsvetare vid Uppsala universitet, för att ha presterat ”en stundom respektlös, avslöjande och spännande närläsning” av det antika dramat, men påpekar samtidigt att hans analys delvis missar sitt mål: ”Den ‘interna kritiken’, hur skarpsinnig och tankeväckande den än må vara, är emellertid inte en ‘väg till tragedin’, utan en väg vid sidan av den.” Det är inte rimligt att tolka de enskilda rollfigurerna som något annat än litterära gestalter, fortsätter han, och ”Antigone och Kreon kan inte ställas till svars för sina utsagors logiska stringens.” Enligt recensenten är det mer produktivt att uttala sig om Sofokles dramatiska syfte med de olika karaktärerna (som ”speglar Sofokles psykologiskt skickliga och subtila framställningskonst”), än att, som Tralau, söka ”en meningsfull och konsekvent tillämpning av en normativ princip på ett moraliskt problem”.

Η Αντιγόνη εμπρός στο νεκρό Πολυνείκη (Antigone inför den döde Polyneikes), av Nikiphoros Lytras (1865)

För några är det kanske lite överraskande att boken heter som den gör. Den mytologiska ”draksådden” hör dock hemma i Thebe, Antigones hemstad och den stad som Kadmos grundade där den ko han följt efter till slut lade sig ned; att följa efter kon var en order han fått av det delfiska oraklet. Kadmos befolkade sedan sin stad med människor som växt fram ur jorden efter att han sått tänderna från den drake han dräpt på platsen. Det är därför draksådden främst förknippas med Kadmos. Det visar sig också att Polyneikes, Antigones bror, och den vars eventuella begravning utgör ramberättelsen för det aktuella dramat, utgör det näst yttersta ledet av Kadmos släkt; dennes son, Thersander, är (åtminstone enligt vissa) den siste medlemmen av denna olycksdrabbade familj.

Erebos har också gett namn åt Antarktis största, ännu aktiva vulkan.

Häromdagen råkade jag läsa en välskriven och gripande essä i TLS, som behandlade polarforskaren Franklins förfärliga öde i sin jakt på Nordvästpassagen. Nyfiken som man är på att veta mer, kunde jag inte låta bli att söka efter mer information om de skepp han använde på sin resa, vars namn är uppseendeväckande, minst sagt: HMS Erebus och Terror. På den här tiden hade britterna fortfarande ett synnerligen aktivt förhållande till antiken, i det att mytologins gestalter verkar ha tillhört var (lärd) mans kunnande. Namnet Erebus/Erebos är ju anmärkningsvärt eftersom det har fått sitt glåmiga namn från Ἔρεβος, en son till urguden Chaos (Xάος) och en personifikation av mörker och skugga. Namnet används ofta som en synonym till Hades och Tartaros, olika namn på dödsriket. Skulle du vilja gå ombord på ett skepp med det namnet?

Defence of Fort Henry.
Tune — Anacreon in Heaven

Det visar sig att även Terror vilar på en intressant historia — utöver sitt olycksbådande namn — och därtill har en oväntad koppling till den grekiska världen. Fartyget hade nämligen tidigare tjänstgjort vid den berömda bombningen 1815 av Fort McHenry under ”1812 års krig” mellan Storbritannien och USA, vilket föranledde en ung jurist med poetiska ambitioner att skriva en dikt, inspirerad av det faktum att flaggan fortfarande vajade över fortet trots en natt av intensivt bombardemang. Den unge mannen hette Francis Scott Key, och dikten skulle sedermera komma att användas som USA:s nationalsång. Men det som väckte min uppmärksamhet med sången är nu inte den moderna texten, utan istället melodin poeten ville att den skulle sjungas till. Denna lånades nämligen in från en brittisk sång skriven av en medlem av herrklubben ”The Anacreontic Society” i London, publicerad 1778/1779. Tillkomsten av detta sällskap har förklarats med att Stephanus edition med översättning av Anakreons då nyupptäckta verk (på 1500-talet) blivit så populär, att man bildade en klubb för att sjunga, spela musik och dricka vin till dennes åminnelse. Att Anakreons sånger huvudsakligen uppehöll sig vid så kallad ”gossekärlek”, jämte vin och sång, verkar dock inte ha bekymrat dessa musikaliskt intresserade britter nämnvärt.

Och nu börjar det bli riktigt intressant! Sången i fråga, ”The Anacreontic song” eller ”To Anacreon in heaven”, är i själva verket klubbens ”ledmotiv”, en sorts dryckesvisa sprängfylld av referenser till den grekisk-romerska mytologin. Här följer första och sista versen av denna sång (sjung gärna högt!):

1.
To ANACREON in Heav’n, where he sat in full Glee,
A few Sons of Harmony sent a Petition,
That He their Inspirer and Patron wou’d be;
When this Answer arriv’d from the JOLLY OLD GRECIAN
”Voice, Fiddle, and Flute,
”No longer be mute,
”I’ll lend you my Name and inspire you to boot,
”And, besides, I’ll instruct you like me, to intwine
”The Myrtle of VENUS with BACCHUS’s Vine.

6.
Ye Sons of ANACREON, then, join Hand in Hand;
Preserve Unanimity, Friendship, and Love!
‘Tis your’s to support what’s so happily plann’d;
You’ve the Sanction of Gods, and the FIAT of JOVE.
While thus we agree
Our Toast let it be.
May our Club flourish happy, united and free!
And long may the Sons of ANACREON intwine
The Myrtle of VENUS with BACCHUS’S Vine.

(Alla verser finner ni hos Poem of the Week.)

Inte helt oväntat är den nya, amerikanska texten till melodin kliniskt befriad från mytologiska referenser, och uppehåller sig istället helt och hållet i en nutid präglad av krig och är därmed också renons på allt anakreonteiskt. Särskilt intressant är emellertid det faktum att melodin var så populär, att författaren av texten helt enkelt nöjde sig med att ange dess namn för melodin. Idag väcker kanske inte denne ”jolly old grecian’s” namn samma självklara associationer som i 1700-talets England (eller Sverige, för den delen), och en kort bakgrund om diktaren i fråga är därför på sin plats som avslutning. Ἀνακρέων levde under senare hälften av 500-talet f.Kr. och skrev huvudsakligen så kallad monodisk lyrik, det vill säga att hans diktning var avsedd att framföras av en ensam sångare till ackompanjemang av lyra. Jag kan inte låta bli att citera Nordisk familjebok (1904):

A. ärades högt af hela det grekiska folket. Staden Teos präglade hans bild på sina mynt, och Aten reste hans stod på Akropolis. – A:s rika begåfning, som var omstrålad af furstegunst och under skaldens umgänge med Atens förnämste och mest bildade män utvecklades både mångsidigt och harmoniskt, gjorde honom till en på samtid och eftervärld mäktigt verkande ande. Det glada sällskapslifvet och främst kärlekens och vinets lof utgjorde de förnämsta ämnena för hans sånger. Men endast en mycket ringa del af dem eger vår tid i behåll. Hans poesi är kraftig, ljuf och älsklig, mild och glad, afrundad och omväxlande. Hans språk utmärker sig genom en enkel skönhet och genomskinlig klarhet.

Poeten har även två specifika anknytningar till Sverige; Carl Michael Bellman kallas ibland ”den svenske Anakreon” (även om Kellgren hade ett och annat att säga om den saken), och ett textilmönster av den välbekante Josef Frank för Svenskt Tenn bär också dennes namn. Jag får lov att återkomma med exempel på hans poesi.

Josef Franks textiltryck "Anakreon"

De senaste dagarna har signaturen Dave pepprat mig med frågor i kommentarfältet – glädjande, tycker jag! Till slut blev dock frågorna så många och svaren så långa att jag bestämde mig för att flytta upp saken i huvudtexten. Så här började det hela:

Dave (28/4, 20.00): Tjenare här kommer lite frågor håll till godo:
1.Vad har dom grekiska gudarna för ursprung; semitiskt, persiskt, gilgameshreligionen?

På den här ganska omfattande frågan värjde jag mig först med ett ”jag [måste] be att få återkomma”, men gav ändå ett kortare svar:

Venanzio (29/4, 07.42): de flesta grekiska gudomligheters ursprung går att spåra till andra äldre eller samtida kulturer. Somliga menar att Apollon är den enda äktgrekiska guden, men det finns uppgifter som säger emot detta också.

Shamaner i olika kulturer betraktas också som en sorts psykopomper, som hjälper själar att lämna denna världen, men också att komma till den, vid barnafödsel.

Shamaner i olika kulturer betraktas också som en sorts psykopomper, vilka, utöver att bistå själar att lämna denna värld, även hjälper dem att komma hit, såsom själar till nyfödda barn.

Svaret följdes sedan upp av ytterligare frågor, svar, och nya frågor igen:

Dave (29/4, 10.44): du, jag måste också fråga “psykopomp”?
jag tror jag förstår innebörden men rent språkligt, psyke är ju liv
pomp borde vara ett verb eller?

Venanzio (29/4, 14.49): När det gäller psyke betyder det inte riktigt “liv”, utan snarare “själ” (i motsats till “kropp”), och ordet πομπός (pompos), “guide” eller “ledsagare”, är bildat på verbstammen πέμπω (pempo) som betyder “skicka”. En psykopómp (ψυχοπομπός) är således någon som ledsagar (eller skickar) själar, vanligen till dödsriket. Om man någon gång behöver besöka Hades, såsom exempelvis Odysseus gjorde, måste man alltså ha en psykopompos till hjälp. Den mest kände är väl Charon, färjkarlen på Styx.

Dave (30/4, 01.51): “pompos” är det ett vanligt substantiv eller?
kan man bilda substantiv på det sättet ifrån verb? som i svenskan: -are?
(01.53) menar du orpheus? eller är det jag som inte har läst Odyssén?

Nu börjar frågorna som sagt bli så många att det blivit lite svårt att hålla isär – men jag ska göra ett försök. Till att börja med är πομπός (pompos) ett vanligt substantiv, absolut. Många av de indoeuropeiska språken har den speciella förmågan att enkelt kunna bilda substantiv och verb av samma rot genom olika så kallade avljudsstadier, ursprungligen en regelbunden växling mellan vokalerna o och e; πέμπω (pempo) förhåller sig enligt dessa regler till πομπός (pompos) som λέγω (lego, ”jag säger”) till λόγος (logos, ”ord”). Vad som gör grekiskan särskilt intressant, och särskilt ordrik, är att den, i likhet med det hypotetiska indoeuropeiska urspråket, har två olika o (omega: ω, och omikron: o) liksom två olika e (epsilon: ε, och eta: η). Dessutom förekommer något som kallas Ø-stadiet (nollstadiet), det vill säga när ingen vokal används. Ordet πατήρ,  ”fader”, är ett tacksamt exempel, då det förekommer i samtliga avljudsstadier (kort e, kort o, Ø-stadium, långt e, långt o) enligt följande:

πατέρα (pa-ter-a) εὐπάτορος (eupa-tor-os) πατρός (pa-tr-os) πατήρ (pa-tēr) εὐπάτωρ (eupa-tōr)

Dags att vända oss till frågan om psykopomp igen. Till att börja med vill jag påminna om att grekiskans alfabet skiljer sig en del från latinets (det vill säga det vi normalt använder). I samband med transkriptionen av tecknen uppstår det därför lätt inkonsekvenser, särskilt mellan vedertagna ord och begrepp och ”nya” transkriptioner. Det grekiska ordet för själ är ψυχή (psyche), vilket alltså stavas med bokstaven χ, chi, och inte med κ, kappa, vilket man lätt kan tro av stavningen psykopomp. Samma sammanblandning sker även ofta mellan θ, theta, och τ, tau. Således stavas ordet för skådeplats teater på svenska, men theatre på exempelvis engelska, då det ursprungliga grekiska ordet är θέατρον (theatron, ”skådeplats”). Det är av denna anledning stavningen psychopomp av vissa skulle betraktas som ”riktigare”. Jag är inte så petig, i varje fall inte till vardags.

Orfeus besökte också dödsriket, och lyckades med sin musik övertala Hades att befria Eurydike därifrån. Det fanns dock ett viktigt villkor...

Orfeus lyckades med sin musik övertala Hades att befria Eurydike från dödsriket. Han fick dock inte vända sig om och se på henne förrän de var framme, vilket han dessvärre misslyckades med.

På frågan om jag menar Orpheus (som också innehåller en besvärlig bokstav, φ, phi; stavningen Orfeus är kanske den vanligaste på svenska) är svaret nej. Visst har även Orfeus besökt Hades, i sitt försök att befria sin döda älskling Eurydike, men Odysseus resa till underjorden är nog snart sagt lika berömd. Den beskrivs i Odysséens elfte sång – för övrigt en mycket läsvärd passage. Ibland är det exempelvis svårt att inte tänka på vår tids zombie-filmer:

ἀλλὰ πρὶν ἐπὶ ἔθνε’ ἀγείρετο μυρία νεκρῶν
ἠχῇ θεσπεσίῃ• ἐμὲ δὲ χλωρὸν δέος ᾕρει
Men nu strömmade fram i otaliga skaror de döda
under ett rysligt gny, och jag greps av den bleka förfäran (Od. 11.632f.)

De mest berömda orden ur elfte sången tillhör nog annars hjälten Akilles (eller ska man skriva Achilleus?), som precis blivit prisad av Odysseus som den mest lycksalige människan någonsin, men som i själva verket inget hellre vill än att återvända upp i ljuset:

βουλοίμην κ’ ἐπάρουρος ἐὼν θητευέμεν ἄλλῳ,
ἀνδρὶ παρ’ ἀκλήρῳ, ᾧ μὴ βίοτος πολὺς εἴη,
ἢ πᾶσιν νεκύεσσι καταφθιμένοισιν ἀνάσσειν.
Hellre jag ute på landet som dräng ville slita för daglön
under en främling, som ingenting ärvt och som hade det fattigt,
än gå härnere som kung över alla som slocknat i döden. (Od. 11.489ff.)

Dave hade också vidareutvecklat frågorna om gudarnas ursprung, men jag känner mig återigen tvungen att begära respit; jag vill ogärna ge kortfattade svar på så grundläggande och viktiga frågor. I väntan på längre svar hänvisar jag tills vidare  till Martin Wests The East Face of Helicon, en systematisk genomgång av de grekiska gudomligheternas härkomst österifrån.

Nästa sida »