citat


När allt gick under. Brev i urval. Brev från romerska republikens sista år av Marcus Tullius Cicero. Urval och översättning av Eric Cullhed.

När allt gick under. Brev från romerska republikens sista år av Marcus Tullius Cicero. Urval och översättning av Eric Cullhed. Natur & Kultur 2017.

Den senaste tiden verkar stjärnorna ha kongruerat på ett särskilt positivt sätt för den gamle romaren Marcus Tullius Cicero. När jag läste latin på 90-talet framställdes han fortfarande med starkt blandade känslor — även om vissa talade med vördnad i rösten om hans perioder var det aldrig långt till Mommsen-citatet om Cicero som en man ”ohne Einsicht, Ansicht und Absicht”. Samtidigt var det uppenbart att just Ciceros språk, jämte Caesars, var att betrakta som latinets renaste form, och redan första terminen fick vi ta oss igenom två av Catilina-talen och ett antal brev. Det var därför inte utan viss överraskning jag såg att Mary Beard utgick från cicerogestalten i sin mäktiga volym om det antika Roms historia, SPQR.

I ljuset av Beards val att sätta Cicero i centrum är Eric Cullheds nya översättning av Ciceros brev, nu publicerade under titeln När allt gick under — Brev från den romerska republikens sista år, mer begripligt. Boken har precis utkommit i klassikerserien Levande litteratur på förlaget Natur & Kultur, och hamnar således bland många andra litterära storheter: här återfinns Iliaden och Odysséen, De homeriska hymnerna, de omstridda översättningarna av Pindaros dikter, Theokritos, Hesiodos och Apollonios Rhodius, allt av Björkesons hand. Därutöver finns också densammes översättningar av Vergilius Aeneiden, Ovidius Metamorfoserna och nu snart även Fasti. Serien rymmer även storheter från andra tider såsom Dantes Den gudomliga komedin, Brontës Svindlande höjder och Darwins Om arternas uppkomst. Fint sällskap, alltså. Cullheds urval öppnar nu upp för en ny tids läsare att lära känna den gamle romaren — men utan omaket (eller tidsförlusten!) att behöva lära sig latin, eller grekiska först.

ritratto_di_cicerone

Marcus Tullius Cicero. Porträttbyst från Museo Capitolini (Rom).

En anmärkningsvärd sak med Ciceros brev är nämligen att han ibland väljer att uttrycka sig på grekiska istället för på latin. En av de saker Cicero är berömd för är just att han gjort grekisk filosofi tillgänglig för romare utan tillräckliga kunskaper i grekiska (det är för övrigt också från hans namn som ordet ciceron härstammar). Hans kontakter med grekiska källor lär således ha varit många, så det är inte överraskande att han ibland faller in i att använda sig av ord och kortare meningar på grekiska.

Att låna ett ord från ett annat språk här eller där är dock något de flesta av oss gör. Det är därför desto mer intressant att Cicero, som i ett av de aktuella breven, går över till att skriva på grekiska helt och hållet. Var det kanske lättare för honom att formulera tankarna på grekiska? Cicero skriver själv att det är ett sätt för honom att ”skänka sitt sinne lite vila” att tänka, skriva och argumentera på ett annat språk än modersmålet. Det är i vilket fall som helst klart värt att särskilt lyfta fram när en av latinets främsta förgrundsgestalter väljer att uttrycka sig på grekiska. Jag återger därför här nedan brevet i sin helhet, jämte Cullheds svenska översättning av detsamma.

När brevet skrivs befinner sig Cicero på sitt lantgods i Formia. Det är oroliga tider i det romerska riket — bokens baksidestext talar om ”världshistoriens mest dramatiska skeden”. Julius Caesar har bara någon månad tidigare korsat Rubicon med sin armé (vi tar historien om tärningen vid ett annat tillfälle) och höll nu på att ta över riket som diktator. Tankarna Cicero ger uttryck för på grekiska är ganska allmänt hållna och passar in i många sammanhang, men kanske är de ändå särskilt aktuella just nu?

iv Id. Mart. 49

<CICERO ATTICO SAL.>

Ego etsi tam diu requiesco quam diu aut ad te scribo aut tuas litteras lego, tamen et ipse egeo argumento epistularum et tibi idem accidere certo scio; quae enim soluto animo familiariter scribi solent ea temporibus his excluduntur, quae autem sunt horum temporum ea iam contrivimus. sed tamen, ne me totum aegritudini dedam, sumpsi mihi quasdam tamquam θέσεις, quae et πολιτικαὶ sunt et temporum horum, ut et abducam animum a querelis et in eo ipso de quo agitur exercear. eae sunt huius modi:

εἰ μενετέον ἐν τῇ πατρίδι τυραννουμένης αὐτῆς. εἰ παντὶ τρόπῳ τυραννίδος κατάλυσιν πραγματευτέον, κἂν μέλλῃ διὰ τοῦτο περὶ τῶν ὅλων ἡ πόλις κινδυνεύσειν ἢ εὐλαβητέον τὸν καταλύοντα μὴ αὐτὸς αἴρηται. εἰ πειρατέον ἀρήγειν τῇ πατρίδι τυραννουμένῃ καιρῷ καὶ λόγῳ μᾶλλον ἢ πολέμῳ. εἰ πολιτικὸν τὸ ἡσυχάζειν ἀναχωρήσαντά ποι τῆς πατρίδος τυραννουμένης ἢ διὰ παντὸς ἰτέον κινδύνου τῆς ἐλευθερίας πέρι. εἰ πόλεμον ἐπακτέον τῇ χώρᾳ καὶ πολιορκητέον αὐτὴν τυραννουμένην. εἰ καὶ μὴ δοκιμάζοντα τὴν διὰ πολέμου κατάλυσιν τῆς τυραννίδος συναπογραπτέον ὅμως τοῖς ἀρίστοις. εἰ τοῖς εὐεργέταις καὶ φίλοις συγκινδυνευτέον ἐν τοῖς πολιτικοῖς κἂν μὴ δοκῶσιν εὖ βεβουλεῦσθαι περὶ τῶν ὅλων. εἰ ὁ μεγάλα τὴν πατρίδα εὐεργετήσας δι᾽ αὐτό τε τοῦτο ἀνήκεστα παθὼν καὶ φθονηθεὶς κινδυνεύσειεν ἂν ἐθελοντὴς ὑπὲρ τῆς πατρίδος ἢ ἐφετέον αὐτῷ ἑαυτοῦ ποτε καὶ τῶν οἰκειοτάτων ποιεῖσθαι πρόνοιαν ἀφεμένῳ τὰς πρὸς τοὺς ἰσχύοντας διαπολιτείας.

In his ego me consultationibus exercens et disserens in utramque partem tum Graece tum Latine et abduco parumper animum a molestiis et τῶν προὔργου τι delibero. sed vereor ne tibi ἄκαιρος sim; si enim recte ambulavit is qui hanc epistulam tulit, in ipsum tuum diem incidit.
(Epistulae ad Atticum 9.4.1, ed. Shackleton Bailey 1987)

Formia den 12 mars 49

Cicero hälsar Atticus.

De enda stunderna som jag kan känna mig lite lugn på är när jag skriver till dig eller läser dina brev. Men jag har svårt att hitta ämnen och jag vet att detsamma gäller för dig. Sådant som vänner vanligtvis skriver till varandra helt fritt är ju helt omöjligt att beröra på grund av omständigheterna. Av det som är tillåtet att skriva om har vi redan nött ut det mesta.

Men jag vill inte helt gå upp i min sorg. Därför har jag valt teman av politisk karaktär och som passar de tider vi lever i. På så vis hoppas jag hålla mig borta från jämmer men samtidigt ägna mig åt den aktuella frågan. Det lyder så här:

Bör man stanna i sitt hemland om det hamnat i händerna på en tyrann? Bör man sträva efter att störta tyrannen med alla medel som står till hands, även om man därmed riskerar statens hela överlevnad? Bör man frukta att han som störtar tyrannen själv tar över samma roll? Bör man försöka bistå sitt hemland med list och ord snarare än med krig? Bör den sanne politikern dra sig tillbaka och vila medan hemlandet styrs av en tyrann, eller bör han riskera allt för frihetens skull? Är det rätt att starta krig mot ens eget land och belägra det om det styrs av en tyrann? Bör man kämpa på de bästas sida trots att man anser att tyrannen inte bör störtas med våld? Bör man utsätta sig för sina välgörares och vänners risker i politiska angelägenheter, även om man inte håller med dem på det stora hela? En man som tjänat sitt hemland på ett storslaget sätt och därmed lidit oersättliga förluster och vunnit bittra fiender — måste han frivilligt riskera allt för sitt hemlands skull eller får han nu äntligen tänka på sig själv och sin familj, och överlämna politiskt motstånd till dem som har krafter kvar?

Sådana tankeövningar ägnar jag mig åt och argumenterar för och emot, både på grekiska och latin. På så vis skänker jag mitt sinne lite vila samtidigt som jag överväger viktiga saker. Men jag är rädd att mitt meddelande kommer olägligt. För om budbäraren åker raka vägen kommer brevet nå dig i samma stund som din feber bryter ut igen. (Översättning av Eric Cullhed, 2017)

Annonser

Har du, som jag, endast en kort stund över då och då? Längtar du likväl efter kärlekspoesi som riktigt ruskar om en, och som dessutom gör anspråk på tidlös giltighet? Den alldeles nyutgivna översättningen av Sapfo och Alkaios korthuggna diktning är i så fall mitt bästa tips inför din eventuella påskledighet.

Boken är utgiven på ellerströms förlag, och har den fina lilla detaljen att boken är osprättad.

Boken är utgiven på ellerströms förlag, och ståtar med den fina lilla detaljen att den levereras osprättad.

Under rubriken Eros skakar mig har Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson samlat ett antal översättningar av de två lesbiska poeternas diktverk, översättningar vilka har tillkommit under ”mycket lång tid”. Svenbro har intresserat sig för Sapfos diktning åtminstone sedan 60-talet, och det är hans översättning av fragment 1 från BLM (1981:6) som återfinns här.

Till skillnad från Lars-Håkan Svenssons tidigare samarbeten med Jan Stolpe, då de gemensamt står som översättare av olika grekiska tragedier, är det här fråga om enskilda översättningsgärningar — Svenbro och Svensson har alltså arbetat var för sig. Det som får volymen att sticka ut är dock att översättarna, i vissa fall, har valt att publicera varsin översättning av samma dikt, istället för att välja ut ”den bättre”. I inledningen försvarar Lars-Håkan Svensson tilltaget med att en översättning inte är ”identisk med originalet utan bara en version av det, en appropriation, om man så vill, präglad av översättarens föreställning om källtextens karaktär och intentioner. Därför kan en översättning aldrig kallas slutgiltig — även om lyckade översättningar ibland lovprisas med just den motiveringen.”

De sista två raderna av Alkaios fragment 357, som ger en bild av alla vapen och rustningar som pryder en stor sal, lyder så här i de respektive översättarnas versioner:

τῶν οὐκ ἔστι λάθεσθ’ ἐπεὶ δὴ †πρώτισθ’ ὑπὸ† ἔργον ἔσταμεν
τόδε. (Lobel & Page)

Detta tänker vi ständigt på
från den stund vi gick in i detta företag. (LHS)

Detta måste vi minnas klart,
när vårt krigiska värv skall föras till sitt slut. (JS)

Det är till att börja med svårförståeligt att båda översätter det plurala τῶν med ”detta”, ett ord jag antar syftar just på alla krigiska saker som nyss räknats upp. I kommentardelen påpekar vidare Lars-Håkan Svensson att flera av vapnen i dikten var urmodiga redan på Alkaios tid eller användes av icke-greker. Att som Page anta att poeten nödvändigtvis beskriver sin egen fysiska omvärld är kanske inte den självklara tolkningen för mig. Jag håller det snarare för sannolikt att poeten istället beskriver en metaforisk sal, den värld han diktar i, fullbemängd med blanka och bländande föremål ur tidigare diktares stolta tradition — det är i de här sammanhangen sällan långsökt att blicka mot Homeros; redan Sapfo och Alkaios upplevde nog ibland att de stod i skuggan av denne gigant. Vad diktaren avser är därför kanske snarare att beskriva hur bunden, rentav instängd, han är av den episka traditionen; rummet är liksom fullt av vapen. I ljuset av min tolkning blir därför Svenbros översättning missvisande, då den framstår som en uppmaning snarare än ett påstående. En bättre ordalydelse, enligt mig, kunde vara ”det är inte möjligt att bortse ifrån dessa”. Sen återstår det bara att göra texten ”metriskt trogen”…

Sir Lawrence Alma-Tademas 'Sappho and Alcaeus' ger en i många avseenden gåtfull bild av de två poeterna. Detta var också den bild som Simon Goldhill uppehöll sig mest vid under en föreläsning han höll nyligen i Stockholm.

Sir Lawrence Alma-Tademas ‘Sappho and Alcaeus’ framställer en i många avseenden gåtfull bild av de två poeterna. Detta var också den bild som Simon Goldhill uppehöll sig mest vid under en föreläsning han höll nyligen i Stockholm.

De olympiska spelen i London är de trettionde sedan nystarten i Athen 1896. Det är tredje gången London står värd; första gången var 1908 och därefter 1948, efter ett tolvårigt uppehåll orsakat av världskriget.

Nu när det är drygt två veckor kvar till de olympiska spelen i London har det vid flera tillfällen hörts kritiska röster om hur kostsamt spektaklet kommer att bli, och notan verkar bli kännbar för britterna. I SvD (27/6) kunde man läsa att spelen kan komma att kosta 260 miljarder kronor, närmare tio gånger vad som angavs i den ursprungliga budgeten från 2005, och det verkar alltså klart att det är ”skattebetalarna” som ska stå för detta. Bland de negativa reaktioner som hörts vill jag lyfta fram en av särskilt intresse.

Pembroke College, Oxford.

På epost-listan Classicists, som ursprungligen var en intern brittisk informationskanal med fokus på den grekisk-romerska antiken, men som nu blivit ett internationellt forum för evenemangstips, jobberbjudanden och kallelser till konferenser med mera, kunde man i förra veckan ta del av två stycken pinfärsk poesi på antik grekiska. Författaren till den första dikten, Colin Leach, är fellow vid Pembroke College i Oxford och kanske mest känd för sin översättning av Euripides Helena (tillsammans med James Michie). Med ämnesraden ”Anti-Olympic ode” och utan vidare kommentarer i själva meddelandedelen sändes Leachs dikt ut i fredags (6/7) klockan 13.12, dock med Peter Jones mailadress som avsändare; kanske är det så att Leach själv inte använder epost, måhända på grund av hög ålder — hans grundstudier ägde rum på 50-talet och han bör således vara omkring 80 år.

Londons grekiskälskande borgmästare Boris Johnson. Bilden länkar till en artikel om dennes poetiska avsikter med London-OS, där också d’Angours Athen-ode finns i engelsk översättning.

Samma natt, nio minuter över tolv den 7/7, kom det ett diktsvar skrivet av Armand d’Angour, som också är verksam i Oxford, närmare bestämt vid Jesus College. Att just d’Angour skulle rycka ut till olympiadens försvar var inte så överraskande, då denne låg bakom det Pindaros-inspirerade ode som framfördes vid OS i Athen 2004, och som så sent som för två år sedan på uppdrag av Londons borgmästare skrev ytterligare ett grekiskt ode till olympiadens ära. Den sistnämnda diktens ordalydelse är ännu hemlig och kommer att framföras både på grekiska och engelska av borgmästaren själv — som även han studerade classics i Oxford — vid ett välkomstevenemang på Kungliga operan i London den 23/7, det vill säga inte vid själva invigningen, som äger rum den 27/7.

Båda dikter är skrivna som elegiskt distikon, det vill säga med omväxlande rader på hexameter och pentameter. Jag har bifogat en i princip metrisk översättning av Leachs dikt, men låter mig nöja med d’Angours egen rimmade översättning till engelska, vilken han bifogade som ett PS i ett mail 17 minuter senare.

Anti-Olympic ode (Colin Leach)

πάντες ᾿Ολυμπιακοῖσι διηνεκὲς ἄνδρες ἀγῶσι
τέρπονται, δαπάνης δ’ οὔ τις ἔχει μελέτην.
τοῖσι δ’ ἀγαλλομένοισι τανῦν μένει ὕστερον Ἄτη —
τὸ χρέος, ἡ πενία, χἢ πόλις οὐλομένη.

Åt de olympiska spelen gläder sig oupphörligt
alla, men ingen dock tar ansvar för kostnaderna.
Och för dem som nu svassar omkring väntar senare Ate  —
Skulder och armod därtill, liksom en ödelagd stad.
[Ate är ”den gudinna som enligt grekisk tro fick människorna att i blind förhävelse ådra sig skuld genom onda handlingar” (NE.se). Ett särskilt tack till Thomas Sjösvärd som hjälpte mig att få till sista raden.]

Re: Anti-Olympic ode (Armand d’Angour)

ἀλλ᾽ ἐν Πιερίδων εὖ νικήσασιν ἀγῶνι
ἔσσεται οὐ κέρδος γ᾽ ἄφθονον ἀλλὰ κλέος

But those who triumph in the Muses’ game
Will win not money, but unstinting fame!

Sture Linnér var en portalgestalt för grekiska i Sverige ända fram till sin död 2010. Det var dock att vänta att hans daimon skulle överleva hans fysiska kropp, och genom olika kanaler lever hans gärning vidare; ibland får man även chansen att höra hans röst. Det finns exempelvis en grupp på facebook som informerar om olika evenemang som på något sätt relaterar till Linnér, och därifrån fick jag precis ett tips om en föreställning som skulle sändas i Sveriges Radios P1.

Hammarskjöld och Linnér i Kongo 1960

Med anledning 50-årsdagen av Dag Hammarskjölds död, den 18/9 1961,  sändes förra söndagen ett program där Sture Linnér berättade om sin tid med generalsekreteraren i FN. Vid tiden för kraschen var Linnér undergeneralsekreterare i Kongo och Hammarskjölds närmaste man. I följande episod beskriver Linnér hur han tar chansen att rekommendera ett litterärt verk av särskilt intresse.

En gång när vi låg och flöt på varsin flotte på den lilla insjön som hörde till hans sommarställe, och himlen var blå och där låg jag, lyckligt tom i huvudet och njöt av vattnet och solen och härligheten. Och Dag säger:
— Om du nu skulle tänka dig att du ville rekommendera mig någon bok i världslitteraturen som du tror att jag inte har läst, vad skulle du rekommendera då – alltså inte något ‘small talking’ utan rätt in på väsentligt.
Och jag sa, för en gångs så hade jag svar till reds, och jag sa:
— Aischylos drama Perserna.
Och så,
— Hurså, sa han, det känner jag inte till, berätta.
Och så berättade jag om hur denne Aischylos på 400-talet före Kristus skrev det kanske äldsta drama vi överhuvudtaget har bevarat i dess helhet, om kriget mellan grekerna och perserna, slaget vid Salamis och allt det där. Då hade Aischylos själv deltagit i striden just vid Salamis, till exempel, och sett en bror klubbas ihjäl där. Men när han uppför sitt stycke åtta år efter striden, när han uppför det på Akropolis sluttning, på den gamla Dionysosteatern, så sker det i ett drama som inte andas ett ord av högmod över det fantastiska som hade inträffat, nämligen att en handfull greker ändå hade lyckats slå tillbaka världens främsta stormakt, utan vad han vill få fram i pjäsen — och då får du tänka på att bland åhörarna satt alltså överlevande från slaget vid Salamis, och om de tittade bakom sig så såg de spåren efter hur perserna hade skövlat och bränt uppe på höjden, såg de framför sig så skymtade de i fjärran Salamis — vad han finner angeläget att föra fram, det är: låt oss inte förhäva oss, vi är alla människor, lekbollar i högre krafters makt. Låt oss sörja med perserna över alla de söner de har förlorat i kriget och låt oss betänka att det kan bli vår död imorgon. Och detta, sa jag, är väl en text för en generalsekreterare i Förenta Nationerna. Han blev eld och lågor och höll på att trilla av flotten av förtjusning. Jag glömmer aldrig aldrig hur uppspelt han blev, faktiskt, och sa det:
Du måste skaffa mig texten, jag måste få läsa den, i översättning. Jag sa:
— Jag har den. Jag har den alltid i kavajfickan när jag reser, liksom du har dina mystiker i din kavajficka när du reser, så att den finns uppe i stugan. Du kan läsa den när du vill. Så efter det lugnande beskedet så fortsatte vi att bada.

Tommy Körberg i rollen som Xerxes, jämte Kerstin Meyer i rollen som Drottningen, Dareios änka, Xerxes moder.

Det verkar klart att Hammarskjöld sedan läste stycket, och Radioteatern ville inte heller vara sämre, utan bestämde sig för att sända en föreställning i repris en vecka efter programmet, det vill säga igår. Lyckligtvis finns idag möjligheten att lyssna på pjäsen lite när man vill, eftersom det finns på SR:s webbsida. Föreställningen är från 1981, och bland andra medverkar en ung Tommy Körberg i rollen som Xerxes, persernas olycksamma storkonung. Jag blev särskilt imponerad av Gunnar Valkares suggestiva slagverkskompositioner — en mycket effektiv inramning till denna sorgliga historia, denna ur-tragedi, om man så vill.

Orden ekar ofta i huvudet på mig. Det var en doktorandkollega som en gång presenterade mig för denna maxim, lika hurtfriskt uppmuntrande som kvävande. De betyder ungefär ‘ingen dag utan en rad’, och denna rad skall så klart tillfogas den egna avhandlingen. Citatet härrör från Plinius den äldre, som menar att den antike grekiske målaren Apelles var deras upphovsman. Lika gärna som att uppmuntra det egna skrivandet kan de även påminna om att man borde läsa andra texter. Det är många som har ambitionen att ägna någon del av sin föräldraledighet åt ett kreativt projekt av något slag, men det kommer i slutänden an på många omständigheter om dessa resulterar i något faktiskt, eller om de bara fortsätter att vara just ambitioner. När det gäller mig själv kan man använda min publiceringsfrekvens som måttstock på hur mycket tid över jag upplever att jag har haft för sådana projekt sedan jag påbörjade denna ledighet.

Apelles samtliga verk är förlorade, men en vanlig uppfattning är att denna romerska väggmålning från Pompeji är baserad på ett original av Apelles, Aphrodite Anadyomene, 'Afrodite uppstigande (ur havet)'.

Stephanus Thesaurus Graecae Linguae (TGL) är inte bara gammal, den är snygg också. Men pass på, den är lätt att förväxla med det moderna projektet Thesaurus Linguae Graecae (TLG, bilden länkar).

Jag gjorde emellertid två saker precis i början av denna som har direkt relevans för detta forum. Bara efter ett par dagar var jag med och spelade in ett nytt program tillsammans med teamet bakom ‘I love språk‘, i vilket jag gjorde TV-debut i höstas och talade om grekiska specifikt. I den nya programserien, ‘Världens språk‘, är perspektiven mycket bredare, och således var även programmets tema mer generellt — Språket som vapen. Den slutliga klippningen av materialet ledde också till att jag pratar mer om romarriket än om Grekland, vilket är förståeligt eftersom språket snarare användes som en samlande kraft inom det hellenistiska väldet än som ett vapen utåt. Parentetiskt kan det även nämnas att det grekiska verbet παροινέω som skymtar förbi i början av programmet verkligen dök upp helt slumpmässigt, och min översättning av den latinska definitionen i Stephanus Thesaurus är därför också a prima vista. Se programmet här.

En kul detalj var att konferensen ägde rum på ett galleri för samtida smyckekonst, Galerie Marzee, det största i sitt slag i världen.

Det andra grekrelaterade jag gjorde var att delta som åhörare i en konferens i Nijmegen, Nederländerna: Ancient Greek and Semantic Theory. Det handlade alltså om ett möte mellan forskare med intressen i både antik grekiska och lingvistik. Jag har inte tänkt redogöra för de olika bidragen som presenterades, utan vill hellre dela med mig av de tankar jag samlade på tåget tillbaka till Amsterdam. Under den sista kvällen av konferensen hade jag tillfälle att samtala med några av de inbjudna talarna, och passade då på att ställa de, i mitt tycke, såväl relevanta som viktiga frågorna: varför gör vi det vi gör, och vart leder denna forskning? I ett sådant välmeriterat sällskap skulle man kanske förvänta sig sammansatta svar, visserligen vinklade utifrån vid tillfället gällande enskilda utgångspunkter, men likafullt komplexa och tänkvärda. Jag var även förberedd på att få motfrågor istället för svar; jag arbetar dagligen med att rättfärdiga det jag gör, såväl för mig själv som för människor i min omvärld, och försöker alltid vara redo för sådana frågor. Ni kan ju bara gissa hur förvånad jag blev när frågorna bara skämtades bort och samtalsämnet snabbt ändrades till något annat. Kanske var det timingen som var dålig? Jag avslutar med ett utdrag ur mina anteckningar från hemresan:

Flera läger: det gäller alltjämt att det finns åtminstone två klart särskiljbara läger, där de ena helt lämnat innehållsbiten bakom sig och de andra fortfarande är angelägna om att behålla den kopplingen. […] När jag framhöll att jag fortfarande tror att folk vill läsa texterna och vår uppgift är att hjälpa dem göra det fick jag också ett undflyende svar. [En person] sa ‘I was raised within the system’, och ansåg sig därför inte behöva övertygas om varför man bör studera antiken; men vad göra med alla som växer upp utanför systemet?

Man kan också fråga sig vart folk vill komma med sina samarbetsprojekt; jag får intryck av att de främst har som mål att driva den allmänna lingvistiken framåt, medan grekiskan endast bidrar med arbetsmaterial. Lingvisterna verkar kort sagt inte intresserade av att lära sig grekiska, medan grecisterna i sin tur både kan och vill lära sig mer lingvistik; jag tycker själv att båda har mycket att lära av varandra. Visst är ‘grekiska’ ett relativt abstrakt system, men ‘lingvistik’ är i så fall ännu mer abstrakt, och grekiskan kan fortfarande göra anspråk på att vara ett komplett system — i sig ett exempel på vad som är möjligt att göra inom ett system, medan lingvistiken mer siktar på att fastställa vad som överhuvudtaget är möjligt. Så många specialiserar sig så tidigt i Holland och gör imponerande master- och doktorsavhandlingar men slås sedan ut i konkurrensen och överger forskningen helt, även om de var lovande. Samtidigt får jag intrycket att de ser ner på ex. gymnasieläraryrket. Gymnasielektorer hade de aldrig hört talas om. Jag tror inte att en strikt åtskillnad mellan gymnasium och universitet är vare sig bra eller önskvärd.

Häromdagen råkade jag höra det första programmet i P1:s nya serie ”Retorik”. Programmets gäst var den ”förste retorikprofessorn vid Lunds universitet på 200 år”, Anders Sigrell. Jag höll nog med om det mesta han sade, inte minst gillade jag hans syn på ”triaden” logos, ethos och pathos som olika perspektiv man kan välja att betrakta verkligheten ur. Idén att retoriken handlar om hur våra språkval styr vår verklighetsuppfattning verkar både rimlig och förnuftig. Däremot kunde jag inte låta bli att haja till lite vid några av påståendena om retorikens grekiska bakgrund. Som grekiskans självutnämnde förkämpe kände jag mig nödgad att kommentera några av de saker som sades i programmet.

Retorikprofessorn Anders Sigrell i marmorvitt sällskap. Är det möjligen Perikles som syns närmast kameran?

Oerhört retoriskt inlindat ursäktar sig professorn först av allt och försvarar sin eventuella oförmåga att tala väl i intervjun genom en liknelse med att man inte skulle säga åt en litteraturprofessor att skriva en vacker dikt. Här är jag dock av en annan uppfattning; det är klart att man kan göra det, och kanske även något man borde göra lite oftare. I början av programmet menar han också att Aristoteles bestämning av retoriken som en τέχνη (technê) innebär att det både rör sig om det vetenskapliga studiet av det praktiska utförandet och det praktiska utförandet självt. Läser man artikeln i Sydsvenskan (2008-11-03) i anledning av hans tillträde som professor får man också en helt annan uppfattning.

En sak jag behöver kommentera är att den grekiske retorikern Isokrates kallas för ”den främste retorikläraren under antiken”, liksom påståendet att han ”startade den första retorikskolan”. Det är nämligen ganska svårt att finna goda grunder för båda påståenden. Det står klart att Isokrates lära bland annat bestod i att studenterna skulle förhålla sig kritiskt till hans egen undervisning (vilket känns otroligt progressivt om man exempelvis jämför med Platons dogmatiska skola), och eftersom denna undervisning främst koncentrerade sig kring just skrift och tal är det möjligt att den går att rubricera som den första retorikskolan. Att han skulle vara den främste retorikläraren verkar däremot vara professorns egen uppfattning; och hur bestämmer man egentligen en lärares framgång? Kunnighet? Mångsidighet? Flexibilitet? Förmåga att lära ut? Studenternas framgångar? Alldeles enkelt är det inte.

Universitetet i Thessaloniki är Greklands största. Mottot ovan ingången till filosofiska fakulteten lyder: ΜΟΥΣΑΙΣ ΧΑΡΙΣΙ ΘΥΕ — "offra till muserna (och) chariterna"

I ett kort reportage från ”den akademiska retorikens ursprungsland” Grekland får vi möta filosofi- och pedagogikprofessorn Demetra Sfendoni-Mentzou, som arbetar vid Aristoteles-universitetet i Thessaloniki. Hon vill helst inte fördjupa sig i Aristoteles retorik — hans främsta insatser är inom andra områden, menar hon — men hon bjuder gärna på sitt favoritcitat av den antike giganten: ”ο άνθρωπος είναι ζώον λογικόν πολιτικόν”. Reporterns översättning, att ”människan är en tänkande varelse” är dock felaktig. Det är här frågan om en version på modern grekiska av det berömda postulatet att människan är en förnuftsbaserad, medborgerlig (det vill säga samhörig med polis, staten) varelse. Det är heller inte något direkt citat, utan snarare en sammanfattning delvis av Aristoteles eget arbete, delvis av hans läromästare Platons. Programledaren ger dock sedan en mer korrekt översättning av Sfendoni-Metzous ord: ”människan är en rationell, politisk varelse”.

Den sista saken jag vill ta upp handlar om etymologin för ordet logos, som råkar vara ett av grekiskans mest svåröversatta. Professor Sigrell säger att vi ”har […] fått ordet lexikon från logos, via latinets lexem”. Jag antar att han alltså menar att ordet lexikon kommer från latinet, men har ett grekiskt ord till grund. Detta är felaktigt på två sätt: (1) ordet lexikon är bildat på det grekiska ordet lexis, som närmast betyder läsning, och som var det antika ordet för ordbok (använt i plural); det är alltså inte logos utan lexis som ligger till grund för lexikon, även om de två givetvis är besläktade. (2) lexikon är således inte ett latinskt ord. Två olika latinska ord som använts för ”ordbok” är istället dictionarium och vocabularium.

I maj var jag med och spelade in ett program i UR:s I love språk, en programserie som har gymnasielärare som tänkt målgrupp, men som också kan vara nog så intressant för andra mer allmänt språkintresserade. Programmet skulle så klart handla om grekiska (vad annars?!), och vid min sida hade jag Sofia Sofroniadou, frilansjournalist med kopplingar till det moderna Grekland. Vi två skulle representera olika sidor av ”grekiska”, antar jag. Att det var första gången jag var med i TV hade jag inte riktigt haft tid att oroa mig för — det var mycket på gång just då, kan man säga — jag såg det istället som en chans att göra litet reklam för ämnet.

Programmet leddes nu av Daniel Persson Mora, som tidigare framför allt jobbat som radioproducent, och som alltså även han var en sorts TV-debutant. Studion hade också ändrat utseende sen förra säsongen, och gick nu i svart och grönt.

Jag kunde givetvis inte låta bli att dröja mig kvar en liten stund efter programmet och prova programledarstolen.

Trots att det var första gången jag medverkade i TV kändes det inte så nervöst som man kanske kunde vänta sig. Å andra sidan gick allting så fort; inspelningen var över innan jag visste ordet av. Under tiden satt dessutom mina elever (på Södra Latin) och skrev prov, så jag var också angelägen att komma tillbaka till dem när jag var färdig. Samtalet styrdes i viss mån av programledaren, och vi hade inte i förväg fått några särskilda riktlinjer om vad vi skulle prata om, förutom Grekland och grekiska, förstås. Jag minns att jag hade hur mycket som helst att säga, och kände att jag ibland fick hålla tillbaka litet grand för att inte ta för mycket plats; tänk er själva att få chansen att prata i TV om det ni har närmast hjärtat!

Aha, det är så här programledarkort egentligen ser ut... (Ingen vågade förresten äta av godiset på bordet.)

Idag minns jag dock bara brottstycken av vad som faktiskt sades, förutom en sak: samtalet handlade om den eventuella nedläggningen av undervisning om antiken i grundskola och gymnasium, och jag jämförde det med att hemlighålla för sina barn att de har sina far- och morföräldrar i livet. Litet fyndigt, mycket sant. Just nu är jag även i kontakt med programredaktionen om ett fortsatt samarbete av något slag. Känns spännande, minst sagt.

Det halvtimmeslånga programmet sänds på Kunskapskanalen nu på söndag den 7/11 klockan 21. Repriser:  SVT2 den 10/11, Kunskapskanalen igen den 13/11 och SVT2 igen den 14/11. Dessutom kan man se avsnittet (och resten av serien) ända till långt in på nästa år på UR.se/play (men inte innan det sänts i TV).

Nästa sida »