”Så vill jag utstå livet.” Om att arbeta med grekiska texter i översättning

I det senaste numret av Hellenika (nr 171, mars 2020), medverkar jag med en recension av Björns Sundbergs bok ”…så vill jag utstå livet” — Anteckningar till de grekiska tragedierna (Artos & Norma, 2019). Överlag är jag positivt inställd till boken, men jag uppmärksammar också att det finns problem med att studera de grekiska texterna i översättning, något som illustreras på ett bra sätt av bokens titel. Jag tar därför tillfället i akt att här lägga ut texten lite om detta. Så här står det i recensionens näst sista stycke:

Ett av grundproblemen med forskning på litteratur är huruvida texten har studerats på originalspråk eller i översättning till ett annat, oftast modernt, språk. När det gäller de stora dragen är det sällan ett problem, men så snart enskildheter och egenheter ska användas som exempel uppstår frågan i vilken utsträckning översättningen gör originalet rättvisa. Om dessa anteckningar hade baserats enbart på studiet av de grekiska originalen hade författaren sannolikt inte alltid kommit till samma slutsatser.

När jag först fick kännedom om boken trodde jag att citatet kom från Euripides Alkestis, vars historia handlar om hur kung Admetos har en överhängande dödsdom, men att han erbjuds möjligheten att leva om någon annan dör istället för honom. Frågan uppkommer således hur han ska kunna utstå livet när hans egen hustru, drottningen Alkestis, väljer att dö i hans ställe. Admetos hinner genomlida en del mörka stunder både innan Alkestis tar det beslutet, och innan Herakles till slut hjälper honom att övervinna döden (Thanatos) och på så sätt till slut återfår sin drottning från dödsriket.

Den rasande Herkules på en krater från ca 330 fvt.

Det visar sig dock att citatet är hämtat ur ett annat av Euripides dramer, närmare bestämt Herakles, även känd som Den rasande Herakles. Här kretsar handlingen kring hur titelpersonen drabbas av en gudasänd galenskap och mördar sin egen hustru och sina tre söner, när han själv var i färd med att rädda dem från att bli avrättade. När Herakles vaknar upp ur sin galenskap och inser det fruktansvärda han har gjort är det inte så konstigt att han helt tappar modet och överväger att ta sitt eget liv. Det är i en ordväxling med hjälten Theseus (som han för övrigt, likt Alkestis, just har hämtat tillbaka från dödsriket) om detta som Herakles yttrar de ord Sundberg har valt som titel för sin bok. Översättningen är Tord Bæckströms från 1966:

Theseus
… Men ändå vill jag råda dig
att hellre bära plågorna än ta ditt liv.
För inga dödliga är ödet utan skiften,
ej ens för gudarna, om skalder talar sanning.
…
Herakles
… En gud,
som verkligen kan kallas gud, beror av ingen.
Det där är bara skalders jämmerliga påhitt.
Men jag har övervägt om, trots mitt lidande,
det ändå inte vore fegt att lämna livet.
Ty den som inte orkar utstå lidandet,
han orkar inte heller stå för lansar i
en strid. Så vill jag utstå livet. …

Såsom jag förstår svenskan betyder Herakles ord att han väljer att leva vidare istället för att ta sitt liv, omskrivet med rak ordföljd Så jag vill utstå livet. Skrivet med den poetiska ordföljden blir dock ordet så markerat, med betydelsen på ett visst sätt snarare än alltså. I den grekiska texten finns heller inte något ord som motsvaras av svenskans så.

Det visar sig också att ytterligare en sak är problematisk med textstället. I den textkritiska utgåvan står det ἐγκαρτερήσω βίοτον, ungefär jag kommer att framhärda i livet. Det visar sig dock att βίοτον, ett poetiskt ordval för livet, är en så kallad konjektur, en föreslagen läsart som skiljer sig från handskriftens text. I de viktigaste handskrifterna för den aktuella passagen står det istället θάνατον, det vill säga döden, och den traderade textens ordalydelse är således jag kommer att framhärda i döden. Verbet i fråga, ἐγκαρτερέω, betyder ungefär framhärda i, eller kanske envist invänta, och det är således oklart om det är döden eller livet som Herakles säger att han envist ska invänta.

Det är alltså två saker som gör det olämpligt att använda denna passage som boktitel. Det ena är att textstället är omtvistat, att det råder delade meningar om vad Euripides faktiskt skrev. Det andra, och viktigare, är att den svenska översättningen ger vid handen att ordet så ska förstås som att det besvarar frågan hur?. Som en följd av att texten är poetisk, och att svenskan med stor sannolikhet är omskriven för att passa in i versmåttet, har det uppstått en olycklig bibetydelse eller tvetydighet — Sundberg skriver själv (not 333) att ”Bæckströms översättning är fri, men formuleringen fångar väl vad Euripides här låter Herakles säga.” För att uppfylla det fullständigt lovvärda syftet med boken — att illustrera hur den atenska tragedin härbärgerar lärdomen att livet alltid kan föras vidare i en annan riktning, att det aldrig är ‘färdigt’ (Sundberg, sidan 170) — borde han kanske helt enkelt ha valt ett annat textställe.

 

Cicero i centrum igen

När allt gick under. Brev från romerska republikens sista år av Marcus Tullius Cicero. Urval och översättning av Eric Cullhed. Natur & Kultur 2017.

Den senaste tiden verkar stjärnorna ha kongruerat på ett särskilt positivt sätt för den gamle romaren Marcus Tullius Cicero. När jag läste latin på 90-talet framställdes han fortfarande med starkt blandade känslor — även om vissa talade med vördnad i rösten om hans perioder var det aldrig långt till Mommsen-citatet om Cicero som en man ”ohne Einsicht, Ansicht und Absicht”. Samtidigt var det uppenbart att just Ciceros språk, jämte Caesars, var att betrakta som latinets renaste form, och redan första terminen fick vi ta oss igenom två av Catilina-talen och ett antal brev. Det var därför inte utan viss överraskning jag såg att Mary Beard utgick från cicerogestalten i sin mäktiga volym om det antika Roms historia, SPQR.

I ljuset av Beards val att sätta Cicero i centrum är Eric Cullheds nya översättning av Ciceros brev, nu publicerade under titeln När allt gick under — Brev från den romerska republikens sista år, mer begripligt. Boken har precis utkommit i klassikerserien Levande litteratur på förlaget Natur & Kultur, och hamnar således bland många andra litterära storheter: här återfinns Iliaden och Odysséen, De homeriska hymnerna, de omstridda översättningarna av Pindaros dikter, Theokritos, Hesiodos och Apollonios Rhodius, allt av Björkesons hand. Därutöver finns också densammes översättningar av Vergilius Aeneiden, Ovidius Metamorfoserna och nu snart även Fasti. Serien rymmer även storheter från andra tider såsom Dantes Den gudomliga komedin, Brontës Svindlande höjder och Darwins Om arternas uppkomst. Fint sällskap, alltså. Cullheds urval öppnar nu upp för en ny tids läsare att lära känna den gamle romaren — men utan omaket (eller tidsförlusten!) att behöva lära sig latin, eller grekiska först.

Marcus Tullius Cicero. Porträttbyst från Museo Capitolini (Rom).

En anmärkningsvärd sak med Ciceros brev är nämligen att han ibland väljer att uttrycka sig på grekiska istället för på latin. En av de saker Cicero är berömd för är just att han gjort grekisk filosofi tillgänglig för romare utan tillräckliga kunskaper i grekiska (det är för övrigt också från hans namn som ordet ciceron härstammar). Hans kontakter med grekiska källor lär således ha varit många, så det är inte överraskande att han ibland faller in i att använda sig av ord och kortare meningar på grekiska.

Att låna ett ord från ett annat språk här eller där är dock något de flesta av oss gör. Det är därför desto mer intressant att Cicero, som i ett av de aktuella breven, går över till att skriva på grekiska helt och hållet. Var det kanske lättare för honom att formulera tankarna på grekiska? Cicero skriver själv att det är ett sätt för honom att ”skänka sitt sinne lite vila” att tänka, skriva och argumentera på ett annat språk än modersmålet. Det är i vilket fall som helst klart värt att särskilt lyfta fram när en av latinets främsta förgrundsgestalter väljer att uttrycka sig på grekiska. Jag återger därför här nedan brevet i sin helhet, jämte Cullheds svenska översättning av detsamma.

När brevet skrivs befinner sig Cicero på sitt lantgods i Formia. Det är oroliga tider i det romerska riket — bokens baksidestext talar om ”världshistoriens mest dramatiska skeden”. Julius Caesar har bara någon månad tidigare korsat Rubicon med sin armé (vi tar historien om tärningen vid ett annat tillfälle) och höll nu på att ta över riket som diktator. Tankarna Cicero ger uttryck för på grekiska är ganska allmänt hållna och passar in i många sammanhang, men kanske är de ändå särskilt aktuella just nu?

iv Id. Mart. 49

<CICERO ATTICO SAL.>

Ego etsi tam diu requiesco quam diu aut ad te scribo aut tuas litteras lego, tamen et ipse egeo argumento epistularum et tibi idem accidere certo scio; quae enim soluto animo familiariter scribi solent ea temporibus his excluduntur, quae autem sunt horum temporum ea iam contrivimus. sed tamen, ne me totum aegritudini dedam, sumpsi mihi quasdam tamquam θέσεις, quae et πολιτικαὶ sunt et temporum horum, ut et abducam animum a querelis et in eo ipso de quo agitur exercear. eae sunt huius modi:

εἰ μενετέον ἐν τῇ πατρίδι τυραννουμένης αὐτῆς. εἰ παντὶ τρόπῳ τυραννίδος κατάλυσιν πραγματευτέον, κἂν μέλλῃ διὰ τοῦτο περὶ τῶν ὅλων ἡ πόλις κινδυνεύσειν ἢ εὐλαβητέον τὸν καταλύοντα μὴ αὐτὸς αἴρηται. εἰ πειρατέον ἀρήγειν τῇ πατρίδι τυραννουμένῃ καιρῷ καὶ λόγῳ μᾶλλον ἢ πολέμῳ. εἰ πολιτικὸν τὸ ἡσυχάζειν ἀναχωρήσαντά ποι τῆς πατρίδος τυραννουμένης ἢ διὰ παντὸς ἰτέον κινδύνου τῆς ἐλευθερίας πέρι. εἰ πόλεμον ἐπακτέον τῇ χώρᾳ καὶ πολιορκητέον αὐτὴν τυραννουμένην. εἰ καὶ μὴ δοκιμάζοντα τὴν διὰ πολέμου κατάλυσιν τῆς τυραννίδος συναπογραπτέον ὅμως τοῖς ἀρίστοις. εἰ τοῖς εὐεργέταις καὶ φίλοις συγκινδυνευτέον ἐν τοῖς πολιτικοῖς κἂν μὴ δοκῶσιν εὖ βεβουλεῦσθαι περὶ τῶν ὅλων. εἰ ὁ μεγάλα τὴν πατρίδα εὐεργετήσας δι᾽ αὐτό τε τοῦτο ἀνήκεστα παθὼν καὶ φθονηθεὶς κινδυνεύσειεν ἂν ἐθελοντὴς ὑπὲρ τῆς πατρίδος ἢ ἐφετέον αὐτῷ ἑαυτοῦ ποτε καὶ τῶν οἰκειοτάτων ποιεῖσθαι πρόνοιαν ἀφεμένῳ τὰς πρὸς τοὺς ἰσχύοντας διαπολιτείας.

In his ego me consultationibus exercens et disserens in utramque partem tum Graece tum Latine et abduco parumper animum a molestiis et τῶν προὔργου τι delibero. sed vereor ne tibi ἄκαιρος sim; si enim recte ambulavit is qui hanc epistulam tulit, in ipsum tuum diem incidit.
(Epistulae ad Atticum 9.4.1, ed. Shackleton Bailey 1987)

Formia den 12 mars 49

Cicero hälsar Atticus.

De enda stunderna som jag kan känna mig lite lugn på är när jag skriver till dig eller läser dina brev. Men jag har svårt att hitta ämnen och jag vet att detsamma gäller för dig. Sådant som vänner vanligtvis skriver till varandra helt fritt är ju helt omöjligt att beröra på grund av omständigheterna. Av det som är tillåtet att skriva om har vi redan nött ut det mesta.

Men jag vill inte helt gå upp i min sorg. Därför har jag valt teman av politisk karaktär och som passar de tider vi lever i. På så vis hoppas jag hålla mig borta från jämmer men samtidigt ägna mig åt den aktuella frågan. Det lyder så här:

Bör man stanna i sitt hemland om det hamnat i händerna på en tyrann? Bör man sträva efter att störta tyrannen med alla medel som står till hands, även om man därmed riskerar statens hela överlevnad? Bör man frukta att han som störtar tyrannen själv tar över samma roll? Bör man försöka bistå sitt hemland med list och ord snarare än med krig? Bör den sanne politikern dra sig tillbaka och vila medan hemlandet styrs av en tyrann, eller bör han riskera allt för frihetens skull? Är det rätt att starta krig mot ens eget land och belägra det om det styrs av en tyrann? Bör man kämpa på de bästas sida trots att man anser att tyrannen inte bör störtas med våld? Bör man utsätta sig för sina välgörares och vänners risker i politiska angelägenheter, även om man inte håller med dem på det stora hela? En man som tjänat sitt hemland på ett storslaget sätt och därmed lidit oersättliga förluster och vunnit bittra fiender — måste han frivilligt riskera allt för sitt hemlands skull eller får han nu äntligen tänka på sig själv och sin familj, och överlämna politiskt motstånd till dem som har krafter kvar?

Sådana tankeövningar ägnar jag mig åt och argumenterar för och emot, både på grekiska och latin. På så vis skänker jag mitt sinne lite vila samtidigt som jag överväger viktiga saker. Men jag är rädd att mitt meddelande kommer olägligt. För om budbäraren åker raka vägen kommer brevet nå dig i samma stund som din feber bryter ut igen. (Översättning av Eric Cullhed, 2017)

 

Ett tips inför påsken: Sapfo och Alkaios i översättning

Har du, som jag, endast en kort stund över då och då? Längtar du likväl efter kärlekspoesi som riktigt ruskar om en, och som dessutom gör anspråk på tidlös giltighet? Den alldeles nyutgivna översättningen av Sapfo och Alkaios korthuggna diktning är i så fall mitt bästa tips inför din eventuella påskledighet.

Boken är utgiven på ellerströms förlag, och ståtar med den fina lilla detaljen att den levereras osprättad.

Under rubriken Eros skakar mig har Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson samlat ett antal översättningar av de två lesbiska poeternas diktverk, översättningar vilka har tillkommit under ”mycket lång tid”. Svenbro har intresserat sig för Sapfos diktning åtminstone sedan 60-talet, och det är hans översättning av fragment 1 från BLM (1981:6) som återfinns här.

Till skillnad från Lars-Håkan Svenssons tidigare samarbeten med Jan Stolpe, då de gemensamt står som översättare av olika grekiska tragedier, är det här fråga om enskilda översättningsgärningar — Svenbro och Svensson har alltså arbetat var för sig. Det som får volymen att sticka ut är dock att översättarna, i vissa fall, har valt att publicera varsin översättning av samma dikt, istället för att välja ut ”den bättre”. I inledningen försvarar Lars-Håkan Svensson tilltaget med att en översättning inte är ”identisk med originalet utan bara en version av det, en appropriation, om man så vill, präglad av översättarens föreställning om källtextens karaktär och intentioner. Därför kan en översättning aldrig kallas slutgiltig — även om lyckade översättningar ibland lovprisas med just den motiveringen.”

De sista två raderna av Alkaios fragment 357, som ger en bild av alla vapen och rustningar som pryder en stor sal, lyder så här i de respektive översättarnas versioner:

τῶν οὐκ ἔστι λάθεσθ’ ἐπεὶ δὴ †πρώτισθ’ ὑπὸ† ἔργον ἔσταμεν
τόδε. (Lobel & Page)

Detta tänker vi ständigt på
från den stund vi gick in i detta företag. (LHS)

Detta måste vi minnas klart,
när vårt krigiska värv skall föras till sitt slut. (JS)

Det är till att börja med svårförståeligt att båda översätter det plurala τῶν med ”detta”, ett ord jag antar syftar just på alla krigiska saker som nyss räknats upp. I kommentardelen påpekar vidare Lars-Håkan Svensson att flera av vapnen i dikten var urmodiga redan på Alkaios tid eller användes av icke-greker. Att som Page anta att poeten nödvändigtvis beskriver sin egen fysiska omvärld är kanske inte den självklara tolkningen för mig. Jag håller det snarare för sannolikt att poeten istället beskriver en metaforisk sal, den värld han diktar i, fullbemängd med blanka och bländande föremål ur tidigare diktares stolta tradition — det är i de här sammanhangen sällan långsökt att blicka mot Homeros; redan Sapfo och Alkaios upplevde nog ibland att de stod i skuggan av denne gigant. Vad diktaren avser är därför kanske snarare att beskriva hur bunden, rentav instängd, han är av den episka traditionen; rummet är liksom fullt av vapen. I ljuset av min tolkning blir därför Svenbros översättning missvisande, då den framstår som en uppmaning snarare än ett påstående. En bättre ordalydelse, enligt mig, kunde vara ”det är inte möjligt att bortse ifrån dessa”. Sen återstår det bara att göra texten ”metriskt trogen”…

Sir Lawrence Alma-Tademas ‘Sappho and Alcaeus’ framställer en i många avseenden gåtfull bild av de två poeterna. Detta var också den bild som Simon Goldhill uppehöll sig mest vid under en föreläsning han höll nyligen i Stockholm.

 

Ädel sångartävlan inför de olympiska spelen i London

De olympiska spelen i London är de trettionde sedan nystarten i Athen 1896. Det är tredje gången London står värd; första gången var 1908 och därefter 1948, efter ett tolvårigt uppehåll orsakat av världskriget.

Nu när det är drygt två veckor kvar till de olympiska spelen i London har det vid flera tillfällen hörts kritiska röster om hur kostsamt spektaklet kommer att bli, och notan verkar bli kännbar för britterna. I SvD (27/6) kunde man läsa att spelen kan komma att kosta 260 miljarder kronor, närmare tio gånger vad som angavs i den ursprungliga budgeten från 2005, och det verkar alltså klart att det är ”skattebetalarna” som ska stå för detta. Bland de negativa reaktioner som hörts vill jag lyfta fram en av särskilt intresse.

Pembroke College, Oxford.

På epost-listan Classicists, som ursprungligen var en intern brittisk informationskanal med fokus på den grekisk-romerska antiken, men som nu blivit ett internationellt forum för evenemangstips, jobberbjudanden och kallelser till konferenser med mera, kunde man i förra veckan ta del av två stycken pinfärsk poesi på antik grekiska. Författaren till den första dikten, Colin Leach, är fellow vid Pembroke College i Oxford och kanske mest känd för sin översättning av Euripides Helena (tillsammans med James Michie). Med ämnesraden ”Anti-Olympic ode” och utan vidare kommentarer i själva meddelandedelen sändes Leachs dikt ut i fredags (6/7) klockan 13.12, dock med Peter Jones mailadress som avsändare; kanske är det så att Leach själv inte använder epost, måhända på grund av hög ålder — hans grundstudier ägde rum på 50-talet och han bör således vara omkring 80 år.

Londons grekiskälskande borgmästare Boris Johnson. Bilden länkar till en artikel om dennes poetiska avsikter med London-OS, där också d’Angours Athen-ode finns i engelsk översättning.

Samma natt, nio minuter över tolv den 7/7, kom det ett diktsvar skrivet av Armand d’Angour, som också är verksam i Oxford, närmare bestämt vid Jesus College. Att just d’Angour skulle rycka ut till olympiadens försvar var inte så överraskande, då denne låg bakom det Pindaros-inspirerade ode som framfördes vid OS i Athen 2004, och som så sent som för två år sedan på uppdrag av Londons borgmästare skrev ytterligare ett grekiskt ode till olympiadens ära. Den sistnämnda diktens ordalydelse är ännu hemlig och kommer att framföras både på grekiska och engelska av borgmästaren själv — som även han studerade classics i Oxford — vid ett välkomstevenemang på Kungliga operan i London den 23/7, det vill säga inte vid själva invigningen, som äger rum den 27/7.

Båda dikter är skrivna som elegiskt distikon, det vill säga med omväxlande rader på hexameter och pentameter. Jag har bifogat en i princip metrisk översättning av Leachs dikt, men låter mig nöja med d’Angours egen rimmade översättning till engelska, vilken han bifogade som ett PS i ett mail 17 minuter senare.

Anti-Olympic ode (Colin Leach)

πάντες ᾿Ολυμπιακοῖσι διηνεκὲς ἄνδρες ἀγῶσι
τέρπονται, δαπάνης δ’ οὔ τις ἔχει μελέτην.
τοῖσι δ’ ἀγαλλομένοισι τανῦν μένει ὕστερον Ἄτη —
τὸ χρέος, ἡ πενία, χἢ πόλις οὐλομένη.

Åt de olympiska spelen gläder sig oupphörligt
alla, men ingen dock tar ansvar för kostnaderna.
Och för dem som nu svassar omkring väntar senare Ate  —
Skulder och armod därtill, liksom en ödelagd stad.
[Ate är ”den gudinna som enligt grekisk tro fick människorna att i blind förhävelse ådra sig skuld genom onda handlingar” (NE.se). Ett särskilt tack till Thomas Sjösvärd som hjälpte mig att få till sista raden.]

Re: Anti-Olympic ode (Armand d’Angour)

ἀλλ᾽ ἐν Πιερίδων εὖ νικήσασιν ἀγῶνι
ἔσσεται οὐ κέρδος γ᾽ ἄφθονον ἀλλὰ κλέος

But those who triumph in the Muses’ game
Will win not money, but unstinting fame!

 

Radioteatern ger Aischylos Perserna

Sture Linnér var en portalgestalt för grekiska i Sverige ända fram till sin död 2010. Det var dock att vänta att hans daimon skulle överleva hans fysiska kropp, och genom olika kanaler lever hans gärning vidare; ibland får man även chansen att höra hans röst. Det finns exempelvis en grupp på facebook som informerar om olika evenemang som på något sätt relaterar till Linnér, och därifrån fick jag precis ett tips om en föreställning som skulle sändas i Sveriges Radios P1.

Hammarskjöld och Linnér i Kongo 1960

Med anledning 50-årsdagen av Dag Hammarskjölds död, den 18/9 1961,  sändes förra söndagen ett program där Sture Linnér berättade om sin tid med generalsekreteraren i FN. Vid tiden för kraschen var Linnér undergeneralsekreterare i Kongo och Hammarskjölds närmaste man. I följande episod beskriver Linnér hur han tar chansen att rekommendera ett litterärt verk av särskilt intresse.

En gång när vi låg och flöt på varsin flotte på den lilla insjön som hörde till hans sommarställe, och himlen var blå och där låg jag, lyckligt tom i huvudet och njöt av vattnet och solen och härligheten. Och Dag säger:
— Om du nu skulle tänka dig att du ville rekommendera mig någon bok i världslitteraturen som du tror att jag inte har läst, vad skulle du rekommendera då – alltså inte något ‘small talking’ utan rätt in på väsentligt.
Och jag sa, för en gångs så hade jag svar till reds, och jag sa:
— Aischylos drama Perserna.
Och så,
— Hurså, sa han, det känner jag inte till, berätta.
Och så berättade jag om hur denne Aischylos på 400-talet före Kristus skrev det kanske äldsta drama vi överhuvudtaget har bevarat i dess helhet, om kriget mellan grekerna och perserna, slaget vid Salamis och allt det där. Då hade Aischylos själv deltagit i striden just vid Salamis, till exempel, och sett en bror klubbas ihjäl där. Men när han uppför sitt stycke åtta år efter striden, när han uppför det på Akropolis sluttning, på den gamla Dionysosteatern, så sker det i ett drama som inte andas ett ord av högmod över det fantastiska som hade inträffat, nämligen att en handfull greker ändå hade lyckats slå tillbaka världens främsta stormakt, utan vad han vill få fram i pjäsen — och då får du tänka på att bland åhörarna satt alltså överlevande från slaget vid Salamis, och om de tittade bakom sig så såg de spåren efter hur perserna hade skövlat och bränt uppe på höjden, såg de framför sig så skymtade de i fjärran Salamis — vad han finner angeläget att föra fram, det är: låt oss inte förhäva oss, vi är alla människor, lekbollar i högre krafters makt. Låt oss sörja med perserna över alla de söner de har förlorat i kriget och låt oss betänka att det kan bli vår död imorgon. Och detta, sa jag, är väl en text för en generalsekreterare i Förenta Nationerna. Han blev eld och lågor och höll på att trilla av flotten av förtjusning. Jag glömmer aldrig aldrig hur uppspelt han blev, faktiskt, och sa det:
Du måste skaffa mig texten, jag måste få läsa den, i översättning. Jag sa:
— Jag har den. Jag har den alltid i kavajfickan när jag reser, liksom du har dina mystiker i din kavajficka när du reser, så att den finns uppe i stugan. Du kan läsa den när du vill. Så efter det lugnande beskedet så fortsatte vi att bada.

Tommy Körberg i rollen som Xerxes, jämte Kerstin Meyer i rollen som Drottningen, Dareios änka, Xerxes moder.

Det verkar klart att Hammarskjöld sedan läste stycket, och Radioteatern ville inte heller vara sämre, utan bestämde sig för att sända en föreställning i repris en vecka efter programmet, det vill säga igår. Lyckligtvis finns idag möjligheten att lyssna på pjäsen lite när man vill, eftersom det finns på SR:s webbsida. Föreställningen är från 1981, och bland andra medverkar en ung Tommy Körberg i rollen som Xerxes, persernas olycksamma storkonung. Jag blev särskilt imponerad av Gunnar Valkares suggestiva slagverkskompositioner — en mycket effektiv inramning till denna sorgliga historia, denna ur-tragedi, om man så vill.

 

Nulla dies sine linea

Orden ekar ofta i huvudet på mig. Det var en doktorandkollega som en gång presenterade mig för denna maxim, lika hurtfriskt uppmuntrande som kvävande. De betyder ungefär ‘ingen dag utan en rad’, och denna rad skall så klart tillfogas den egna avhandlingen. Citatet härrör från Plinius den äldre, som menar att den antike grekiske målaren Apelles var deras upphovsman. Lika gärna som att uppmuntra det egna skrivandet kan de även påminna om att man borde läsa andra texter. Det är många som har ambitionen att ägna någon del av sin föräldraledighet åt ett kreativt projekt av något slag, men det kommer i slutänden an på många omständigheter om dessa resulterar i något faktiskt, eller om de bara fortsätter att vara just ambitioner. När det gäller mig själv kan man använda min publiceringsfrekvens som måttstock på hur mycket tid över jag upplever att jag har haft för sådana projekt sedan jag påbörjade denna ledighet.

Apelles samtliga verk är förlorade, men en vanlig uppfattning är att denna romerska väggmålning från Pompeji är baserad på ett original av Apelles, Aphrodite Anadyomene, 'Afrodite uppstigande (ur havet)'.

Stephanus Thesaurus Graecae Linguae (TGL) är inte bara gammal, den är snygg också. Men pass på, den är lätt att förväxla med det moderna projektet Thesaurus Linguae Graecae (TLG, bilden länkar).

Jag gjorde emellertid två saker precis i början av denna som har direkt relevans för detta forum. Bara efter ett par dagar var jag med och spelade in ett nytt program tillsammans med teamet bakom ‘I love språk‘, i vilket jag gjorde TV-debut i höstas och talade om grekiska specifikt. I den nya programserien, ‘Världens språk‘, är perspektiven mycket bredare, och således var även programmets tema mer generellt — Språket som vapen. Den slutliga klippningen av materialet ledde också till att jag pratar mer om romarriket än om Grekland, vilket är förståeligt eftersom språket snarare användes som en samlande kraft inom det hellenistiska väldet än som ett vapen utåt. Parentetiskt kan det även nämnas att det grekiska verbet παροινέω som skymtar förbi i början av programmet verkligen dök upp helt slumpmässigt, och min översättning av den latinska definitionen i Stephanus Thesaurus är därför också a prima vista. Se programmet här.

En kul detalj var att konferensen ägde rum på ett galleri för samtida smyckekonst, Galerie Marzee, det största i sitt slag i världen.

Det andra grekrelaterade jag gjorde var att delta som åhörare i en konferens i Nijmegen, Nederländerna: Ancient Greek and Semantic Theory. Det handlade alltså om ett möte mellan forskare med intressen i både antik grekiska och lingvistik. Jag har inte tänkt redogöra för de olika bidragen som presenterades, utan vill hellre dela med mig av de tankar jag samlade på tåget tillbaka till Amsterdam. Under den sista kvällen av konferensen hade jag tillfälle att samtala med några av de inbjudna talarna, och passade då på att ställa de, i mitt tycke, såväl relevanta som viktiga frågorna: varför gör vi det vi gör, och vart leder denna forskning? I ett sådant välmeriterat sällskap skulle man kanske förvänta sig sammansatta svar, visserligen vinklade utifrån vid tillfället gällande enskilda utgångspunkter, men likafullt komplexa och tänkvärda. Jag var även förberedd på att få motfrågor istället för svar; jag arbetar dagligen med att rättfärdiga det jag gör, såväl för mig själv som för människor i min omvärld, och försöker alltid vara redo för sådana frågor. Ni kan ju bara gissa hur förvånad jag blev när frågorna bara skämtades bort och samtalsämnet snabbt ändrades till något annat. Kanske var det timingen som var dålig? Jag avslutar med ett utdrag ur mina anteckningar från hemresan:

Flera läger: det gäller alltjämt att det finns åtminstone två klart särskiljbara läger, där de ena helt lämnat innehållsbiten bakom sig och de andra fortfarande är angelägna om att behålla den kopplingen. […] När jag framhöll att jag fortfarande tror att folk vill läsa texterna och vår uppgift är att hjälpa dem göra det fick jag också ett undflyende svar. [En person] sa ‘I was raised within the system’, och ansåg sig därför inte behöva övertygas om varför man bör studera antiken; men vad göra med alla som växer upp utanför systemet?

Man kan också fråga sig vart folk vill komma med sina samarbetsprojekt; jag får intryck av att de främst har som mål att driva den allmänna lingvistiken framåt, medan grekiskan endast bidrar med arbetsmaterial. Lingvisterna verkar kort sagt inte intresserade av att lära sig grekiska, medan grecisterna i sin tur både kan och vill lära sig mer lingvistik; jag tycker själv att båda har mycket att lära av varandra. Visst är ‘grekiska’ ett relativt abstrakt system, men ‘lingvistik’ är i så fall ännu mer abstrakt, och grekiskan kan fortfarande göra anspråk på att vara ett komplett system — i sig ett exempel på vad som är möjligt att göra inom ett system, medan lingvistiken mer siktar på att fastställa vad som överhuvudtaget är möjligt. Så många specialiserar sig så tidigt i Holland och gör imponerande master- och doktorsavhandlingar men slås sedan ut i konkurrensen och överger forskningen helt, även om de var lovande. Samtidigt får jag intrycket att de ser ner på ex. gymnasieläraryrket. Gymnasielektorer hade de aldrig hört talas om. Jag tror inte att en strikt åtskillnad mellan gymnasium och universitet är vare sig bra eller önskvärd.

 

Retorik i P1

Häromdagen råkade jag höra det första programmet i P1:s nya serie ”Retorik”. Programmets gäst var den ”förste retorikprofessorn vid Lunds universitet på 200 år”, Anders Sigrell. Jag höll nog med om det mesta han sade, inte minst gillade jag hans syn på ”triaden” logos, ethos och pathos som olika perspektiv man kan välja att betrakta verkligheten ur. Idén att retoriken handlar om hur våra språkval styr vår verklighetsuppfattning verkar både rimlig och förnuftig. Däremot kunde jag inte låta bli att haja till lite vid några av påståendena om retorikens grekiska bakgrund. Som grekiskans självutnämnde förkämpe kände jag mig nödgad att kommentera några av de saker som sades i programmet.

Retorikprofessorn Anders Sigrell i marmorvitt sällskap. Är det möjligen Perikles som syns närmast kameran?

Oerhört retoriskt inlindat ursäktar sig professorn först av allt och försvarar sin eventuella oförmåga att tala väl i intervjun genom en liknelse med att man inte skulle säga åt en litteraturprofessor att skriva en vacker dikt. Här är jag dock av en annan uppfattning; det är klart att man kan göra det, och kanske även något man borde göra lite oftare. I början av programmet menar han också att Aristoteles bestämning av retoriken som en τέχνη (technê) innebär att det både rör sig om det vetenskapliga studiet av det praktiska utförandet och det praktiska utförandet självt. Läser man artikeln i Sydsvenskan (2008-11-03) i anledning av hans tillträde som professor får man också en helt annan uppfattning.

En sak jag behöver kommentera är att den grekiske retorikern Isokrates kallas för ”den främste retorikläraren under antiken”, liksom påståendet att han ”startade den första retorikskolan”. Det är nämligen ganska svårt att finna goda grunder för båda påståenden. Det står klart att Isokrates lära bland annat bestod i att studenterna skulle förhålla sig kritiskt till hans egen undervisning (vilket känns otroligt progressivt om man exempelvis jämför med Platons dogmatiska skola), och eftersom denna undervisning främst koncentrerade sig kring just skrift och tal är det möjligt att den går att rubricera som den första retorikskolan. Att han skulle vara den främste retorikläraren verkar däremot vara professorns egen uppfattning; och hur bestämmer man egentligen en lärares framgång? Kunnighet? Mångsidighet? Flexibilitet? Förmåga att lära ut? Studenternas framgångar? Alldeles enkelt är det inte.

Universitetet i Thessaloniki är Greklands största. Mottot ovan ingången till filosofiska fakulteten lyder: ΜΟΥΣΑΙΣ ΧΑΡΙΣΙ ΘΥΕ — "offra till muserna (och) chariterna"

I ett kort reportage från ”den akademiska retorikens ursprungsland” Grekland får vi möta filosofi- och pedagogikprofessorn Demetra Sfendoni-Mentzou, som arbetar vid Aristoteles-universitetet i Thessaloniki. Hon vill helst inte fördjupa sig i Aristoteles retorik — hans främsta insatser är inom andra områden, menar hon — men hon bjuder gärna på sitt favoritcitat av den antike giganten: ”ο άνθρωπος είναι ζώον λογικόν πολιτικόν”. Reporterns översättning, att ”människan är en tänkande varelse” är dock felaktig. Det är här frågan om en version på modern grekiska av det berömda postulatet att människan är en förnuftsbaserad, medborgerlig (det vill säga samhörig med polis, staten) varelse. Det är heller inte något direkt citat, utan snarare en sammanfattning delvis av Aristoteles eget arbete, delvis av hans läromästare Platons. Programledaren ger dock sedan en mer korrekt översättning av Sfendoni-Metzous ord: ”människan är en rationell, politisk varelse”.

Den sista saken jag vill ta upp handlar om etymologin för ordet logos, som råkar vara ett av grekiskans mest svåröversatta. Professor Sigrell säger att vi ”har […] fått ordet lexikon från logos, via latinets lexem”. Jag antar att han alltså menar att ordet lexikon kommer från latinet, men har ett grekiskt ord till grund. Detta är felaktigt på två sätt: (1) ordet lexikon är bildat på det grekiska ordet lexis, som närmast betyder läsning, och som var det antika ordet för ordbok (använt i plural); det är alltså inte logos utan lexis som ligger till grund för lexikon, även om de två givetvis är besläktade. (2) lexikon är således inte ett latinskt ord. Två olika latinska ord som använts för ”ordbok” är istället dictionarium och vocabularium.

 

I love språk – TV-debut på söndag

I maj var jag med och spelade in ett program i UR:s I love språk, en programserie som har gymnasielärare som tänkt målgrupp, men som också kan vara nog så intressant för andra mer allmänt språkintresserade. Programmet skulle så klart handla om grekiska (vad annars?!), och vid min sida hade jag Sofia Sofroniadou, frilansjournalist med kopplingar till det moderna Grekland. Vi två skulle representera olika sidor av ”grekiska”, antar jag. Att det var första gången jag var med i TV hade jag inte riktigt haft tid att oroa mig för — det var mycket på gång just då, kan man säga — jag såg det istället som en chans att göra litet reklam för ämnet.

Programmet leddes nu av Daniel Persson Mora, som tidigare framför allt jobbat som radioproducent, och som alltså även han var en sorts TV-debutant. Studion hade också ändrat utseende sen förra säsongen, och gick nu i svart och grönt.

Jag kunde givetvis inte låta bli att dröja mig kvar en liten stund efter programmet och prova programledarstolen.

Trots att det var första gången jag medverkade i TV kändes det inte så nervöst som man kanske kunde vänta sig. Å andra sidan gick allting så fort; inspelningen var över innan jag visste ordet av. Under tiden satt dessutom mina elever (på Södra Latin) och skrev prov, så jag var också angelägen att komma tillbaka till dem när jag var färdig. Samtalet styrdes i viss mån av programledaren, och vi hade inte i förväg fått några särskilda riktlinjer om vad vi skulle prata om, förutom Grekland och grekiska, förstås. Jag minns att jag hade hur mycket som helst att säga, och kände att jag ibland fick hålla tillbaka litet grand för att inte ta för mycket plats; tänk er själva att få chansen att prata i TV om det ni har närmast hjärtat!

Aha, det är så här programledarkort egentligen ser ut... (Ingen vågade förresten äta av godiset på bordet.)

Idag minns jag dock bara brottstycken av vad som faktiskt sades, förutom en sak: samtalet handlade om den eventuella nedläggningen av undervisning om antiken i grundskola och gymnasium, och jag jämförde det med att hemlighålla för sina barn att de har sina far- och morföräldrar i livet. Litet fyndigt, mycket sant. Just nu är jag även i kontakt med programredaktionen om ett fortsatt samarbete av något slag. Känns spännande, minst sagt.

Det halvtimmeslånga programmet sänds på Kunskapskanalen nu på söndag den 7/11 klockan 21. Repriser:  SVT2 den 10/11, Kunskapskanalen igen den 13/11 och SVT2 igen den 14/11. Dessutom kan man se avsnittet (och resten av serien) ända till långt in på nästa år på UR.se/play (men inte innan det sänts i TV).

 

Plutarkhos i nyöversättning

Det första halvåret av 2010 har bjudit på en svensk bokström utan dess like för den som intresserar sig för det antika Greklands litteratur. En av alla dessa böcker är en nyöversättning av (några av) Plutarchos biografier (5 biografier, översättning från grekiskan av Ingemar Lagerström, Norstedts, maj 2010).

Plutarchos i Thomas Norths översättning från 1579. Att Shakespeare hämtade mycket inspiration till sina dramer från Plutarchos biografier är vida känt. Att North i sin tur baserade sin översättning på en fransk förlaga (av Jacques Amyot) är kanske inte lika allmänt bekant.

Som grekiskspråkig författare i Rom under tidig kejsartid är Plutarchos den författare som kanske bäst exemplifierar poängen med att lära sig båda de klassiska språken, nämligen att man då har en bättre chans att förstå sig på den värld verken kommer ifrån. Visst kan man stänga in sig på sitt rum med sin homeriska grekiska och nöja sig med att bara läsa Homeros, men så fort man känner att man vill förstå texterna i ett större sammanhang (och det brukar hända de flesta) inser man behovet av att kunna läsa även andra grekiska språkformer. Med tiden växer nog även känslan att latinet också bör vara en självklar följeslagare för den som är intresserad av grekiska — att alla romare med anspråk på bildning kunde grekiska är ju välbekant. Kopplingarna mellan de två språken är komplexa och djupgående — det är svårt till och med bara att börja försöka förklara den. Att läsa Plutarchos kan dock fungera som en sådan början.

I Göran Häggs förord läser vi: ”Han ville bland annat få sina landsmän att se rikedomen i romarnas historia. Han skrev således på grekiska, men i stor utsträckning även om romerska ämnen — så att många kända latinska repliker faktiskt bara överlevat [sic] på detta sätt, i hans grekiska översättning.” Vi har således Ingemar Lagerström, som mig veterligen tidigare mest översatt från latin (Suetonius 2001, Historia Augusta 2003, Caesar 2007), men även något från grekiska (Arrianos 2003), att tacka för att delar av Plutarchos nu finns i modern svensk översättning (”lysande”, enligt GP).

I förordet omtalas också en tidigare, ”mycket omfattande” översättning av Ivar Harrie och ”ytterligare två översättare” (närmare bestämt Carl Theander och Hugo Bergstedt, från 1947). Just denna översättning råkade finnas på min heminstitution, så det var upplagt för att göra några jämförelser. Att denna tidigare översättning skulle vara ”i princip omöjlig[a] att uppbringa” håller jag däremot inte med om. LIBRIS-katalogen ger 21 träffar över landet, bibliotek.se ger vid handen att den finns i de flesta regioner och på antikvariat.net hittade jag idag inte mindre än 14 exemplar (120-380 kr). Om själva översättningen verkligen är ”föråldrad” kan ni kanske själva avgöra nedan.

Men varför är just Plutarchos särskilt minnesvärd? Stig Strömholm ger svar i en understreckare från 2005: ”Plutarchos jämförande levnadsteckningar är ett av de allra mest inflytelserika litterära verken i Europas moderna historia.” En annan, men inte mindre viktig, anledning är att vi har honom att tacka för några av de kanske mest berömda citaten vi har bevarade från antiken. Inom konsthistorien får man lära sig att det bakom i stort sett varje romersk skulptur vilar ett grekiskt original. När det gäller några av de mest berömda latinska citaten är situationen densamma, även om latinet i dessa fall kanske var originalspråket. Känns det förvirrande? Plutarchos har alltså försett eftervärlden med de tre kanske mest berömda latinska citaten, men i grekisk språkdräkt. Ett citat är signerat Cato den äldre, och två kommer från Julius Caesar. Jag har ordnat dem så att det berömda (latinska) citatet står som rubrik, följt av Lagerströms översättning och sedan det grekiska originalet. Därefter har jag också gett Theanders översättning, för dem som gillar att jämföra.

Marcus Porcius Cato (maior)

Praeterea censeo Karthaginem esse delendam. (Cato den äldre 27.2)
Med ännu större skärpa framförde han sin åsikt genom att alltid avsluta ett yttrande i vilken fråga som helst med orden: ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.”
ἐκεῖνο δ’ ἤδη καὶ βιαιότερον, τὸ περὶ παντὸς οὗ δήποτε πράγματος γνώμην ἀποφαινόμενον προσεπιφωνεῖν οὕτως· ‘δοκεῖ δέ μοι καὶ Καρχηδόνα μὴ εἶναι’
Theander: Ännu mer utmanande var det, när han, efter att under överläggningarna hava sagt sin mening om vilken sak som helst, alltid brukade tillägga orden: ”Dessutom anser jag, att Karthago icke bör få finnas till!”

Alea iacta est. (Julius Caesar 32.8)
Med en kraftansträngning lyckades han så slita sig loss ur sitt grubbel på framtiden, och uttalade så de ord som därefter alla som gett sig in på svåra och våghalsiga företag gjort till sitt valspråk: ”Tärningen är kastad!”
τέλος δὲ μετὰ θυμοῦ τινος ὥσπερ ἀφεὶς ἑαυτὸν ἐκ τοῦ λογισμοῦ πρὸς τὸ μέλλον, καὶ τοῦτο δὴ τὸ κοινὸν τοῖς εἰς τύχας ἐμβαίνουσιν ἀπόρους καὶ τόλμας προοίμιον ὑπειπὼν ‘ἀνερρίφθω κύβος,’
Theander: Med en kraftig viljeansträngning ryckte han sig slutligen lös ur sitt grubbel över framtiden; och efter att hava fällt det bekanta yttrande, som ju sedan alla de, vilka givit sig in på svårbedömda företag med oviss utgång, brukat ha till valspråk: ”Så vare då tärningen kastad!”

Orden finns belagda i ett fragment som tillskrivs Menander. Detta fragment återger två talare, varav den förste råder den andre att inte gifta sig, varpå denne svarar: ”δεδογμένον τὸ πρᾶγμ’· ἀνερρίφθω κύβος”, vilket ungefär betyder ”saken är klar; så må tärningen ha blivit kastad”. Verbformen är något så exotiskt som en passiv perfekt imperativ i tredje person singular, vilket faktiskt inte låter sig översättas till svenska på något sätt som inte låter konstigt eller dumt. Så mycket enklare då att ta bort det imperativiska (som i tredje person oftast låter sig bäst översättas med konjunktiv på svenska, jfr leve konungen).

Veni, vidi, vici. (Caesar 50.3-4)
När Caesar skrev till en av sina vänner vid namn Matius hemma i Rom för att meddela hur plötsligt och snabbt striden var över, gjorde han det med de tre orden ”Kom, såg, segrade.” I latinet har de tre verben samma ändelse, en sak som gör det korthuggna budskapet ännu mer uttrycksfullt.
καὶ τῆς μάχης ταύτης τὴν ὀξύτητα καὶ τὸ τάχος ἀναγγέλλων εἰς Ῥώμην πρός τινα τῶν φίλων Μάτιον ἔγραψε τρεῖς λέξεις· ‘ἦλθον, εἶδον, ἐνίκησα.’ Ῥωμαϊστὶ δ’ αἱ λέξεις, εἰς ὅμοιον ἀπολήγουσαι σχῆμα ῥήματος, οὐκ ἀπίθανον τὴν βραχυλογίαν ἔχουσιν.
Theander: Det var när han meddelade en av sina vänner hemma i Rom, Matius, denna snabba och plötsliga seger som han skrev de tre orden: ”Jag kom, jag såg, jag segrade!” På latin sluta de motsvarande orden på inbördes liknande stavelser, vilket gör det kortfattade i formuleringen ännu mera uttrycksfullt.

Bilden är hämtad från "Dr. Ilya Prokopov's Fake Ancient Coin Reports". Myntet i fråga fanns till salu på ebay i april 2009.

[Uppdatering 29/8: I SvD idag skriver Carina Burman en läsvärd, dock tämligen kritisk understreckare om nyöversättningen.]

 

Avslutningen av Pindarosföljetongen

Förra sommarens hetaste ordväxling, med utgångspunkt i Björkesons översättning av Pindaros (Olympiska och pythiska oden), har fortfarande efterdyningar. Jag ska i det följande försöka sammanfatta den senaste tidens vändningar.

Originaltexten som större delen av detta inlägg kretsar kring. I Ingvar Björkesons översättning lyder de första två raderna: "Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen? Skuggan av en dröm är människan.". Staffan Fogelmark klargjorde emellertid i sin granskning att Björkesons översättning är grammatiskt omöjlig (eftersom ordet "skugga" står i genitiv kan det inte utgöra predikatsfyllnad) och således fullständigt utesluten. Fogelmark översätter istället: "En skuggas dröm är människan."

Till att börja med har jag dåliga nyheter för alla som uppskattade Fogelmarks granskning — han har dessvärre inte för avsikt att göra en ny av den andra delen (Nemeiska och Isthmiska oden. Fragment). Kanske är det någon annan därute som känner sig manad? Fältet är fritt!

Den 14/5 rapporterade SvD att Ingvar Björkeson tilldelats Samfundet de Nios stora pris på 250000 kronor för sin livsgärning. Motiveringen, hämtad från Samfundets egen sida, lyder: ”för att han har förmedlat stora delar av det klassiska kulturarvet på levande svenska”.

För en tid sedan tipsade fragmentarius om en anmälan/essä om Björkesons nya översättning i Tidningen Kulturen (18/5 2010). Artikelförfattaren, Thomas Sjösvärd, är doktorand i litteraturvetenskap i Uppsala och har en god del grekiska med sig från Stockholm. I de avslutande orden skriver han: ”såväl den beundran som mött Björkesons tolkningar och de invändningar som rests egentligen är två sidor av samma mynt.” Nyligen fick essän också ett genmäle av Fogelmark själv, vilket i sin tur också blivit besvarat av essäförfattaren.

Expressen (9/6 2010) bidrog med en kombinerad recension av Linnérs Solglitter över svarta djup (utgiven i mars 2010) och Björkesons andra Pindarosöversättning. Recensenten, Malte Persson, ställer i ett blogginlägg frågan huruvida Linnér i sin sista bok bemöter Fogelmarks kritik av översättningen av det kritiska (= mest citerade) textstället, Pythia 8.95-6. Svaret är: ”nja, han bemöter delvis kritiken i en fotnot, men på ett sätt som så vitt jag kan bedöma är mer vilseledande än tillfredsställande.” Eftersom det sannolikt är det enda svar vi någonsin kommer att få av ”teamet” Linnér/Björkeson i frågan återger jag den relevanta texten i den omtalade fotnoten (s. 243, n. 82):

[…]
Den närmast följande orden vill Fogelmark tyda som ”En skuggas dröm är människan”. Denna tolkning, framlagd redan 1933 av Ludwig Bieler, i Wiener Studien 51, 1933, s. 143ff., vederlades 1936 i samma tidskrift av R. Jüthner, s. 142 f. Den avvisas också av exempelvis Ilja Leonard Pfeijffer, Three Aiginetan Odes of Pindar, 1999, s. 449, not 56: ”en dröm drömd av en skugga, det vill säga av en död man, saknar mening i sammanhanget”. Se även till exempel Thomas Poiss, Pindar Siegeslieder, 2002, s. 144.

Jag har kollat upp de två artiklarna i Wiener Studien och är inte överens med Linnér om att Bielers översättning skulle blivit vederlagd av Jüthner. Att det är frågan om en subjektiv ”Genetiv” är ställt utom allt tvivel hos båda två, precis som Fogelmark från början gjorde klart i sin granskning. (Det är alltså av syntaktiska skäl omöjligt att översätta ”skugga” som predikatsfyllnad till ”människa”, och genitiven kan inte vara objektiv eftersom det inte finns något verbalbegrepp i ordet ”dröm”.) Saken hos Jüthner handlar istället om hur vi ska förstå orden ‘dröm’ och ‘skugga’. Bieler översätter ”Eines Schattens Traum ist der Mensch”, medan Jüthner istället ger ”[der Mensch ist] ein Traumbild von einem Schatten”, eller ”wie wir sagen würden, ein Schatten von einem Schatten, also ein Nichts.”

"Ilja Leonard Pfeijffer (1968) is a poet, novelist, essayist, critic and polemicist."

Vidare ger nämnde Pfeijffer, i den bearbetade versionen doktorsavhandlingen från 1996, i sin tur (s. 598) den stolpiga och närmast oanvändbara översättningen ”Of shadow a dream is man”, vilken han förklarar med att både ‘dröm’ och ‘skugga’ är vanliga bilder för det ogripbara och undflyende (intangible and evasive). ”‘A dream of a shadow'”, fortsätter han, ”is, so to speak, the superlative of this.” Han avvisar ”Bielers” subjektiva genitiv enbart eftersom denne med skugga förstod en död människa; döden saknar relevans i detta sammanhang, förklarar Pfeijffer, och därför är denna tolkning ”unlikely” (s. 598, n. 230).

Fogelmark, i ett postskriptum till dokumentet ”Rättelser och tillägg” (daterat 8/5 2010), vederlägger också Linnérs invändningar från ovanstående not. Han avvisar korrekt Bieler/Jüthner-”beviset”, försvarar sin översättning (som inte är en ”tolkning”, som Linnér kallade den) samt hänvisar till ”hundratals” olika översättningar alltsedan 1528 som alla översätter genitiven subjektivt, varav de flesta också får antas föregå Bielers diktum från 1933, och till vilka Linnér inte tar någon hänsyn. Fogelmark får här även sista ordet i frågan, i sin avslutande kommentar angående Pfeijffers ståndpunkt:

SL säger också att Pfeijffer avvisat den gängse översättningen under hänvisning till att ”en dröm drömd av en skugga, det vill säga av en död man, saknar mening i sammanhanget”. Även här rör det sig om ett missförstånd från både SL och Pfeijffer. Givetvis handlar det inte om en död människa! Människan är ju inte en död människas dröm! Det är ju alldeles självklart att det handlar om en levande människas skugga: när en levande människa rör sig, följer skuggan med; den lever också, precis som människan som ger den liv.

Som en lite mer tillbakalutad avrundning av denna filologiska långkörare har jag till slut hittat den tidigare omtalade recitationen av Pindaros som ägde rum vid avslutningsceremonin till de olympiska (inte pythiska!) spelen i Los Angeles 1984. Och ni kan ju bara gissa vilket textställe de hade valt…

Recitationen sker vid 2.30-3.05, och lyder sålunda:

Creatures of a day! Man is merely a shadow [of a dr]eam. But when god-given glory comes upon him in victory, a bright light shines upon us, and our life is sweet. When the end comes, the loss of flame brings darkness, but his glory is bright forever. (Översättning: D.C. Young och F.J. Nisetich. Recitation: Richard Basehart. Kursiveringen är min egen.)

Typiskt nog fungerar inte ljudet vid just det omstridda stället, så att det är omöjligt att veta vad som faktiskt hördes vid tillfället. Översättaren Young återger dock texten i boken A brief history of the Olympic Games, där det alltså med all önskvärd tydlighet framgår att de — precis som Björkeson och Linnér — valt att översätta genitiven som predikatsfyllnad. Han förklarar också att den sista meningen inte alls kommer från Pindaros, utan var speciellt tillagd för OS-uppläsningen. Ingenting sägs heller om vart orden ”Vad är någon? Vad ingen?” tog vägen. Att Young i detta sammanhang inte kommenterar själva översättningen är kanske förståeligt, men är det inte ganska märkligt att han inte kommenterar de tillagda raderna närmare? Kanske skulle man sätta bollen i rullning igen och skicka ett brev till Florida?

P.S.
Jag kan bara inte låta bli att även återvända till Hamlet, även denna gång akt II, scen II, vv. 255-60, då orden verkar vara hämtade direkt från Pindaros (kanske är det Shakespeare som ligger bakom den envisa och seglivade ”inverteringen” av Pindaros ord?):

Hamlet
… were it not that I have bad dreams.
Guildenstern
Which dreams indeed are ambition; for the very substance of the ambitious is merely the shadow of a dream.
Hamlet
A dream itself is but a shadow.