Sture Linnér var en portalgestalt för grekiska i Sverige ända fram till sin död 2010. Det var dock att vänta att hans daimon skulle överleva hans fysiska kropp, och genom olika kanaler lever hans gärning vidare; ibland får man även chansen att höra hans röst. Det finns exempelvis en grupp på facebook som informerar om olika evenemang som på något sätt relaterar till Linnér, och därifrån fick jag precis ett tips om en föreställning som skulle sändas i Sveriges Radios P1.

Hammarskjöld och Linnér i Kongo 1960

Med anledning 50-årsdagen av Dag Hammarskjölds död, den 18/9 1961,  sändes förra söndagen ett program där Sture Linnér berättade om sin tid med generalsekreteraren i FN. Vid tiden för kraschen var Linnér undergeneralsekreterare i Kongo och Hammarskjölds närmaste man. I följande episod beskriver Linnér hur han tar chansen att rekommendera ett litterärt verk av särskilt intresse.

En gång när vi låg och flöt på varsin flotte på den lilla insjön som hörde till hans sommarställe, och himlen var blå och där låg jag, lyckligt tom i huvudet och njöt av vattnet och solen och härligheten. Och Dag säger:
— Om du nu skulle tänka dig att du ville rekommendera mig någon bok i världslitteraturen som du tror att jag inte har läst, vad skulle du rekommendera då – alltså inte något ‘small talking’ utan rätt in på väsentligt.
Och jag sa, för en gångs så hade jag svar till reds, och jag sa:
— Aischylos drama Perserna.
Och så,
— Hurså, sa han, det känner jag inte till, berätta.
Och så berättade jag om hur denne Aischylos på 400-talet före Kristus skrev det kanske äldsta drama vi överhuvudtaget har bevarat i dess helhet, om kriget mellan grekerna och perserna, slaget vid Salamis och allt det där. Då hade Aischylos själv deltagit i striden just vid Salamis, till exempel, och sett en bror klubbas ihjäl där. Men när han uppför sitt stycke åtta år efter striden, när han uppför det på Akropolis sluttning, på den gamla Dionysosteatern, så sker det i ett drama som inte andas ett ord av högmod över det fantastiska som hade inträffat, nämligen att en handfull greker ändå hade lyckats slå tillbaka världens främsta stormakt, utan vad han vill få fram i pjäsen — och då får du tänka på att bland åhörarna satt alltså överlevande från slaget vid Salamis, och om de tittade bakom sig så såg de spåren efter hur perserna hade skövlat och bränt uppe på höjden, såg de framför sig så skymtade de i fjärran Salamis — vad han finner angeläget att föra fram, det är: låt oss inte förhäva oss, vi är alla människor, lekbollar i högre krafters makt. Låt oss sörja med perserna över alla de söner de har förlorat i kriget och låt oss betänka att det kan bli vår död imorgon. Och detta, sa jag, är väl en text för en generalsekreterare i Förenta Nationerna. Han blev eld och lågor och höll på att trilla av flotten av förtjusning. Jag glömmer aldrig aldrig hur uppspelt han blev, faktiskt, och sa det:
Du måste skaffa mig texten, jag måste få läsa den, i översättning. Jag sa:
— Jag har den. Jag har den alltid i kavajfickan när jag reser, liksom du har dina mystiker i din kavajficka när du reser, så att den finns uppe i stugan. Du kan läsa den när du vill. Så efter det lugnande beskedet så fortsatte vi att bada.

Tommy Körberg i rollen som Xerxes, jämte Kerstin Meyer i rollen som Drottningen, Dareios änka, Xerxes moder.

Det verkar klart att Hammarskjöld sedan läste stycket, och Radioteatern ville inte heller vara sämre, utan bestämde sig för att sända en föreställning i repris en vecka efter programmet, det vill säga igår. Lyckligtvis finns idag möjligheten att lyssna på pjäsen lite när man vill, eftersom det finns på SR:s webbsida. Föreställningen är från 1981, och bland andra medverkar en ung Tommy Körberg i rollen som Xerxes, persernas olycksamma storkonung. Jag blev särskilt imponerad av Gunnar Valkares suggestiva slagverkskompositioner — en mycket effektiv inramning till denna sorgliga historia, denna ur-tragedi, om man så vill.