poesi


Sappho

Den vanligaste och sannolikt äldsta illustrationen av Sapfo, tillsammans med Alkaios. Bilden är en bearbetning av en rödfigurig kalathos av den så kallade Brygosmålaren, från omkring 470 f.Kr., det vill säga hundra år efter Sapfos död. Krukan återfinns på Staatliche Antikensammlung i München.

Tänk er en författare som levde för mer än 2500 år sedan, och som redan knappt tvåhundra år efter sin död räknades bland sin kulturs främsta diktare. Tänk er därefter att författarens verk till största del har gått förlorat, och att de fåtaliga rester som finns att tillgå huvudsakligen är bevarade som citat hos andra författare. Tänk er till sist att det plötsligt och oväntat presenteras nytt material av denna författare, som därtill verkar komma ur en egen diktsamling. Nu börjar ni nog förstå vilken ärkesensation det är att nya diktfragment av Sapfo, en av världens mest berömda poeter, visas upp. Sapfo hyllades redan av Platon som den tionde musan och hennes dikter har lästs och påverkat människor ända sedan antiken in i vår tid. Så sent som i våras kom den senaste översättningen till svenska av hennes dikter, den gången i en samlingsvolym med diktarkollegan Alkaios.

I sammanhanget är det visserligen inte så lång tid sedan samma sak senast inträffade, närmare bestämt var det under 2004 som nytt material av Sapfo senast blev utgivet. De nya fragmenten tvingade den gången filologer att ompröva tidigare beslut, inte minst när det gällde uppdelningen av det fram till dess kända materialet; vilka textrader hör egentligen till vilken dikt? För min egen del var det särskilt spännande att undervisa om Sapfo under tiden som följde, inte minst då alla artiklar som följde på fyndet så att säga ingöt ny energi i ämnet, så att den ”dammighet” som annars kan prägla ämnet var som bortblåst, åtminstone för en tid. Den nätburna tidskriften Classics@ har samlat en stor mängd artiklar om den förra omgången fragment på denna sida.

obbink

Papyrologen Obbink ansvarar för det pågående projektet ”Reception of Greek Literature 300 BC-AD 800: Traditions of the Fragment”. Bilden länkar som vanligt.

I samma tidskrift var det en viss Dirk Obbink som ansvarade för editionen av textfragmenten, och det är samme man som nu är aktuell med en edition av det nyfunna materialet. Obbink har nu i förväg lagt ut ett utkast till en artikel [direktlänk till pdf-filen]. Artikeln är tänkt att publiceras i nummer 189 av ZPE, en tidskrift som tidigare figurerat på denna sida i samband med historien om Lesis [del 1, del 2]. De nya diktfragmenten är enligt uppgift skrivna på ett papyrusark från omkring 100 e.Kr. och tillhör en anonym privat samlare; de härrör alltså inte från någon bibliotekssamling, vilket annars brukar vara fallet.

Vad står det då i dikterna? Jag har själv inte möjlighet att producera en läsvärd och genomtänkt översättning, men under den senaste veckan har preliminära översättningar presenterats på italienska (Franco Ferrari) och tyska (Dirk Uwe Hansen). Idag har nyheten också nått ända till Sverige; Eric Cullhed, nydisputerad grecist i Uppsala, skriver initierat om det längre fragmentets innehåll i dagens DN, och erbjuder även han en översättning av detsamma, denna gång till svenska. För alla som är intresserade av grekisk lyrik i allmänhet och Sapfos lyrik i synnerhet finns det alltså förmodligen en hel del att se fram emot den närmaste tiden. Och visst är det fler än jag som hoppas att även Jesper Svenbro ska ge sig i kast med Sapfo på nytt?

Har du, som jag, endast en kort stund över då och då? Längtar du likväl efter kärlekspoesi som riktigt ruskar om en, och som dessutom gör anspråk på tidlös giltighet? Den alldeles nyutgivna översättningen av Sapfo och Alkaios korthuggna diktning är i så fall mitt bästa tips inför din eventuella påskledighet.

Boken är utgiven på ellerströms förlag, och har den fina lilla detaljen att boken är osprättad.

Boken är utgiven på ellerströms förlag, och ståtar med den fina lilla detaljen att den levereras osprättad.

Under rubriken Eros skakar mig har Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson samlat ett antal översättningar av de två lesbiska poeternas diktverk, översättningar vilka har tillkommit under ”mycket lång tid”. Svenbro har intresserat sig för Sapfos diktning åtminstone sedan 60-talet, och det är hans översättning av fragment 1 från BLM (1981:6) som återfinns här.

Till skillnad från Lars-Håkan Svenssons tidigare samarbeten med Jan Stolpe, då de gemensamt står som översättare av olika grekiska tragedier, är det här fråga om enskilda översättningsgärningar — Svenbro och Svensson har alltså arbetat var för sig. Det som får volymen att sticka ut är dock att översättarna, i vissa fall, har valt att publicera varsin översättning av samma dikt, istället för att välja ut ”den bättre”. I inledningen försvarar Lars-Håkan Svensson tilltaget med att en översättning inte är ”identisk med originalet utan bara en version av det, en appropriation, om man så vill, präglad av översättarens föreställning om källtextens karaktär och intentioner. Därför kan en översättning aldrig kallas slutgiltig — även om lyckade översättningar ibland lovprisas med just den motiveringen.”

De sista två raderna av Alkaios fragment 357, som ger en bild av alla vapen och rustningar som pryder en stor sal, lyder så här i de respektive översättarnas versioner:

τῶν οὐκ ἔστι λάθεσθ’ ἐπεὶ δὴ †πρώτισθ’ ὑπὸ† ἔργον ἔσταμεν
τόδε. (Lobel & Page)

Detta tänker vi ständigt på
från den stund vi gick in i detta företag. (LHS)

Detta måste vi minnas klart,
när vårt krigiska värv skall föras till sitt slut. (JS)

Det är till att börja med svårförståeligt att båda översätter det plurala τῶν med ”detta”, ett ord jag antar syftar just på alla krigiska saker som nyss räknats upp. I kommentardelen påpekar vidare Lars-Håkan Svensson att flera av vapnen i dikten var urmodiga redan på Alkaios tid eller användes av icke-greker. Att som Page anta att poeten nödvändigtvis beskriver sin egen fysiska omvärld är kanske inte den självklara tolkningen för mig. Jag håller det snarare för sannolikt att poeten istället beskriver en metaforisk sal, den värld han diktar i, fullbemängd med blanka och bländande föremål ur tidigare diktares stolta tradition — det är i de här sammanhangen sällan långsökt att blicka mot Homeros; redan Sapfo och Alkaios upplevde nog ibland att de stod i skuggan av denne gigant. Vad diktaren avser är därför kanske snarare att beskriva hur bunden, rentav instängd, han är av den episka traditionen; rummet är liksom fullt av vapen. I ljuset av min tolkning blir därför Svenbros översättning missvisande, då den framstår som en uppmaning snarare än ett påstående. En bättre ordalydelse, enligt mig, kunde vara ”det är inte möjligt att bortse ifrån dessa”. Sen återstår det bara att göra texten ”metriskt trogen”…

Sir Lawrence Alma-Tademas 'Sappho and Alcaeus' ger en i många avseenden gåtfull bild av de två poeterna. Detta var också den bild som Simon Goldhill uppehöll sig mest vid under en föreläsning han höll nyligen i Stockholm.

Sir Lawrence Alma-Tademas ‘Sappho and Alcaeus’ framställer en i många avseenden gåtfull bild av de två poeterna. Detta var också den bild som Simon Goldhill uppehöll sig mest vid under en föreläsning han höll nyligen i Stockholm.

Det är mycket med Iliaden och Odysséen just nu.

För att markera det dubbla ursprunget kompletteras Lagerlöfs porträtt på bokens omslag med en traditionell homerosavbildning.

Till att börja med har Jan Stolpes önskan från 2010 nu blivit hörsammad och Lagerlöfs Homeros föreligger nu nyutgivna i Svenska Akademiens serie ”Svenska Klassiker” — vilket i sig är något ganska anmärkningsvärt, eftersom samtliga tidigare utgivningar i denna serie varit original på svenska och inte översättningar till svenska. Seriens idé är att hålla ”våra klassiska författare” tillgängliga för att därmed utgöra en ”viktig förutsättning för fortlevnaden av vårt litterära och språkliga arv och därmed vår kulturella identitet.” Med lika stora ord försvaras detta tilltag i två förord, dels ett kortare av Akademiens ständige sekreterare Peter Englund (som för övrig också skriver på en blogue då och då) och dels ett längre av ledamot Jesper Svenbro, som ju är ”poet och litteraturforskare med antik grekiska som specialitet”. Textredigeringen, efterskrift, kommentarer och ordförklaringar står Jan Stolpe för.

Ikväll högtidlighålls denna nyutgivning av Lagerlöfs båda översättningar med ett evenemang på — som alltid — Medelhavsmuseet i Stockholm. Klockan 18:00 presenteras verken av såväl Stolpe som Svenbro, och böckernas finns att köpa till ”specialpris” — som eventuellt väger upp entréavgiften på 80 kronor.

Svenska Dagbladet hänger också med på homeroståget genom att publicera en understreckare om antikbruk, närmare bestämt om två omtolkningar av Homeros verk, signerad Annie Burman, presenterad som ”klassicist” från King’s College i Cambridge. Det rör sig om Christopher Logues War Music från 1981–91 och Madeleine Millers The Song of Achilles från 2011. Den senare är så modern att den även har en egen trailer.

Leif Andrée medverkade senast i SVT-produktionen ‘Äkta människor’ och ses under hösten även som Porthos i ”De tre musketörerna” på Stockholms stadsteater.

teater Galeasen har man ytterligare ett par veckor chansen att uppleva Christina Ouzounidis Agamemnons förbannelse, som fått en hel del positiv respons i tidningarna och som förlängts på grund av ett stort publiktryck. Som vanligt (vågar man nästan säga) utgår Ouzounidis från mytkretsen kring Atreusätten, närmare bestämt kung Agamemnon och dennes familj. Senast var det Klytaimnestra som hade ordet (i Vit, rik, fri); denna gång är det mannens tur att få tala fritt. Sista föreställningen äger rum den 2 december.

En annan nyhet med anknytning till Homeros är att Johannes Anyuru idag tilldelas SvD:s litteraturpris (som till skillnad från historie- och teaterprisen saknar namn hämtade från muserna). Anyurus debut Det är bara gudarna som är nya, som berörs flyktigt i intervjun i dagens tidning, var ju en samling dikter som presenterade en sällsam blandning av de homeriska sångerna och svenska förortsmiljöer:

Vreden, gudinna, besjung
som brann i min nigger Akilles,
många avslagna knivblad
nedstuckna i brevinkasten
många spottloskor blandade med blod,
orden är hjälmar
som klyvs
till bronsskålar och fylls,

våra fäders tårar. (Svart neon, ur Det är bara gudarna som är nya, 2003)

Johannes Anyuru vid gårdagens utdelningsceremoni vid evenemanget ‘Bokens dag’.

Avslutningsvis slumpar det sig så att min gymnasieklass i grekiska, som jag för övrigt givit namnet Atropos, till idag har i uppgift att gruppvis presentera fem olika aspekter av Homeros, något jag naturligtvis ser mycket fram emot — vilket bättre sätt att avsluta en arbetsdag kan ni komma på?

Paris dom: Redogör för historien som föregår Iliaden! Vad hände egentligen innan grekerna drog ut i strid mot trojanerna? [Peleus och Thetis bröllop, Skönhetstävlingen, Sköna Helena, Menelaos, Agamemnon]
Iliaden: Återge huvuddragen i detta verk! Vad handlar det om? Vilken roll spelar gudarna? [Akilles, Hektor, Agamemnon, Priamos, Patroklos]
Odysséen: Återge huvuddragen i detta verk! Vad handlar det om? Vilka övernaturliga inslag förekommer? [Odysseus, Cyklopen, Poseidon, Kirke, Kalypso, Penelope]
Homeros stil: Vad är utmärkande för Homeros stil? [Hexameter, stående epitet, liknelser, de agerandes egna berättelser]
Den homeriska frågan: Vem var Homeros? Varifrån kom han? Har han över huvud taget funnits? Hur gamla är texterna – när skrevs de ned första gången? [rapsod, redaktör, Friedrich August Wolf, analytiker och unitarier, Milman Parry]

De olympiska spelen i London är de trettionde sedan nystarten i Athen 1896. Det är tredje gången London står värd; första gången var 1908 och därefter 1948, efter ett tolvårigt uppehåll orsakat av världskriget.

Nu när det är drygt två veckor kvar till de olympiska spelen i London har det vid flera tillfällen hörts kritiska röster om hur kostsamt spektaklet kommer att bli, och notan verkar bli kännbar för britterna. I SvD (27/6) kunde man läsa att spelen kan komma att kosta 260 miljarder kronor, närmare tio gånger vad som angavs i den ursprungliga budgeten från 2005, och det verkar alltså klart att det är ”skattebetalarna” som ska stå för detta. Bland de negativa reaktioner som hörts vill jag lyfta fram en av särskilt intresse.

Pembroke College, Oxford.

På epost-listan Classicists, som ursprungligen var en intern brittisk informationskanal med fokus på den grekisk-romerska antiken, men som nu blivit ett internationellt forum för evenemangstips, jobberbjudanden och kallelser till konferenser med mera, kunde man i förra veckan ta del av två stycken pinfärsk poesi på antik grekiska. Författaren till den första dikten, Colin Leach, är fellow vid Pembroke College i Oxford och kanske mest känd för sin översättning av Euripides Helena (tillsammans med James Michie). Med ämnesraden ”Anti-Olympic ode” och utan vidare kommentarer i själva meddelandedelen sändes Leachs dikt ut i fredags (6/7) klockan 13.12, dock med Peter Jones mailadress som avsändare; kanske är det så att Leach själv inte använder epost, måhända på grund av hög ålder — hans grundstudier ägde rum på 50-talet och han bör således vara omkring 80 år.

Londons grekiskälskande borgmästare Boris Johnson. Bilden länkar till en artikel om dennes poetiska avsikter med London-OS, där också d’Angours Athen-ode finns i engelsk översättning.

Samma natt, nio minuter över tolv den 7/7, kom det ett diktsvar skrivet av Armand d’Angour, som också är verksam i Oxford, närmare bestämt vid Jesus College. Att just d’Angour skulle rycka ut till olympiadens försvar var inte så överraskande, då denne låg bakom det Pindaros-inspirerade ode som framfördes vid OS i Athen 2004, och som så sent som för två år sedan på uppdrag av Londons borgmästare skrev ytterligare ett grekiskt ode till olympiadens ära. Den sistnämnda diktens ordalydelse är ännu hemlig och kommer att framföras både på grekiska och engelska av borgmästaren själv — som även han studerade classics i Oxford — vid ett välkomstevenemang på Kungliga operan i London den 23/7, det vill säga inte vid själva invigningen, som äger rum den 27/7.

Båda dikter är skrivna som elegiskt distikon, det vill säga med omväxlande rader på hexameter och pentameter. Jag har bifogat en i princip metrisk översättning av Leachs dikt, men låter mig nöja med d’Angours egen rimmade översättning till engelska, vilken han bifogade som ett PS i ett mail 17 minuter senare.

Anti-Olympic ode (Colin Leach)

πάντες ᾿Ολυμπιακοῖσι διηνεκὲς ἄνδρες ἀγῶσι
τέρπονται, δαπάνης δ’ οὔ τις ἔχει μελέτην.
τοῖσι δ’ ἀγαλλομένοισι τανῦν μένει ὕστερον Ἄτη —
τὸ χρέος, ἡ πενία, χἢ πόλις οὐλομένη.

Åt de olympiska spelen gläder sig oupphörligt
alla, men ingen dock tar ansvar för kostnaderna.
Och för dem som nu svassar omkring väntar senare Ate  —
Skulder och armod därtill, liksom en ödelagd stad.
[Ate är ”den gudinna som enligt grekisk tro fick människorna att i blind förhävelse ådra sig skuld genom onda handlingar” (NE.se). Ett särskilt tack till Thomas Sjösvärd som hjälpte mig att få till sista raden.]

Re: Anti-Olympic ode (Armand d’Angour)

ἀλλ᾽ ἐν Πιερίδων εὖ νικήσασιν ἀγῶνι
ἔσσεται οὐ κέρδος γ᾽ ἄφθονον ἀλλὰ κλέος

But those who triumph in the Muses’ game
Will win not money, but unstinting fame!

Boken är utgiven av CKM förlag, vilket enligt webbsidan är >>ett bokförlag med allmänutgivning. En blandning av nyskriven svensk fack- och skönlitteratur samt översatta utländska klassiker.<<

Knappt hade röken hunnit lägga sig efter tumultet kring den förra översättningen av den antike körlyrikern Pindaros förrän nyheten om ännu en översättning nådde mig. Nu har jag äntligen tagit del av materialet och haft tillfälle att skriva några rader om det.

Upphovsmannen Göran Svärd (GS) är en doldis som inte får någon närmare presentation i boken. Informationen på förlagets webbsida anger att han är född 1958 i Linköping och numera bosatt i Stockholm. Han håller för närvarande på med en översättning av Horatius oden 1-4, med planerad utgivning under 2012. Han har även tidigare gett ut en diktsamling, ‘Förbidan‘, på eget förlag.

En av de två nymodigheterna GS gjort är att Pindaros för första gången på svenska översatts metriskt, det vill säga att versmåttet i svenskan i möjligaste mån följer det grekiska originalets. Baksidestexten (‘blurben’ på ren svengelska) gör gällande att versmåtten ”har visat sig kunna anpassas på ett sådan sätt att de väl kan förenas med svensk språkrytm och verskänsla.” Valet att följa den antika metern förklaras på följande sätt:

”Man brukar inte översätta Pindaros metriskt, förmodligen för att man tycker att det inte går. Jag menar att det visst går och är meningsfullt.” Och vidare: ”Man kan förstås invända att grekisk (och latinsk) vers över huvud taget inte går att översätta metriskt eftersom den bygger på kvantitet (stavelsernas tidslängd) och inte som i moderna språk på accent. Det är ändå sedan lång tid etablerat att överföra hexameter och andra mer regelbundna antika versformer till nutida accentvers så varför inte lika gärna med Pindaros versmått. Jag lämnar därför den diskussionen därhän.” (s. 20)

Det verkar som att GS menar att versmåttet i sig rymmer en viktig del av den pindariska essensen; för egen del har jag börjat tvivla på att även versmått nödvändigtvis måste följa med i översättningar. Det bör rimligen vara upp till varje översättare att välja ett lämpligt medium att förmedla verket med.

Den andra nymodigheten i översättningen är dikternas ordning. Traditionellt brukar Pindaros diktning delas in i olika grupper baserade på genretillhörighet. Den inbördes ordningen i respektive grupp av epinikierna, segerodena, är först baserad på geografiska grunder efter de fyra panhellenska spelen, därefter grenvis efter respektive grens status. Upphovsmännen till denna indelning är filologerna i Alexandria, och den gjordes alltså för omkring  2100 år sedan. GS har valt att  gå sin egen väg och presenterar istället en tentativ kronologisk ordning av dikterna, utan hänsyn till vare sig genre, geografi eller idrottsgren; epinikierna blandas med paeaner, dityramber och fragment av olika slag. Ingenstans berörs emellertid vad vi har att vinna på denna nyordning. Är det utvecklingen i författarskapet som ska belysas? Ett annat frågetecken läsaren lämnas med är varför just dessa dikter är valda — det är nämligen frågan om ett urval av Pindaros diktning, inte en komplett översättning. [Följande dikter saknas: Ol. 3-6, 8-10, 13; Py. 4-7, 9-12, Ne. 1-4, 8-11, Is. 1-2, 4-6, 8, totalt alltså 30 epinikier.]

Kartotekskortet från Göteborgs UB till Boeckhs, Dissens och Schneidewins utgåva från 1843-47: Carmina quae supersunt cum deperditorum fragmentis selectis.

GS har i sina inledande presentationer till de olika dikterna en till största del saklig, men ibland litet personlig stil. På ett ställe har exempelvis översättaren kryddat sitt fynd med ett utrop: ”På ett sätt är detta stycke [Dithyramb II] unikt. Ingen annanstans i litteraturen skildras att gudarna utför kultriter till en av dem själva!” (s. 192) Det bör även nämnas att det ingenstans, vare sig i inledningar eller kommentarer, finns någon diskussion om textkritiska eller andra översättningsrelaterade problem. Istället ges i princip endast mytologiska och historiska faktabakgrunder till dikterna och deras innehåll. Staffan Fogelmark gjorde i sin ‘seriösa granskning‘ från 2009 en mängd värdefulla observationer som varje framtida översättare av Pindaros skulle ha mycket glädje av. Detta verkar GS emellertid inte ha gjort, vilket är beklagligt (medan SF:s avhandling från 1972 däremot står i litteraturförteckningen). Formellt har framställningen i övrigt några tillkortakommanden av betydelse. I inledningen hänvisar GS till en rad olika arbeten, såsom Boeckhs edition med kommentar, Boeckhs kompanjon Dissen (felaktigt benämnd ‘lärjunge’) liksom dennes efterföljare (Schneidewin m.fl.), utan att ange referenser till någon av dessa i litteraturförteckningen. Jag saknar också referenser till Rutherfords bok om paeanerna. Vad som är direkt provocerande för en klassisk filolog är att det inte redovisas vilken edition som har använts som grundlag till översättningen. Detta inte bara försvårar granskningen, det omöjliggör en rättvis bedömning av arbetet.

Jag ska återge samma exempel som jag angav i samband med Björkesons första översättning (2008). Allra först återger jag dock första strofen av Olympia I från båda översättare. Jag kunde inte låta bli att även göra ett ytterligare nedslag bland de övriga dikterna. (Texten hämtar jag, som vanligt, från TLG. I det här fallet är det Snell/Maehlers Teubnerutgåva från 1971.)

Olympia 1.1-11
Ἄριστον μὲν ὕδωρ, ὁ δὲ χρυσὸς αἰθόμενον πῦρ
ἅτε διαπρέπει νυκτὶ μεγάνορος ἔξοχα πλούτου·
εἰ δ’ ἄεθλα γαρύεν
ἔλδεαι, φίλον ἦτορ,
μηκέτ’ ἀελίου σκόπει (5)
ἄλλο θαλπνότερον ἐν ἁμέρᾳ φαεν-
νὸν ἄστρον ἐρήμας δι’ αἰθέρος, (6)
μηδ’ Ὀλυμπίας ἀγῶνα φέρτερον αὐδάσομεν·
ὅθεν ὁ πολύφατος ὕμνος ἀμφιβάλλεται
σοφῶν μητίεσσι, κελαδεῖν
Κρόνου παῖδ’ ἐς ἀφνεὰν ἱκομένους (10)
μάκαιραν Ἱέρωνος ἑστίαν,

Svärd:
Förnämst vattnet – och guldet, likt är den flammande elden,
när det i natten framblänker, bland furstliga skatter det främsta.
Men, mitt hjärta, önskar du
tävlingskamper besjunga,
sök ej på den ödsliga (5)
himlen mer het stjärna finna, än den enda solen som upplyser dagen, ty
inte finnes större än Olympias spel, varifrån
den hymn med stämmor många går, som svävar kring
de konstklokes tankar att till lov
för Zeus sjunga, sedan framkommit de har (10)
till Hierons så välsignat rika härd.

Björkeson:
Vattnet är främst, och glimmande
som eld i natten
skiner guldet klarast
bland stormannens skatter,
men längtar du, mitt hjärta
att sjunga om tävlingskamper,
spana då inte (5)
i öde rymd efter stjärnor
strålande mer hett än solen
och må ingen lovprisa idrottsspel
mer bländande än Olympias
där den mångstämmiga hymnen föds
som bemäktigar sig skalders sinnen
och brusar, hyllande Zeus, när de kommer (10)
till Hierons lyckliga och gästfria härd,

Grammatiskt verkar GS här ha lyckats ganska bra — han undviker exempelvis att göra om Björkesons misstag (observerat av Fogelmark, s. 70) att koppla samman ‘glimmande/flammande’ med guldet, utan med elden som sig bör. När jag läste dessa två versioner högt för min gymnasiegrupp blev det omedelbart tydligt vilken som hade bäst flyt och lät bäst. Elevernas reaktion gick inte heller att ta miste på; Svärds version upplevdes som ‘konstig’ och ‘svår’. Detta behöver dock inte vara något dåligt; nästa steg kan vara att tonsätta den svenska texten och framföra den med full kör, som det ursprungligen var tänkt. Det är inte långsökt att tänka sig att det skulle kunna bli riktigt bra. Som läsning hemma i länsstolen är dock Björkeson överlägsen. Jan Stolpes ord, även de från Bokmässan 2002, ekar också i huvudet på mig: en välgjord översättning skall kunna läsas högt.

Pindaros ord om vattnets förträfflighet lever kvar i vattenkulter världen över, här i Storbritanniens Bath.

Pythia 2 67-80
γένοι’, οἷος ἐσσὶ μαθών.
Svärd: Så bli den du insett du är.
Björkeson: När du nått insikt, bliv vad du är.

I detta korta exempel verkar Svärd följa Björkesons tolkning av grekiskan när han använder ‘insett’ för μαθών. I Iliaden (6.444) säger Hektor μάθον ἔμμεναι ἐσθλός till Andromache, vilket Björkeson översätter ”Jag har tidigt fått lära att vara djärv”. Denna översättning återger ordets grundbetydelse bättre än varianter av ‘inse’. En översättning närmare originalet skulle således lyda: ”Bli sådan du lärt att du är”. GS lyckas i min mening göra innehållet begripligare än Björkeson och dessutom återger han det på god svenska, vilket ju visat sig vara lättare sagt än gjort. I nästa exempel, ”eldprovet” om man så vill, ser det emellertid värre ut.

Pythia 8.95-97
ἐπάμεροι• τί δέ τις; τί δ’ οὔ τις; σκιᾶς ὄναρ ἄνθρωπος.
Svärd: Vi endagsväsen. Vad är vi? Vad inte? Skugga, dröm är människan.
Björkeson: Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen? Skuggan av en dröm är människan.

Här får det väl antas att många av de som följt Pindarosföljetongen tidigare sätter i halsen; så kan man väl inte göra?! Genitiven σκιᾶς (skuggas) översätts här helt öppet som predikatsfyllnad, asyndetiskt samordnad med ‘dröm’: ‘människan är skugga och dröm’. Så står det faktiskt inte i originalet. Som förmildrande omständighet skriver GS i sin kommentar att ordet ‘endagsväsen’ inte syftar ”så mycket på livets korthet utan mera på livets växlingar från dag till dag”.

Pythia 1.88f.
πολλῶν ταμίας ἐσσί· πολλοὶ μάρτυρες ἀμφοτέροις πιστοί.
Svärd: Över mycket du är herre. Många vittnen skall döma om vad kommer.
Björkeson: Mångas härskare är du, säkra vittnen finns många till det goda och onda du gör.

Man kan vara oense om enskilda ords översättning, särskilt när det gäller ord med ospecificerad referent. Ett sådant ord är πολλῶν, (genitiv plural av πολύς, ‘mången’) som både kan tolkas som ett maskulint och ett neutralt ord. Det ena skulle betyda många (πολλοί), det andra mycket (πολλά). I samband med ordet ταμίας (‘utdelare, skattmästare’), som Homeros använder om Zeus och hos Pindaros oftast betyder ‘ledare’ eller ‘styresman’ verkar dock översättningen med ‘mycket’ litet långsökt. Här har också ordföljden forcerats så hårt att man passerat vad jag anser vara rimligt för att en ‘svensk språkrytm och verskänsla’ ska anses bibehållen. Björkeson fick kritik av Fogelmark för att han i den följande meningen översatte ἀμφοτέροις med ‘till det goda och onda du gör’ — problemet var att Björkeson skrev ut det underförstådda. GS:s översättning missar målet på ett helt annat sätt. Det rör sig kort sagt om en märklig felöversättning: det som står i grekiskan kan inte betyda ‘skall döma om vad kommer’. Även här är svenskan tänjd till bristningsgränsen.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av några frågor kring en översättares legitimitet, frågor som uppstått under läsningen av detta Pindarosurval. Vem ”får lov” att översätta de antika klassikerna till svenska? Är det fritt fram för vem som helst att ta sig an uppgiften, eller borde kanske endast ”legitimerade översättare” tillåtas? I ljuset av den sittande regeringens lärarreform, då endast de med ‘lärarlegitimation’ skall tillåtas undervisa på grundskola och gymnasium från 2015, är en sådan tanke kanske inte alldeles långsökt. Anledningen till att jag tar upp frågan är att Göran Svärd inte blir presenterad någonstans i boken. De enda gångerna författarjaget tittar fram är i den tidigare citerade framställningen om metrik på sidorna 20-23 och någon enstaka gång i inledningstexterna. Vem är Göran Svärd, och med vilken rätt tar han sig an uppgiften? Spelar det någon roll? Till sina Pindarosböcker hade Björkeson Sture Linnér som presentatör, och, som om inte det var nog, sina många tidigare arbeten. Göran Svärd har ingen Sture till sin förfogan, och kanske är det därför det är så tyst med recensioner av hans arbete, vilket är synd. Den relativt stora skara recensenter som tog sig an Björkesons översättningar gjorde det nog snarare på grund av honom än Pindaros själv. Eftersom vi inte har någon bakgrund till översättaren får vi helt enkelt bemöta honom mot bakgrund av vilka vi själva är — i mitt fall i första hand en filolog.

Besökscentret vid Florida Southern College kallas "Child of the Sun", en hänsyftning till arkitektens (Frank Lloyd Wright) vision om hur hans verk skulle te sig: ". . . out of the ground, and into the light, a child of the sun." (Foto: Robin Hill)

Som administratör för denna blogue har jag bland annat möjlighet att se vilka sökord människor har använt för att hitta hit. Bland dessa finner jag ibland roliga eller svårbegripliga uttryck, såsom ”vad betyder en myt?”, ”mars grekisk översättning” eller ”+misogyna in greek drama”. Under förra veckan var det en mycket ihärdig sökare som gång på gång försökte hitta något som hade med ”Pindaros”, ”solens barn” och ”dagen är solens barn” att göra. Först kunde jag inte låta bli att associera till Thomas Di Levas ”Solens gåta”, som ju avslutas med orden ”Vi är solens barn”, men troligare var kanske att orden verkligen fanns att finna hos den antike poeten. I hopp om att glädja denna sökare, och ge oss andra några ord att fundera över, bjuder jag därför på några rader ur det andra olympiska odet — kanske är dessa de rätta? (Olympia 2.30-33):

ἤτοι βροτῶν γε κέκριται
πεῖρας οὔ τι θανάτου,
οὐδ’ ἡσύχιμον ἁμέραν ὁπότε παῖδ’ ἀελίου
ἀτειρεῖ σὺν ἀγαθῷ τελευτάσομεν·
ῥοαὶ δ’ ἄλλοτ’ ἄλλαι
εὐθυμιᾶν τε μέτα καὶ πόνων ἐς ἄνδρας ἔβαν.

Vi människor anar inte
vilka gränser döden har stakat ut
och ej om vi får skiljas från dagen,
solens barn, i frid
och med obefläckad glädje.
Sinnesron och plågan
sköljer i oupphörligt
växlande strömmar över oss.
(övers. Björkeson 2008)

Några dagar efter mitt inlägg om Noréns uppsättning av Orestien fick jag ett mail av Jan Stolpe, en av vår tids mest framstående översättare från grekiskan. Han ville göra mig uppmärksam på att man måste vara särskilt försiktig med Vertigos ”nyutgivning” av de grekiska tragedierna i svensk översättning, då det mycket väl kan vara så att dessa gömmer oegentligheter som man inte bör förbise — om man händelsevis är av uppfattningen att rätt ska vara rätt.

"Gunnar D Hansson är ingen akademisk akademiker, och det monumentala är inte hans format, trots några stora böcker och en näst intill ofattbar arbetsinsats på litteraturens områden."

Det visar sig nämligen att Stolpe nyligen har gått till botten med vad som egentligen har hänt med Erland Lagerlöfs Homerosöversättningar, och han är inte glad över sina fynd: ”Under hela denna undersökning har jag känt en stigande olust.” I artikeln ”Textens irrfärder”, i en festskrift till Gunnar D. Hansson, redovisar han fynden av denna undersökning, vilka jag helt kort ska referera i det följande.

I bakgrunden ligger det faktum att Stolpe själv är oförblommerat förtjust i Lagerlöfs översättningar — han kallar dem ”två storverk i svensk litteratur” och ”klassiker” — och att dessa i sin tur endast kommit mycket få läsare till del. I själva verket är det nämligen i en stor mängd olika bearbetningar (och urval) som de flesta har kommit i kontakt med ”Lagerlöfs” översättningar. Den förste att ge sig på ”originaltexten” var Einar Pontán, som först begränsade sig till att ändra ”några ställen” och ”vissa småord”, medan Stolpe i senare versioner kunde se tydliga spår av en ”normaliserande språkriktighetsomsorg”. Helhetsintrycket är dock att Pontáns revidering inte rubbar verkets grundkaraktär.

De riktiga problemen kommer med Gerhard Bendz ”mycket mer genomgripande och systematisk[a] bearbetning” av Lagerlöfs text. Bendz ”stilistiska ställningstagande”, som redovisades först efter att bearbetningen hade fått stark kritik, ”sätter nu sin prägel på hela verket”, enligt Stolpe, som även menar att Bendz avsikt varit att ”förflytta berättarpositionen tidsmässigt”. Med tiden kommer en rad nya versioner av ”bearbetningen” ut. Till slut, när Bendz passerar vad Stolpe kallar en ”kvalitativ gräns” (av de 331 rader som Odysséens sjätte sång består av hade Bendz tidigare ändrat drygt 150 — nu hade han gjort omkring 100 ändringar därutöver), kokar Stolpe över och blir, som han själv säger, ”rejält upprörd”.

Stolpe ger i sin genomgång många exempel på de ändringar han observerat. Jag ger här ett enda, som Stolpe själv menar ”kanske belyser processen”:

Iliaden 6.458: κρατερὴ δ’ ἐπικείσετ’ ἀνάγκη·
Lagerlöf 1912: men af hårdaste nödtvång
Bendz 1958 och 1959: men nödgad och tvungen
Bendz 1963: men tvånget skall råda

Föremålet för studierna: Erland Lagerlöf (1854-1913)

Nu kanske det är dags att återgå till själva kärnfrågan: vilka ändringar, rättelser och tillägg kan man egentligen tillåta sig att göra till någon annans arbete, samtidigt som man påstår att upphovsmannen fortfarande är densamme som förut? Stolpes svar är kort men kärnfullt: inga alls. Han menar att Lagerlöfs Homerosöversättningar borde återutgivas i sin ursprungliga form, dels för att ge honom upprättelse, dels för att texten är bra som den är. ”Ingrepp av det slag jag har undersökt är meningslösa. […] Det är ingen poäng att göra små ingrepp i dem [Lagerlöfs översättningar]. Att göra stora förstör alltsammans.” Han avslutar sedan sin text med följande ord:

… jag borde ändra mitt testamente och förbjuda alla ingrepp i min egen översättning av Platon. Håller den inte? Är den ålderdomlig? Har den ”friheter i fråga om ordföljd”? Då har jag ett förslag: gör en ny.

Det är således med kraft som Stolpe praktiskt taget avfärdar alla försök att ”bearbeta” äldre översättningar för att tillfredsställa en ny tids läsare. Jag kan inte annat än att hålla med; ibland krävs det en sorts ”startsträcka” för att komma in i ett främmande språkbruk, och det är inte mer än rimligt att detta även gäller en nu hundra år gammal översättning. Till saken hör också att Homeros språk också kräver en liknande startsträcka för studenter i grekiska, eftersom nybörjarundervisning i regel utgår ifrån en mycket senare språkform.

Vad gäller då med översättningarna i ”De grekiska tragedierna”? Utgivarna redovisar öppet att de ”har genomfört en varsam modernisering av texterna”, och därför borde vi kanske även här vänta oss ett resultat liknande det vi sett ovan. Å ena sidan rör det sig sannolikt om ganska stora förändringar kvantitativt sett; å andra sidan är jag lika övertygad om att de inte lagt ned i närheten av de oceaner av tid som Pontán och Bendz gjorde; vi befinner oss i en helt annan era nu, och utgivarna är definitivt inte några filologer av den gamla skolan. Utan anspråk på att urvalet skulle vara representativt för utgåvan som helhet gjorde jag en hastig jämförelse av Zilliacus översättning av Agamemnon (Väktarens introduktion samt Kassandra-passagen) i två versioner, originalutgåvan från 1929 och i Vertigos utgåva (2006). Resultatet? Det fanns inga förändringar överhuvudtaget. I jämförelse med Bendz behandling av Lagerlöf framstår Vertigo förlags behandling som varsam, minst sagt. Vi verkar således inte behöva vara oroliga för att Zilliacus, Collinder, Bæckström och Gullbergs texter ändrats alltför mycket. De stora tillkortakommandena med utgåvan är däremot, förutom det svårläsliga typsnittet, avsaknaden av radnummer (oumbärliga för filologer) samt att inte mindre än fem av Euripides tragedier och en med omdiskuterad upphovsman helt saknas: Herakliderna, Andromakhe, Hekabe, Elektra, Helena samt Rhesus. Kanske är det förlagets avsikt att minimera antalet översättare som ligger bakom denna egenhet? Till dess förtjänster hör däremot bland annat det nytillkomna efterordet (pdf) av Pär Sandin, tämligen nytillträdd ämnesföreträdare för grekiskan vid Universitetet i Bergen, tillika kommentarförfattare till Aischylos De skyddssökande.

PS. Under min läsning av Stolpes artikel slog det mig att jag hämtat denna blogues namn (liksom de flesta andra Homerosöversättningar jag har gett hittills) från en Bendz-utgåva. Dessa har jag någon gång dessutom, felaktigt, hänvisat till såsom ”Lagerlöfs”. I oro över att den ursprungliga ordalydelsen i värsta fall skulle vara en helt annan kollade jag upp den, och det visade sig lyckligtvis att (den väntade) ändringen endast är mycket liten: ”Bland de dödlige växlar ju segern.” Som en hyllning till översättarens arbete har jag därför även ändrat namnet därefter, och fixat till hänvisningarna. Det återstår dock att se om jag väljer Lagerlöfs eller Björkesons översättning framdeles.

Eva Lena Johanssons formgivning av Björkesons översättningar är fortsatt klanderfri.

Jag rös till av förväntan idag när jag fick reda på att ett andra band är på väg av Ingvar Björkesons översättningar av Pindaros. Det var väl egentligen ganska väntat att den ihärdige översättaren inte skulle nöja sig med endast de olympiska och pythiska odena; de nemeiska och isthmiska stod liksom på tur. Dikterna i fråga är alltså så kallade epinikier — segersånger — tillägnade segrarna i de fyra olika antika allgrekiska idrottsspelen. Jag ser också särskilt mycket fram emot det utlovade urvalet av fragment, närmare bestämt hoppas jag finna paianerna och dithyramberna, vilka jag ägnat en hel del tid. Jag handledde exempelvis en uppsats som utöver att ge översättningar av de notoriskt svåröversatta fragmenten även avsåg att bringa reda i deras struktur och funktion, så ämnet ligger mig varmt om hjärtat.

Men det är kanske inte främst boken i sig som framkallar den ovan antydda känslan. De som följer denna blogg kan omöjligen ha missat den flod av ord som min presentation av Staffan Fogelmarks ”seriösa granskning” av översättningen genererade, och jag hymlar inte med att jag hoppas att Fogelmark ska göra en likadan granskning av den nya översättningen. Samtidigt hoppas jag också att Sture Linnér, som även denna gång skrivit förordet, har kommenterat reaktionerna på den förra översättningen. Om Björkeson följer sitt invanda mönster lär vi inte få någon reaktion därifrån.

Vi ser således fram emot den tolfte april, då boken enligt förlaget utkommer.

Uppdatering 25/2

Norstedts förlag ger en variant till omslaget...

...medan cdon.se ger en annan.

Idag fick jag via en kollega veta (som i sin tur läst det i dagens SvD) att Sture Linnér inte bara är aktuell som förordsförfattare om Pindaros, utan att han dessutom har en hel bok på gång om den gamle poeten. ”Solglitter över svarta djup” är planerad att utkomma redan den 29/3, så det är inte någon överdrift att säga att våren på flera sätt kommer att präglas av Pindaros. Till dess kan kanske ett reportage från en resa med Linnér fungera som bakgrundspresentation av denne vår kanske störste svenske grek (DN 2007-05-24):

– Många antikspecialister hade nog lika gärna kunnat skriva om grodor. För mig är antiken en levande realitet, säger han. Den påverkar intensivt mitt sätt att se och vara.

Erebos har också gett namn åt Antarktis största, ännu aktiva vulkan.

Häromdagen råkade jag läsa en välskriven och gripande essä i TLS, som behandlade polarforskaren Franklins förfärliga öde i sin jakt på Nordvästpassagen. Nyfiken som man är på att veta mer, kunde jag inte låta bli att söka efter mer information om de skepp han använde på sin resa, vars namn är uppseendeväckande, minst sagt: HMS Erebus och Terror. På den här tiden hade britterna fortfarande ett synnerligen aktivt förhållande till antiken, i det att mytologins gestalter verkar ha tillhört var (lärd) mans kunnande. Namnet Erebus/Erebos är ju anmärkningsvärt eftersom det har fått sitt glåmiga namn från Ἔρεβος, en son till urguden Chaos (Xάος) och en personifikation av mörker och skugga. Namnet används ofta som en synonym till Hades och Tartaros, olika namn på dödsriket. Skulle du vilja gå ombord på ett skepp med det namnet?

Defence of Fort Henry.
Tune — Anacreon in Heaven

Det visar sig att även Terror vilar på en intressant historia — utöver sitt olycksbådande namn — och därtill har en oväntad koppling till den grekiska världen. Fartyget hade nämligen tidigare tjänstgjort vid den berömda bombningen 1815 av Fort McHenry under ”1812 års krig” mellan Storbritannien och USA, vilket föranledde en ung jurist med poetiska ambitioner att skriva en dikt, inspirerad av det faktum att flaggan fortfarande vajade över fortet trots en natt av intensivt bombardemang. Den unge mannen hette Francis Scott Key, och dikten skulle sedermera komma att användas som USA:s nationalsång. Men det som väckte min uppmärksamhet med sången är nu inte den moderna texten, utan istället melodin poeten ville att den skulle sjungas till. Denna lånades nämligen in från en brittisk sång skriven av en medlem av herrklubben ”The Anacreontic Society” i London, publicerad 1778/1779. Tillkomsten av detta sällskap har förklarats med att Stephanus edition med översättning av Anakreons då nyupptäckta verk (på 1500-talet) blivit så populär, att man bildade en klubb för att sjunga, spela musik och dricka vin till dennes åminnelse. Att Anakreons sånger huvudsakligen uppehöll sig vid så kallad ”gossekärlek”, jämte vin och sång, verkar dock inte ha bekymrat dessa musikaliskt intresserade britter nämnvärt.

Och nu börjar det bli riktigt intressant! Sången i fråga, ”The Anacreontic song” eller ”To Anacreon in heaven”, är i själva verket klubbens ”ledmotiv”, en sorts dryckesvisa sprängfylld av referenser till den grekisk-romerska mytologin. Här följer första och sista versen av denna sång (sjung gärna högt!):

1.
To ANACREON in Heav’n, where he sat in full Glee,
A few Sons of Harmony sent a Petition,
That He their Inspirer and Patron wou’d be;
When this Answer arriv’d from the JOLLY OLD GRECIAN
”Voice, Fiddle, and Flute,
”No longer be mute,
”I’ll lend you my Name and inspire you to boot,
”And, besides, I’ll instruct you like me, to intwine
”The Myrtle of VENUS with BACCHUS’s Vine.

6.
Ye Sons of ANACREON, then, join Hand in Hand;
Preserve Unanimity, Friendship, and Love!
‘Tis your’s to support what’s so happily plann’d;
You’ve the Sanction of Gods, and the FIAT of JOVE.
While thus we agree
Our Toast let it be.
May our Club flourish happy, united and free!
And long may the Sons of ANACREON intwine
The Myrtle of VENUS with BACCHUS’S Vine.

(Alla verser finner ni hos Poem of the Week.)

Inte helt oväntat är den nya, amerikanska texten till melodin kliniskt befriad från mytologiska referenser, och uppehåller sig istället helt och hållet i en nutid präglad av krig och är därmed också renons på allt anakreonteiskt. Särskilt intressant är emellertid det faktum att melodin var så populär, att författaren av texten helt enkelt nöjde sig med att ange dess namn för melodin. Idag väcker kanske inte denne ”jolly old grecian’s” namn samma självklara associationer som i 1700-talets England (eller Sverige, för den delen), och en kort bakgrund om diktaren i fråga är därför på sin plats som avslutning. Ἀνακρέων levde under senare hälften av 500-talet f.Kr. och skrev huvudsakligen så kallad monodisk lyrik, det vill säga att hans diktning var avsedd att framföras av en ensam sångare till ackompanjemang av lyra. Jag kan inte låta bli att citera Nordisk familjebok (1904):

A. ärades högt af hela det grekiska folket. Staden Teos präglade hans bild på sina mynt, och Aten reste hans stod på Akropolis. – A:s rika begåfning, som var omstrålad af furstegunst och under skaldens umgänge med Atens förnämste och mest bildade män utvecklades både mångsidigt och harmoniskt, gjorde honom till en på samtid och eftervärld mäktigt verkande ande. Det glada sällskapslifvet och främst kärlekens och vinets lof utgjorde de förnämsta ämnena för hans sånger. Men endast en mycket ringa del af dem eger vår tid i behåll. Hans poesi är kraftig, ljuf och älsklig, mild och glad, afrundad och omväxlande. Hans språk utmärker sig genom en enkel skönhet och genomskinlig klarhet.

Poeten har även två specifika anknytningar till Sverige; Carl Michael Bellman kallas ibland ”den svenske Anakreon” (även om Kellgren hade ett och annat att säga om den saken), och ett textilmönster av den välbekante Josef Frank för Svenskt Tenn bär också dennes namn. Jag får lov att återkomma med exempel på hans poesi.

Josef Franks textiltryck "Anakreon"

Häromdagen upptäckte jag att Staffan Fogelmark nyligen skrivit en ”kort kommentar” till mitt inlägg från den 5/5. Han verkar ha missförstått mig på flera punkter, och jag har därför valt att ge mitt svar på hans kommentar som ett eget inlägg. I likhet med en ”klassiker” på BMCR skulle titeln på denna ἀπολογία (apologia — ”försvarstal”) kunna vara ”Venanzio on Fogelmark on Venanzio on Fogelmark on Björkeson” — förhoppningsvis ska dock nedanstående göra ytterligare en vända överflödig.

Jag vill ta tillfället i akt att först be om ursäkt om jag har uppfattats som elak. Detta har självfallet aldrig varit meningen — det är något jag aldrig någonsin vill vara, och det har i så fall inträffat endast av misstag eller genom ett missförstånd. Att jag skrev att en reaktion från SF var väntad baserades inte bara på min subjektiva uppfattning om dennes ”idoldyrkan” (ja, jag erkänner att ordvalet är medvetet överdrivet; jag tror dock att de flesta läsare också hängde med på den), utan det baserades också på att SF:s vetenskapliga produktion till stor del verkar bestå av forskning kring Pindaros – inte mindre än fem av de elva arbeten som åberopas på den personliga sidan på GU:s webbplats berör Pindaros, och såvitt jag kan förstå är det inte någon överdrift att kalla SF Sveriges just nu störste pindaroskännare; därför tyckte jag inte heller att det borde vara någon fara att roa sig, om än aldrig så lite, på dennes bekostnad.

Vidare, när det gäller SF:s undervisning har jag verkligen ingenting att invända mot denna — tvärtom! Jag har haft mycket stor, och alldeles frivillig, behållning av den, särskilt den omtalade poesikursen. Kanske var det uttrycket ”gå i spinn” som uppfattades förmedla ett löjets skimmer? Det var i alla fall aldrig meningen. Urvalet ur antologin var verkligen en stor källa till glädje och inspiration; en sak som särskilt dröjer sig kvar är uppmaningen att läsa passagerna i Homeros högt efter att man gått igenom alla ord i dem, liksom för att insupa det ögonblick av obegränsad stolthet man känner när man verkligen kan läsa Homeros och förstår vartenda ord. Inte utan stolthet och glädje återanvänder jag denna och liknande uppmaningar i min egen undervisning. ”Försäljaren” SF gav mig intrycket att Pindaros var den viktigaste och värdefullaste poeten grekiskan ägde; jag har själv svårt att se problemet med att jag uppfattade det så.

Jag kan också intyga att kursens sammansättning verkligen ändrades så som SF beskriver. Det verkar däremot höljt i dunkel vilken relevans det äger om jag känner eller inte känner hans dåtida chef ”ens till namnet”, men eftersom vi båda var närvarande vid institutionsstyrelsens sammanträde den gången SF skulle tillsättas som professor i Göteborg är det nog ändå ganska troligt att jag gör det. Jag minns episoden särskilt väl, eftersom just vi två var tvungna att lämna rummet tillsammans då det formella beslutet skulle tas (själv var jag suppleant och saknade rösträtt i ärendet).

Nog om detta. Frågan har nu kommit att röra sig kring om jag någonsin påstår att SF ”skulle ha fel på varenda punkt [han] tagit upp”, om SF:s kritik kan avfärdas ”på samtliga punkter” och om jag tycker att IB:s översättning saknar fel och brister och ”redan är korrekt”? Nej, nej och åter nej. Vad jag avsåg med att jag ser fram emot IB:s försvar bottnar i att jag tror att IB är högst medveten om att hans översättningar många gånger är bristfälliga, men att han likafullt borde ha någon kommentar till alla beslut han har tagit. Detta skrev jag också som avslutning på inlägget, men det är kanske lika dumt av mig att anta att SF inte heller ”läste ända till slutet”… Jag tycker alltså själv att SF:s invändningar i de allra flesta fallen är riktiga och svårligen kan vederläggas; just därför skulle det vara intressant att få höra IB försvara sina val, inte minst eftersom vissa av dessa i ljuset av SF:s kritik verkar vara ”oförsvarliga” i ordets rätta bemärkelse.

Beträffande om IB:s översättning är prosaisk eller inte står det utom allt tvivel efter SF:s genomgång att så är fallet, åtminstone vid många tillfällen. Däremot är jag inte alla gånger överens med SF:s känsla för vad som kan anses utgöra ett stilbrott; den misstänkta, och faktiska, åldersskillnaden oss emellan är nog tillräckligt stor för att vi ska ha skiftande uppfattningar om många enskilda ord, såväl beträffande stilvärde som valör. (En väns mormor var exempelvis av den bestämda uppfattningen att ordet ganska betydde helt, och kände att det var pinsamt när vänner gick bort.) Nu har jag dessvärre varken IB:s översättning eller SF:s granskning att tillgå (jag är på semester, långt från mina bokhyllor), och får därför kanske återkomma i dylika frågor vid ett senare tillfälle.

För dem som har följt denna blogg en tid är det sannolikt tydligt att jag mer och mer har övergått till ett personligare tilltal, samtidigt som jag har kommit att i högre grad kommentera universitetsvärlden, även om jag hela tiden försökt följa den ursprungliga avsikten att öppna upp grekiskans värld för dem som inte redan är ”frälsta”. Det kommer därför rimligen inte heller som någon överraskning att det är min subjektiva uppfattning som kommer i dagen på dessa rader. Att jag sedan ibland väljer att spetsa till historier och därför återberättar dem ur en viss vinkel bottnar givetvis i att mina texter skall bli lite mer läsvärda, lite mer subjektiva och därmed lite mer intressanta; detta är trots allt en blogg, inte en vetenskaplig publikation. Att bloggmediet inte tål att jämföras med vetenskapliga publikationer torde vara uppenbart för de flesta, och jag betackar mig därför för påpekanden om min eventuella vetenskaplighet i detta forum. Det var faktiskt i avsikt att slippa den här sortens påhopp som jag valde att använda mig av en persona, en sorts mask, eftersom jag skriver både i egenskap av privatperson och professionell (men aldrig bara som det ena eller det andra). Självfallet — även det självklara behöver visst ibland sägas rakt ut — strävar jag efter att vara saklig och korrekt i mitt avhandlingsarbete. Detta gäller i princip även här på bloggen; en sak har jag dock lärt mig av mina bästa lärare, att om man vill bibehålla en hög nivå av intresse och uppmärksamhet kan man ibland behöva tänja lite på sanningen.

Avslutningsvis måste jag avfärda påståendet att jag skulle vara trygg i min anonymitet som både falskt och ogenomtänkt. Det kräver i princip ingen ansträngning för att ta reda på min identitet; det finns ju bara en enda doktorand i grekiska vid Stockholms universitet (och i hela Sverige endast ytterligare en handfull, för den delen). Att SF inte visar större intresse för ”sitt” ämnes fortlevnad kan bara kallas beklagligt.

PS. Om SF hade gjort bara lite research till, så hade han funnit att jag redan för ett år sedan gav hela bakgrundshistorien till bloggens namn som ”sommarläsning”. Förhoppningsvis gläder det en gammal lärares hjärta att höra att jag alla gånger jag själv hållit i motsvarande epik och lyrikkurs sett till att studenterna läst just dessa passager.

Nästa sida »