Som långtida di Leva-fantast har jag ofta haft tillfälle att fundera över det säregna inslaget ”Den grymme Pyrrus” på skivan ”Noll” från 1991 (vilket förresten råkar vara ett av artistens allra bästa album). ”Låten” är hämtad från Gävle Folkteaters uppsättning av Hamlet som di Leva själv spelade titelrollen i; föreställningen kallades Amledo. (I teaterns ”lilla röda” kallar man di Leva för ”Gävles egen rockpoet”, vilket väl stämde dåförtiden. Idag verkar dock den en gång så energiske och intensive ”rockpoeten” ha inträtt i en sorts konstant yoga nidra. Så här helt inom parentes tål det förresten kanske också att nämnas att det var röstcoachen vid Greklands Nationalteater i Aten Mirka Yemendzakis som stod för ensemblens röstskolning.) Översättningen till svenska stod Jan Mark och Peter Oskarsson för:

Den grymme Pyrrus i en korpsvart rustning.
Svart som hans själ han likna’ själva natten
när han låg gömd i den trojanska hästen.
[Det var den grymme Pyrrus.]
Nu är hans fruktansvärda skepnad nersmord
med dödens fasansfulla tecken
& hans rustning lyser nu i purpurrött
av fäders mödrars söners döttrars blod
som stelnat till en skorpa utav hettan.
Från gatorna i stan som står i brand
& obarmhärtigt drar ett mord i ljuset,
i eld & lågor brinnande av hat,
dubbelt så stor som allt som är av blod,
går Pyrrus fram som djävulen och söker
med ögon av glödande kol,
den gamle kungen Priamos…

dilevahamlet.jpg

För en tid sedan gjorde jag slag i saken och skaffade den engelska originaltexten i H. Jenkins utgåva (The Arden Shakespeare), bland annat för att se hurdan översättningen egentligen är. Avsnittet är hämtat ur akt II, scen II, verserna 448-460:

The rugged Pyrrhus, he whose sable arms,
Black as his purpose, did the night resemble
When he lay couched in the ominous horse,
Hath now this dread and black complexion smear’d
With heraldry more dismal. Head to foot
Now is he total gules, horridly trick’d
With blood of fathers, mothers, daughters, sons
Bak’d and impasted with the parching streets,
That lend a tyrranous and a damned light
To their lord’s murder. Roasted in wrath and fire,
And thus o’ersized with coagulate gore,
With eyes like carbuncles, the hellish Pyrrhus
Old grandsire Priam seeks.

Hamlet ger här den nyss anlända skådespelartruppen ett smakprov ur ett ”speech” som han tyckte särskilt mycket om: ”’twas Aeneas’ tale | to Dido – and thereabout of it especially when he | speaks of Priam’s slaughter”. Avsnittet är ett exempel på en så kallad pjäs i pjäsen, i likhet med sagan om Pyramus och Thisbe i En midsommarnattsdröm.
Shakespeare var snarare bekant med de romerska mästarna än de grekiska och hämtade det aktuella stoffet ur Vergilius Aeneiden (huvudsakligen II. 506-58); likafullt är sagostoffet ursprungligen grekiskt och härstammar från den så kallade kykliska epiken, av vilken vi idag i stort sett endast har Iliaden och Odysséen bevarade. Det är idag relativt okontroversiellt att påstå att Vergilius hämtade en stor del inspiration från just Homeros. Vi har alltså här ett tydligt exempel på hur samma stoff kontinuerligt tas upp av nya författare, som var och en lyckas göra sig odödliga med dess hjälp. Storheten består till stor del i att de själva lyckats anlägga ett eget perspektiv på materialet.
Anna Ångström skrev i SvD 2004-03-04 (i samband med Stockholms stadsteaters uppsättning av samma pjäs):

Shakespeares grubblare har för övrigt transponerats till no-teater, maffiamiljö, stå-upp och ”Amledo” med Thomas Di Leva i en gasklocka. Det är väl det som kännetecknar en klassiker – att den kan resa med oss genom kulturella och estetiska skiften utan att förlora sin kärna.
Vad Shakespeare själv hade tyckt om alla nappatag med hans texter får vi aldrig veta. Men om alla teatrar skulle ha försökt att spela exempelvis Shakespeares pjäser ”som på Shakespeares tid” hade de nog varit stendöda för länge sedan.
Varje tolkning av ett konstverk färgas av sin samtid vare sig vi är medvetna om det eller inte.

Det är således föga överraskande att Dramaten den här gången har förlagt sin ”djärv[a] nytolkning” av Hamlet till ett samtida Sverige. Jag vill dock inte härmed säga att jag tror uppsättningen kommer att vara dålig – tvärtom ser jag fram emot den med stor förväntan.
För andra nu aktuella pjäser med stor eller liten anknytning till den grekiska antiken, se Moment:teaters Antikrundan i Gubbängen (DN:s recension sved dock rejält: ”gapig och lättköpt”) och Tom Stoppards Rock’n’Roll på Stockholms stadsteater. (Kritik här och här.)

ham_press03_mini.jpg ”Om någon tycker att kungaparet liknar det svenska, så ligger det i betraktarens öga” sa Staffan Valdemar Holm, uppsättningens regissör, i dagens SvD.