När allt gick under. Brev i urval. Brev från romerska republikens sista år av Marcus Tullius Cicero. Urval och översättning av Eric Cullhed.

När allt gick under. Brev från romerska republikens sista år av Marcus Tullius Cicero. Urval och översättning av Eric Cullhed. Natur & Kultur 2017.

Den senaste tiden verkar stjärnorna ha kongruerat på ett särskilt positivt sätt för den gamle romaren Marcus Tullius Cicero. När jag läste latin på 90-talet framställdes han fortfarande med starkt blandade känslor — även om vissa talade med vördnad i rösten om hans perioder var det aldrig långt till Mommsen-citatet om Cicero som en man ”ohne Einsicht, Ansicht und Absicht”. Samtidigt var det uppenbart att just Ciceros språk, jämte Caesars, var att betrakta som latinets renaste form, och redan första terminen fick vi ta oss igenom två av Catilina-talen och ett antal brev. Det var därför inte utan viss överraskning jag såg att Mary Beard utgick från cicerogestalten i sin mäktiga volym om det antika Roms historia, SPQR.

I ljuset av Beards val att sätta Cicero i centrum är Eric Cullheds nya översättning av Ciceros brev, nu publicerade under titeln När allt gick under — Brev från den romerska republikens sista år, mer begripligt. Boken har precis utkommit i klassikerserien Levande litteratur på förlaget Natur & Kultur, och hamnar således bland många andra litterära storheter: här återfinns Iliaden och Odysséen, De homeriska hymnerna, de omstridda översättningarna av Pindaros dikter, Theokritos, Hesiodos och Apollonios Rhodius, allt av Björkesons hand. Därutöver finns också densammes översättningar av Vergilius Aeneiden, Ovidius Metamorfoserna och nu snart även Fasti. Serien rymmer även storheter från andra tider såsom Dantes Den gudomliga komedin, Brontës Svindlande höjder och Darwins Om arternas uppkomst. Fint sällskap, alltså. Cullheds urval öppnar nu upp för en ny tids läsare att lära känna den gamle romaren — men utan omaket (eller tidsförlusten!) att behöva lära sig latin, eller grekiska först.

ritratto_di_cicerone

Marcus Tullius Cicero. Porträttbyst från Museo Capitolini (Rom).

En anmärkningsvärd sak med Ciceros brev är nämligen att han ibland väljer att uttrycka sig på grekiska istället för på latin. En av de saker Cicero är berömd för är just att han gjort grekisk filosofi tillgänglig för romare utan tillräckliga kunskaper i grekiska (det är för övrigt också från hans namn som ordet ciceron härstammar). Hans kontakter med grekiska källor lär således ha varit många, så det är inte överraskande att han ibland faller in i att använda sig av ord och kortare meningar på grekiska.

Att låna ett ord från ett annat språk här eller där är dock något de flesta av oss gör. Det är därför desto mer intressant att Cicero, som i ett av de aktuella breven, går över till att skriva på grekiska helt och hållet. Var det kanske lättare för honom att formulera tankarna på grekiska? Cicero skriver själv att det är ett sätt för honom att ”skänka sitt sinne lite vila” att tänka, skriva och argumentera på ett annat språk än modersmålet. Det är i vilket fall som helst klart värt att särskilt lyfta fram när en av latinets främsta förgrundsgestalter väljer att uttrycka sig på grekiska. Jag återger därför här nedan brevet i sin helhet, jämte Cullheds svenska översättning av detsamma.

När brevet skrivs befinner sig Cicero på sitt lantgods i Formia. Det är oroliga tider i det romerska riket — bokens baksidestext talar om ”världshistoriens mest dramatiska skeden”. Julius Caesar har bara någon månad tidigare korsat Rubicon med sin armé (vi tar historien om tärningen vid ett annat tillfälle) och höll nu på att ta över riket som diktator. Tankarna Cicero ger uttryck för på grekiska är ganska allmänt hållna och passar in i många sammanhang, men kanske är de ändå särskilt aktuella just nu?

iv Id. Mart. 49

<CICERO ATTICO SAL.>

Ego etsi tam diu requiesco quam diu aut ad te scribo aut tuas litteras lego, tamen et ipse egeo argumento epistularum et tibi idem accidere certo scio; quae enim soluto animo familiariter scribi solent ea temporibus his excluduntur, quae autem sunt horum temporum ea iam contrivimus. sed tamen, ne me totum aegritudini dedam, sumpsi mihi quasdam tamquam θέσεις, quae et πολιτικαὶ sunt et temporum horum, ut et abducam animum a querelis et in eo ipso de quo agitur exercear. eae sunt huius modi:

εἰ μενετέον ἐν τῇ πατρίδι τυραννουμένης αὐτῆς. εἰ παντὶ τρόπῳ τυραννίδος κατάλυσιν πραγματευτέον, κἂν μέλλῃ διὰ τοῦτο περὶ τῶν ὅλων ἡ πόλις κινδυνεύσειν ἢ εὐλαβητέον τὸν καταλύοντα μὴ αὐτὸς αἴρηται. εἰ πειρατέον ἀρήγειν τῇ πατρίδι τυραννουμένῃ καιρῷ καὶ λόγῳ μᾶλλον ἢ πολέμῳ. εἰ πολιτικὸν τὸ ἡσυχάζειν ἀναχωρήσαντά ποι τῆς πατρίδος τυραννουμένης ἢ διὰ παντὸς ἰτέον κινδύνου τῆς ἐλευθερίας πέρι. εἰ πόλεμον ἐπακτέον τῇ χώρᾳ καὶ πολιορκητέον αὐτὴν τυραννουμένην. εἰ καὶ μὴ δοκιμάζοντα τὴν διὰ πολέμου κατάλυσιν τῆς τυραννίδος συναπογραπτέον ὅμως τοῖς ἀρίστοις. εἰ τοῖς εὐεργέταις καὶ φίλοις συγκινδυνευτέον ἐν τοῖς πολιτικοῖς κἂν μὴ δοκῶσιν εὖ βεβουλεῦσθαι περὶ τῶν ὅλων. εἰ ὁ μεγάλα τὴν πατρίδα εὐεργετήσας δι᾽ αὐτό τε τοῦτο ἀνήκεστα παθὼν καὶ φθονηθεὶς κινδυνεύσειεν ἂν ἐθελοντὴς ὑπὲρ τῆς πατρίδος ἢ ἐφετέον αὐτῷ ἑαυτοῦ ποτε καὶ τῶν οἰκειοτάτων ποιεῖσθαι πρόνοιαν ἀφεμένῳ τὰς πρὸς τοὺς ἰσχύοντας διαπολιτείας.

In his ego me consultationibus exercens et disserens in utramque partem tum Graece tum Latine et abduco parumper animum a molestiis et τῶν προὔργου τι delibero. sed vereor ne tibi ἄκαιρος sim; si enim recte ambulavit is qui hanc epistulam tulit, in ipsum tuum diem incidit.
(Epistulae ad Atticum 9.4.1, ed. Shackleton Bailey 1987)

Formia den 12 mars 49

Cicero hälsar Atticus.

De enda stunderna som jag kan känna mig lite lugn på är när jag skriver till dig eller läser dina brev. Men jag har svårt att hitta ämnen och jag vet att detsamma gäller för dig. Sådant som vänner vanligtvis skriver till varandra helt fritt är ju helt omöjligt att beröra på grund av omständigheterna. Av det som är tillåtet att skriva om har vi redan nött ut det mesta.

Men jag vill inte helt gå upp i min sorg. Därför har jag valt teman av politisk karaktär och som passar de tider vi lever i. På så vis hoppas jag hålla mig borta från jämmer men samtidigt ägna mig åt den aktuella frågan. Det lyder så här:

Bör man stanna i sitt hemland om det hamnat i händerna på en tyrann? Bör man sträva efter att störta tyrannen med alla medel som står till hands, även om man därmed riskerar statens hela överlevnad? Bör man frukta att han som störtar tyrannen själv tar över samma roll? Bör man försöka bistå sitt hemland med list och ord snarare än med krig? Bör den sanne politikern dra sig tillbaka och vila medan hemlandet styrs av en tyrann, eller bör han riskera allt för frihetens skull? Är det rätt att starta krig mot ens eget land och belägra det om det styrs av en tyrann? Bör man kämpa på de bästas sida trots att man anser att tyrannen inte bör störtas med våld? Bör man utsätta sig för sina välgörares och vänners risker i politiska angelägenheter, även om man inte håller med dem på det stora hela? En man som tjänat sitt hemland på ett storslaget sätt och därmed lidit oersättliga förluster och vunnit bittra fiender — måste han frivilligt riskera allt för sitt hemlands skull eller får han nu äntligen tänka på sig själv och sin familj, och överlämna politiskt motstånd till dem som har krafter kvar?

Sådana tankeövningar ägnar jag mig åt och argumenterar för och emot, både på grekiska och latin. På så vis skänker jag mitt sinne lite vila samtidigt som jag överväger viktiga saker. Men jag är rädd att mitt meddelande kommer olägligt. För om budbäraren åker raka vägen kommer brevet nå dig i samma stund som din feber bryter ut igen. (Översättning av Eric Cullhed, 2017)

Annonser
George Clooney

Den ännu oförberedde George Clooney på filmfestivalen i Berlin i lördags. Foto: Imago/Barcroft Media

En av de riktigt svåra sakerna att hålla rätt på för de ”oinvigda” tycks vara namnen på två tempel, Parthenon och Pantheon. Nu senast är det den amerikanske skådespelaren och regissören George Clooney som slirar av banan i denna sammanblandning. I Berlin i lördags presenterade han sin nya film, The Monuments Men, som handlar om hur en speciell pluton soldater räddar och återbördar stulna konstverk under andra världskriget (svensk premiär på fredag). På frågan om han tyckte att The Elgin Marbles skulle återbördas till Grekland, svarade den oförberedde Clooney kort att det skulle vara ”very nice” om så skedde. I London igår fick han återigen frågan, men denna gång hade han haft tid att förbereda sig litet mer, och gav följande svar: ”I did a little research just to make sure I wasn’t completely out of my mind,” och tillade sedan att ”Even in England the polling is in favour of returning the marbles from the Pantheon [sic], the Pantheon marbles.” Vad nu?! Vill han att de grekiska statyerna ska återbördas till Rom? Jag ska reda ut begreppen. First things first: Parthenon står i Athen och Pantheon i Rom.

Parthenon

Parthenontemplet i Athen.

Parthenon är ett grekiskt tempel som står på Akropolis i Athen sedan ungefär 2500 år. Det ståtar med den kanske mest ikoniska fasaden av alla byggnader i hela världen, har efterbildats otaliga gånger och beundras av miljoner turister varje år. Många kommer till Athen enbart för att ha sett Parthenon — andra förhoppningsvis även för att se det. Parthenon utgör till att börja med en synnerligen konkret markör för en oerhört viktig och avgörande episod i den grekiska historien, nämligen resultatet av krigen mot perserna. Därtill finns det spår av alla epoker som passerat under denna långa tid: från hedniskt tempel till kristen kyrka, muslimsk moské, militärt vapenförråd och idag konst-, arkitektur- och världshistorisk samlingspunkt. Parthenon är slutligen det tempel, vars utsmyckning en viss Lord Elgin tog med sig från Athen i början av 1800-talet och som idag står på British Museum i London. Det är denna utsmyckning, The Elgin Marbles, som Clooney talar om i artikeln. The Guardian har för övrigt samlat en mängd intressanta artiklar i ämnet här.

Pantheon

Pantheontemplet i Rom.

Pantheon är i sin tur ett romerskt tempel som står på Marsfältet i Rom sedan ungefär 2000 år. Det har visserligen en fasad snarlik Parthenons, men där någonstans upphör likheterna. Det som skiljer grekiska tempel från romerska, åtminstone enligt vad vi fick lära oss på romdelen av grundkursen i Antikens kultur- och samhällsliv, är att romerska tempel alltid har en trappa upp till entrén eftersom hela templet är byggt lite högre än den omkringliggande marken. Grekiska tempel, å andra sidan, har på sin höjd några steg upp, och dessa löper dessutom runt hela byggnaden. Romerska tempel har också oftast en inbyggd cella, det vill säga det inre rummet, vilket har till följd att den bakre delen av templet brukar se ut som en tegelmur. Grekiska tempel har i regel fristående kolonner hela vägen runt.

PantheonOculus

Interiören av Pantheon i Rom med dess berömda ”oculus”. [Bilden länkar till dess källa]

Visst, det finns förmildrande omständigheter. Namnen är faktiskt oerhört lika, och båda är dessutom grekiska. Hur ska man förväntas hålla koll på att det kanske mest berömda romerska templet har ett grekiskt namn? Någon kanske dessutom har en vag känsla av att Pantheon dessutom står i Paris. Detta sista stämmer också; på 1700-talet uppfördes Panthéon med det romerska templet som förlaga. Traditionen att begrava berömda människor i dessa båda byggnader har väl också medfört att man använt detta namn även för andra byggnader med samma funktion. Att Pantheon i Rom dessutom har världens märkligaste arkitektur inuti templet borde däremot göra att alla som en gång besökt det rimligen inte kommer att glömma vilket som är vilket. Den som har besökt Parthenon i Athen glömmer det i alla fall inte.