Fobi — skräck eller flykt?

Jag lyssnade häromdagen på Språket i P1, och programmet behandlade bland annat följande fråga inskickad av en lyssnare. — Varför heter det islamofobi, och hur uppkommer såna här uttryck? Homofobi är ju ett annat liknande exempel, som antyder att man skulle vara rädd för en viss kategori människor. Vore det inte mer korrekt att använda skepsis istället, typ som att man säger ”invandringskritisk”, och inte tala om ”invandrarfobi”, undrar frågeställaren.

Programledare och producent för Språket i P1 är Emmy Rasper. Ylva Byrman, doktorand i nordiska språk, är en av två återkommande språkexperter.

Naturligt nog är det språk som behandlas i programmet svenska, och det är minst sagt en grannlaga uppgift att ha bra koll på vårt språk, eftersom det har påverkats av så många andra språk genom tiderna. En av alla dessa influencers är så klart grekiskan, och för en sån som mig är det också självklart att det är grekiskan som ligger bakom ord som slutar på –fobi.

Jag har själv nästan slutat reagera när folk i olika sammanhang tvärsäkert, eller som i det här fallet mer i förbigående, påstår att ord härstammar från latinet, när orden i själva verket kommer från grekiskan. Det verkar som att det är många som inte är så noga med att skilja mellan de båda språken i såna här situationer. För en som i det närmaste vigt sitt liv åt det ena av dem är det dock annorlunda.

Utmärkande för de äldsta beläggen av ord sammansatta med -fobi är att förleden också är hämtade från grekiskan (och inte från latinet). När det gäller ordet homofobi är det därför värt att poängtera att det vid sidan av just φόβος (fóbos) är bildat av ordet för ”en och samma”, ὁμός (homós), och inte det latinska ordet för människa, homo. En homofob håller alltså avståndet från andra av samma kön, medan en homofil (av φίλος, fílos, vän) istället dras till desamma.

Hydrofobi, liksom dess svenska översättning ”vattuskräck”, är väl numera mest att betrakta som kuriosa — alla säger väl rabies. Agorafobi (torgskräck) är däremot en vedertagen diagnos, och i engelskan finner man ytterligare exempel såsom arachnophobia, myrmecophobia liksom melissophobia. Jag tänker att den allmänna användningen av ord som agorafobi ligger till grund för nybildningar av mer generell karaktär, som de i programmet nämnda germanofobi, russofobi och papafobi, jämte det mer nutida islamofobi. En entusiastisk dansk sida listar över 600 olika fobier med olika namn, varav anmärkningsvärt många har ett grekiskt ord som förled. Det var också glädjande att i radioprogrammet höra de upprepade hänvisningarna till SAOB, som ju är en omistlig och mäktig källa till information om svenskans historia, och dessutom erbjuder finfina etymologier. SAOB nås jämte sina syskonlexikon SAOL och SO på den förnämliga webbsidan svenska.se.

Uppslagsordet ”fobi” i SAOB, Svenska Akademiens Ordbok

Den ursprungliga betydelsen av själva ordet φόβος är för övrigt inte så glasklar som man kanske skulle vilja. De äldsta exemplen av ordet betyder ”flykt”, och verbet φοβέω betyder att ”driva på flykten”. Det är först när verbet används i passivum (φοβεῖσθαι i lexikonartikeln ovan) som betydelsen ”fly i skräck” uppträder. Det är således inte konstigt att vårt fobi innehåller element av att man finner något frånstötande eller motbjudande, snarare än skräckinjagande. Det antika grekiska ordet för skräck är snarare δέος (déos).

Användningen av φόβος i det antika språket har ytterligare en egenhet värd att notera. Det vi på svenska uttrycker med ”jag är rädd” motsvaras i grekiskan av φόβος μ’ ἔχει, det vill säga ”fruktan har mig”. Här vänder alltså grekiskan på steken och låter ”fruktan” vara subjekt, istället för människan. Det är inte långsökt att anta att detta har sin grund i ordets ursprungliga betydelse.

Slutligen, i de antika texterna är sammansättningar av den här sorten ganska ovanliga; vi finner enstaka exemplar av ἀφοβία (afobía, ”icke-rädsla” eller ”oräddhet”) i ett sent verk av Platon och hos Aristoteles, men inte mer. Det för oss välkända ξενοφοβία (xenofobía, främlingsskräck eller -hat) förekommer inte alls. Däremot finns det ett exemplar av det uppseendeväckande verbet ξενοφονέω, xenofonéo, ”att mörda sin värd”.

 

Förhållandet mellan grekiska och litteraturvetenskap

När jag händelsevis lyssnade till ett samtal under nobelbanketten i lördags framstod det plötsligt tydligt hur likartad situationen kan vara mellan vissa ämnen, och då inte bara gällande de ämnen jag själv är mest nära. Jag har många gånger hört indignerade röster från ämnena grekiska och latin när frågan dryftats huruvida de är hjälpvetenskaper till andra ämnen, såsom litteraturvetenskap och historia, eller ej. Det var därför särskilt uppfriskande att en nästan identisk situation verkar föreligga mellan två andra, helt andra, universitetsämnen. Jag återger samtalet nedan, men har för skojs skull skrivit om det genom att byta ut de olika ämnesnamn som användes i samtalet, plus några små ändringar därutöver. Samtalet finns i original på följande länk, i tidsintervallet 1:17:00–1:20:30 (ca)

På bilden ses de ursprungliga samtalsdeltagarna under nobelfesten. Till vänster grecisten, till höger litteraturvetaren, och i mitten samtalsledaren.

Samtalsledaren: Här har jag nu en grecist och en litteraturvetare. Det är inte så hemskt ofta som grecister, liksom grekiskan hamnar i strålkastarljuset på det här viset. [Grecisten: Nej] Hur känns det?

Grecisten: Fantastiskt. Vi är glada för det ljus vi får. [Samtalsledaren *skrattar*] Ja, men det är väl litet grand att vi är den hära infrastrukturen som finns bakom och lurar, men inte, inte flaggas för riktigt så.

Samtalsledaren: Nej, just det. Det är ju så att, man har ju ändå upptäckt att grekiska och litteraturvetenskap ganska nära ”håller samman”, har stor glädje av varann, och ändå är ni ganska olika [Litteraturvetaren: Ja] råkar jag veta. Vad är det som skiljer en litteraturvetare från en grecist?

Litteraturvetaren: Det beror på vilken typ utav litteraturvetare, men säg en historiskt inriktad litteraturvetare som jag, som ju ändå ligger ganska nära grekiskan, då kan man ju säga det att en historiskt inriktad litteraturvetare är litet grand utav en slarvig grecist, men slarvig i en positiv bemärkelse. Det vill säga, man får saker och ting gjorda. [Samtalsledaren *skrattar*] Man bryr sig inte om onödiga detaljer, utan man går rakt på problemet, och löser det. Det är vad det handlar om. [Grecisten *nickar instämmande*]

Samtalsledaren (till Grecisten): Man får saker och ting gjorda, hur reagerar du på det?

Grecisten: Nej, men alltså, det, det är ju en grej vi är avundsjuka på [Litteraturvetaren *skrattar*]. De behöver ju inte bry sig så mycket om alla detaljer, utan kan, kan då gå vidare för att—i stort sett fungerar det på det här sättet, det här handviftandet man pratar om. Ibland kan man känna sig avundsjuk på det. [Litteraturvetaren: Ja] Men det är också att, samtidigt så har ju ni verkligheten att brottas med — det är nånting vi slipper. [Litteraturvetaren *skrattar*]

Samtalsledaren (till Grecisten): Ni bryr er inte om verkligheten?

Grecisten: Nej, det är ju grammatiken, det är ju det som är grejen för oss.

Samtalsledaren (till Grecisten): Du är … detaljerna, och du bryr dig inte om verkligheten?

Grecisten: Ja, det är ju liksom paradoxalt, men det är liksom en humanistisk skapelse, som bara råkar vara väldigt användbar för historisk-filosofisk vetenskap, eller all vetenskap egentligen. Och det är ju ganska fantastiskt. [Litteraturvetaren: Ja]

Samtalsledaren (till Litteraturvetaren): Men känner du att: Nej, jag håller mig till verkligheten?

Litteraturvetaren: Ja, för mig är grekiskan ett verktyg. Jag är intresserad utav verkligheten, litteraturvetenskapen, det är den jag vill använda grekiskans språk för att kunna förstå. Så på det sättet så, jag försöker hitta de verktyg jag behöver, och då kan det vara precis så bra så att de kan lösa den uppgift jag har framför mig.

Samtalsledaren: Men kommer ni ihop er, nånsin? Alltså, blir det nånsin en kollisionskurs här?

Litteraturvetaren: Ja, alltså ett problem kan ju vara det att ibland är den grekiska litteraturen litet svår att ta till sig. En grecist är ju ofta inte intresserad av just det här praktiska problemet. Om jag har ett problem …  lösning, grecisten vill tala om att det existerar en lösning, och det kan vara litet frustrerande.

Samtalsledaren (till Grecisten): Vad säger du om detta?

Grecisten: Ja, vi har inte löst ditt problem, men vi har hittat en väldigt fin lösning i R7 [Litteraturvetaren: Ett annat problem.] Så att … Men det är ett ganska intressant samspel, ändå [Litteraturvetaren: Ja, absolut]. För att väldigt mycket fantastiskt intressanta problem kommer ifrån litteraturvetenskapliga problem, då — och så går det fram och tillbaka på det sättet.

Litteraturvetaren: Och ibland kan litteraturvetenskapens teorier också användas för att lösa grekiska problem. Sen kan grecisterna komma efter och städa upp, och se till att det verkligen håller också. [Grecisten: Ja]

 

Parthenon eller Pantheon?

Den ännu oförberedde George Clooney på filmfestivalen i Berlin i lördags. Foto: Imago/Barcroft Media

En av de riktigt svåra sakerna att hålla rätt på för de ”oinvigda” tycks vara namnen på två tempel, Parthenon och Pantheon. Nu senast är det den amerikanske skådespelaren och regissören George Clooney som slirar av banan i denna sammanblandning. I Berlin i lördags presenterade han sin nya film, The Monuments Men, som handlar om hur en speciell pluton soldater räddar och återbördar stulna konstverk under andra världskriget (svensk premiär på fredag). På frågan om han tyckte att The Elgin Marbles skulle återbördas till Grekland, svarade den oförberedde Clooney kort att det skulle vara ”very nice” om så skedde. I London igår fick han återigen frågan, men denna gång hade han haft tid att förbereda sig litet mer, och gav följande svar: ”I did a little research just to make sure I wasn’t completely out of my mind,” och tillade sedan att ”Even in England the polling is in favour of returning the marbles from the Pantheon [sic], the Pantheon marbles.” Vad nu?! Vill han att de grekiska statyerna ska återbördas till Rom? Jag ska reda ut begreppen. First things first: Parthenon står i Athen och Pantheon i Rom.

Parthenontemplet i Athen.

Parthenon är ett grekiskt tempel som står på Akropolis i Athen sedan ungefär 2500 år. Det ståtar med den kanske mest ikoniska fasaden av alla byggnader i hela världen, har efterbildats otaliga gånger och beundras av miljoner turister varje år. Många kommer till Athen enbart för att ha sett Parthenon — andra förhoppningsvis även för att se det. Parthenon utgör till att börja med en synnerligen konkret markör för en oerhört viktig och avgörande episod i den grekiska historien, nämligen resultatet av krigen mot perserna. Därtill finns det spår av alla epoker som passerat under denna långa tid: från hedniskt tempel till kristen kyrka, muslimsk moské, militärt vapenförråd och idag konst-, arkitektur- och världshistorisk samlingspunkt. Parthenon är slutligen det tempel, vars utsmyckning en viss Lord Elgin tog med sig från Athen i början av 1800-talet och som idag står på British Museum i London. Det är denna utsmyckning, The Elgin Marbles, som Clooney talar om i artikeln. The Guardian har för övrigt samlat en mängd intressanta artiklar i ämnet här.

Pantheontemplet i Rom.

Pantheon är i sin tur ett romerskt tempel som står på Marsfältet i Rom sedan ungefär 2000 år. Det har visserligen en fasad snarlik Parthenons, men där någonstans upphör likheterna. Det som skiljer grekiska tempel från romerska, åtminstone enligt vad vi fick lära oss på romdelen av grundkursen i Antikens kultur- och samhällsliv, är att romerska tempel alltid har en trappa upp till entrén eftersom hela templet är byggt lite högre än den omkringliggande marken. Grekiska tempel, å andra sidan, har på sin höjd några steg upp, och dessa löper dessutom runt hela byggnaden. Romerska tempel har också oftast en inbyggd cella, det vill säga det inre rummet, vilket har till följd att den bakre delen av templet brukar se ut som en tegelmur. Grekiska tempel har i regel fristående kolonner hela vägen runt.

Interiören av Pantheon i Rom med dess berömda ”oculus”. [Bilden länkar till dess källa]

Visst, det finns förmildrande omständigheter. Namnen är faktiskt oerhört lika, och båda är dessutom grekiska. Hur ska man förväntas hålla koll på att det kanske mest berömda romerska templet har ett grekiskt namn? Någon kanske dessutom har en vag känsla av att Pantheon dessutom står i Paris. Detta sista stämmer också; på 1700-talet uppfördes Panthéon med det romerska templet som förlaga. Traditionen att begrava berömda människor i dessa båda byggnader har väl också medfört att man använt detta namn även för andra byggnader med samma funktion. Att Pantheon i Rom dessutom har världens märkligaste arkitektur inuti templet borde däremot göra att alla som en gång besökt det rimligen inte kommer att glömma vilket som är vilket. Den som har besökt Parthenon i Athen glömmer det i alla fall inte.

 

Brev till Göteborgs universitet angående den förestående nedläggningen av undervisningen i grekiska

Igår möttes jag av nyheten att en arbetsgrupp vid Göteborgs universitet kommit fram till att det är rätt sak att föreslå för humanistiska fakultetsnämnden att lägga ned undervisningen i antik grekiska. Detta är naturligtvis synnerligen dåliga nyheter, inte bara för Göteborg och västra Sverige utan även för landet som helhet. Som de som läser denna blogue redan känner till, är det min övertygelse att Sverige har glädje av och användning för människor som besitter kunskap om grekiska språket och litteraturen. Jag insåg därför snart att det var mitt ansvar att höra av mig till mitt gamla lärosäte och säga mitt hjärtas (och hjärnas) mening. Så här blev mitt mail:

Till: Pam Fredman (rektor, Göteborgs universitet)
Kopia: Lennart Weibull (prorektor), Margareta Hallberg (dekanus), Mats Andrén (prodekanus)
Ämne: Angående den föreslagna nedläggningen av undervisningen i grekiska vid Göteborgs universitet
Skickat: 2012-06-14 10:12

Bästa rektor, prorektor, dekanus och prodekanus!

Jag fick igår veta att den så kallade utbildningsplaneringsgruppen föreslår att humanistiska fakultetsnämnden ska besluta att lägga ned undervisningen i grekiska vid Göteborgs universitet från och med budgetåret 2013. Det var otroligt nedslående att nås av detta besked, såväl av personliga som professionella skäl; jag har nämligen min grundutbildning i bland annat grekiska från just Göteborgs universitet, och jag har alldeles nyligen disputerat i detta ämne vid Stockholms universitet. Grekiska är ett omistligt ämne vid ett svenskt universitet av Göteborgs dignitet. Låt mig genom att ge två skäl förklara varför.

Till att börja med vilar hela vår bildnings- och vetenskapstradition på de antika författarnas och vetenskapsmännens arbete. Vi kan än idag i original läsa och förstå så vitt skilda författare och verk som Homeros, Sapfo, Sofokles, Platon, Aristoteles och texterna i Nya Testamentet, vars inflytande på stora delar av världen under kommande tider utan överdrift kan sägas ha varit omätligt, och jag menar att vi även fortsättningsvis behöver folk som kan göra detta. Det beror därtill inte bara på tradition att man läst och använt sig av dessa (och många andra) författare under långa tider, nej, även nu utmärker sig antikens Grekland särskilt genom att ständigt göras aktuell, angelägen och intressant på nytt för människor i vår tid, såväl lokalt, regionalt som globalt. Jag tänker på exempel som den nyliga uppsättningen av Antigone på Stadsteatern i Göteborg, översättningen av Aristoteles Retoriken liksom ren underhållning med filmer som hämtar inspiration ur mytologiskt stoff härrörande från antikens Grekland, såsom den bioaktuella Prometheus. Att Nya Testamentet är skrivet på grekiska känner många till. Men jag tror också att många kan hålla med om att det finns ett stort värde i att inte bara olika religionsföreträdare kan läsa och tolka vad som står i bibeln. Det har ett värde i sig att Sverige har experter som kan förhålla sig objektivt till alla sorters källmaterial på grekiska, inte minst för att de förmår sätta verken i ett större sammanhang och på så sätt fungera som ”guider” för dem som saknar kunskaper i språket.

Att olika människor behöver grekiska för att göra ett bättre arbete inom andra ämnen är det andra viktiga skälet att behålla undervisning i antik grekiska. Filosofer och vetenskapsteoretiker, litteraturvetare, religionsvetare, arkeologer, antikens kultur- och samhällsvetare, lingvister, statsvetare, teologer, historiker, matematiker, läkare, psykologer och biologer är några grupper som känner behov av att kunna värdera och använda sig av källmaterial på grekiska, och då har jag bara valt bland dem som redan studerar eller arbetar på universitet. Vi som undervisar i grekiska kan erbjuda dessa människor kunskap och redskap för att kunna klara sig på egen hand. Jag har ofta och i många sammanhang hänvisat till Göteborgs universitets motto — tradita innovare, innovata tradere — som jag tycker är en enastående sammanfattning av universitetens tre uppgifter: att förvalta det arv vi fått av tidigare kollegor genom att förnya det och därefter vidareföra det till nästa generation i såväl vetenskaplig som populär form. I ljuset av denna devis är det oförståeligt att sluta erbjuda undervisning i ett för varje universitet värt namnet så centralt ämne som antik grekiska.

Jag har tagit del av utbildningsplaneringsgruppens rapport, som lägger fram olika data som onekligen ser negativa ut; antalet studenter är relativt lågt, genomströmningen är också relativt låg, och underskottet verkar vara en indikator på att ämnet behöver ekonomiskt stöd utifrån. Men är det säkert att man har använt rätt måttstock för mätningen? Jag tror att det måste få kosta lite att bibehålla såväl bredd som djup vid ett universitet, och att inte alla ämnen alltid kan bära ”sina egna” kostnader. Jag menar för övrigt att det är fel att tala om egna kostnader, då grekiska som ämne är integrerat i ett stort antal andra ämnen. Överfört till ett samhällsperspektiv ter det sig lika orimligt att exempelvis sluta bistå gamla människor med vård eftersom man inte anser att de bidrar med något till samhället. Klassiska språk kan på ett sätt liknas vid en gammal släkting, kanske en gammelmormor, som fortfarande har oerhört mycket att ge till nya generationer. Det är er sak att se till att dagens människor även i fortsättningen ska kunna kommunicera med och förhålla sig till denna människa.

Lars Nordgren
nydisputerad i antik grekiska
Stockholms universitet

 

Spikad avhandling

En stor sten har fallit från mina axlar. Avhandlingen är äntligen tryckt, och jag befinner mig nu i perioden mellan spikning och disputation.

Som omslagsillustration till avhandlingen har jag valt en handskrift från Biblioteca Medicea Laurenziana i Florens, som mina läsare kanske minns från ett tidigare inlägg jag gjorde i samband med den resan.

Efter slutseminariet som ägde rum den sista januari följde den kanske mest intensiva perioden av arbete under hela min tid som doktorand, och mot slutet av april lämnade jag in manuset till tryckeriet. Tre månader är en i sammanhanget oerhört kort tid, med tanke på att den nödvändigtvis behövde inrymma reflektion, ytterligare fördjupning i litteraturen, nytänkande, skrivande, handledargranskning, redigering, språkgranskning och provtryck, bland mycket annat.  Så här i efterhand känns det en smula overkligt att det hela gick vägen, och det hade aldrig gått utan att ett antal personer ställt upp på olika sätt för mig — inte minst min familj. Jag vill därför passa på att uttrycka mitt stora tack till dem; ”ni vet vilka ni är … jag glömmer inte”.

Fredagen den 19 maj ägde alltså den så kallade spikningen rum, vilket i praktiken innebär att avhandlingen, liksom tid och plats för disputationen kring denna offentliggörs för allmänheten, så att även denna kan närvara och kanske till och med ställa frågor på materialet. Det offentliga försvaret av avhandlingen, The Greek Interjections – Studies in the Syntax, Semantics and Pragmatics of the Interjections in Fifth-Century Drama, äger rum klockan 10.00 lördagen den 2 juni 2012, i hörsal F11, Södra huset, Stockholms universitet. Opponent på avhandlingen är professor Geoffrey Horrocks, Cambridge University, som kanske är mest känd för boken Greek, A History of the Language and Its Speakers. Alla intresserade är välkomna!

All information, liksom avhandlingen i sin helhet i pdf-format, finns att hämta på denna sida.

 

Aktuellt, antikt och tidlöst om Aristofanes

Johnssons huvudargument mot Holzbergs framställning är att huvudsyftet med Aristofanes komedier knappast endast var att framkalla skratt. Bland annat framhåller Johnsson sannolikheten att A. själv hade en politisk agenda. (Bilden länkar till Uwe Walters recension i FAZ, 6/12 2010)

I dagens understreckare, Den antika komedin var ingen fars, skriver Hans-Roland Johnsson insatt och engagerat om Aristofanes författarskap, i samband med läsningen av Niklas Holzbergs Aristophanes. Sex und Spott und Politik (2010). Jag tänkte ta tillfället i akt att fylla på med lite ytterligare material som jag råkar sitta på.

Vi får i texten veta att endast 11 pjäser av den antike komediförfattaren bevarats i sin helhet, men får endast stifta närmare bekantskap med åtta av dessa, utöver Babylonierna, ett verk vi endast känner till namnet. Därutöver finns det alltså tre ytterligare bevarade verk: Getingarna (Vespae / Σφῆκες), Kvinnornas sammansvärjning (Thesmophoriazusae / Θεσμοφοριάζουσαι) och Kvinnornas folkförsamling (Ecclesiazusae / Ἐκκλησιάζουσαι). Handlingen i Getingarna kretsar kring en av det dåtida Athens främsta institutioner, domstolarna; här förlöjligas Athenarnas, och särskilt de äldre männens, entusiasm för jurytjänstgöring. I Kvinnornas sammansvärjning planerar en grupp kvinnor att hämnas på Euripides, som förolämpat kvinnokönet i sina dramer, och en äldre släkting till honom deltar, förklädd till kvinna, i kvinnornas diskussion om hur hämnden bäst ska tas. I Kvinnornas folkförsamling är Athens kvinnor missnöjda med männens styre och tar genom en finurlig statskupp själva över makten. De inför ett politiskt system som liknar kommunismens, som bland annat har till följd att mat och husrum ordnas kollektivt av staten. En anmärkningsvärd detalj med denna sista pjäs är att den inte finns i svensk översättning. Jag har redan tidigare nämnt att jag själv föresatt mig denna uppgift; i dagsläget handlar det dock snarare om skisser än om ett färdigt verk. Översättningarna till svenska av Aristofanes verk förtjänar för övrigt ett inlägg alldeles för sig själva. Jag ber att få återkomma med det vid ett senare tillfälle.

Ett exempel på modernt 'antikbruk': Stanford's Classics in Theaters uppsättning av Aristofanes 'Getingarna', 'refitted for modern politics, satirizing the elitist left and tea-partying right'. (Bilden länkar till SCIT:s websida.)

Carl August Hagberg är kanske mest känd för sina översättningar av Shakespeare. Han var också ledamot av Svenska akademien och huvudredaktör för SAOB, Akademiens ordboksprojekt. (Bilden länkar till recensionen i SvD av Karin Moniés biografi.)

Johnsson nämner att ”västerlandets tidigaste bevarade komedi över huvud taget” Acharnerna fortfarande väntar på en (fullständig) svensk översättning. Från 1800-talets första hälft har vi de första 103 verserna översatta av Carl August Hagbergs hand. Dessa är utgivna som två dissertationer med parallell originaltext, och de försvarades av Fredrik Georg Afzelius och Anders Fredrik Regnell på för- respektive eftermiddagen den 30 maj 1835. (Det torde således vara en felaktig uppgift i Svenskt översättarlexikon, att Acharnerna ingick i Hagbergs egen disputation, som enligt uppgift ägde rum 1831-32. Det är också oklart om det verkligen var den internationellt berömde Regnell som försvarade den andra delen. Enligt Bo Lindberg [pdf] fick han visserligen betyget A i grekiska vid Katedralskolan i Uppsala 1824, men det heter även att han avlade examen theoreticum i medicin den 20 juni 1835, det vill säga mindre än en månad efter disputationen i grekiska. Även denna sak får vi nog anledning att återkomma till. ) Jag tänkte bjuda på några rader ur Hagbergs översättning av Acharnerna. I pjäsens inledning sitter huvudpersonen Dikaiopolis, vilket ungefär betyder ‘statens rättrådige förkämpe’, för sig själv på Pnyx och väntar på att de andra deltagarna i folkförsamlingen ska dyka upp.

οἱ δ’ ἐν ἀγορᾷ λαλοῦσι κἄνω καὶ κάτω
τὸ σχοινίον φεύγουσι τὸ μεμιλτωμένον.
οὐδ’ οἱ πρυτάνεις ἥκουσιν, ἀλλ’ ἀωρίαν
ῥέγκουσιν, εἶτα δ’ ὠστιοῦνται πῶς δοκεῖς
ἥκοντες ἀλλήλοισι περὶ πρώτου ξύλου,
ἁθρόοι καταρρέοντες· εἰρήνη δ’ ὅπως
ἔσται προτιμῶσ’ οὐδέν· ὢ πόλις πόλις.
ἐγὼ δ’ ἀεὶ πρώτιστος εἰς ἐκκλησίαν
νοστῶν κάθημαι· κᾆτ’, ἐπειδὰν ὦ μόνος,
στένω, κέχηνα, σκορδινῶμαι, πέρδομαι,
ἀπορῶ, γράφω, παρατίλλομαι, λογίζομαι,
ἀποβλέπων εἰς τὸν ἀγρὸν εἰρήνης ἐρῶν,
στυγῶν μὲν ἄστυ τὸν δ’ ἐμὸν δῆμον ποθῶν,
ὃς οὐδεπώποτ’ εἶπεν “ἄνθρακας πρίω”,
οὐκ “ὄξος”, οὐκ “ἔλαιον”, οὐδ’ ᾔδει “πρίω”,
ἀλλ’ αὐτὸς ἔφερε πάντα χὠ πρίων ἀπῆν.
νῦν οὖν ἀτεχνῶς ἥκω παρεσκευασμένος
βοᾶν, ὑποκρούειν, λοιδορεῖν τοὺς ῥήτορας,
ἐάν τις ἄλλο πλὴν περὶ εἰρήνης λέγῃ.
(ed. Wilson, 2007)

På torget pratar man, kan jag tro, båd’ hit och dit
Och makar sig undan linan, den rödfärgade. —
Och ingen av Prytanerne syns till! För sent
De komma, knuffas sedan, och, hvad tycks!
Den ena om den andra rusa de, att få
Den främsta bänken alla: men Fred, det bryr
Sig ingen om att skaffa den. O! Stad, O! Stad.
Jag är den förste ständigt på folkförsamlingen
Och sätter mig, och som jag mest är ensam där,
Jag pustar, gäspar, räcker mig och släpper smått,
Klår hufvudet, påtar näsan, grubblar, ritar streck,
Och tittar smått åt landet bortåt efter fred;
Jag tål ej staden: åter vill jag till hus och hem,
Der jag slipper höra skriket ”kol att köpa här”
”Köp ättika, köp olja!” — hemma hörs ej ”köp!”
Der har jag allt och slipper skinnas på köpet der.
Nu har jag ändtligen kommit rustad och beredd,
Att skrika, dundra, skälla på Rhetorerna,
Om man vill hålla annat tal än det om Fred. —
(vv. 21-39)

Johnsson ansvarar för Stockholms universitets ständigt lika populära sommarkurs Grekisk tragedi och komedi i översättning, och får med fog anses vara en av landets främsta på området. Jag vill avsluta med några av hans särskilt kloka ord om förhållandet mellan den grekiska tragedin och komedin:

I många avseenden är komedin vad tragedin inte är, eftersom tragedin å ena sidan på mytisk grund gestaltar metafysiska frågeställningar och iscensätter hjälteliknande människors kamp mot ödet, under det att komedin, å andra sidan, är förankrad i den atenska vardagen. Tragedin är således inverterad komedi och vice versa. De två dramatiska framställningssätten kompletterar varandra och tillsammans fångar de hela den atenska verkligheten, från ”högt” till ”lågt”, från andliga spekulationer till kroppsliga begär.

 

Immortals: post festum

De mångskiftande huvudbonaderna som DN:s recensent särskilt hängt upp sig på visade sig vara ganska mäktiga och utgjorde en viktig del av kontrastverkan mellan mänskligt och gudomligt. Här krigsguden Ares i ett animerat tillstånd.

Efter att ha laddat i ett par dagar var det mer än spännande att äntligen komma iväg och se spektaklet. Jag hade fått med ett par vänner som sällskap och förväntningarna var höga, men ‘riktade’ — ingen av oss förväntade sig någon vidare story, utan snarare en visuellt (över)driven äventyrshistoria. Och vi blev inte besvikna.

Recensionerna av Immortals 3D har varit blandade, minst sagt: SvD gav den 3/6 och kallar filmen ”ambitiöst iscensatt” med ”mycket vrålande män”, DN (0/5) beklagar ”detta utdragna AAARGH!-ande” och avfärdar filmen delvis som ett ” ‘Sagan om ringen’-uppkok”), Sydsvenskan (4/5) imponeras av ”ett överdåd av scenografi” och ser ”en fyndig nytolkning” av myterna, Expressen (1/5)  tycker att den ”står sig […] någorlunda”, men att filmen är ”långt ifrån odödlig”. Aftonbladet ger 2/5. Den sistnämnda tidningen tar dock betalt för att läsa recensionen — snålt! Filmen blev även sågad av filmbloggen Delicatessen (varning för SPOILER), med kommentarer som ”en taffligt genomförd smörja till film som fick mig att må illa” och ”Att kalla det här för en dålig film vore en förolämpning mot dåliga filmer.” Detta trots att recensenten även hittat positiva saker: ”Gudarna är faktiskt riktigt välgjorda och även om titanerna är något av ett skämt så gillar jag att se gudarna in action så att säga.”

Bland de internationella sajterna anger Rotten Tomatoes att 36% av recensionerna varit positiva, medan imdb:s läsare har gett den 6,8/10. En rättvis och klok recension ger Russ Fischer på slashfilm.com (6/10): ”It’s all crazy, but it almost always works as fascinating spectacle”. I kommentarfältet nämner Fischer även något jag också upplevde under filmen: ”As it played I kept thinking about the fact that the movie is about absolutely nothing, and that Tarsem [regissören] either can’t tell a story or just doesn’t care to. But I was totally engaged by the pure spectacle.”

Kostymerna i filmen är verkligen häpnadsväckande — men man frågar sig varför inte Athena också har magrutor, istället för något som mest påminner om ett livstycke på en balklänning. Hon är ju trots allt en krigargudinna. Mossigt, Eiko Ishioka!

För egen del uppskattar jag mytologin bäst när den handlar om något mer än sig själv. Och visst väckte filmen associationer, bland annat till Chamberlain och dennes eftergiftspolitik mot Hitler under Andra världskriget. Vad vi mest kom att diskutera efter filmen var dock vilka gudar det var som deltog, vem Hyperion egentligen var och om Theseus verkligen hade en son; kort sagt, vilka delar av myten som ‘stämmer’ respektive ‘inte stämmer’. Jag antar att det är ofrånkomligt att det blir så; någonstans har vi ett starkt behov av ordning, och det finns trots allt en begränsad mängd varianter som härstammar från antiken — och som därigenom ges ett slags företräde för autenticitet. Exempelvis har nättidningen Business Insider gjort en granskning av några fakta i filmen. Jag ska också ge några exempel på tänjningar av myter.

En berömd skulptur av Herakles med bågen är Émile-Antoine Bourdelles, från 1909. Här i förgylld version på Metropolitan Museum of Art i New York.

”The Epirus bow” intar en central position i filmen, något som väl bör översättas ”bågen från Epirus” eller ”Epirusbågen”. Knasigt nog verkar den svenska översättaren tro att Epirus är en person, och inte en region, och översätter således konsekvent ”Epirus båge”. Den mest berömda bågen i den grekiska mytologin är just Herakles båge, och i filmen hetter det också att bågen var skapad av Herakles. Det var samma båge som Neoptolemos (Akilles son) hjälpte till att hämta från den strandsatte Filoktetes och som behövdes för att avsluta det trojanska kriget. På vägen hem från kriget lär Neoptolemos ha regerat som kung i Epiros en kort tid, efter att ha besegrat Molossierna (alternativt var dessa N:s efterföljare på platsen).  

I de antika myterna var Faidra (Φαίδρα) Theseus andra hustru; Theseus hade tidigare varit gift med amazondrottningen Hippolyte, med vilken han hade sonen Hippolytos. Sagan om hur Faidra blev förälskad i sin styvson och de katastrofala konsekvenser detta hade har bearbetats många gånger ända sedan antiken, bland annat av Euripides, Seneca, Vergilius, Ovidius, Racine och P-O Enquist.

Något bör också sägas om Hyperion (Ὑπερίων). Namnet förekommer redan alldeles i början av Odysséen.

Odysséen, 1.6-9
ἀλλ’ οὐδ’ ὧς ἑτάρους ἐρρύσατο, ἱέμενός περ·
αὐτῶν γὰρ σφετέρῃσιν ἀτασθαλίῃσιν ὄλοντο,
νήπιοι, οἳ κατὰ βοῦς Ὑπερίονος Ἠελίοιο
ἤσθιον· αὐτὰρ ὁ τοῖσιν ἀφείλετο νόστιμον ἦμαρ.
Männen kunde han dock ej rädda, hur än han försökte,
ty de beredde själva brottsligt sin död, dessa dårar
när de åt aningslöst upp Hyperions, solgudens, oxar;
hemkomstens åtrådda dag tog därför denne ifrån dem.
(Björkeson)

Hyperion var en titan och far till solguden Helios enligt både Hesiodos Theogoni och den homeriska hymnen till Demeter. I Odysséen används dock namnen parallellt; det är alltså lite oklart vems oxar det egentligen rör sig om. Det är naturligt att anta att Ὑπερίων används som ett tillnamn, ett epitet, då det betyder ungefär ‘den som går ovanför’, Ἥλιος Ὑπερίων blir alltså ungefär ‘den ovan vandrande Solen’.

Det finns även en homerisk hymn till Helios, vars första rader lyder:

Det tål att nämnas att Helios hjälm i samma hymn även sägs ha "praktfulla, blänkande kindskydd" som "omsluter ansiktet". Kanske är den hjälm Hyperion bär i filmen tänkt som en förlaga till "sonens"?

Homeriska hymnen till Helios, 1-7
Ἥλιον ὑμνεῖν αὖτε Διὸς τέκος ἄρχεο Μοῦσα
Καλλιόπη φαέθοντα, τὸν Εὐρυφάεσσα βοῶπις
γείνατο Γαίης παιδὶ καὶ Οὐρανοῦ ἀστερόεντος·
γῆμε γὰρ Εὐρυφάεσσαν ἀγακλειτὴν Ὑπερίων
αὐτοκασιγνήτην, ἥ οἱ τέκε κάλλιμα τέκνα
Ἠῶ τε ῥοδόπηχυν ἐϋπλόκαμόν τε Σελήνην
Ἠέλιόν τ’ ἀκάμαντ’ ἐπιείκελον ἀθανάτοισιν,
O Kalliope, dotter till Zeus, besjung med en lovsång
solens flammande gud som den koögra Euryfaessa
fött åt den ryktbare son som Gaia och den med stjärnor
smyckade Uranos avlat, Hyperion. Han hade utvalt
denna sin syster till brud, och en lysande avkomma fick de:
Eos med rosende armar, en vackert lockig Selene
och den gudomlige Helios, brodern som aldrig förtröttas.
(Björkeson)

Just eftersom mytologins Hyperion själv var titan satt jag och väntade på att hans ‘egentliga’ identitet skulle uppdagas. Istället blev det egentligen bara mer och mer oklart vem han skulle föreställa i filmen. Han hade flera beröringspunkter med kung Minos på Kreta, men det verkar som att filmskaparna av någon anledning inte ville löpa den linan fullt ut.

Ett avslutande frågetecken är filmens titel: det visade sig nämligen snart att ingen är odödlig — varken gudarna, titanerna eller människorna. Det rör sig sannolikt om en sorts metakommentar, att det är figurerna själva som är odödliga i det att de lever kvar än idag i sagorna genom sina namn.

Jag har själv svårt att ge något samlat betyg på filmen, eftersom den gav så olika intryck beroende på vad man söker efter i den. Att oraklen talar antik grekiska med varandra (dock svårtytt och med nygrekiskt uttal) måste ju exempelvis betraktas som ett plus. Den häpnadsväckande iscensättningen av gudarna har tidigare berörts, och förtjänar all uppmärksamhet. I ljuset av att tidigare filmer, som Troy, valt att helt utelämna gudarna ur berättelsen, får vi här vårt lystmäte av övernaturliga inslag; de olympiska gudarna gjorde definitivt det starkaste intrycket. Själva berättelsen är platt, motsägelsefull och innehållsfattig, och vissa klichémässiga scener var nästan plågsamma att se: Theseus tal till soldaterna är ett exempel på en sådan. Den starka kontrast som uppstod av de spektakulära scenerna, och då särskilt Poseidons och Ares ingripanden, gjorde att de mer alldagliga scenerna ofta kändes ofärdiga eller skissartade. Att vissa av dessa dessutom var knäpptysta långa stunder gjorde dessvärre också att förtrollningen stundtals bröts; plötsligt såg man bara skådespelare som spelade teater. Sammanfattningsvis ger jag filmen omdömet sevärd (med vissa reservationer), och betyget 6/10.

 

Nulla dies sine linea

Orden ekar ofta i huvudet på mig. Det var en doktorandkollega som en gång presenterade mig för denna maxim, lika hurtfriskt uppmuntrande som kvävande. De betyder ungefär ‘ingen dag utan en rad’, och denna rad skall så klart tillfogas den egna avhandlingen. Citatet härrör från Plinius den äldre, som menar att den antike grekiske målaren Apelles var deras upphovsman. Lika gärna som att uppmuntra det egna skrivandet kan de även påminna om att man borde läsa andra texter. Det är många som har ambitionen att ägna någon del av sin föräldraledighet åt ett kreativt projekt av något slag, men det kommer i slutänden an på många omständigheter om dessa resulterar i något faktiskt, eller om de bara fortsätter att vara just ambitioner. När det gäller mig själv kan man använda min publiceringsfrekvens som måttstock på hur mycket tid över jag upplever att jag har haft för sådana projekt sedan jag påbörjade denna ledighet.

Apelles samtliga verk är förlorade, men en vanlig uppfattning är att denna romerska väggmålning från Pompeji är baserad på ett original av Apelles, Aphrodite Anadyomene, 'Afrodite uppstigande (ur havet)'.

Stephanus Thesaurus Graecae Linguae (TGL) är inte bara gammal, den är snygg också. Men pass på, den är lätt att förväxla med det moderna projektet Thesaurus Linguae Graecae (TLG, bilden länkar).

Jag gjorde emellertid två saker precis i början av denna som har direkt relevans för detta forum. Bara efter ett par dagar var jag med och spelade in ett nytt program tillsammans med teamet bakom ‘I love språk‘, i vilket jag gjorde TV-debut i höstas och talade om grekiska specifikt. I den nya programserien, ‘Världens språk‘, är perspektiven mycket bredare, och således var även programmets tema mer generellt — Språket som vapen. Den slutliga klippningen av materialet ledde också till att jag pratar mer om romarriket än om Grekland, vilket är förståeligt eftersom språket snarare användes som en samlande kraft inom det hellenistiska väldet än som ett vapen utåt. Parentetiskt kan det även nämnas att det grekiska verbet παροινέω som skymtar förbi i början av programmet verkligen dök upp helt slumpmässigt, och min översättning av den latinska definitionen i Stephanus Thesaurus är därför också a prima vista. Se programmet här.

En kul detalj var att konferensen ägde rum på ett galleri för samtida smyckekonst, Galerie Marzee, det största i sitt slag i världen.

Det andra grekrelaterade jag gjorde var att delta som åhörare i en konferens i Nijmegen, Nederländerna: Ancient Greek and Semantic Theory. Det handlade alltså om ett möte mellan forskare med intressen i både antik grekiska och lingvistik. Jag har inte tänkt redogöra för de olika bidragen som presenterades, utan vill hellre dela med mig av de tankar jag samlade på tåget tillbaka till Amsterdam. Under den sista kvällen av konferensen hade jag tillfälle att samtala med några av de inbjudna talarna, och passade då på att ställa de, i mitt tycke, såväl relevanta som viktiga frågorna: varför gör vi det vi gör, och vart leder denna forskning? I ett sådant välmeriterat sällskap skulle man kanske förvänta sig sammansatta svar, visserligen vinklade utifrån vid tillfället gällande enskilda utgångspunkter, men likafullt komplexa och tänkvärda. Jag var även förberedd på att få motfrågor istället för svar; jag arbetar dagligen med att rättfärdiga det jag gör, såväl för mig själv som för människor i min omvärld, och försöker alltid vara redo för sådana frågor. Ni kan ju bara gissa hur förvånad jag blev när frågorna bara skämtades bort och samtalsämnet snabbt ändrades till något annat. Kanske var det timingen som var dålig? Jag avslutar med ett utdrag ur mina anteckningar från hemresan:

Flera läger: det gäller alltjämt att det finns åtminstone två klart särskiljbara läger, där de ena helt lämnat innehållsbiten bakom sig och de andra fortfarande är angelägna om att behålla den kopplingen. […] När jag framhöll att jag fortfarande tror att folk vill läsa texterna och vår uppgift är att hjälpa dem göra det fick jag också ett undflyende svar. [En person] sa ‘I was raised within the system’, och ansåg sig därför inte behöva övertygas om varför man bör studera antiken; men vad göra med alla som växer upp utanför systemet?

Man kan också fråga sig vart folk vill komma med sina samarbetsprojekt; jag får intryck av att de främst har som mål att driva den allmänna lingvistiken framåt, medan grekiskan endast bidrar med arbetsmaterial. Lingvisterna verkar kort sagt inte intresserade av att lära sig grekiska, medan grecisterna i sin tur både kan och vill lära sig mer lingvistik; jag tycker själv att båda har mycket att lära av varandra. Visst är ‘grekiska’ ett relativt abstrakt system, men ‘lingvistik’ är i så fall ännu mer abstrakt, och grekiskan kan fortfarande göra anspråk på att vara ett komplett system — i sig ett exempel på vad som är möjligt att göra inom ett system, medan lingvistiken mer siktar på att fastställa vad som överhuvudtaget är möjligt. Så många specialiserar sig så tidigt i Holland och gör imponerande master- och doktorsavhandlingar men slås sedan ut i konkurrensen och överger forskningen helt, även om de var lovande. Samtidigt får jag intrycket att de ser ner på ex. gymnasieläraryrket. Gymnasielektorer hade de aldrig hört talas om. Jag tror inte att en strikt åtskillnad mellan gymnasium och universitet är vare sig bra eller önskvärd.

 

En personlig betraktelse av den homeriska frågan

Vad bättre sätt att inleda det nya året kan det finnas än att kommentera en understreckare? Idag skriver den göteborgsbaserade litteraturprofessorn Lars Lönnroth en personlig betraktelse över den homeriska frågan, med avstamp i den konferens han deltog i vid slutet av förra året: Singers and tales in the 21st century.

Milman Parry (död 1935) blev bara 33 år gammal, men hann bland annat resa runt i dåtidens Jugoslavien för att studera den ännu levande traditionen av muntlig diktning på plats.

Lönnroths text utgör en utmärkt källa för alla som behöver fräscha upp sina kunskaper om denna gamla och väl så intressanta fråga. Parrys banbrytande teori var att hjältedikter såsom grekiskans Iliaden och Odysséen inte författades som moderna skriftliga verk, utan istället improviserades fram muntligen, bland annat med hjälp av olika knep såsom stående epitet, formler och stereotypa scener. Att det därför måste ha förekommit flera olika former av epos vid övergången mellan muntlig och skriftlig kultur håller jag för mycket sannolikt, men detta råder det långt ifrån konsensus om.

Lönnroth tillåter sig verkligen att vandra i minnenas allé; det visar sig att han själv arbetade i USA vid den ”nya skolans” verkliga blomstringstid, och att han relaterade sin egen forskning och undervisning till de nya rönen. Det märks även tydligt att den gamle professorn blickar tillbaka med ett stort mått av stolthet över att ha fått uppleva tiden då ”denna debatt rasade som värst på 60-talet”.

Forskningen utgår idag, heter det vidare, från antagandet att en muntlig text består av så mycket mer än bara ord — ”Den består av en människas röst, gester, musik, minspel, teatrala agerande, samspel med publiken och förhållande till den plats där framförandet äger rum.” Detta framstår onekligen som något ganska självklart, men eftersom man historiskt sett varit så fokuserad på just ”texten” har sådana aspekter inte givits något större utrymme. Det är också minst sagt svårt att uttala sig om vilka uttryck dessa tog sig på ”Homeros” tid…

Konferensen verkar ha varit något i hästväg, får man väl lov att säga. Liverecitation av vår tids rapsoder hör ju inte till vanligheterna, i varje fall inte i den värld jag känner — och tack vare en åskådare har vi som inte var där chansen att få ett litet smakprov på Youtube. Lönnroth igen:

Från sin fjärran hembygd medförde Chao Gejin en av de episka sångare som framträdde under symposiet, mongolen Odhan Bayar, som iförd pittoresk etnisk mundering underhöll de närvarande akademikerna i drygt en timme med episk hjältesång som ackompagnerades av strängaspel och interfolierades med professorns förklaringar. Ingen i publiken lär visserligen ha förstått ett ord av det som framfördes, men de flesta verkade ändå märkligt gripna som om de bevittnat ett framträdande av en harpospelande keltisk bard, en fornfransk jonglör, den siste fornnordiske skalden – eller kanske gamle Homeros själv.

 

Skrivfel på principiell nivå

I väntan på några längre inlägg jag går och ruvar på kan jag inte låta bli att dela med mig av följande fadäs. I samband med en ny tillbyggnad vid Cambridge Universitys fakultetsbyggnad för ”classics” skulle man säkerhetsanpassa entrédörrarna som är helt gjorda i glas, och då fick man för sig att man kunde göra detta genom att pryda dem med ett väl valt citat. Vad kunde då passa bättre än ett högtravande och storstilat sådant från lärdomsgiganten nummer 1, Aristoteles? Som inledning till hans kanske mest berömda verk, som i sig namngav ett vetenskapligt fält, Metafysiken, står följande ord:

Πάντες ἄνθρωποι τοῦ εἰδέναι ὀρέγονται φύσει.
Av naturen strävar alla människor efter att veta. (980a)

Ordagrant fick böckerna om metafysiken (som ju med modern terminologi snarare kan sägas vara kapitel) sitt namn eftersom de placerats efter — μετά — böckerna om fysiken. Man kan också förstå ordet metaforiskt, att böckerna behandlar det som går utöver den vanliga fysiken. I vilket fall som helst faller det sig väl naturligt att först behandla det som ”finns”, för att sedan gå över till det som ”inte finns”, om man säger så. Häri handskas Aristoteles alltså med de verkligt stora frågorna, såsom ontologi, existens, egenskaper och liknande, och det var alltså genom dessa ord som studenterna skulle inspireras till storverk.

Nu var det bara så att det skedde ett litet misstag med inskriptionen:

Uppsättning blev enligt uppgift mycket lyckad - undertecknad kunde dessvärre inte vara där.

För den skarpögde — liksom förhoppningsvis även för en stor mängd andra — syns det ganska snart att det finns ett misstag här. Saken är nämligen den, att ett latinskt S har ”smugit” sig in istället för sin grekiska släkting Σ, och ja, det ser faktiskt ganska bedrövligt ut. För den som sysslar med grekiska till vardags är det dock kanske inte fullt så upprörande; egentligen är det ju samma gamla fenomen som när man ”lånar” in grekiska bokstäver i en text som annars är skriven med latinska bokstäver för att få den att se mer ”grekisk” ut, en metod alldeles nyligen tillämpad av studentgruppens vid Universitetet i Oslo uppsättning av Aristofanes Molnen. Den stora skillnaden är dock graden av medvetande med vilket det har utförts; här är det knappast frågan om en medveten handling. Märkligast med hela historien är kanske det faktum att saken först uppmärksammades på en av de anställdas blogg, närmare bestämt professor Mary Beards, som visserligen skyller misstaget på gudarna. När ärendet sedan svällde ut i riksmedia kunde inte tidningen Daily Mail låta bli att själva göra ett lika pinsamt misstag, då de i rubriken talade om det ”latinska” citatet: ”Red faces at Cambridge University as Latin inscription on £1.3m building has wrong spelling”. Även efter att de ändrat rubriken (”Aristotle’s all Greek to Cambridge classicists as inscription by philosopher is misspelled on £1.3m building”) kvarstår ett annat problem för den som är petnoga (och ibland kan man väl tillåta sig att känna sig lite sådan): det är inte frågan om en felstavning, bokstaven ‘S’ är ju ”rätt”, utan det rör sig väl snarare om ett typografiskt misstag.

Nåväl. För många gör det kanske inte så stor skillnad, vare sig det handlar om något råkar vara latin eller grekiska, eller om hur något skrivs korrekt på något av språken. Men, skulle det nu vara så är det emellertid alldeles uppenbart att Aristoteles missade grovt i sin grundpremiss till Metafysiken…