Jag lyssnade häromdagen på Språket i P1, och programmet behandlade bland annat följande fråga inskickad av en lyssnare. — Varför heter det islamofobi, och hur uppkommer såna här uttryck? Homofobi är ju ett annat liknande exempel, som antyder att man skulle vara rädd för en viss kategori människor. Vore det inte mer korrekt att använda skepsis istället, typ som att man säger ”invandringskritisk”, och inte tala om ”invandrarfobi”, undrar frågeställaren.

Programledare och producent för Språket i P1 är Emmy Rasper. Ylva Byrman, doktorand i nordiska språk, är en av två återkommande språkexperter.

Naturligt nog är det språk som behandlas i programmet svenska, och det är minst sagt en grannlaga uppgift att ha bra koll på vårt språk, eftersom det har påverkats av så många andra språk genom tiderna. En av alla dessa influencers är så klart grekiskan, och för en sån som mig är det också självklart att det är grekiskan som ligger bakom ord som slutar på –fobi.

Jag har själv nästan slutat reagera när folk i olika sammanhang tvärsäkert, eller som i det här fallet mer i förbigående, påstår att ord härstammar från latinet, när orden i själva verket kommer från grekiskan. Det verkar som att det är många som inte är så noga med att skilja mellan de båda språken i såna här situationer. För en som i det närmaste vigt sitt liv åt det ena av dem är det dock annorlunda.

Utmärkande för de äldsta beläggen av ord sammansatta med -fobi är att förleden också är hämtade från grekiskan (och inte från latinet). När det gäller ordet homofobi är det därför värt att poängtera att det vid sidan av just φόβος (fóbos) är bildat av ordet för ”en och samma”, ὁμός (homós), och inte det latinska ordet för människa, homo. En homofob håller alltså avståndet från andra av samma kön, medan en homofil (av φίλος, fílos, vän) istället dras till desamma.

Hydrofobi, liksom dess svenska översättning ”vattuskräck”, är väl numera mest att betrakta som kuriosa — alla säger väl rabies. Agorafobi (torgskräck) är däremot en vedertagen diagnos, och i engelskan finner man ytterligare exempel såsom arachnophobiamyrmecophobia liksom melissophobia. Jag tänker att den allmänna användningen av ord som agorafobi ligger till grund för nybildningar av mer generell karaktär, som de i programmet nämnda germanofobi, russofobi och papafobi, jämte det mer nutida islamofobi. En entusiastisk dansk sida listar över 600 olika fobier med olika namn, varav anmärkningsvärt många har ett grekiskt ord som förled. Det var också glädjande att i radioprogrammet höra de upprepade hänvisningarna till SAOB, som ju är en omistlig och mäktig källa till information om svenskans historia, och dessutom erbjuder finfina etymologier. SAOB nås jämte sina syskonlexikon SAOL och SO på den förnämliga webbsidan svenska.se.

fobi

Uppslagsordet ”fobi” i SAOB, Svenska Akademiens Ordbok

Den ursprungliga betydelsen av själva ordet φόβος är för övrigt inte så glasklar som man kanske skulle vilja. De äldsta exemplen av ordet betyder ”flykt”, och verbet φοβέω betyder att ”driva på flykten”. Det är först när verbet används i passivum (φοβεῖσθαι i lexikonartikeln ovan) som betydelsen ”fly i skräck” uppträder. Det är således inte konstigt att vårt fobi innehåller element av att man finner något frånstötande eller motbjudande, snarare än skräckinjagande. Det antika grekiska ordet för skräck är snarare δέος (déos).

Användningen av φόβος i det antika språket har ytterligare en egenhet värd att notera. Det vi på svenska uttrycker med ”jag är rädd” motsvaras i grekiskan av φόβος μ’ ἔχει, det vill säga ”fruktan har mig”. Här vänder alltså grekiskan på steken och låter ”fruktan” vara subjekt, istället för människan. Det är inte långsökt att anta att detta har sin grund i ordets ursprungliga betydelse.

Slutligen, i de antika texterna är sammansättningar av den här sorten ganska ovanliga; vi finner enstaka exemplar av ἀφοβία (afobía, ”icke-rädsla” eller ”oräddhet”) i ett sent verk av Platon och hos Aristoteles, men inte mer. Det för oss välkända ξενοφοβία (xenofobía, främlingsskräck eller -hat) förekommer inte alls. Däremot finns det ett exemplar av det uppseendeväckande verbet ξενοφονέω, xenofonéo, ”att mörda sin värd”.