Fobi — skräck eller flykt?

Jag lyssnade häromdagen på Språket i P1, och programmet behandlade bland annat följande fråga inskickad av en lyssnare. — Varför heter det islamofobi, och hur uppkommer såna här uttryck? Homofobi är ju ett annat liknande exempel, som antyder att man skulle vara rädd för en viss kategori människor. Vore det inte mer korrekt att använda skepsis istället, typ som att man säger ”invandringskritisk”, och inte tala om ”invandrarfobi”, undrar frågeställaren.

Programledare och producent för Språket i P1 är Emmy Rasper. Ylva Byrman, doktorand i nordiska språk, är en av två återkommande språkexperter.

Naturligt nog är det språk som behandlas i programmet svenska, och det är minst sagt en grannlaga uppgift att ha bra koll på vårt språk, eftersom det har påverkats av så många andra språk genom tiderna. En av alla dessa influencers är så klart grekiskan, och för en sån som mig är det också självklart att det är grekiskan som ligger bakom ord som slutar på –fobi.

Jag har själv nästan slutat reagera när folk i olika sammanhang tvärsäkert, eller som i det här fallet mer i förbigående, påstår att ord härstammar från latinet, när orden i själva verket kommer från grekiskan. Det verkar som att det är många som inte är så noga med att skilja mellan de båda språken i såna här situationer. För en som i det närmaste vigt sitt liv åt det ena av dem är det dock annorlunda.

Utmärkande för de äldsta beläggen av ord sammansatta med -fobi är att förleden också är hämtade från grekiskan (och inte från latinet). När det gäller ordet homofobi är det därför värt att poängtera att det vid sidan av just φόβος (fóbos) är bildat av ordet för ”en och samma”, ὁμός (homós), och inte det latinska ordet för människa, homo. En homofob håller alltså avståndet från andra av samma kön, medan en homofil (av φίλος, fílos, vän) istället dras till desamma.

Hydrofobi, liksom dess svenska översättning ”vattuskräck”, är väl numera mest att betrakta som kuriosa — alla säger väl rabies. Agorafobi (torgskräck) är däremot en vedertagen diagnos, och i engelskan finner man ytterligare exempel såsom arachnophobia, myrmecophobia liksom melissophobia. Jag tänker att den allmänna användningen av ord som agorafobi ligger till grund för nybildningar av mer generell karaktär, som de i programmet nämnda germanofobi, russofobi och papafobi, jämte det mer nutida islamofobi. En entusiastisk dansk sida listar över 600 olika fobier med olika namn, varav anmärkningsvärt många har ett grekiskt ord som förled. Det var också glädjande att i radioprogrammet höra de upprepade hänvisningarna till SAOB, som ju är en omistlig och mäktig källa till information om svenskans historia, och dessutom erbjuder finfina etymologier. SAOB nås jämte sina syskonlexikon SAOL och SO på den förnämliga webbsidan svenska.se.

Uppslagsordet ”fobi” i SAOB, Svenska Akademiens Ordbok

Den ursprungliga betydelsen av själva ordet φόβος är för övrigt inte så glasklar som man kanske skulle vilja. De äldsta exemplen av ordet betyder ”flykt”, och verbet φοβέω betyder att ”driva på flykten”. Det är först när verbet används i passivum (φοβεῖσθαι i lexikonartikeln ovan) som betydelsen ”fly i skräck” uppträder. Det är således inte konstigt att vårt fobi innehåller element av att man finner något frånstötande eller motbjudande, snarare än skräckinjagande. Det antika grekiska ordet för skräck är snarare δέος (déos).

Användningen av φόβος i det antika språket har ytterligare en egenhet värd att notera. Det vi på svenska uttrycker med ”jag är rädd” motsvaras i grekiskan av φόβος μ’ ἔχει, det vill säga ”fruktan har mig”. Här vänder alltså grekiskan på steken och låter ”fruktan” vara subjekt, istället för människan. Det är inte långsökt att anta att detta har sin grund i ordets ursprungliga betydelse.

Slutligen, i de antika texterna är sammansättningar av den här sorten ganska ovanliga; vi finner enstaka exemplar av ἀφοβία (afobía, ”icke-rädsla” eller ”oräddhet”) i ett sent verk av Platon och hos Aristoteles, men inte mer. Det för oss välkända ξενοφοβία (xenofobía, främlingsskräck eller -hat) förekommer inte alls. Däremot finns det ett exemplar av det uppseendeväckande verbet ξενοφονέω, xenofonéo, ”att mörda sin värd”.

 

Retorik i P1

Häromdagen råkade jag höra det första programmet i P1:s nya serie ”Retorik”. Programmets gäst var den ”förste retorikprofessorn vid Lunds universitet på 200 år”, Anders Sigrell. Jag höll nog med om det mesta han sade, inte minst gillade jag hans syn på ”triaden” logos, ethos och pathos som olika perspektiv man kan välja att betrakta verkligheten ur. Idén att retoriken handlar om hur våra språkval styr vår verklighetsuppfattning verkar både rimlig och förnuftig. Däremot kunde jag inte låta bli att haja till lite vid några av påståendena om retorikens grekiska bakgrund. Som grekiskans självutnämnde förkämpe kände jag mig nödgad att kommentera några av de saker som sades i programmet.

Retorikprofessorn Anders Sigrell i marmorvitt sällskap. Är det möjligen Perikles som syns närmast kameran?

Oerhört retoriskt inlindat ursäktar sig professorn först av allt och försvarar sin eventuella oförmåga att tala väl i intervjun genom en liknelse med att man inte skulle säga åt en litteraturprofessor att skriva en vacker dikt. Här är jag dock av en annan uppfattning; det är klart att man kan göra det, och kanske även något man borde göra lite oftare. I början av programmet menar han också att Aristoteles bestämning av retoriken som en τέχνη (technê) innebär att det både rör sig om det vetenskapliga studiet av det praktiska utförandet och det praktiska utförandet självt. Läser man artikeln i Sydsvenskan (2008-11-03) i anledning av hans tillträde som professor får man också en helt annan uppfattning.

En sak jag behöver kommentera är att den grekiske retorikern Isokrates kallas för ”den främste retorikläraren under antiken”, liksom påståendet att han ”startade den första retorikskolan”. Det är nämligen ganska svårt att finna goda grunder för båda påståenden. Det står klart att Isokrates lära bland annat bestod i att studenterna skulle förhålla sig kritiskt till hans egen undervisning (vilket känns otroligt progressivt om man exempelvis jämför med Platons dogmatiska skola), och eftersom denna undervisning främst koncentrerade sig kring just skrift och tal är det möjligt att den går att rubricera som den första retorikskolan. Att han skulle vara den främste retorikläraren verkar däremot vara professorns egen uppfattning; och hur bestämmer man egentligen en lärares framgång? Kunnighet? Mångsidighet? Flexibilitet? Förmåga att lära ut? Studenternas framgångar? Alldeles enkelt är det inte.

Universitetet i Thessaloniki är Greklands största. Mottot ovan ingången till filosofiska fakulteten lyder: ΜΟΥΣΑΙΣ ΧΑΡΙΣΙ ΘΥΕ — "offra till muserna (och) chariterna"

I ett kort reportage från ”den akademiska retorikens ursprungsland” Grekland får vi möta filosofi- och pedagogikprofessorn Demetra Sfendoni-Mentzou, som arbetar vid Aristoteles-universitetet i Thessaloniki. Hon vill helst inte fördjupa sig i Aristoteles retorik — hans främsta insatser är inom andra områden, menar hon — men hon bjuder gärna på sitt favoritcitat av den antike giganten: ”ο άνθρωπος είναι ζώον λογικόν πολιτικόν”. Reporterns översättning, att ”människan är en tänkande varelse” är dock felaktig. Det är här frågan om en version på modern grekiska av det berömda postulatet att människan är en förnuftsbaserad, medborgerlig (det vill säga samhörig med polis, staten) varelse. Det är heller inte något direkt citat, utan snarare en sammanfattning delvis av Aristoteles eget arbete, delvis av hans läromästare Platons. Programledaren ger dock sedan en mer korrekt översättning av Sfendoni-Metzous ord: ”människan är en rationell, politisk varelse”.

Den sista saken jag vill ta upp handlar om etymologin för ordet logos, som råkar vara ett av grekiskans mest svåröversatta. Professor Sigrell säger att vi ”har […] fått ordet lexikon från logos, via latinets lexem”. Jag antar att han alltså menar att ordet lexikon kommer från latinet, men har ett grekiskt ord till grund. Detta är felaktigt på två sätt: (1) ordet lexikon är bildat på det grekiska ordet lexis, som närmast betyder läsning, och som var det antika ordet för ordbok (använt i plural); det är alltså inte logos utan lexis som ligger till grund för lexikon, även om de två givetvis är besläktade. (2) lexikon är således inte ett latinskt ord. Två olika latinska ord som använts för ”ordbok” är istället dictionarium och vocabularium.

 

Arkaism, letargi och aritmetik

Häromdagen (29/8 2010) var det Folkpartiets Jan Björklunds tur att delta i SVT:s partiledarutfrågningar. Eftersom han i denna stund är utbildningsminister, och därtill har en uttalad ambition att höja den allmänna kunskapsnivån, tyckte programskaparna att det skulle vara intressant att testa ministerns egen kunskapsnivå, närmare bestämt beträffande tre ord hämtade från Högskoleprovets ORD-del. Kanske är det min bakgrund som grecist som gör sig gällande, men jag tror mig veta varför man valde just de ord det handlar om: arkaism, letargi och aritmetik. Lånord hämtade från latinet och grekiskan, och särskilt från grekiskan, brukar nämligen hamna i gruppen ”svåra ord” — kanske på grund av att de ofta förekommer i fack- och specialuttryck — i ministerns fall var det i alla fall just vad de var.

En ansatt Björklund kämpar med att hålla humöret uppe.

Programledarna ställde alltså Björklund inför ett oförberett ordtest. Han erbjöds dock fem alternativa svar att välja bland, precis som det brukar gå till i nämnda prov. Det hade nog i ärlighetens namn varit fullständigt omöjligt för ministern att definiera orden alldeles på egen hand, men med alternativen har man ju alltid chansen att gissa, vilket i princip också var vad han gjorde. Faktum är att han i princip fick sitt enda rätta svar genom att gissa. Innan den andra frågan erkänner han för publiken att han inte kunde svaret. Bara någon minut innan ”testet” ägde rum hade han också proklamerat högtidligt att ”kritiskt tänkande bygger på kunskap”, men försökte alltså redan innan själva testet hunnit börja släta över sina bristande kunskaper genom att avsäga sig ansvaret för dem: ”ja, de är svaga — jag gick i flumskola”. Helt klart i fegaste laget, tycker jag. Hela intervjun finns att se här [testet: 36.00-37.45]. Att testet skulle bli pinsamt för Björklund förutspådde han förresten själv direkt [36.12].

Testets första ord gavs bort alltför enkelt av programledaren Anna Hedenmo.

Att arkaism betyder ”ålderdomligt uttryck” kanske han hade kunnat räkna ut, genom att stammen i ordet, ark-, eller kanske hellre arch-, är bekant från andra mer kända ord, såsom arkeologi eller monarki. Ordet ἀρχή, arkhe, betyder alltså ”början”, men också ”herravälde” eller ”styre”, eftersom den som har första plats också kan väntas ha makten. Det användbara och stilistiskt flexibla förledet ärke– härstammar även det härifrån; en ärkeängel är alltså den främste bland änglar, liksom en ärkebiskop är den främste bland biskopar. Bland de mer inte fullt så högtravande sammansättningarna finner vi ärkenöt och ännu längre ned ärkearsle, vilket en kompis träffsäkert kallade Jan Malmsjös biskop Vergérus i Fanny och Alexander. Det kanske vanligare och mer kända ordet arkaisk, ”ålderdomlig”, har i arkaism istället försetts med det oerhört produktiva suffixet –m(os), vilket vanligen används för att konkretisera en verbhandling. En arkaism är alltså den konkreta handlingen av verbet archaizo, som betyder ”göra gammal”. Andra ord med grekisk härkomst som bildats med detta suffix är exempelvis katolicism, exorcism och anarko-syndikalism. Svarsalternativen som erbjöds var för övrig: försvenskat, bildligt, ålderdomligt, målande och överflödigt uttryck.

Dante blir mot slutet av sin vandring i skärselden doppad i floden Lethe av den mystiska Matelda. Som vanligt har Doré illustrerat. (Purgatorio. Canto XXXI.100)

Det svåraste ordet i testet var nog det andra, letargi. Alternativen Björklund erbjöds var håglöshet, överflöd, slump, visdom och klagomål; han valde ”överflöd”. För att knäcka denna nöt hjälper det att vara bevandrad i grekisk mytologi, där glömskan personifierad hos Hesiodos kallas Lethe. Hos Aristofanes (Grodorna 186) omtalas Lethe senare i samband med en slätt, och ännu senare, hos Platon (Staten bok 10, 621c), med en flod, båda associerade med underjorden, det vill säga dödsriket. Senare tiders försök att bringa ”ordning” i detta föreställde sig kanske att flodens vatten dracks av de döda, vilka på så sätt skulle glömma sitt jordeliv. Denna information hjälper dock föga för att förklara ordet.

Det andra ordledet tillhör dock inte heller det de vanligaste, men det består i sin tur av bekanta delar. ἀεργός (aergos) betyder overksam, och är bildat av ordet ergon, ”verk”, besläktat med svenskans verk, och ett så kallat alpha privativum, mer känt i ord som ateist och apatisk. I ordet analfabet lyser prefixets ursprung som nasal igenom. Det att vara glömsk och overksam, kort och gott håglös, betraktat som sjukdomstillstånd kan alltså kallas letargi.

Det sista ordet, aritmetik, var hämtat från årets prov i april, och alternativen var följande: symbolvärld, taktkänsla, räknelära, formgivning och konstruktionsteknik (Björklund: ”det här ordet är mera bekant än de andra: symbol(värld)”). Här behöver man inte ha specifika kunskaper i mytologi eller för att klara av frågan, eftersom ordet lånats in i en mycket stor mängd språk och därför kan tänkas vara tämligen känt. Det rör sig naturligtvis om räknelära, ett samlingsnamn för de fyra räknesätten, skulle man kunna säga. Grekiskans ἀριθμός, som betyder ”tal” eller ”nummer”, och som ligger till grund för ordet, har inte alstrat så många andra vanliga lånord. Vi finner dock kändisen logaritm och doldisen aritmomani.

Gemensamt för alla tre ord är att de i sin ursprungliga form har innehållit de aspirerade bokstäverna theta eller chi, en aspiration som har gått förlorad i deras svenska språkform. Alltsomoftast finns dessa emellertid kvar i exempelvis deras engelskspråkiga form, och de tre orden heter då alltså archaism, lethargy och arithmetics.

 

Djupdykning i kunganamn

Inspirerad av utläggningen om andros för en tid sedan hörde signaturen Arktos (grekiska för Björn) av sig med önskemål om ytterligare klarhet i det välbekanta namnet Alexander, grekiskans Ἀλέξανδρος (”Alexandros”). Genom att jämföra den etymologiska informationen i wikipedia-artiklar på olika språk har Arktos fastställt att namnet består av två delar, alex– och –andros; det senare vet vi sedan tidigare vad det betyder, så vi kan nu koncentrera oss på det förra. ἀλέξω (”alexō”) heter verbet som ordet grundar sig på, och betyder vanligen avvärja eller skydda. En vanlig etymologisk förklaring av namnet Alexander är just ‘protector of men’ eller något liknande, men frågan är nu om namnet snarare betydde ‘avvärjare av män’, det vill säga: är den andros som nämns i namnet den som man skyddar eller den man skyddar någon (annan) från? I hopp om att finna svar på detta bestämde jag mig för att gräva lite mer i saken.

Alexander den store, här i färd att dräpa perserkungen Dareios

De två bysantinska lexikonen Etymologicum Gudianum och dito Magnum har korta notiser med just etymologiskt innehåll. EG skriver: παρὰ τὸ ἄλεξιν εἶναι ἀνδρῶν, ἤγουν βοήθειαν; ”kommer av att vara ett skydd för män, eller snarare en hjälp”. I EM, som dock delvis är baserad på EG, står det: παρὰ τὸ ἐπαλεξεῖν τῇ πατρίδι τοῖς πολεμίοις· ἢ παρὰ τὸ ἄλεξιν εἶναι ἀνδρῶν, ”kommer av att skydda fäderneslandet mot fienderna; eller av att vara ett skydd för män”. Kanske är således beskyddare den vanligare betydelsen. Det går dock inte att utläsa om någon betydelse är ”riktigare” än den andra; båda är så att säga lika riktiga. Det dyker dock upp mer och mer intressanta saker när man gräver ännu djupare.

De moderna etymologiska lexikonen hänvisar alla vidare till G. Björcks mäktiga och uppenbarligen inflytelserika arbete Das Alpha impurum från 1950 — som av en händelse råkar ligga på mitt skrivbord. Björck hänvisar i sin tur till den så kallade Ahijava- (numera Ahhiyawa-) kontroversen, en ”lärd strid” mellan P. Kretschmer och  F. Sommer som började på 1930-talet. Kretschmer hävdade att man kunde finna information om det trojanska kriget i hettitiska urkunder, vilket Sommer gjorde sitt bästa för att motbevisa. Grekiskans ‘Alexander’ skulle enligt Kretschmers teori komma av det hettitiska namnet Alaksandu, medan Sommer menade att det snarare var tvärtom. Ahhiyawa/Ahijava skulle enligt samma teori vara hettitiskans ord för grekiskans Ἀχαιοί (achaioi), ‘akajer‘. Saken är ännu inte utagerad, och väcker dessutom debatt än idag. [Senaste nytt 100701: Robert Fischers Die Ahhijawa-Frage. 2008/2010]

En annan sak är att de som läser Iliaden för första gången ofta reagerar på att figuren vi annars känner som Paris i princip alltid kallas Alexander. Detta är möjligt att förklara med att det ursprungligen (om det går att skilja namn från epitet) användes som ett tillnamn, ett epitet. Många känner säkert till att just epiteten är ett typiskt stildrag för den episka poesin; Paris har således ‘Alexandros’ som tillnamn.

Paris är sannolikt mest känd för det ödesdigra domslut, då han satte Afrodites skönhet framför Heras och Athenas. Afrodite hade lovat Paris Helenas kärlek om han valde henne, men genom detta val drog han på sig Heras vrede. Bilden visar en av de obegripligt kitschiga figurinerna som finns till beskådan på Konservatorspalatset i Rom.

Gjergj Kastriot Skënderbeu (1403-1468), "Albaniens drake", nationalhjälte för sin kamp mot turkarna

Bland historiska bärare av namnet finner vi idel kungligheter och framstående personer, och det visar sig också att namnet många gånger har anpassats för det nya språk det använts inom. Den mest berömde är förstås Greklands (eller ska det vara Makedoniens?) Alexander III, ‘den store’, Rysslands helgon Aleksandr Nevskij liksom senare den förste tsaren Aleksandr I (smeknamnet är Sasja), Etiopiens kejsare Eskender (nĕgūša nagašt), Hyderabads nizam Sikandar Jah, kungariket Jugoslaviens förste kung Alexander I, liksom Albaniens siste kung Zog I, Skanderbeg III, vars son faktiskt bär ytterligare varianter av namnet; han föddes till kronprins Skander och heter idag Leka. Jag kan inte låta bli att även ta med en bubblare: från sagornas värld kommer Stålmannens ärkefiende Alexander, ”Lex” Luthor.

Avslutningsvis är det värt att nämna ytterligare några grekiska namn bildade på samma stam, alla i  det så kallade Ø-stadiet (Schwundstufe eller Zero grade): de berömda poeterna Ἀλκμάν (Alkman) och Ἀλκαῖος (Alkaios), samt den mytologiska prinsessan Ἄλκηστις (Alkestis), som i likhet med Eurydike också blev hämtad från Hades, men denna gång av Herakles istället för Orfeus.

 

Psykopomper, avljud och resor till Hades

De senaste dagarna har signaturen Dave pepprat mig med frågor i kommentarfältet – glädjande, tycker jag! Till slut blev dock frågorna så många och svaren så långa att jag bestämde mig för att flytta upp saken i huvudtexten. Så här började det hela:

Dave (28/4, 20.00): Tjenare här kommer lite frågor håll till godo:
1.Vad har dom grekiska gudarna för ursprung; semitiskt, persiskt, gilgameshreligionen?

På den här ganska omfattande frågan värjde jag mig först med ett ”jag [måste] be att få återkomma”, men gav ändå ett kortare svar:

Venanzio (29/4, 07.42): de flesta grekiska gudomligheters ursprung går att spåra till andra äldre eller samtida kulturer. Somliga menar att Apollon är den enda äktgrekiska guden, men det finns uppgifter som säger emot detta också.

Shamaner i olika kulturer betraktas också som en sorts psykopomper, vilka, utöver att bistå själar att lämna denna värld, även hjälper dem att komma hit, såsom själar till nyfödda barn.

Svaret följdes sedan upp av ytterligare frågor, svar, och nya frågor igen:

Dave (29/4, 10.44): du, jag måste också fråga “psykopomp”?
jag tror jag förstår innebörden men rent språkligt, psyke är ju liv
pomp borde vara ett verb eller?

Venanzio (29/4, 14.49): När det gäller psyke betyder det inte riktigt “liv”, utan snarare “själ” (i motsats till “kropp”), och ordet πομπός (pompos), “guide” eller “ledsagare”, är bildat på verbstammen πέμπω (pempo) som betyder “skicka”. En psykopómp (ψυχοπομπός) är således någon som ledsagar (eller skickar) själar, vanligen till dödsriket. Om man någon gång behöver besöka Hades, såsom exempelvis Odysseus gjorde, måste man alltså ha en psykopompos till hjälp. Den mest kände är väl Charon, färjkarlen på Styx.

Dave (30/4, 01.51): “pompos” är det ett vanligt substantiv eller?
kan man bilda substantiv på det sättet ifrån verb? som i svenskan: -are?
(01.53) menar du orpheus? eller är det jag som inte har läst Odyssén?

Nu börjar frågorna som sagt bli så många att det blivit lite svårt att hålla isär – men jag ska göra ett försök. Till att börja med är πομπός (pompos) ett vanligt substantiv, absolut. Många av de indoeuropeiska språken har den speciella förmågan att enkelt kunna bilda substantiv och verb av samma rot genom olika så kallade avljudsstadier, ursprungligen en regelbunden växling mellan vokalerna o och e; πέμπω (pempo) förhåller sig enligt dessa regler till πομπός (pompos) som λέγω (lego, ”jag säger”) till λόγος (logos, ”ord”). Vad som gör grekiskan särskilt intressant, och särskilt ordrik, är att den, i likhet med det hypotetiska indoeuropeiska urspråket, har två olika o (omega: ω, och omikron: o) liksom två olika e (epsilon: ε, och eta: η). Dessutom förekommer något som kallas Ø-stadiet (nollstadiet), det vill säga när ingen vokal används. Ordet πατήρ,  ”fader”, är ett tacksamt exempel, då det förekommer i samtliga avljudsstadier (kort e, kort o, Ø-stadium, långt e, långt o) enligt följande:

πατέρα (pa-ter-a) εὐπάτορος (eupa-tor-os) πατρός (pa-tr-os) πατήρ (pa-tēr) εὐπάτωρ (eupa-tōr)

Dags att vända oss till frågan om psykopomp igen. Till att börja med vill jag påminna om att grekiskans alfabet skiljer sig en del från latinets (det vill säga det vi normalt använder). I samband med transkriptionen av tecknen uppstår det därför lätt inkonsekvenser, särskilt mellan vedertagna ord och begrepp och ”nya” transkriptioner. Det grekiska ordet för själ är ψυχή (psyche), vilket alltså stavas med bokstaven χ, chi, och inte med κ, kappa, vilket man lätt kan tro av stavningen psykopomp. Samma sammanblandning sker även ofta mellan θ, theta, och τ, tau. Således stavas ordet för skådeplats teater på svenska, men theatre på exempelvis engelska, då det ursprungliga grekiska ordet är θέατρον (theatron, ”skådeplats”). Det är av denna anledning stavningen psychopomp av vissa skulle betraktas som ”riktigare”. Jag är inte så petig, i varje fall inte till vardags.

Orfeus lyckades med sin musik övertala Hades att befria Eurydike från dödsriket. Han fick dock inte vända sig om och se på henne förrän de var framme, vilket han dessvärre misslyckades med.

På frågan om jag menar Orpheus (som också innehåller en besvärlig bokstav, φ, phi; stavningen Orfeus är kanske den vanligaste på svenska) är svaret nej. Visst har även Orfeus besökt Hades, i sitt försök att befria sin döda älskling Eurydike, men Odysseus resa till underjorden är nog snart sagt lika berömd. Den beskrivs i Odysséens elfte sång – för övrigt en mycket läsvärd passage. Ibland är det exempelvis svårt att inte tänka på vår tids zombie-filmer:

ἀλλὰ πρὶν ἐπὶ ἔθνε’ ἀγείρετο μυρία νεκρῶν
ἠχῇ θεσπεσίῃ• ἐμὲ δὲ χλωρὸν δέος ᾕρει
Men nu strömmade fram i otaliga skaror de döda
under ett rysligt gny, och jag greps av den bleka förfäran (Od. 11.632f.)

De mest berömda orden ur elfte sången tillhör nog annars hjälten Akilles (eller ska man skriva Achilleus?), som precis blivit prisad av Odysseus som den mest lycksalige människan någonsin, men som i själva verket inget hellre vill än att återvända upp i ljuset:

βουλοίμην κ’ ἐπάρουρος ἐὼν θητευέμεν ἄλλῳ,
ἀνδρὶ παρ’ ἀκλήρῳ, ᾧ μὴ βίοτος πολὺς εἴη,
ἢ πᾶσιν νεκύεσσι καταφθιμένοισιν ἀνάσσειν.
Hellre jag ute på landet som dräng ville slita för daglön
under en främling, som ingenting ärvt och som hade det fattigt,
än gå härnere som kung över alla som slocknat i döden. (Od. 11.489ff.)

Dave hade också vidareutvecklat frågorna om gudarnas ursprung, men jag känner mig återigen tvungen att begära respit; jag vill ogärna ge kortfattade svar på så grundläggande och viktiga frågor. I väntan på längre svar hänvisar jag tills vidare  till Martin Wests The East Face of Helicon, en systematisk genomgång av de grekiska gudomligheternas härkomst österifrån.

 

Eremiter och sjömän

Den annars hyfsat öde frågelådan fick oväntat men välkommet besök igår – signaturen AH skriver:

Jag är poet, och har konstruerat ett eget ord.
Min enkla fråga till Dig är om det är korrekt
grammatiskt. Jag har satt ihop det grekiska
ordet för öken (eremos) med ändelsen -naut…
det blir alltså Eremonaut. Det ska alltså betyda
ökenseglare… är mitt nya ord korrekt och möjligt
att använda som namn på tex. en internetsajt?

Denna ogenerade skaparlust kombinerad med intresset för grekiska värmer självklart ett gammalt grekhjärta! Visst betyder ordet eremos (ἐρῆμος) ofta öken, men man måste samtidigt vara medveten om att ordet ursprungligen var ett adjektiv som betydde öde, ensam, tom. Homeros (Il. 10.520) talar exempelvis om en tom plats:

ὡς ἴδε χῶρον ἐρῆμον, ὅθ’ ἕστασαν ὠκέες ἵπποι
märkte att stället var tomt där de snabba hästarna varit (Björkeson)

men redan Herodotos (2.32) talar om τὰ ἔρημα τῆς Λιβύης och menar de öde (delarna) av Libyen, det vill säga öknen. Den vanliga substantiveringen ἡ ἐρῆμος bygger på ellipsen av ett ord för land,  χώρα. Det var exempelvis i en sådan eremos som Jesus tillbringade 40 dagar, enligt Lukasevangeliet (4). I ordet eremit finner vi två av dessa betydelser på en gång: det rör sig om en ensling, ”en människa som dragit sig tillbaka i ensamhet, ofta till öde trakter” (NE); jämför även eremitage.

Än idag lär det finnas eremiter i de monolitiska byggnaderna i Lalibela, Etiopien

I 60-talets fantasivärldar var 'cybernaut' liktydigt med robot

När det gäller den andra delen av ordet är det kanske mer lättidentifierat genom dess bruk i vanliga sammansättningar. Grekiskans ναύτης (nautes) betyder seglare eller kanske snarare sjöman, och är bildat på ordet för skepp eller fartyg, ναῦς (naus), nära släkt med latinets navis och sanskritens naús. Ordet användes (enligt OED) redan 1784 i nybildningen aeronaut, men ger också klart äldre associationer; jag tänker främst på argonauterna, men också på de tidiga aeronauterna Daidalos och Ikaros. De idag klart vanligare orden astronaut och kosmonaut är exempel på egenheter som kan uppstå av vår tids nybildningar med ord från de antika språken. Astro– kommer från ett ord för stjärna, ἄστρον (astron), medan kosmo– kommer från κόσμος (kosmos), vilket betyder ordning, men också är ett annat ord för världsalltet eller universum. De två orden är i de flesta avseenden synonyma; det som skiljer dem åt är kanske bara stereotypa uppfattningar om USA och Sovjetunionen. En sentida uppstickare är taikonaut, ett annat ord för rymdfarare från Kina, vilket är bildat på ett kinesiskt ord för yttre rymden (tai kong, OED igen) och det nu bekanta indo-europeiska –naut. Andra mer eller mindre berömda sammansättningar är aquanaut och det mer långsökta cybernaut (som har sina rötter i ordet för rorsman, κυβερνήτης). Gemensamt för de äldre bildningarna är att ”seglatsen” sker med ett fartyg av något slag – men i nyare ord som psychonaut (eller Reaganaut, för den delen) verkar detta element ha gått förlorat. Företaget Agronaut är bara konstigt.

Svaret på din fråga, AH, är således: Visst kan eremonaut betyda ”ökenseglare”, eller kanske ”ökenfarare”. Jag ser mycket fram emot att få veta mer om sajtens innehåll!

 

En ultramodern produkt med ett urgammalt namn

Alla spektakulära funktioner Idou kommer att ha är förstås omöjliga att återge i en stillbild som denna.

Jag läste som hastigast en notis om Sony Ericssons senaste produkt Idou, en så kallad Iphone-dödare. Som den insnöade specialist jag är kunde jag inte låta bli att associera till den antika grekiskan, som har ett ord som stavas precis så, men som har två lite olika betydelser beroende på hur man uttalar det. Med cirkumflex, ἰδοῦ, är det en imperativform som betyder titta!, men med akut accent, ἰδού, är det en sorts interjektion, som betyder här!, där! eller varsågod. Båda former kommer från ett verb som betyder se, εἶδον, som i sin tur är nära släkt med latinets video och svenskans veta. Namnet på de berömda veda-skrifterna på sanskrit lär också ha samma ursprung, nämligen den ur-indoeuropeiska roten *weid-, som betyder både veta och se. Även i grekiskan började ordet ursprungligen med ett w-ljud, stavat med doldisbokstaven digamma, ϝεῖδον.

I en passage i Euripides Elektra (vv. 747-9) hör körledaren avlägsna dödsskrik:

ἔα ἔα•
φίλαι, βοῆς ἠκούσατ’, ἢ δοκὼ κενὴ
ὑπῆλθέ μ’, ὥστε νερτέρας βροντῆς Διός;
ἰδού, τάδ’ οὐκ ἄσημα πνεύματ’ αἴρεται.

A distant cry is heard offstage.
Ah! What is this? Friends, did you hear a shout (or was it a mere fancy passing over me), like the roar of Zeus’s thunder beneath the earth?
Another cry is heard.
There, that was a breath of air with a message on it! [övers. D. Kovacs 1998]

I Fritz Langs Metropolis (1927) spelar en Maschinenmensch, eller android, en viktig roll.

När man sedan gräver lite djupare visar det sig att de grekiska referenserna inte stannar vid själva produkten; telefonen skall använda en ny version av det grekiskklingande operativsystemet symbian, vars föregångare också de haft grekiska namn såsom eikon och protea. Operativsystemets främsta konkurrent är utmanaren Android, ett ord med otvivelaktigt grekiskt ursprung. Ordet ἀνήρ, med genitivformen ἀνδρός, betyder ”man” eller ”människa”, och ändelsen –id signalerar här att det rör sig om en släkting, en avkomma eller något som är likt ordet i förstavelsen. Jämför med uttrycket ”peliden Akilles”, känt från Iliadens första rad, vilket således betyder Peleusättlingen Akilles. En android är en människoättling, eller snarare något människoliknande, och såväl Frankensteins monster som ”Ash” i Alien är alltså androider.

Tyvärr heter det i det finstilta att Idou endast är ett ”concept name” , och inte det namn som telefonen kommer att marknadsföras under. Den kommer inte heller att finnas i handeln förrän tidigast under andra halvåret, så vi har väl alla hunnit glömma den tills dess i alla fall.

 

Uppgörelse med bilden av Bysans

Det bysantinska riket år 1265, på kraftig tillbakagång.

I en UnderStreckare från häromdagen (”Bysans byggdes med blandekonomi”) får vi för femtielfte gången höra att den bild av Bysans vi händelsevis har till stor del är felaktig. Det känns befriande att äntligen få dela med mig av det faktum att jag aldrig fick lära mig någonting substantiellt om det bysantinska riket förrän jag började läsa klassiska språk på universitetet och kom i kontakt med den så kallade bysantinologin; än mindre hade jag haft tillfälle att bilda mig någon uppfattning överhuvudtaget. Därtill kommer att det första jag fick lära mig den gången just var att den bild av Bysans vi fått lära oss är felaktig. Däremot är det självklart att vi (dvs. jag och mina klasskamrater i skolan) hade fått lära oss att det romerska riket delades upp i en västlig och en östlig del innan Västrom till slut föll – men så läste vi också både latin och grekiska. Artikelförfattaren, Bo Franzén, anför klichébilden av Bysans som ”ett förstelnat arkaiskt rike, föga benäget till förändringar”, så nu vet vi det.

Så här mitt emellan tål det att nämnas att bysantinologi som ämne har en något omstridd status; eftersom man i stor utsträckning använde sig av den antika grekiskan i någon form i det bysantinska riket ligger det nära till hands att anta att man sysslar med denna litteratur (ibland kallad ”efterklassisk grekiska”) inom ramen för grekiskaämnet också idag.  Många gör också det – i Uppsala är det till och med möjligt att helt koncentrera sig på ämnet efter några terminers grundstudier. Det finns emellertid också de som har en betydligt mindre öppen hållning, som av olika skäl inte anser den bysantinska grekiskan värd uppmärksamhet alls, föraktfullt avfärdande den som ”nygrekiska”. Jag behöver väl knappast säga att jag inte delar denna uppfattning.

Eftersom Franzéns huvudintresse är ekonomisk historia, får vi veta att ”[s]chablonen av Bysans ekonomi är en stel ämbetsdryg hushållning utan kraft att ta till sig nymodigheter. ” Den riktigare bilden, skriver han, är mer sammansatt och komplex, och ändrar dessutom karaktär över tiden. Föga förvånande, kan man tycka, eftersom det bysantinska riket varade i ”den ofantligt långa epok som åren 395-1453 omfattar”. Att läsa texten var dock en ojämn åktur, men så är inte ämnet ett av mina favoriter. Ett kul, men ganska märkligt ordval dyker som en frisk fläkt upp mot textens slut. När Bysans successiva nedgång under 1000-talet behandlas heter det att bysantinarna, istället för att lära sig ett kommersiellt tänkande av ”Venedigs och Genuas kreativa kapitalister”, ägnade ”sin kreativitet till en räcka med idiotiska inbördeskrig”. Jag är inte säker på om Franzén härmed avser grekiskans ursprungliga betydelse av adjektivet ἰδιωτικός (idiōtikos), dvs. ”egen” eller ”privat”, eller om det rör sig om den numera vanliga betydelsen ”utmärkande för den obildade l. okunnige, dum” (SAOB) eller kort och gott ”mycket dum” (NE:s ordbok). Ordet är bildat på substantivet ἰδιώτης (idiōtēs), som betyder ungefär ”privatperson” eller ”lekman”, till skillnad från en yrkesman eller specialist av något slag. Klart verkar i alla fall vara att Franzén, liksom jag, när en förtjusning för allitteration.

Och, typiskt nog, än en gång får jag se mig slagen av (S)DIL, nu i Rom.

 

Europas ursprung

Då och då får jag frågan varifrån namnet på vår världsdel egentligen kommer, men jag har aldrig känt att jag kunnat ge ett tillfredsställande svar på den saken. Att namnet Europa förekommer i de äldsta grekiska texterna (exempelvis hos Homeros och Hesiodos) är hyfsat bekant, och etymologin verkar också klar, åtminstone till en början. Eurys betyder bred och ops/opa betyder ansikte. Ursprungligen användes ordet som ett epitet till jorden själv, i betydelsen vidsträckt, och senare kom det att användas även om människor. Det behöver för övrigt inte vara ett negativt omdöme att vara ”bredfejsad”, men det är väl ungefär lika konstigt för oss som att Homeros alltsomoftast kallar gudinnan Athena koögd, i positiv bemärkelse.

Alla som passerat Halmstad torde ha skymtat den berömda Millesstatyn Europa och tjuren, konstnärens representation av den tämligen slemmiga historien om hur überguden Zeus antar tjurform och för bort Agenors dotter för att kunna lägra henne. Hon föder sedan Minos, Rhadamantys och eventuellt även Sarpedon. Av dessa är väl den förste den mest kände; han var kung av Kreta och den som höll Minotauros fången i den berömda labyrinten. (Jag hade förresten det tveksamma nöjet att se en film med samma namn häromkvällen – gör inte det i onödan, försåvitt inte relativa storheter som Rutger Hauer och Tony Todd lockar.) Herodotos framlägger förslaget att den Europa och den Asia som gett namn åt respektive kontinent var titaner, döttrar till Okeanos och dennes syster Tethys. Senare tillskrev man dessa ytterligare en syster, Libya, som representerade den tredje och sista kända kontinenten, romarnas provins Africa.

Det var dock, enligt vissa, inte någon av dessa som gav vår världsdel sitt namn. I en Understreckare från i tisdags (som för övrigt är ett välkommet avsteg från den nu mer eller mindre obligatoriska bokrecensionstrenden) återges tolkningsförslaget att namnet har sitt ursprung i assyriskan, dvs. en akkadisk dialekt som användes i det gamla Assyrien. Man skilde här mellan açu och ereb, vilka i tur och ordning betecknar soluppgångens respektive -nedgångens land. Dessa två ska alltså vara ursprunget till våra ord Asien och Europa. Lösningen är onekligen elegant, och fungerar alltså på samma sätt som vi med latinskt ursprung talar om orienten och occidenten som de ”obestämda landområden belägna i östlig respektive västlig riktning sett utifrån betraktarens position”. Snarare än landområden betetecknar dock dessa ord på latin väderstrecken öster och väster, vilka på antik grekiska (bland annat) hette anatolai respektive dysmai. Den förra av dessa lever kvar i namnet på den halvö som idag utgör Turkiets huvudsakliga landområde, Anatolien, som ju låg österut från grekernas perspektiv. Sambandet mellan just Asia och Anatolia är också grunden för den kanske starkaste invändningen mot tolkningsförslaget; hur ska man förklara att Asia kom att användas som namn på just Anatolien, när nu detta landområde bevisligen låg västerut för dem som talade assyriska?

 

Comus – Komos

Läste i dagens DN att rockbandet Comus återförenats för en spelning på finlandsfärjan ”Silja Symphony” i helgen. I en faktaruta till artikeln står att bandet ”[f]ick sitt namn efter en gestalt i den grekiska gudaläran”. Jag tänkte att det vore på sin plats med ett klargörande av ”gudens” ursprung här.

Till att börja med bör det nämnas att det i nio fall av tio rör sig om en latinsk stavning av ett grekiskt namn när ett ord slutar på -us. Namnet Comus är ett tydligt exempel på detta, och det grekiska originalet heter således Κώμος (Komos). (Observera däremot att ordslutet -eus på grekiska uttalas som en enda stavelse, i exempelvis Theseus eller Achilleus, jfr. Europa. Jesus är däremot en korrekt återgivning av namnets grekiska uttal, även om formen är latiniserad.)

Komos var ursprungligen ett ord för ”festlighet” eller ”uppsluppenhet” och kom senare att vara ett ord för (fest-)tåg och parader i allmänhet, och dryckeslag i vingudens följe i synnerhet. Ordet ingår även i namnet på teaterföreställningarna till Dionysos ära, komedierna. (Aristoteles anför dock ett annat ursprung i Poetikens tredje kapitel, 1448a.) NE anger (för ”ko’mos”, under ”komedi”) betydelserna ”festprocession” och ”sång med musik och dans” följt av det suggestiva ”m.m.”.

Under klassisk tid var inte κῶμος någon gud i den grekiska mytologin; det förekommer dock under senare tid som personifikation, en sorts δαίμων. Den engelskspråkiga Wikipedia-artikeln till ”Comus” verkar till stor del vara baserad på artikeln i L’Emprières Classical Dictionary of Proper Names mentioned in Ancient Authors:

Comus, the god of revelry, feasting, and nocturnal entertainments. During his festivals, men and women exchanged each other’s dress. He was represented as a young and drunken man, with a garland of flowers on his head, and a torch in his hand, which seemed falling. He is more generally seen sleeping upon his legs, and turning himself when the heat of the falling torch scorched his side.

Uppslagsverkets information är i sin tur baserad på första boken av Filostratos Imagines, som består av ett antal beskrivningar av tavlor. (Även Plutarchos Quastiones Romanae omnämns som källa.) Här beskrivs i allegorisk form det oundvikliga resultatet av en blöt bröllopsfest; det är kort sagt ”guden” Fylla som avbildats på tavlan.

Enligt uppgift handlar bandet Comus texter ”uteslutande om nekrofili och ond bråd död” (SvD 080307). Endast det senare av dessa kan dock beläggas i klassisk tid som en typisk association till det dionysiska, se Euripides Backanterna.

Rödfigurig psykter från Cerveteri, omkring 500-490 f.Kr. British Museum ( BM E768 )