En av mina tidigare lärare i grekiska, professor emeritus Staffan Fogelmark (SF), har precis publicerat en critique av Ingvar Björkesons (IB) hyllade översättning av Pindaros olympiska och pythiska oden från 2008, en bok jag tidigare skrivit om här. Jag minns fortfarande tydligt hur SF alltid gick i spinn så fort Pindaros kom på tal — idoldyrkan räcker inte för att beskriva hans relation till den gamle poeten. Parentetiskt kan det också nämnas att jag tenterade Pindaros första pythiska ode för honom i hans bibliotek i Lund – och blev godkänd! En reaktion av något slag från SF var därför väntad, minst sagt; i senaste numret (vol. 7, s. 62-132) av den ”irreguljärt” utgivna tidskriften Text. Svensk Tidskrift för Bibliografi (”känd för oräddhet, självständighet och integritet”) lägger han således ut texten. Jag har valt att huvudsakligen återge hans kommentarer till två av de textställen som jag tidigare tagit upp i bloggen, men jag vill också ge en bild av texten i allmänhet.

Pindaros. Romerskt porträtt från Afrodisias.

Pindaros. Romerskt porträtt från Afrodisias.

Artikeln inleds med att SF understryker vilken ofantligt krävande och otacksam uppgift det är att översätta giganten Pindaros. Han talar om en rad höga murar som måste forceras, av såväl språklig som innehållslig natur. IB har alltså gjort ”en kulturgärning av rang”, om än med en hel del tillkortakommanden. SF klarlägger tidigt sin personliga uppfattning om vilket det främsta skälet att läsa Pindaros är: att få ta del av ”magin och skönheten i Pindaros’ språk”. Han fortsätter: ”Pindaros är en av västerlandets allra största poeter, men inte i kraft av det han säger i sina dikter, utan på grund av hur han säger det.” Målet för varje översättning, enligt SF, ”måste vara största möjliga trohet mot originalet. […] i första hand innehållet — översättningen får inte säga något annat än vad författaren säger; gör den det, har den förvanskat originalet och måste avfärdas som misslyckad och irrelevant på den punkt det gäller — och i andra hand språk och stil.” Här gör sig SF dock skyldig till en logisk kullerbytta; hette det inte precis att det mest värdefulla var hur Pindaros sade något, inte vad han sade? Om så är fallet borde väl snarare formen än innehållet vara det viktigaste att försöka återge så korrekt som möjligt? Och det finns väl rimligen flera möjliga mål för en översättning?

Hursomhelst, SF:s skarpa kritik mot IB:s tolkning framträder ofta i stark belysning, om än indirekt, som i följande exempel: ”Han har ej heller försökt att ersätta dessa strukturer med någon annan gångbar svensk vers som hade kunnat förläna en viss värdighet och poetisk höjd åt hans översättning, vilket kanske kan beklagas. En mindre hövlig läsare skulle kanske t.o.m. vara frestad att beskriva IB:s översättning som svensk prosa med ojämn högermarginal.” Denna distinktion mellan poesi och prosa är dock inte fullt så enkel att avfärda som SF vill göra gällande; jag hörde nyligen att en av landets främsta experter på metrik sagt följande: ”Om man säger att skillnaden mellan poesi och prosa är att poesin inte har rak högermarginal, så är det inte banalt.”

SF har sorterat sina anmärkningar på enskilda textställen i översättningen under två huvudrubriker, ”Språk och stil” (143 ställen) och ”Dikternas innehåll” (51 ställen). De två ställen jag har tittat närmre på behandlas båda under den senare, bland underrubrikerna ”Pindaros och hans klient”, ”Pindarus pseudochristianus?”, ”En modest Pindaros?” och ”Fällor och fel”. Under den sistnämnda går SF huvudsakligen i kronologisk ordning igenom en mängd ställen (inte mindre än 37 av de 51), vilka, enligt hans mening, IB har behandlat bristfälligt eller felaktigt i sin översättning. De båda ställena ges nedan först i sin grekiska ursprungsform, följda av IB:s översättning och därefter SF:s granskning.

Pythia 2: 67-80 γένοι’, οἷος ἐσσὶ μαθών.
När du nått insikt, bliv vad du är.

Ytterligare ett bisarrt, för att inte säga meningslöst uttalande av Pindaros? Nej inte den här gången heller eftersom grekiskan betyder något annat. Men trots att grekiskan här är problemfri har den korta meningen genererat en rad olika tolkningar, kanske just för att den är så kort: för att rätt förstå den måste man äga full behärskning av betydelsen hos varje ord.
I det föregående har Pindaros prisat Hierons egenskaper, och i de två följande stroferna kommer han att varna honom för att lyssna på falskhet och smicker i sin omgivning. Pindaros, som vill bevara sin trovärdighet hos Hieron och inte bli tagen för ännu en smickrare vid hans hov, är medveten om att han kanske har varit alltför entusiastisk i sitt prisande av fursten och förtydligar: ”Bliv sådan som du fått veta [av mig] att du är!” (= ”Se nu till att leva upp till allt vackert jag sagt om dig!”). Detta uttalande sätts i skarp relief i nästa rad: ”I barnets ögon är apan alltid vacker” (= ”Se upp för smickrare!”).

Pythia 8: 95-97
ἐπάμεροι• τί δέ τις; τί δ’ οὔ τις; σκιᾶς ὄναρ ἄνθρωπος.
Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen? Skuggan av en dröm är människan.

Inte mindre än fyra tätskrivna A4-ark ägnas åt att demontera översättningen av dessa blott 11 ord.  En äldre översättning av dessa rader fick nyligen samma behandling i Hermes (den får bland annat epitetet ”brazen”, ungefär = ”skamlös”),  vilket även uppmärksammades på latinbloggen. Jag har försökt välja ut de mest centrala partierna.

Vi är framme vid det sista exemplet på missuppfattning vilket dessvärre måste sägas vara det allvarligaste av dem alla. Detta misstag är särskilt beklagligt, eftersom det hade varit tämligen enkelt att ta reda på vad orden verkligen betyder, men framför allt av det skälet, att passagen ger oss de i särklass mest berömda och oftast citerade raderna av allt som Pindaros lämnat till eftervärlden. […]
För att förklara och få oss att förstå vad felet är (eller snarare felen, ty där finns fler än ett) måste vi stanna upp ett ögonblick. Det löjliga är att grekiskan här är mycket enkel, men ibland är det enkla mycket svårt, åtminstone för somliga (och jag tänker nu inte på IB, utan på de mängder av professionella grecister som inte förmått läsa rätt innantill).
Låt oss ta orden i den ordning de kommer! ”Endagsvarelser” får i brist på bättre accepteras så länge man också förstår vilken mening ordet bär i detta sammanhang. […] Sedan 1946 står det med övertygande bevisning fullkomligt klart att det som åsyftas är människans ständigt, ja, praktiskt taget dagligen och stundligen växlande förhållanden och egenskaper (tankar, känslor, handlingar etc.; det måste dock tilläggas att det inte betyder att hon s.a.s. ”lever för dagen”).
[…] Den korrekta översättningen [av fortsättningen] är alltså: ”Vad är någon? Vad är någon inte?” Eller kanske ”Vad är man? Vad är man inte?” Eller, eftersom det indirekt syftar på människan: ”Vad är hon? Vad är hon inte?”

Sedan följer en lång beskrivning om skillnaden mellan subjektiv och objektiv genitiv, vilken utmynnar i att den förra bedöms vara det riktiga valet för de följande orden:

Låt oss spara tid och utrymme genom att genast tala om att problemet är löst sedan 1933 och att det på rent språkliga grunder står fullkomligt klart att genitiven är subjektiv. ”En skuggas dröm är människan”.

Ytterligare ett längre avsnitt följer här, i vilket argument ges för de två alternativen. SF fastslår att IB:s översättning överraskande nog inte använder sig av någondera; istället gör IB ”en tolkning som är fullständigt utesluten eftersom den totalt åsidosätter fakta, nämligen den grekiska originaltextens grammatik och syntax.” SF avslutar sedan behandlingen av textstället längst ned på sidan:

Det känns tungt att behöva konstatera att Pindaros’ mest berömda och oftast citerade rader för lång tid framöver kommer att stå svenska läsare till buds inte ens i en vanställd version, utan i en som är en ren osanning: denna översättning är ett fantasifoster utan någon som helst språklig grund i Pindaros-texten.

Jag kan absolut se det stora värdet i att IB får sitt arbete ”granskat i en seriös publikation”, som SF sedan säger under rubriken ”Avslutande ord”. Den ström av superlativer som bland andra Sture Linnér låtit forsa över IB:s arbete innebär inte nödvändigtvis att detta arbete är oklanderligt, tvärtom är det nödvändigt och uppfriskande med olika synsätt. Jag vill även passa på att understryka min egen glädje över att det överhuvudtaget fortfarande finns några som är kvalificerade att utföra en kritisk granskning av en översättning av Pindaros till svenska. Däremot tycker jag att SF kunde sparat lite på krutet och själv använt en sakligare ton i sin text; redan själva artikelns undertitel, ”En seriös granskning”, skvallrar om det sårade tonfall som genomsyrar hela artikeln. SF verkar faktiskt ha tagit illa vid sig personligen — i Pindaros ställe. Att vara sakkunnig är helt klart inte detsamma som att vara saklig.

Inom den akademiska världen träffar man ibland på en misstänksamhet mot dem som ägnar sig åt översättning utan att också syssla med den vetenskapliga delen av språkämnen. Eftersom IB själv inte ger några generella kommentarer om sin översättning vore det därför högintressant om han nu istället ville komma med ett försvar för sina val. Jag vill nämligen gärna tro att han har något att säga om varenda anmärkning, och att han faktiskt har ”‘smakat av’ alla sina formuleringar”.

Annonser