Har du, som jag, endast en kort stund över då och då? Längtar du likväl efter kärlekspoesi som riktigt ruskar om en, och som dessutom gör anspråk på tidlös giltighet? Den alldeles nyutgivna översättningen av Sapfo och Alkaios korthuggna diktning är i så fall mitt bästa tips inför din eventuella påskledighet.

Boken är utgiven på ellerströms förlag, och ståtar med den fina lilla detaljen att den levereras osprättad.
Under rubriken Eros skakar mig har Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson samlat ett antal översättningar av de två lesbiska poeternas diktverk, översättningar vilka har tillkommit under ”mycket lång tid”. Svenbro har intresserat sig för Sapfos diktning åtminstone sedan 60-talet, och det är hans översättning av fragment 1 från BLM (1981:6) som återfinns här.
Till skillnad från Lars-Håkan Svenssons tidigare samarbeten med Jan Stolpe, då de gemensamt står som översättare av olika grekiska tragedier, är det här fråga om enskilda översättningsgärningar — Svenbro och Svensson har alltså arbetat var för sig. Det som får volymen att sticka ut är dock att översättarna, i vissa fall, har valt att publicera varsin översättning av samma dikt, istället för att välja ut ”den bättre”. I inledningen försvarar Lars-Håkan Svensson tilltaget med att en översättning inte är ”identisk med originalet utan bara en version av det, en appropriation, om man så vill, präglad av översättarens föreställning om källtextens karaktär och intentioner. Därför kan en översättning aldrig kallas slutgiltig — även om lyckade översättningar ibland lovprisas med just den motiveringen.”
De sista två raderna av Alkaios fragment 357, som ger en bild av alla vapen och rustningar som pryder en stor sal, lyder så här i de respektive översättarnas versioner:
τῶν οὐκ ἔστι λάθεσθ’ ἐπεὶ δὴ †πρώτισθ’ ὑπὸ† ἔργον ἔσταμεν
τόδε. (Lobel & Page)
Detta tänker vi ständigt på
från den stund vi gick in i detta företag. (LHS)
Detta måste vi minnas klart,
när vårt krigiska värv skall föras till sitt slut. (JS)
Det är till att börja med svårförståeligt att båda översätter det plurala τῶν med ”detta”, ett ord jag antar syftar just på alla krigiska saker som nyss räknats upp. I kommentardelen påpekar vidare Lars-Håkan Svensson att flera av vapnen i dikten var urmodiga redan på Alkaios tid eller användes av icke-greker. Att som Page anta att poeten nödvändigtvis beskriver sin egen fysiska omvärld är kanske inte den självklara tolkningen för mig. Jag håller det snarare för sannolikt att poeten istället beskriver en metaforisk sal, den värld han diktar i, fullbemängd med blanka och bländande föremål ur tidigare diktares stolta tradition — det är i de här sammanhangen sällan långsökt att blicka mot Homeros; redan Sapfo och Alkaios upplevde nog ibland att de stod i skuggan av denne gigant. Vad diktaren avser är därför kanske snarare att beskriva hur bunden, rentav instängd, han är av den episka traditionen; rummet är liksom fullt av vapen. I ljuset av min tolkning blir därför Svenbros översättning missvisande, då den framstår som en uppmaning snarare än ett påstående. En bättre ordalydelse, enligt mig, kunde vara ”det är inte möjligt att bortse ifrån dessa”. Sen återstår det bara att göra texten ”metriskt trogen”…

Sir Lawrence Alma-Tademas ‘Sappho and Alcaeus’ framställer en i många avseenden gåtfull bild av de två poeterna. Detta var också den bild som Simon Goldhill uppehöll sig mest vid under en föreläsning han höll nyligen i Stockholm.
2 april, 2013 at 9:16 e m
Låter som ett självklart vårförvärv. Har du hunnit kolla in Teodorssons Plutarchos ännu? Verkar nu finnas i handeln.
13 augusti, 2013 at 5:26 e m
Phrasikleia, Sapfo och Alkaios i Landskrona
Höstterminen 1961 fick min hustru Margareta Eurenius Rydbeck anställning som extra ordinarie adjunkt i latin och grekiska vid Högre allmänna läroverket i Landskrona. I LIII 4 (tredje året av fyra på latinlinjen) fick hon som nybörjarelever i grekiska, som man på den tiden läste i fyra terminer, två pojkar, Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson.
Redan i Frithiof Ponténs Grekisk läsebok för nybörjare på s 22 måste Jesper ha fått en stark upplevelse: man läste och skanderade ett distikon, Phrasikleias gravskrift.
Jag är Phrasikleias sema (=tecken, gravvård, staty). Jungfru (flicka, dotter) kommer jag alltid att kallas. Från gudarna fick jag i stället för bröllop detta namn (enkel översättning till prosa).
Vad rörde sig egentligen i den 17-årige Jesper när han för första gången smakade på dessa få grekiska ord:
Sema Phrasikleias. Koure keklesomai aiei, anti gamou para theon touto lachous´ onoma.
25 år senare ekar detta distikon fortfarande i Jespers Minnes Stora Sal, när han ger ut sin bok om läsningens mekanismer i den arkaiska grekiska kulturen (ca 700 – 500 f Kr) och på ett för forskningen nytt sätt utreder maktrelationen mellan diktaren-skrivaren och läsaren: Phrasikleia. Anthropologie de la lecture en Grèce ancienne, Paris 1988.
Då hade man också hittat själva statyn av Phrasikleia ute på den attiska landsbygden. Den troddes vara förlorad men nu pryder den omslaget till Jespers bok och har på sistone som bemålad gipsavgjutning farit världen runt för att visa hur de arkaiska skulpturerna såg ut när de strålade av färg.
I dag står originalet i Athens nationalmuseum. Dess plats är naturligtvis på sockeln med gravskriften. En remarkabel återförening!
På hösten i LIV 4 ville båda pojkarna skriva enskilda arbeten i grekiska, Jesper om Sapfo, Lars-Håkan om Alkaios (liksom Sapfo verksam i Mytilene på ön Lesbos ca 600 f Kr). När Margareta kom hem till Lund och visade mig spritstencilerna av uppsatserna med tillhörande ordlistor till valda dikter av de två lyrikerna, stod jag där ”med gapande munne”, för att citera Stiernhielm.
Så inleddes en lång vänskap, som har överlevt många meningsskiljaktigheter.
För några månader sedan publicerades en liten läcker volym på Ellerströms förlag: Jespers och Lars-Håkans översättningar av Sapfo och Alkaios, precis 50 år efter de enskilda arbetena. Bokens titel är Eros skakar mig och är förvisso ett exempel på ”det långa studiet och den stora kärleken”, il lungo studio e il grande amore (för att använda Dantes ord om Vergilius).
I denna översättningsvolym har kärlek, kunskap i arkaisk grekiska och diktarförmåga ingått en symbios som aldrig tillförne vid översättning av arkaisk grekisk poesi.
Aldrig har den sapfiska och alkaiska strofen klingat skönare och naturligare.
En del av översättningarna av Sapfo har varit bekanta tidigare från BLM, Lyrikvännen och Tärningskastet. Lars-Håkans Alkaios presenterar däremot för första gången denne betydande poet i helfigur, och Lars-Håkan har också skrivit den inledande presentationen av grekisk lyrik med generösa kommentarer till de enskilda dikterna. Jespers förord är kort och får läsas flera gånger om man vill avtvinga texten dess kondenserade visdom. Man får också ta del av ett långt citat ur hans enskilda arbete från 1963. Det är underbart att se hur livspusslet går ihop utan att några bitar saknas.
I faktarutan här bredvid citeras två dikter, en någorlunda fullständig av Sapfo (sapfisk strof) och en mera fragmentarisk av Alkaios (alkaisk strof). Att dessa strofformer går att efterbilda på svenska lärde sig de två landskronapojkarna tidigt av Tomas Tranströmer i dennes debutsamling ”17 dikter” (1954).
Till slut några rader för mina läsare att bära med sig:
ty vinet är ett titthål in i människan (Alkaios)
någon, säger jag, kommer att minnas oss framdeles (Sapfo)
LARS RYDBECK
Faktaruta.
Sapfo nr 31
Plötsligt framstår han som en gudars like –
just som han ska sätta sig mitt emot dig,
alldeles intill, och jag ser dig viska
ömt och förälskat
brista ut i skratt – men i mig slår hjärtat
bultande som ville det spränga bröstet;
möter jag din blick en sekund, går rösten
genast förlorad
tungan vägrar lyda, den fina elden
går som en signal genom hud och nerver,
allting suddas ut för min syn, jag hör hur
öronen susar,
kallsvett bryter fram och en häftig skälvning
griper mig till slut när jag känner färgen
vika från min kind – jag blir själv med en ens en
döendes like.
Alkaios nr 208
Vart vinden blåser är ett mysterium.
Än ansätts vi av vågor från vänster, än
från höger; mitt ibland dem vräks vi
herrelöst runt på vårt svarta fartyg,
och skakas oupphörligt av stormens kraft.
Vårt masthål badar redan i slagvatten,
och seglet som har slitits sönder
släpper in ljus genom stora revor.
Vår surrning börjar lossna, och rodret
och mina fötter har trasslat in sig
i repen; det och ingenting annat blir
min räddning. Lasten börjar att röra sig.
ovanför
—
Phrasikleia, Sapfo och Alkaios i Landskrona
Höstterminen 1961 fick min hustru Margareta Eurenius Rydbeck anställning som extra ordinarie adjunkt i latin och grekiska vid Högre allmänna läroverket i Landskrona. I LIII 4 (tredje året av fyra på latinlinjen) fick hon som nybörjarelever i grekiska, som man på den tiden läste i fyra terminer, två pojkar, Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson.
Redan i Frithiof Ponténs Grekisk läsebok för nybörjare på s 22 måste Jesper ha fått en stark upplevelse: man läste och skanderade ett distikon, Phrasikleias gravskrift.
Jag är Phrasikleias sema (=tecken, gravvård, staty). Jungfru (flicka, dotter) kommer jag alltid att kallas. Från gudarna fick jag i stället för bröllop detta namn (enkel översättning till prosa).
Vad rörde sig egentligen i den 17-årige Jesper när han för första gången smakade på dessa få grekiska ord:
Sema Phrasikleias. Koure keklesomai aiei, anti gamou para theon touto lachous´ onoma.
25 år senare ekar detta distikon fortfarande i Jespers Minnes Stora Sal, när han ger ut sin bok om läsningens mekanismer i den arkaiska grekiska kulturen (ca 700 – 500 f Kr) och på ett för forskningen nytt sätt utreder maktrelationen mellan diktaren-skrivaren och läsaren: Phrasikleia. Anthropologie de la lecture en Grèce ancienne, Paris 1988.
Då hade man också hittat själva statyn av Phrasikleia ute på den attiska landsbygden. Den troddes vara förlorad men nu pryder den omslaget till Jespers bok och har på sistone som bemålad gipsavgjutning farit världen runt för att visa hur de arkaiska skulpturerna såg ut när de strålade av färg.
I dag står originalet i Athens nationalmuseum. Dess plats är naturligtvis på sockeln med gravskriften. En remarkabel återförening!
På hösten i LIV 4 ville båda pojkarna skriva enskilda arbeten i grekiska, Jesper om Sapfo, Lars-Håkan om Alkaios (liksom Sapfo verksam i Mytilene på ön Lesbos ca 600 f Kr). När Margareta kom hem till Lund och visade mig spritstencilerna av uppsatserna med tillhörande ordlistor till valda dikter av de två lyrikerna, stod jag där ”med gapande munne”, för att citera Stiernhielm.
Så inleddes en lång vänskap, som har överlevt många meningsskiljaktigheter.
För några månader sedan publicerades en liten läcker volym på Ellerströms förlag: Jespers och Lars-Håkans översättningar av Sapfo och Alkaios, precis 50 år efter de enskilda arbetena. Bokens titel är Eros skakar mig och är förvisso ett exempel på ”det långa studiet och den stora kärleken”, il lungo studio e il grande amore (för att använda Dantes ord om Vergilius).
I denna översättningsvolym har kärlek, kunskap i arkaisk grekiska och diktarförmåga ingått en symbios som aldrig tillförne vid översättning av arkaisk grekisk poesi.
Aldrig har den sapfiska och alkaiska strofen klingat skönare och naturligare.
En del av översättningarna av Sapfo har varit bekanta tidigare från BLM, Lyrikvännen och Tärningskastet. Lars-Håkans Alkaios presenterar däremot för första gången denne betydande poet i helfigur, och Lars-Håkan har också skrivit den inledande presentationen av grekisk lyrik med generösa kommentarer till de enskilda dikterna. Jespers förord är kort och får läsas flera gånger om man vill avtvinga texten dess kondenserade visdom. Man får också ta del av ett långt citat ur hans enskilda arbete från 1963. Det är underbart att se hur livspusslet går ihop utan att några bitar saknas.
I faktarutan här bredvid citeras två dikter, en någorlunda fullständig av Sapfo (sapfisk strof) och en mera fragmentarisk av Alkaios (alkaisk strof). Att dessa strofformer går att efterbilda på svenska lärde sig de två landskronapojkarna tidigt av Tomas Tranströmer i dennes debutsamling ”17 dikter” (1954).
Till slut några rader för mina läsare att bära med sig:
ty vinet är ett titthål in i människan (Alkaios)
någon, säger jag, kommer att minnas oss framdeles (Sapfo)
LARS RYDBECK
Faktaruta.
Sapfo nr 31
Plötsligt framstår han som en gudars like –
just som han ska sätta sig mitt emot dig,
alldeles intill, och jag ser dig viska
ömt och förälskat
brista ut i skratt – men i mig slår hjärtat
bultande som ville det spränga bröstet;
möter jag din blick en sekund, går rösten
genast förlorad
tungan vägrar lyda, den fina elden
går som en signal genom hud och nerver,
allting suddas ut för min syn, jag hör hur
öronen susar,
kallsvett bryter fram och en häftig skälvning
griper mig till slut när jag känner färgen
vika från min kind – jag blir själv med en ens en
döendes like.
Alkaios nr 208
Vart vinden blåser är ett mysterium.
Än ansätts vi av vågor från vänster, än
från höger; mitt ibland dem vräks vi
herrelöst runt på vårt svarta fartyg,
och skakas oupphörligt av stormens kraft.
Vårt masthål badar redan i slagvatten,
och seglet som har slitits sönder
släpper in ljus genom stora revor.
Vår surrning börjar lossna, och rodret
och mina fötter har trasslat in sig
i repen; det och ingenting annat blir
min räddning. Lasten börjar att röra sig.
ovanför
—
13 augusti, 2013 at 5:29 e m
Vet inte varför texten kom två gånger. LRy, 13 aug 2013
29 januari, 2014 at 1:15 e m
[…] Så sent som i våras kom den senaste översättningen till svenska av hennes dikter, den gången i en samlingsvolym med diktarkollegan […]