Ett tips inför påsken: Sapfo och Alkaios i översättning

Har du, som jag, endast en kort stund över då och då? Längtar du likväl efter kärlekspoesi som riktigt ruskar om en, och som dessutom gör anspråk på tidlös giltighet? Den alldeles nyutgivna översättningen av Sapfo och Alkaios korthuggna diktning är i så fall mitt bästa tips inför din eventuella påskledighet.

Boken är utgiven på ellerströms förlag, och ståtar med den fina lilla detaljen att den levereras osprättad.

Under rubriken Eros skakar mig har Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson samlat ett antal översättningar av de två lesbiska poeternas diktverk, översättningar vilka har tillkommit under ”mycket lång tid”. Svenbro har intresserat sig för Sapfos diktning åtminstone sedan 60-talet, och det är hans översättning av fragment 1 från BLM (1981:6) som återfinns här.

Till skillnad från Lars-Håkan Svenssons tidigare samarbeten med Jan Stolpe, då de gemensamt står som översättare av olika grekiska tragedier, är det här fråga om enskilda översättningsgärningar — Svenbro och Svensson har alltså arbetat var för sig. Det som får volymen att sticka ut är dock att översättarna, i vissa fall, har valt att publicera varsin översättning av samma dikt, istället för att välja ut ”den bättre”. I inledningen försvarar Lars-Håkan Svensson tilltaget med att en översättning inte är ”identisk med originalet utan bara en version av det, en appropriation, om man så vill, präglad av översättarens föreställning om källtextens karaktär och intentioner. Därför kan en översättning aldrig kallas slutgiltig — även om lyckade översättningar ibland lovprisas med just den motiveringen.”

De sista två raderna av Alkaios fragment 357, som ger en bild av alla vapen och rustningar som pryder en stor sal, lyder så här i de respektive översättarnas versioner:

τῶν οὐκ ἔστι λάθεσθ’ ἐπεὶ δὴ †πρώτισθ’ ὑπὸ† ἔργον ἔσταμεν
τόδε. (Lobel & Page)

Detta tänker vi ständigt på
från den stund vi gick in i detta företag. (LHS)

Detta måste vi minnas klart,
när vårt krigiska värv skall föras till sitt slut. (JS)

Det är till att börja med svårförståeligt att båda översätter det plurala τῶν med ”detta”, ett ord jag antar syftar just på alla krigiska saker som nyss räknats upp. I kommentardelen påpekar vidare Lars-Håkan Svensson att flera av vapnen i dikten var urmodiga redan på Alkaios tid eller användes av icke-greker. Att som Page anta att poeten nödvändigtvis beskriver sin egen fysiska omvärld är kanske inte den självklara tolkningen för mig. Jag håller det snarare för sannolikt att poeten istället beskriver en metaforisk sal, den värld han diktar i, fullbemängd med blanka och bländande föremål ur tidigare diktares stolta tradition — det är i de här sammanhangen sällan långsökt att blicka mot Homeros; redan Sapfo och Alkaios upplevde nog ibland att de stod i skuggan av denne gigant. Vad diktaren avser är därför kanske snarare att beskriva hur bunden, rentav instängd, han är av den episka traditionen; rummet är liksom fullt av vapen. I ljuset av min tolkning blir därför Svenbros översättning missvisande, då den framstår som en uppmaning snarare än ett påstående. En bättre ordalydelse, enligt mig, kunde vara ”det är inte möjligt att bortse ifrån dessa”. Sen återstår det bara att göra texten ”metriskt trogen”…

Sir Lawrence Alma-Tademas ‘Sappho and Alcaeus’ framställer en i många avseenden gåtfull bild av de två poeterna. Detta var också den bild som Simon Goldhill uppehöll sig mest vid under en föreläsning han höll nyligen i Stockholm.