historia


Omslaget till nummer 143 visar första sidan ur Göteborgs universitetsbiblioteks handskrift med Dionysios Periegetes hexameterdikt (Codex Graecus I).

Omslaget till nummer 143 visar första sidan ur Göteborgs universitetsbiblioteks handskrift med Dionysios Periegetes hexameterdikt (Codex Graecus I).

I dagarna har det senaste numret av Hellenika, Föreningen Svenska Atheninstitutets Vänners tidskrift, utkommit. Vänföreningen, liksom institutet i Athen, har normalt sitt huvudsakliga fokus på Antikens kultur- och samhällsliv, men är inte främmande för att upplåta plats åt de klassiska språken, och då särskilt grekiskan. Med anledning av den senaste tidens nedläggningshot på svenska och utländska universitet har man alltså funnit för gott att ha forskning i och undervisning om grekiska som huvudtema.

I ledarspalten uppmärksammar Krister Kumlin, föreningens ordförande, särskilt två artiklar i tidningen. Den ena tillhör Kristiina Savin, som i ”Språket som röjer tankarnas växt” menar att den antika grekiskan kan sägas utgöra en sorts grundkod för det västerländska tänkandet. Hon fortsätter:

”…genom den formulerades en gång de filosofiska och vetenskapliga frågorna som präglat idéutvecklingen fram till vår egen tid. Som självklara och därför osynliga byggstenar strukturerar många av de antika begreppen fortfarande våra tankar, utan att vi tänker på det eller — vad som blivit allt vanligare idag — utan att vi har en aning om det.”

Reklamaffisch för Wrath of the Titans (2012), uppföljare till Clash of the Titans (2010), som i sin tur är en ny version av filmen med samma namn från 1982.

Wrath of the Titans (2012) är uppföljaren till Clash of the Titans (2010), som i sin tur är en ny version av filmen med samma namn från 1981.

Den andra artikeln som nämns speciellt är skriven av yours truly, och behandlar det i min mening spektakulära faktum att antikt material visar sig ligga till grund för filmer vars omsättning rör sig om flera miljarder dollar. I artikeln ”Antiken på film — en miljardindustri” lyfter jag särskilt fram tre filmer från 2012, The Hunger Games, Prometheus och Wrath of the Titans, vilka förhåller sig till de antika myterna genom direkt lån av stoff, en referens till något biobesökarna förväntas känna till samt genom en faktisk iscensättning av dem.

”Den starka makt de nedtecknade myterna har visar sig genom att vi fortsätter att söka oss tillbaka till dem, även om bildmediet äger en helt annan genomslagskraft, sett i ett kortare perspektiv. […] I biomörkret sker sedan något verkligt intressant; de redan frälsta får sig givetvis något till livs, men det riktigt anmärkningsvärda händer med dem som inte kände till myterna om Theseus, Prometheus eller Perseus sedan tidigare. Att döma av den nyfikenhet man kan se i internetforum av olika slag blir många ivriga att veta mer — och ett vanligt tillvägagångssätt är att vända sig just till de antika källorna.”

Läs hela artikeln på webben här.

Det är med växande oro jag noterar att de antikorienterade bloggarnas uppdateringsfrekvens har avtagit betänkligt under det senaste halvåret. Man kan anta att olika orsaker ligger bakom detta, och det mest troliga är kanske att upphovsmännen istället ägnat sin tid åt sina mer traditionellt definierade arbeten. Oron jag känner är just att dessa arbeten tvingat dem att avstå från detta mer omvärldstillvända arbete som bloggandet är. Den senaste tiden har det emellertid dykt upp en ansenlig mängd böcker intressanta för oss med ett öga för antikens Grekland, och vi får helt enkelt hålla till godo med dessa så länge. Jag har som vanligt haft ambitionen att göra mer än att bara nämna deras namn. Utan att vara alltför ursäktande vill jag dock påminna om att min tillvaro för närvarande inte tillåter mig att lägga ned den tid jag skulle vilja på just läsning. Jag har idag alltså inte för avsikt att recensera, utan främst ge en fingervisning om vad de olika böckerna verkar ha att ge.

Den stirriga uppsynen på bokens omslag tillhör kejsar Konstantin avbildad i kolossalformat. Idag finns huvudet till beskådan på Konservatorspalatsets gård i Rom.

I början av året kom en historieinriktad bok: Medelhavsvärlden: 3000 år av historia, avsedd för grundkurser i historiska ämnen på universitet och högskolor. En snabb genomläsning av innehållsförteckningen ger vid handen att författaren, Eva Queckfeldt, verkar ha anlagt en ganska ledig ton i boken, något som till viss del också bekräftas av det ”smakprov” av boken som erbjuds via förlagets webbsida. Jag delar exempelvis inte författarens uppfattning att det skulle vara en ”bisarr” idé för oss att ligga till bords. Till glädje för alla Greklandsintresserade råkar detta smakprov händelsevis vara just de första sidorna (51-58) ur kapitlet ”Området kring Egeiska havet”, och omfattar en generell översikt av tiden från den minoiska kulturen fram till pólis-begreppet. Angående det sistnämnda kunder jag inte låta bli att höja lite på ögonbrynen då författaren envisas med att tala om ”polís”; man undrar hur en sådan felaktighet kan undgå en duktig faktagranskare. Jag blir dock särskilt nyfiken på och entusiastisk över bokens litteraturförteckning som enligt uppgift innehåller ”Material från antiken i svensk översättning”. En noggrann sådan förteckning har potential att vara mycket användbar.

Boken är fri för nedladdning i sin helhet via Uppsala universitets så kallade DiVA-portal. Bilden direktlänkar till pdf-filen (2,9 MB).

För någon månad sedan kom G(l)ömda historier: Klassiska normer och antik kritik, en antologi av artiklar utgiven vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet. Artikelförfattarna kommer från flera olika lärosäten och discipliner, om än huvudsakligen humanistiskt inriktade. Boken är ett exempel på den nytändning och grundläggande omprövning som antikämnena upplever i Sverige just nu och den sätter fingret på många viktiga frågor, eller ”ömma tår” om man så vill. Min egen erfarenhet är generellt att många aldrig verkar stanna upp för att ställa sig själva sådana frågor, såsom exempelvis varför man gör det man gör, och varför man valt just det sätt man gör det på. Begreppet ”antikbruk”, som introducerades på bloggen odium philologicum i höstas [8/10], dyker också upp här. När jag av olika anledningar tillbringade ett antal timmar på en akutmottagning nyligen passade jag på att läsa Dimitrios Iordanoglous (tidigare uppmärksammad för Antiken by night och Iliaden — en cover) bidrag, en häpnads- och tankeväckande juxtaposition av Iliadens och den samtida svenska gangstarapgruppen Kartellens krigspoesi; kanske är Kinesen & co. inlästa på Homeros? Redaktörerna talar i det inledande kapitlet om krislitteratur, ”den genre av akademisk litteratur som syftar till att ifrågasätta, genomlysa och diskutera den egna forskningens grundvalar” (s. 15), och visst är föreliggande bok ett exempel på just en sådan litteratur, i synnerhet om den ”kris” som här avses är lika nära släkt med ”kritik” som det är på grekiska.

Hur vi än vrider och vänder oss tycks vi (tillsammans med framtidens skolbarn) fortfarande sitta i klorna på antiken. Och antiken själv tycks på samma sätt fast i vårt motsägelsefulla våld: de gamla grekerna får i fångenskapen på en och samma gång tjäna som auktoriserande och legitimerande förlaga till vad vi själva gör (”redan de gamla grekerna”), och som markör för det främmande och obegripliga (”rena grekiskan”). Dessa båda uttryck sammanfattar väl vårt paradoxala förhållande till antiken; detta snygga, sexiga och smarta objekt med vilket vi både bedriver incest och har anyonymsex. [s. 23]

Den konstruktivistiska utgångspunkten, att antikvetenskap skapar antiken, öppnar för bidrag som söker nya ämnen, problem och aspekter som har negligerats i tidigare antikforskning. Vi söker nya röster, nya samband och nya nivåer av interaktion. Formen för denna publikation avspeglar alltså strävan att öppna upp de antikvetenskapliga fälten. Vi vill peka på möjligheter genom att hålla fast vid den kritiska udd som finns i den kulturella vändningen. Kritik har en positiv potential. [s. 37]

Den digitala utgåvan redovisar suggestiva nyckelord såsom ”ekofeminism”, ”sexualitetens retorik” och ”postkolonial kritik”, uppblandat med de jämförelsevis banala ”Homeros”, ”spartaner” och ”homoerotik”. Boken är så angelägen att jag är beredd att förlåta dem för stavningen ”Illiaden” och jag kommer definitivt ha anledning att återvända till den längre fram.

Från alfa till Antigone

Bokens omslag, som visar teatern i Epidauros, ger ett lite "hemmagjort" intryck, vilket även dess illustrationer i stort gör.

Ett välkommet nytillskott för alla med intresse för grund- och nybörjarundervisning är Staffan Edmars Från alfa till Antigone, alldeles färsk från pressarna. Edmar har tidigare gjort en lärobok i latin, Vivat lingua Latina! och han har också en bakgrund såväl som lektor i klassiska språk som kanslichef i Riksdagen. Jag har i egenskap av undervisande lärare i grekiska på gymnasienivå alldeles nyss erhållit ett lärarexemplar och har för avsikt att dela med mig av mina tankar om denna ovanlighet i ett särskilt inlägg. Redan nu kan jag dock säga att den definitivt har sina förtjänster, men att jag också är tveksam till dess praktiska funktionalitet. Ambitionen att tilltala två olika grupper, de som ägnar sig åt självstudier och lärarledda skolklasser, med samma material är god men svår att lyckas med.  Vi får se när jag haft tillfälle att pröva delar av den i praktiken under det kommande läsåret. Materialet finns också tillgängligt som nätkurs, vilket emellertid visar sig vara en sanning med modifikation. Nätsidan består mer eller mindre av bokens innehåll uppdelat på ett antal pdf-filer. Här kunde man kanske önskat sig mer interaktionsmöjligheter, såsom exempelvis ett forum, liksom andra möjligheter som vanligen förknippas med mediet, såsom exempelvis ljudspår och rörliga bilder.

Bland den knapphändiga information som finns att tillgå på nätet om boken finner vi en bild, troligen bokens omslag, som bidrar till den enigmatiska atmosfären.

Den mest mystiska och därför kanske också mest spännande nyheten nådde mig via Klassikerförbundets senaste medlemsutskick: en för mig tidigare okänd frifräsare, Leif Gustafsson, har på egen hand gett sig i kast att översätta Herodotos Historia — en av antikens allra största författare och verk. Enligt egen utsago har Gustafsson i tidigare översättningar funnit ”åtskilligt vara felaktigt, annat vara utelämnat och åter annat vara tveksamt”. Även de senare bearbetningarna av äldre översättningar har befunnits underkända: man har ”i dem nästan helt inriktat sig på att modernisera språket och tydligtvis utan att ta någon hänsyn till grundtexten godtagit översättningen i övrigt”. Jag har skickat efter boken och samtidigt ställt ett antal frågor till översättaren, och ser fram emot att kunna erbjuda mina läsare fördjupad information längre fram. All information hittas tills dess på förlagets sida och översättarens ”blogg”, som dock snarast är att betrakta som en ren informationssida. Här förstår vi exempelvis att översättningen var färdig redan i augusti 2010. Vi finner även beställningsinformation:

För beställning av boken är mailadressen: leif.gust@bredband.net

Bokens pris (inklusive 60 kr i frakt) är 378 kr.

Inbetalning må ske till PlusGirokonto 158 39 89-7 SEK.

I maj var jag med och spelade in ett program i UR:s I love språk, en programserie som har gymnasielärare som tänkt målgrupp, men som också kan vara nog så intressant för andra mer allmänt språkintresserade. Programmet skulle så klart handla om grekiska (vad annars?!), och vid min sida hade jag Sofia Sofroniadou, frilansjournalist med kopplingar till det moderna Grekland. Vi två skulle representera olika sidor av ”grekiska”, antar jag. Att det var första gången jag var med i TV hade jag inte riktigt haft tid att oroa mig för — det var mycket på gång just då, kan man säga — jag såg det istället som en chans att göra litet reklam för ämnet.

Programmet leddes nu av Daniel Persson Mora, som tidigare framför allt jobbat som radioproducent, och som alltså även han var en sorts TV-debutant. Studion hade också ändrat utseende sen förra säsongen, och gick nu i svart och grönt.

Jag kunde givetvis inte låta bli att dröja mig kvar en liten stund efter programmet och prova programledarstolen.

Trots att det var första gången jag medverkade i TV kändes det inte så nervöst som man kanske kunde vänta sig. Å andra sidan gick allting så fort; inspelningen var över innan jag visste ordet av. Under tiden satt dessutom mina elever (på Södra Latin) och skrev prov, så jag var också angelägen att komma tillbaka till dem när jag var färdig. Samtalet styrdes i viss mån av programledaren, och vi hade inte i förväg fått några särskilda riktlinjer om vad vi skulle prata om, förutom Grekland och grekiska, förstås. Jag minns att jag hade hur mycket som helst att säga, och kände att jag ibland fick hålla tillbaka litet grand för att inte ta för mycket plats; tänk er själva att få chansen att prata i TV om det ni har närmast hjärtat!

Aha, det är så här programledarkort egentligen ser ut... (Ingen vågade förresten äta av godiset på bordet.)

Idag minns jag dock bara brottstycken av vad som faktiskt sades, förutom en sak: samtalet handlade om den eventuella nedläggningen av undervisning om antiken i grundskola och gymnasium, och jag jämförde det med att hemlighålla för sina barn att de har sina far- och morföräldrar i livet. Litet fyndigt, mycket sant. Just nu är jag även i kontakt med programredaktionen om ett fortsatt samarbete av något slag. Känns spännande, minst sagt.

Det halvtimmeslånga programmet sänds på Kunskapskanalen nu på söndag den 7/11 klockan 21. Repriser:  SVT2 den 10/11, Kunskapskanalen igen den 13/11 och SVT2 igen den 14/11. Dessutom kan man se avsnittet (och resten av serien) ända till långt in på nästa år på UR.se/play (men inte innan det sänts i TV).

SvD.se presenterade igår under rubriken ”Tema – Historia” ett utdrag ur den nya tidningen ”Levande Historia”, skrivet av Herman Lindqvist. Avsnittet handlar om det berömda, och för den nutida europeiska kulturen förmodat avgörande, slaget vid Marathon 490 f.Kr. Enligt min uppfattning kan man ha lite olika uppfattning om saken, men jag tror att det vore nyttigt för de flesta att åtminstone någon gång ha gjort tankeexperimentet: vad hade hänt om perserna hade erövrat de hellenska stadsstaterna vid 400-talets början? Herman Lindqvist låter ”sentida forskare” svara på frågan:

om perserna segrat vid Marathon hade de troligen jämnat Athen med marken och i så fall hade den kulturella och politiska blomstringsperioden i staden kvävts i sin linda. Då hade begrepp som ”Europa”, ”västerländsk kultur” och ”demokrati” kanske inte funnits i dag, eller åtminstone sett helt annorlunda ut.

Herman Lindqvist är även kolumnist på Aftonbladet, så det var nog inte svårt att värva honom till uppdraget.

Även om texten kan beskyllas för att vara trist vinklad — det väntade grekiska perspektivet känns exempelvis lite förlegat: ”40 000 barbarer i färggranna kläder och märkliga mössor och hattar” — känns det mycket lovande för framtida nummer att tidningen valt att börja i den grekiska antiken; låt oss hoppas på fler nedslag i denna även fortsättningsvis! För att fylla ut det så kallade temat passar också SvD på att erbjuda en quiz: Vad vet du om de grekiska gudarna? För en gångs skull (känns det som) har jag ingenting att anmärka på; förutom möjligen att det var lite för enkelt… Hur gick det för dig? Skriv gärna och kommentera nedan!

Det som lämnar mest trist eftersmak är dock att ”temat” i själva verket är en halvt dold internannonsering inom Schibstedkoncernen. ”Levande Historia” visar sig nämligen vara en sån där tidning som följer med kvällstidningar, i det här fallet Aftonbladet, som ju tillsammans med SvD ingår i den norska mediejätten. Det verkar alltså inte vara fråga om någon mer varaktig publikation, dessvärre. Man får glädja sig åt det flyktiga.