Häromdagen råkade jag höra det första programmet i P1:s nya serie ”Retorik”. Programmets gäst var den ”förste retorikprofessorn vid Lunds universitet på 200 år”, Anders Sigrell. Jag höll nog med om det mesta han sade, inte minst gillade jag hans syn på ”triaden” logos, ethos och pathos som olika perspektiv man kan välja att betrakta verkligheten ur. Idén att retoriken handlar om hur våra språkval styr vår verklighetsuppfattning verkar både rimlig och förnuftig. Däremot kunde jag inte låta bli att haja till lite vid några av påståendena om retorikens grekiska bakgrund. Som grekiskans självutnämnde förkämpe kände jag mig nödgad att kommentera några av de saker som sades i programmet.

Retorikprofessorn Anders Sigrell i marmorvitt sällskap. Är det möjligen Perikles som syns närmast kameran?

Oerhört retoriskt inlindat ursäktar sig professorn först av allt och försvarar sin eventuella oförmåga att tala väl i intervjun genom en liknelse med att man inte skulle säga åt en litteraturprofessor att skriva en vacker dikt. Här är jag dock av en annan uppfattning; det är klart att man kan göra det, och kanske även något man borde göra lite oftare. I början av programmet menar han också att Aristoteles bestämning av retoriken som en τέχνη (technê) innebär att det både rör sig om det vetenskapliga studiet av det praktiska utförandet och det praktiska utförandet självt. Läser man artikeln i Sydsvenskan (2008-11-03) i anledning av hans tillträde som professor får man också en helt annan uppfattning.

En sak jag behöver kommentera är att den grekiske retorikern Isokrates kallas för ”den främste retorikläraren under antiken”, liksom påståendet att han ”startade den första retorikskolan”. Det är nämligen ganska svårt att finna goda grunder för båda påståenden. Det står klart att Isokrates lära bland annat bestod i att studenterna skulle förhålla sig kritiskt till hans egen undervisning (vilket känns otroligt progressivt om man exempelvis jämför med Platons dogmatiska skola), och eftersom denna undervisning främst koncentrerade sig kring just skrift och tal är det möjligt att den går att rubricera som den första retorikskolan. Att han skulle vara den främste retorikläraren verkar däremot vara professorns egen uppfattning; och hur bestämmer man egentligen en lärares framgång? Kunnighet? Mångsidighet? Flexibilitet? Förmåga att lära ut? Studenternas framgångar? Alldeles enkelt är det inte.

Universitetet i Thessaloniki är Greklands största. Mottot ovan ingången till filosofiska fakulteten lyder: ΜΟΥΣΑΙΣ ΧΑΡΙΣΙ ΘΥΕ — "offra till muserna (och) chariterna"

I ett kort reportage från ”den akademiska retorikens ursprungsland” Grekland får vi möta filosofi- och pedagogikprofessorn Demetra Sfendoni-Mentzou, som arbetar vid Aristoteles-universitetet i Thessaloniki. Hon vill helst inte fördjupa sig i Aristoteles retorik — hans främsta insatser är inom andra områden, menar hon — men hon bjuder gärna på sitt favoritcitat av den antike giganten: ”ο άνθρωπος είναι ζώον λογικόν πολιτικόν”. Reporterns översättning, att ”människan är en tänkande varelse” är dock felaktig. Det är här frågan om en version på modern grekiska av det berömda postulatet att människan är en förnuftsbaserad, medborgerlig (det vill säga samhörig med polis, staten) varelse. Det är heller inte något direkt citat, utan snarare en sammanfattning delvis av Aristoteles eget arbete, delvis av hans läromästare Platons. Programledaren ger dock sedan en mer korrekt översättning av Sfendoni-Metzous ord: ”människan är en rationell, politisk varelse”.

Den sista saken jag vill ta upp handlar om etymologin för ordet logos, som råkar vara ett av grekiskans mest svåröversatta. Professor Sigrell säger att vi ”har […] fått ordet lexikon från logos, via latinets lexem”. Jag antar att han alltså menar att ordet lexikon kommer från latinet, men har ett grekiskt ord till grund. Detta är felaktigt på två sätt: (1) ordet lexikon är bildat på det grekiska ordet lexis, som närmast betyder läsning, och som var det antika ordet för ordbok (använt i plural); det är alltså inte logos utan lexis som ligger till grund för lexikon, även om de två givetvis är besläktade. (2) lexikon är således inte ett latinskt ord. Två olika latinska ord som använts för ”ordbok” är istället dictionarium och vocabularium.