Folkbildning och den så kallade tredje uppgiften ligger mig särskilt varmt om hjärtat, och det är mycket på grund av den känslan som denna blogue existerar över huvud taget. Att i tid och otid kunna berätta för den som vill lyssna om något som jag ägnat mycket tid och ansträngning åt skänker också en särskild tillfredsställelse. Det är därför det ger mig en stark känsla av stolthet och glädje att nu få vara med och lansera Anekdot – Det digitala bildningsmagasinet, en satsning av Stockholms universitet och Kungliga Vitterhetsakademien. Under namnet Anekdot samlas dels Essäer, som är längre, berättande och förklarande texter med både bild- och ljudillustrationer, dels Video, som är kortare, förklarande filmer kring ett mer avgränsat ämne. Dessa två element finns nu jämte Bildningspodden, som kommer att finnas kvar i sin tidigare form. Bildningspodden har sedan starten kommit upp i 89 avsnitt, och har nu omkring trettiotusen lyssnare per avsnitt. Det avsnitt jag själv medverkade i för litet drygt två år sedan, om den grekiska tragedin, har nu över tjugotusen lyssningar, och det känns fantastiskt att ha fått chansen att nå ut i en sådan stor omfattning!
Jag har nu fått äran att introducera det nya videoformatet ”Anekdot förklarar”, som också kan kallas för ”explainer”, eller kanske ”infotainment” som kulturskribenten Sara Berg uttrycker det i Sydsvenska dagbladet. I mitt fall var det inte långsökt att det skulle handla om grekiska och interjektioner. Chefredaktören Magnus Bremmer, som också fortsätter som programledare för Bildningspodden, var den som lade fram idén att programmet skulle handla om interjektionen Aj, men sedan fick jag i stort sett utforma innehållet efter eget huvud, vilket var riktigt roligt. Ser fram emot kommande avsnitt i serien!
Det är klart att jag här också måste bjuda på det omtalade textstället på originalspråket, jämte en svensk översättning. Det är också extra kul att kunna dela med mig av hur den äldsta bevarade handskriften, skriven för drygt tusen år sedan, återger känsloutbrottet. Saken är också den, att just den långa raden av klagan är omdiskuterad och har återgivits på olika sätt av olika textutgivare.
Handskriften (Laur. 32.9, s. 88r) finns hos Biblioteca Medicea Laurenziana i Florens.
Det är i denna passage (vv. 742-746) Filoktetes fullständigt förlorar kontrollen och övermannas av smärtorna från såret i foten. På bilden ovan är det sista ordet på näst sista raden ”papai”, men vad som faktiskt följer på den sista raden är ”apa · papà · papà · papà · papàpapaî”. Dessa ”variantformer” av papaj återfinns ingen annanstans i den bevarade litteraturen, och passagen har därför vållat en del huvudbry för textutgivare genom tiderna. Den grekiska texten nedan är Lloyd-Jones och Wilsons text från 1991, som följer det florentinska manuskriptets ordalydelse ganska nära, jämfört med de tidigare utgivarnas (exempelvis Dindorf 1860 och Pearson 1924), vars textutgåvor troligen låg till grund för Björn Collinders svenska översättning från 1965. Kanske är det så att ordet här transcenderar språkets begränsningar och helt övergår till att vara ett läte? Kanske återger den långa serien av p och a det enda ljud Filoktetes förmår frambringa när hela hans kropp spänns i de fasansfulla kval han genomlider? Vilka bokstäver kan korrekt återge ett kvävt stönande skrik?
Fi. Jag förgås, min son — jag kan ej undanhålla er
hur svårt jag våndas, attataj, — det spränger mig,
det spränger mig. Jag arme olycksalige!
Jag förgås, min son; jag brinner upp, min son — papaj,
apappapaj, papappapappapappapaj!
Omslaget till nummer 143 visar första sidan ur Göteborgs universitetsbiblioteks handskrift med Dionysios Periegetes hexameterdikt (Codex Graecus I).
I dagarna har det senaste numret av Hellenika, Föreningen Svenska Atheninstitutets Vänners tidskrift, utkommit. Vänföreningen, liksom institutet i Athen, har normalt sitt huvudsakliga fokus på Antikens kultur- och samhällsliv, men är inte främmande för att upplåta plats åt de klassiska språken, och då särskilt grekiskan. Med anledning av den senaste tidens nedläggningshot på svenska och utländska universitet har man alltså funnit för gott att ha forskning i och undervisning om grekiska som huvudtema.
I ledarspalten uppmärksammar Krister Kumlin, föreningens ordförande, särskilt två artiklar i tidningen. Den ena tillhör Kristiina Savin, som i ”Språket som röjer tankarnas växt” menar att den antika grekiskan kan sägas utgöra en sorts grundkod för det västerländska tänkandet. Hon fortsätter:
”…genom den formulerades en gång de filosofiska och vetenskapliga frågorna som präglat idéutvecklingen fram till vår egen tid. Som självklara och därför osynliga byggstenar strukturerar många av de antika begreppen fortfarande våra tankar, utan att vi tänker på det eller — vad som blivit allt vanligare idag — utan att vi har en aning om det.”
Wrath of the Titans (2012) är uppföljaren till Clash of the Titans (2010), som i sin tur är en ny version av filmen med samma namn från 1981.
Den andra artikeln som nämns speciellt är skriven av yours truly, och behandlar det i min mening spektakulära faktum att antikt material visar sig ligga till grund för filmer vars omsättning rör sig om flera miljarder dollar. I artikeln ”Antiken på film — en miljardindustri” lyfter jag särskilt fram tre filmer från 2012, The Hunger Games, Prometheus och Wrath of the Titans, vilka förhåller sig till de antika myterna genom direkt lån av stoff, en referens till något biobesökarna förväntas känna till samt genom en faktisk iscensättning av dem.
”Den starka makt de nedtecknade myterna har visar sig genom att vi fortsätter att söka oss tillbaka till dem, även om bildmediet äger en helt annan genomslagskraft, sett i ett kortare perspektiv. […] I biomörkret sker sedan något verkligt intressant; de redan frälsta får sig givetvis något till livs, men det riktigt anmärkningsvärda händer med dem som inte kände till myterna om Theseus, Prometheus eller Perseus sedan tidigare. Att döma av den nyfikenhet man kan se i internetforum av olika slag blir många ivriga att veta mer — och ett vanligt tillvägagångssätt är att vända sig just till de antika källorna.”
Igår möttes jag av nyheten att en arbetsgrupp vid Göteborgs universitet kommit fram till att det är rätt sak att föreslå för humanistiska fakultetsnämnden att lägga ned undervisningen i antik grekiska. Detta är naturligtvis synnerligen dåliga nyheter, inte bara för Göteborg och västra Sverige utan även för landet som helhet. Som de som läser denna blogue redan känner till, är det min övertygelse att Sverige har glädje av och användning för människor som besitter kunskap om grekiska språket och litteraturen. Jag insåg därför snart att det var mitt ansvar att höra av mig till mitt gamla lärosäte och säga mitt hjärtas (och hjärnas) mening. Så här blev mitt mail:
Till: Pam Fredman (rektor, Göteborgs universitet)
Kopia: Lennart Weibull (prorektor), Margareta Hallberg (dekanus), Mats Andrén (prodekanus)
Ämne: Angående den föreslagna nedläggningen av undervisningen i grekiska vid Göteborgs universitet
Skickat: 2012-06-14 10:12
Bästa rektor, prorektor, dekanus och prodekanus!
Jag fick igår veta att den så kallade utbildningsplaneringsgruppen föreslår att humanistiska fakultetsnämnden ska besluta att lägga ned undervisningen i grekiska vid Göteborgs universitet från och med budgetåret 2013. Det var otroligt nedslående att nås av detta besked, såväl av personliga som professionella skäl; jag har nämligen min grundutbildning i bland annat grekiska från just Göteborgs universitet, och jag har alldeles nyligen disputerat i detta ämne vid Stockholms universitet. Grekiska är ett omistligt ämne vid ett svenskt universitet av Göteborgs dignitet. Låt mig genom att ge två skäl förklara varför.
Till att börja med vilar hela vår bildnings- och vetenskapstradition på de antika författarnas och vetenskapsmännens arbete. Vi kan än idag i original läsa och förstå så vitt skilda författare och verk som Homeros, Sapfo, Sofokles, Platon, Aristoteles och texterna i Nya Testamentet, vars inflytande på stora delar av världen under kommande tider utan överdrift kan sägas ha varit omätligt, och jag menar att vi även fortsättningsvis behöver folk som kan göra detta. Det beror därtill inte bara på tradition att man läst och använt sig av dessa (och många andra) författare under långa tider, nej, även nu utmärker sig antikens Grekland särskilt genom att ständigt göras aktuell, angelägen och intressant på nytt för människor i vår tid, såväl lokalt, regionalt som globalt. Jag tänker på exempel som den nyliga uppsättningen av Antigone på Stadsteatern i Göteborg, översättningen av Aristoteles Retoriken liksom ren underhållning med filmer som hämtar inspiration ur mytologiskt stoff härrörande från antikens Grekland, såsom den bioaktuella Prometheus. Att Nya Testamentet är skrivet på grekiska känner många till. Men jag tror också att många kan hålla med om att det finns ett stort värde i att inte bara olika religionsföreträdare kan läsa och tolka vad som står i bibeln. Det har ett värde i sig att Sverige har experter som kan förhålla sig objektivt till alla sorters källmaterial på grekiska, inte minst för att de förmår sätta verken i ett större sammanhang och på så sätt fungera som ”guider” för dem som saknar kunskaper i språket.
Att olika människor behöver grekiska för att göra ett bättre arbete inom andra ämnen är det andra viktiga skälet att behålla undervisning i antik grekiska. Filosofer och vetenskapsteoretiker, litteraturvetare, religionsvetare, arkeologer, antikens kultur- och samhällsvetare, lingvister, statsvetare, teologer, historiker, matematiker, läkare, psykologer och biologer är några grupper som känner behov av att kunna värdera och använda sig av källmaterial på grekiska, och då har jag bara valt bland dem som redan studerar eller arbetar på universitet. Vi som undervisar i grekiska kan erbjuda dessa människor kunskap och redskap för att kunna klara sig på egen hand. Jag har ofta och i många sammanhang hänvisat till Göteborgs universitets motto — tradita innovare, innovata tradere — som jag tycker är en enastående sammanfattning av universitetens tre uppgifter: att förvalta det arv vi fått av tidigare kollegor genom att förnya det och därefter vidareföra det till nästa generation i såväl vetenskaplig som populär form. I ljuset av denna devis är det oförståeligt att sluta erbjuda undervisning i ett för varje universitet värt namnet så centralt ämne som antik grekiska.
Jag har tagit del av utbildningsplaneringsgruppens rapport, som lägger fram olika data som onekligen ser negativa ut; antalet studenter är relativt lågt, genomströmningen är också relativt låg, och underskottet verkar vara en indikator på att ämnet behöver ekonomiskt stöd utifrån. Men är det säkert att man har använt rätt måttstock för mätningen? Jag tror att det måste få kosta lite att bibehålla såväl bredd som djup vid ett universitet, och att inte alla ämnen alltid kan bära ”sina egna” kostnader. Jag menar för övrigt att det är fel att tala om egna kostnader, då grekiska som ämne är integrerat i ett stort antal andra ämnen. Överfört till ett samhällsperspektiv ter det sig lika orimligt att exempelvis sluta bistå gamla människor med vård eftersom man inte anser att de bidrar med något till samhället. Klassiska språk kan på ett sätt liknas vid en gammal släkting, kanske en gammelmormor, som fortfarande har oerhört mycket att ge till nya generationer. Det är er sak att se till att dagens människor även i fortsättningen ska kunna kommunicera med och förhålla sig till denna människa.
Lars Nordgren
nydisputerad i antik grekiska
Stockholms universitet
De mångskiftande huvudbonaderna som DN:s recensent särskilt hängt upp sig på visade sig vara ganska mäktiga och utgjorde en viktig del av kontrastverkan mellan mänskligt och gudomligt. Här krigsguden Ares i ett animerat tillstånd.
Efter att ha laddat i ett par dagar var det mer än spännande att äntligen komma iväg och se spektaklet. Jag hade fått med ett par vänner som sällskap och förväntningarna var höga, men ‘riktade’ — ingen av oss förväntade sig någon vidare story, utan snarare en visuellt (över)driven äventyrshistoria. Och vi blev inte besvikna.
Recensionerna av Immortals 3D har varit blandade, minst sagt: SvD gav den 3/6 och kallar filmen ”ambitiöst iscensatt” med ”mycket vrålande män”, DN (0/5) beklagar ”detta utdragna AAARGH!-ande” och avfärdar filmen delvis som ett ” ‘Sagan om ringen’-uppkok”), Sydsvenskan (4/5) imponeras av ”ett överdåd av scenografi” och ser ”en fyndig nytolkning” av myterna, Expressen (1/5) tycker att den ”står sig […] någorlunda”, men att filmen är ”långt ifrån odödlig”. Aftonbladet ger 2/5. Den sistnämnda tidningen tar dock betalt för att läsa recensionen — snålt! Filmen blev även sågad av filmbloggen Delicatessen (varning för SPOILER), med kommentarer som ”en taffligt genomförd smörja till film som fick mig att må illa” och ”Att kalla det här för en dålig film vore en förolämpning mot dåliga filmer.” Detta trots att recensenten även hittat positiva saker: ”Gudarna är faktiskt riktigt välgjorda och även om titanerna är något av ett skämt så gillar jag att se gudarna in action så att säga.”
Bland de internationella sajterna anger Rotten Tomatoes att 36% av recensionerna varit positiva, medan imdb:s läsare har gett den 6,8/10. En rättvis och klok recension ger Russ Fischer på slashfilm.com (6/10): ”It’s all crazy, but it almost always works as fascinating spectacle”. I kommentarfältet nämner Fischer även något jag också upplevde under filmen: ”As it played I kept thinking about the fact that the movie is about absolutely nothing, and that Tarsem [regissören] either can’t tell a story or just doesn’t care to. But I was totally engaged by the pure spectacle.”
Kostymerna i filmen är verkligen häpnadsväckande — men man frågar sig varför inte Athena också har magrutor, istället för något som mest påminner om ett livstycke på en balklänning. Hon är ju trots allt en krigargudinna. Mossigt, Eiko Ishioka!
För egen del uppskattar jag mytologin bäst när den handlar om något mer än sig själv. Och visst väckte filmen associationer, bland annat till Chamberlain och dennes eftergiftspolitik mot Hitler under Andra världskriget. Vad vi mest kom att diskutera efter filmen var dock vilka gudar det var som deltog, vem Hyperion egentligen var och om Theseus verkligen hade en son; kort sagt, vilka delar av myten som ‘stämmer’ respektive ‘inte stämmer’. Jag antar att det är ofrånkomligt att det blir så; någonstans har vi ett starkt behov av ordning, och det finns trots allt en begränsad mängd varianter som härstammar från antiken — och som därigenom ges ett slags företräde för autenticitet. Exempelvis har nättidningen Business Insidergjort en granskning av några fakta i filmen. Jag ska också ge några exempel på tänjningar av myter.
En berömd skulptur av Herakles med bågen är Émile-Antoine Bourdelles, från 1909. Här i förgylld version på Metropolitan Museum of Art i New York.
”The Epirus bow” intar en central position i filmen, något som väl bör översättas ”bågen från Epirus” eller ”Epirusbågen”. Knasigt nog verkar den svenska översättaren tro att Epirus är en person, och inte en region, och översätter således konsekvent ”Epirus båge”. Den mest berömda bågen i den grekiska mytologin är just Herakles båge, och i filmen hetter det också att bågen var skapad av Herakles. Det var samma båge som Neoptolemos (Akilles son) hjälpte till att hämta från den strandsatte Filoktetes och som behövdes för att avsluta det trojanska kriget. På vägen hem från kriget lär Neoptolemos ha regerat som kung i Epiros en kort tid, efter att ha besegrat Molossierna (alternativt var dessa N:s efterföljare på platsen).
I de antika myterna var Faidra (Φαίδρα) Theseus andra hustru; Theseus hade tidigare varit gift med amazondrottningen Hippolyte, med vilken han hade sonen Hippolytos. Sagan om hur Faidra blev förälskad i sin styvson och de katastrofala konsekvenser detta hade har bearbetats många gånger ända sedan antiken, bland annat av Euripides, Seneca, Vergilius, Ovidius, Racine och P-O Enquist.
Något bör också sägas om Hyperion (Ὑπερίων). Namnet förekommer redan alldeles i början av Odysséen.
Odysséen, 1.6-9
ἀλλ’ οὐδ’ ὧς ἑτάρους ἐρρύσατο, ἱέμενός περ·
αὐτῶν γὰρ σφετέρῃσιν ἀτασθαλίῃσιν ὄλοντο,
νήπιοι, οἳ κατὰ βοῦς Ὑπερίονος Ἠελίοιο
ἤσθιον· αὐτὰρ ὁ τοῖσιν ἀφείλετο νόστιμον ἦμαρ.
Männen kunde han dock ej rädda, hur än han försökte,
ty de beredde själva brottsligt sin död, dessa dårar
när de åt aningslöst upp Hyperions, solgudens, oxar;
hemkomstens åtrådda dag tog därför denne ifrån dem.
(Björkeson)
Hyperion var en titan och far till solguden Helios enligt både Hesiodos Theogoni och den homeriska hymnen till Demeter. I Odysséen används dock namnen parallellt; det är alltså lite oklart vems oxar det egentligen rör sig om. Det är naturligt att anta att Ὑπερίων används som ett tillnamn, ett epitet, då det betyder ungefär ‘den som går ovanför’, Ἥλιος Ὑπερίων blir alltså ungefär ‘den ovan vandrande Solen’.
Det finns även en homerisk hymn till Helios, vars första rader lyder:
Det tål att nämnas att Helios hjälm i samma hymn även sägs ha "praktfulla, blänkande kindskydd" som "omsluter ansiktet". Kanske är den hjälm Hyperion bär i filmen tänkt som en förlaga till "sonens"?
Homeriska hymnen till Helios, 1-7
Ἥλιον ὑμνεῖν αὖτε Διὸς τέκος ἄρχεο Μοῦσα
Καλλιόπη φαέθοντα, τὸν Εὐρυφάεσσα βοῶπις
γείνατο Γαίης παιδὶ καὶ Οὐρανοῦ ἀστερόεντος·
γῆμε γὰρ Εὐρυφάεσσαν ἀγακλειτὴν Ὑπερίων
αὐτοκασιγνήτην, ἥ οἱ τέκε κάλλιμα τέκνα
Ἠῶ τε ῥοδόπηχυν ἐϋπλόκαμόν τε Σελήνην
Ἠέλιόν τ’ ἀκάμαντ’ ἐπιείκελον ἀθανάτοισιν,
O Kalliope, dotter till Zeus, besjung med en lovsång
solens flammande gud som den koögra Euryfaessa
fött åt den ryktbare son som Gaia och den med stjärnor
smyckade Uranos avlat, Hyperion. Han hade utvalt
denna sin syster till brud, och en lysande avkomma fick de:
Eos med rosende armar, en vackert lockig Selene
och den gudomlige Helios, brodern som aldrig förtröttas.
(Björkeson)
Just eftersom mytologins Hyperion själv var titan satt jag och väntade på att hans ‘egentliga’ identitet skulle uppdagas. Istället blev det egentligen bara mer och mer oklart vem han skulle föreställa i filmen. Han hade flera beröringspunkter med kung Minos på Kreta, men det verkar som att filmskaparna av någon anledning inte ville löpa den linan fullt ut.
Ett avslutande frågetecken är filmens titel: det visade sig nämligen snart att ingen är odödlig — varken gudarna, titanerna eller människorna. Det rör sig sannolikt om en sorts metakommentar, att det är figurerna själva som är odödliga i det att de lever kvar än idag i sagorna genom sina namn.
Jag har själv svårt att ge något samlat betyg på filmen, eftersom den gav så olika intryck beroende på vad man söker efter i den. Att oraklen talar antik grekiska med varandra (dock svårtytt och med nygrekiskt uttal) måste ju exempelvis betraktas som ett plus. Den häpnadsväckande iscensättningen av gudarna har tidigare berörts, och förtjänar all uppmärksamhet. I ljuset av att tidigare filmer, som Troy, valt att helt utelämna gudarna ur berättelsen, får vi här vårt lystmäte av övernaturliga inslag; de olympiska gudarna gjorde definitivt det starkaste intrycket. Själva berättelsen är platt, motsägelsefull och innehållsfattig, och vissa klichémässiga scener var nästan plågsamma att se: Theseus tal till soldaterna är ett exempel på en sådan. Den starka kontrast som uppstod av de spektakulära scenerna, och då särskilt Poseidons och Ares ingripanden, gjorde att de mer alldagliga scenerna ofta kändes ofärdiga eller skissartade. Att vissa av dessa dessutom var knäpptysta långa stunder gjorde dessvärre också att förtrollningen stundtals bröts; plötsligt såg man bara skådespelare som spelade teater. Sammanfattningsvis ger jag filmen omdömet sevärd (med vissa reservationer), och betyget 6/10.
Höstens stora filmhändelse för alla antik- och äventyrsintresserade måste vara Immortals — den senaste i raden av de moderna arvtagarna till de så kallade sword and sandal-filmerna. Denna gång har man utgått ifrån sagorna som omgärdar hjälten Theseus, men även den så kallade titanomachin, det vill säga den uråldriga konfrontationen mellan gudarna hemmahörande på bergen Olympos och Othrys, i dagligt tal de olympiska gudarna och titanerna.
Minotauren, som för övrigt hette Asterion, sitter här i sin mamma Pasifaes knä. Bilden är hämtad från en rödfigurig kylix funnen i Vulci, idag på Frankrikes äldsta museum, Cabinet des Médailles, på 58 rue Richelieu, Paris I.
Sagan om Theseus och Minotauren, med de unga männen och kvinnorna som offras i labyrinten, Ariadne med tråden och kung Egeus som kastar sig i havet, var den som fascinerade mig allra mest som barn, och jag känner mig ganska säker på att jag inte är ensam om det. Senare i livet lärde jag mig att det finns nära på lika många sagor om Theseus som om Herakles, och det verkar som att filmskaparna inte har gjort samma urval som jag hade gjort, i varje fall inte om jag fortfarande var barn. I förhandsmaterialet syns över huvud taget inte någon minotaur till, inte heller någon Prokrustes. Det vore naturligtvis helt galet att utelämna dessa, och det finns indikationer på att så heller inte har skett.
För den som har 300 i färskt minne (och vem har inte det?) är det mycket man känner igen — särskilt den visuella framställningen är väldigt lik. Det verkar förresten som att alla filmer ska vara i 3D nuförtiden; för egen del har jag aldrig sett en 3D-film —någonsin— och räknar således med att bli helt omkullblåst av effekterna. Jag har biljett till föreställningen nu på torsdag, och hoppas ha tillfälle att återkomma med mina intryck efteråt. En sak jag särskilt har fastnat för i trailern är stridsscenen, som liksom målningarna i ett kyrktak betraktas underifrån. Regissören, Tarsem Singh, sade redan 2009 att han hade för avsikt att använda renässansliknande bildspråk, blandat med modernitet. Det ser mycket lovande ut.
Till skillnad från hur Zeus gestaltas i de flesta andra filmer är han en ung man i 'Immortals'. Hjälmens design är också en tydlig blinkning åt Maximus i den stilbildande 'Gladiator'. Eller är det till 'MF Doom'?
Filmens handling kretsar kring titanen Hyperion, spelad av Mickey Rourke (ni minns väl The Wrestler?), som förklädd till kung av Kreta är på krigsstigen mot gudarna och människorna. För att få tillräckligt med makt för att ta över världen behöver han dock en särskild pilbåge, med vars hjälp han kan släppa fria alla de titaner som sedan tidernas begynnelse suttit inspärrade i Tartaros. På så sätt kan han uppnå det dubbla syftet att förgöra både människorna och de olympiska gudarna.
De olympiska gudarna, som händelsevis är på människornas sida, får emellertid av någon anledning inte blanda sig i människornas affärer, utan tvingas ta till en okonventionell metod. I skepnaden av en gammal man söker Zeus upp bonden Theseus och ger honom i uppdrag att, i korthet, rädda världen, och därmed även gudarna. Det verkar på det hela taget rätt tunt med komplexa karaktärer, men det är nog fel att förvänta sig det i en film av denna typ. Redogörelsen är också huvudsakligen baserad på trailern och kan mycket väl vara bristfällig.
Slutligen kanske det bör sägas något om frågan huruvida filmskaparna gjort ”rätt” eller ”fel”. Jag brukar säga att det är regissörens och producentens fria val, eller rättare deras uppgift, att berätta sin egen version av myten — det finns alltså inte någon objektivt rätt eller fel version av myten, utan endast ett gemensamt grundstoff, som konstnären/poeten har att arbeta med som utgångspunkt. Detta är väl också receptet till de mytologiska sagornas starka överlevnadsförmåga: det är inte så noga med detaljerna, utan det är de stora dragen som ska stämma.
Jag tyckte själv att det var svårt att höra vad rösterna sa, så jag bjuder här på en textning:
Hyperion I have plenty of women… I have plenty of weapons… I have moved every precious stone… these people worship upon. My mark… will be left on this world forever. Theseus Noooo! Cassander The Heraclion King, Hyperion, has declared war on all of humanity. Zeus If any of you influence the affairs of mankind… the punishment will be severe. If there is one human who could lead them against Hyperion… it would be Theseus. Hyperion The gods may be on your side, but your pain(?) has just begun. Phaedra To those whom much is given, …much is lost. Theseus Today, we were offered something we would never have. Today, we fight for honor. Fight for your future. Fight for your children. Fight for immortality! Phaedra The gods chose well.
Förra sommarens hetaste ordväxling, med utgångspunkt i Björkesons översättning av Pindaros (Olympiska och pythiska oden), har fortfarande efterdyningar. Jag ska i det följande försöka sammanfatta den senaste tidens vändningar.
Originaltexten som större delen av detta inlägg kretsar kring. I Ingvar Björkesons översättning lyder de första två raderna: "Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen? Skuggan av en dröm är människan.". Staffan Fogelmark klargjorde emellertid i sin granskning att Björkesons översättning är grammatiskt omöjlig (eftersom ordet "skugga" står i genitiv kan det inte utgöra predikatsfyllnad) och således fullständigt utesluten. Fogelmark översätter istället: "En skuggas dröm är människan."
Till att börja med har jag dåliga nyheter för alla som uppskattade Fogelmarks granskning — han har dessvärre inte för avsikt att göra en ny av den andra delen (Nemeiska och Isthmiska oden. Fragment). Kanske är det någon annan därute som känner sig manad? Fältet är fritt!
Den 14/5 rapporterade SvD att Ingvar Björkeson tilldelats Samfundet de Nios stora pris på 250000 kronor för sin livsgärning. Motiveringen, hämtad från Samfundets egen sida, lyder: ”för att han har förmedlat stora delar av det klassiska kulturarvet på levande svenska”.
För en tid sedan tipsade fragmentarius om en anmälan/essä om Björkesons nya översättning i Tidningen Kulturen (18/5 2010). Artikelförfattaren, Thomas Sjösvärd, är doktorand i litteraturvetenskap i Uppsala och har en god del grekiska med sig från Stockholm. I de avslutande orden skriver han: ”såväl den beundran som mött Björkesons tolkningar och de invändningar som rests egentligen är två sidor av samma mynt.” Nyligen fick essän också ett genmäle av Fogelmark själv, vilket i sin tur också blivit besvarat av essäförfattaren.
Expressen (9/6 2010) bidrog med en kombinerad recension av Linnérs Solglitter över svarta djup (utgiven i mars 2010)och Björkesons andra Pindarosöversättning. Recensenten, Malte Persson, ställer i ett blogginlägg frågan huruvida Linnér i sin sista bok bemöter Fogelmarks kritik av översättningen av det kritiska (= mest citerade) textstället, Pythia 8.95-6. Svaret är: ”nja, han bemöter delvis kritiken i en fotnot, men på ett sätt som så vitt jag kan bedöma är mer vilseledande än tillfredsställande.” Eftersom det sannolikt är det enda svar vi någonsin kommer att få av ”teamet” Linnér/Björkeson i frågan återger jag den relevanta texten i den omtalade fotnoten (s. 243, n. 82):
[…]
Den närmast följande orden vill Fogelmark tyda som ”En skuggas dröm är människan”. Denna tolkning, framlagd redan 1933 av Ludwig Bieler, i Wiener Studien 51, 1933, s. 143ff., vederlades 1936 i samma tidskrift av R. Jüthner, s. 142 f. Den avvisas också av exempelvis Ilja Leonard Pfeijffer, Three Aiginetan Odes of Pindar, 1999, s. 449, not 56: ”en dröm drömd av en skugga, det vill säga av en död man, saknar mening i sammanhanget”. Se även till exempel Thomas Poiss, Pindar Siegeslieder, 2002, s. 144.
Jag har kollat upp de två artiklarna i Wiener Studien och är inte överens med Linnér om att Bielers översättning skulle blivit vederlagd av Jüthner. Att det är frågan om en subjektiv ”Genetiv” är ställt utom allt tvivel hos båda två, precis som Fogelmark från början gjorde klart i sin granskning. (Det är alltså av syntaktiska skäl omöjligt att översätta ”skugga” som predikatsfyllnad till ”människa”, och genitiven kan inte vara objektiv eftersom det inte finns något verbalbegrepp i ordet ”dröm”.) Saken hos Jüthner handlar istället om hur vi ska förstå orden ‘dröm’ och ‘skugga’. Bieler översätter ”Eines Schattens Traum ist der Mensch”, medan Jüthner istället ger ”[der Mensch ist] ein Traumbild von einem Schatten”, eller ”wie wir sagen würden, ein Schatten von einem Schatten, also ein Nichts.”
"Ilja Leonard Pfeijffer (1968) is a poet, novelist, essayist, critic and polemicist."
Vidare ger nämnde Pfeijffer, i den bearbetade versionen doktorsavhandlingen från 1996, i sin tur (s. 598) den stolpiga och närmast oanvändbara översättningen ”Of shadow a dream is man”, vilken han förklarar med att både ‘dröm’ och ‘skugga’ är vanliga bilder för det ogripbara och undflyende (intangible and evasive). ”‘A dream of a shadow'”, fortsätter han, ”is, so to speak, the superlative of this.” Han avvisar ”Bielers” subjektiva genitiv enbart eftersom denne med skugga förstod en död människa; döden saknar relevans i detta sammanhang, förklarar Pfeijffer, och därför är denna tolkning ”unlikely” (s. 598, n. 230).
Fogelmark, i ett postskriptum till dokumentet ”Rättelser och tillägg” (daterat 8/5 2010), vederlägger också Linnérs invändningar från ovanstående not. Han avvisar korrekt Bieler/Jüthner-”beviset”, försvarar sin översättning (som inte är en ”tolkning”, som Linnér kallade den) samt hänvisar till ”hundratals” olika översättningar alltsedan 1528 som alla översätter genitiven subjektivt, varav de flesta också får antas föregå Bielers diktum från 1933, och till vilka Linnér inte tar någon hänsyn. Fogelmark får här även sista ordet i frågan, i sin avslutande kommentar angående Pfeijffers ståndpunkt:
SL säger också att Pfeijffer avvisat den gängse översättningen under hänvisning till att ”en dröm drömd av en skugga, det vill säga av en död man, saknar mening i sammanhanget”. Även här rör det sig om ett missförstånd från både SL och Pfeijffer. Givetvis handlar det inte om en död människa! Människan är ju inte en död människas dröm! Det är ju alldeles självklart att det handlar om en levande människas skugga: när en levande människa rör sig, följer skuggan med; den lever också, precis som människan som ger den liv.
Som en lite mer tillbakalutad avrundning av denna filologiska långkörare har jag till slut hittat den tidigare omtalade recitationen av Pindaros som ägde rum vid avslutningsceremonin till de olympiska (inte pythiska!) spelen i Los Angeles 1984. Och ni kan ju bara gissa vilket textställe de hade valt…
Recitationen sker vid 2.30-3.05, och lyder sålunda:
Creatures of a day! Man is merely a shadow [of a dr]eam. But when god-given glory comes upon him in victory, a bright light shines upon us, and our life is sweet. When the end comes, the loss of flame brings darkness, but his glory is bright forever. (Översättning: D.C. Young och F.J. Nisetich. Recitation: Richard Basehart. Kursiveringen är min egen.)
Typiskt nog fungerar inte ljudet vid just det omstridda stället, så att det är omöjligt att veta vad som faktiskt hördes vid tillfället. Översättaren Young återger dock texten i boken A brief history of the Olympic Games, där det alltså med all önskvärd tydlighet framgår att de — precis som Björkeson och Linnér — valt att översätta genitiven som predikatsfyllnad. Han förklarar också att den sista meningen inte alls kommer från Pindaros, utan var speciellt tillagd för OS-uppläsningen. Ingenting sägs heller om vart orden ”Vad är någon? Vad ingen?” tog vägen. Att Young i detta sammanhang inte kommenterar själva översättningen är kanske förståeligt, men är det inte ganska märkligt att han inte kommenterar de tillagda raderna närmare? Kanske skulle man sätta bollen i rullning igen och skicka ett brev till Florida?
P.S.
Jag kan bara inte låta bli att även återvända till Hamlet, även denna gång akt II, scen II, vv. 255-60, då orden verkar vara hämtade direkt från Pindaros (kanske är det Shakespeare som ligger bakom den envisa och seglivade ”inverteringen” av Pindaros ord?):
Hamlet
… were it not that I have bad dreams. Guildenstern Which dreams indeed are ambition; for the very substance of the ambitious is merely the shadow of a dream. Hamlet A dream itself is but a shadow.
Nu formligen haglar nyheterna in i grekvärlden, så jag känner mig nödgad att göra en resumé, istället för att gå djupare in på enstaka nyheter.
1. Sture Linnérs bok om Pindaros poesi kom äntligen till min brevlåda igår (havsbilden blev till slut omslagsbild) — det lilla jag hann läsa i går kväll såg mycket lovande ut. (Parentetiskt måste det också nämnas att jag tydligen nätt och jämt undgick att bli konkurrent med SL; enligt Svensk Forms Ewa Kumlin var han precis i färd med att starta en egen blogue…)
2. Vidare om Pindaros: lagerstatusen på Ingvar Björkesons Pindarosöversättnings andra del (Nemeiska och isthmiska oden, Fragment) ändrades precis till ”leveransklar” hos nätbokhandeln. Som tidigare sagt, jag är mycket spänd på i vilken omfattning paianerna och dithyramberna blivit översatta.
"Dimitrios Iordanoglous nytolkning av Iliaden visar ingen som helst vördnad mot 'originalet'. Spjuten har bytts ut mot Glockpistoler, sköldarna mot skottsäkra västar, den högstämda hexametern mot knackig förortsprosa. Det enda som egentligen är sig likt är själva storyn."
3. Vidare om aktuella böcker: i dagarna publiceras en ny bok av Dimitrios Iordanoglou, som alltjämt är aktuell med Antiken by night: ”Iliaden — en cover”. Jag planerar att ge den en närmare presentation vid ett senare tillfälle; till dess kan jag säga så mycket att jag tror att boken har potential att bli en sorts ”vattendelare”. Materialet läggs delvis fram på ett seminarium i Uppsala på tisdag. Önskar jag kunde vara där! Här bjuder jag på inledningen:
Bok 1: ”Beefen”
Psykbrytet. Vilken jävla story. Den om Akilles psykbryt. Som sabbade allt för grekerna. Som skickade så många krigarskallar rätt ner i helvetet och dukade upp deras döda kroppar som värsta Nobelmiddan åt hundar och fåglar. Och Zeus plan gick i lås. Dom gick åt varsitt håll. Fiender nu: krigsherren Agamemnon och Akilles. Proffset.
4. Vidare om Uppsala: tillsättningen av professuren i grekiska är i princip klar. En säker källa säger att Ingela Nilsson kommer att erbjudas detta tunga och stolta uppdrag. Om IN väljer att tillträda posten kommer samtliga fyra universitet som erbjuder ämnet att ha kvinnliga professorer: Karin Blomqvist i Lund, Eva-Carin Gerö i Stockholm och Karin Hult i Göteborg. Utveckling kan rimligen kallas spektakulär, då ECG för bara ett par år sedan blev landets första kvinnliga professor i grekiska.
5. Vidare om Lund och Karin Blomqvist: under ”Humanist- och Teologdagarna” den 16 april (9.15-10.00, Hörsalen, SOL) kan man höra just KB tala om Lukianos och Plutarchos under rubriken ”Att resa till månen — sannfärdiga berättelser från antiken”. (Program i pdf.) Önskar jag kunde vara där! II
6. Vidare med utgångspunkt i Skåne: NRK ringde tidigare idag och ville snakka om den nya Clash of the Titans-filmen som har premiär nästa vecka. De hade fått nys om mig via min grej i Sydsvenskan häromsistens och tänkte sig en intervju i norsk radio. Dessvärre verkar det hela falla på att jag missar pressvisningarna både i Stockholm och Oslo. Typiskt!
Jag blev kontaktad i förra veckan av Mattias Oscarsson, filmredaktör på Sydsvenskan, som ville att jag skulle uttala mig om ”hur det antika Grekland skildras på film”. Detta skulle sedan ingå i ett större temanummer om antiken som publicerades i helgen. Jag minns fortfarande med viss bitterhet att jag valde att skicka vidare reportern som kontaktade mig om den olympiska elden; den gången hade jag till och med haft chansen att vara med på TV. Jag såg därför till att inte missa min chans denna gång.
Eftersom redaktören i den färdiga artikeln valde att presentera mig med namn (även om han verkar ha förväxlat namnen på min blogue och mig) kan man väl säga att jag officiellt är ”outad” nu; men, som jag klargjorde under sommarens stora Pindarosdiskussion, jag har aldrig trott att jag är fullständigt anonym, eftersom det endast krävts några musklick för att utröna min identitet. I samband med det senaste årsskiftet har dock, till min stora glädje, antalet doktorander i grekiska i Stockholm ökat med 100%; det är nu således endast 50% chans att hitta rätt person om man väljer att gissa vem jag är.
Den omkring en timme långa intervjun blev sedan hårt komprimerat till några ”recensioner” av antikens Grekland på film. Jag citerar således tidningsartikeln nedan. Håll till godo!
Lars Nordgren är doktorand i grekiska vid Stockholms universitet och driver bloggen Venanzio. Här är hans guide till, och betyg på, fyra antika rullar.
Många har en bild av hur antiken såg ut, baserad på någon källa. Och när någon gör ett avsteg från bilden blir det ofta ett stort hallå. Men jag är glad över att filmerna görs. Det är bra berättelser som håller intresset vid liv. Om det sedan innebär att folk börjar läsa klassiska språk eller bara köper ”Iliaden” på pocket spelar inte så stor roll. Antiken har något att ge oss i dag.
Helen of Troy (1956). Regi: Robert Wise.
Historisk händelse: Slaget om Troja (ca 1300-950 f kr)
Den är i högsta grad ett intressant tidsdokument för hur man såg på antiken på femtiotalet, eller åtminstone hur man trodde att man kunde tjäna pengar på antiken. De unga hjältarna ser ut som gamla gubbar och pratar styltigt. Skådisar springer omkring i leopardhudar. Allt är oerhört töntigt. När de byggde hästen var de tvungna att installera en luftkonditionering för att överleva där inne. Man undrar hur de gamla grekerna klarade det.
BETYG: 3
"Her name was burned into the pages of history - in Letters of fire! Hers the Face that launched a thousand ships! Hers the Temptation that plunged the world into conflict! Hers the Sin that inspired time's greatest treachery!"
Troy (2004). Regi: Wolfgang Petersen
Historisk händelse: Slaget om Troja (ca 1300-950 f kr)
Den är väldigt bra. Filmen tar sig stora friheter, men å andra sidan vet man inte i detalj hur det såg ut på den tiden, och redan Homeros blandade vapen och kläder från olika tidsåldrar. En sak som sticker i ögonen är att de olympiska gudarna saknas, en väldigt viktig del av Homeros värld. Men han är bara en av många som har besjungit Troja, och eftersom det är en idé i den antika poesin att alla ska sjunga sin egen version av samma sång så fungerar det.
BETYG: 4
"Nearly three thousand years ago, the passion for one woman ignited the greatest battle ever fought - for love."
300 (2007). Regi: Zack Snyder.
Historisk händelse: Slaget vid Thermopyle (480 f kr)
Slaget då de trehundra spartanerna stoppade perserna är det mest laddade ögonblicket i den antika grekiska historien; det var då ”väst stoppade öst”, kan man säga. Filmen är serietidningsmässig och en våldsorgie utan dess like, men man blir glad över att den bygger så mycket på Herodotos. Spartanerna ser också ut som de gör på antika krukor, vilket säkert var idealiserade versioner. Men man ska inte ta filmen alltför bokstavligt: det är en bild av en bild.
BETYG: 4
"This is blasphemy - this is madness!" - "Madness? This is SPARTA!"
Alexander (2004). Regi: Oliver Stone
Historisk händelse: Alexander den stores liv (356–323 f kr)
Filmen är verkligen en historielektion – man får lära sig mycket. Som att Alexander var ända borta i Pakistan och förde in grekiska element i buddistisk kultur. Men filmen faller platt som en pannkaka, och även om Oliver Stone slår ihop en del slag så blir det till slut bara långtråkigt. Han kanske ville lite för mycket. Man borde ha koncentrerat sig på en episod av Alexanders liv istället.
BETYG: 2
"I've known many great men in my life, but only one Colossus."
'Bland de dödlige växlar ju segern' 