Omslaget till nummer 143 visar första sidan ur Göteborgs universitetsbiblioteks handskrift med Dionysios Periegetes hexameterdikt (Codex Graecus I).

Omslaget till nummer 143 visar första sidan ur Göteborgs universitetsbiblioteks handskrift med Dionysios Periegetes hexameterdikt (Codex Graecus I).

I dagarna har det senaste numret av Hellenika, Föreningen Svenska Atheninstitutets Vänners tidskrift, utkommit. Vänföreningen, liksom institutet i Athen, har normalt sitt huvudsakliga fokus på Antikens kultur- och samhällsliv, men är inte främmande för att upplåta plats åt de klassiska språken, och då särskilt grekiskan. Med anledning av den senaste tidens nedläggningshot på svenska och utländska universitet har man alltså funnit för gott att ha forskning i och undervisning om grekiska som huvudtema.

I ledarspalten uppmärksammar Krister Kumlin, föreningens ordförande, särskilt två artiklar i tidningen. Den ena tillhör Kristiina Savin, som i ”Språket som röjer tankarnas växt” menar att den antika grekiskan kan sägas utgöra en sorts grundkod för det västerländska tänkandet. Hon fortsätter:

”…genom den formulerades en gång de filosofiska och vetenskapliga frågorna som präglat idéutvecklingen fram till vår egen tid. Som självklara och därför osynliga byggstenar strukturerar många av de antika begreppen fortfarande våra tankar, utan att vi tänker på det eller — vad som blivit allt vanligare idag — utan att vi har en aning om det.”

Reklamaffisch för Wrath of the Titans (2012), uppföljare till Clash of the Titans (2010), som i sin tur är en ny version av filmen med samma namn från 1982.

Wrath of the Titans (2012) är uppföljaren till Clash of the Titans (2010), som i sin tur är en ny version av filmen med samma namn från 1981.

Den andra artikeln som nämns speciellt är skriven av yours truly, och behandlar det i min mening spektakulära faktum att antikt material visar sig ligga till grund för filmer vars omsättning rör sig om flera miljarder dollar. I artikeln ”Antiken på film — en miljardindustri” lyfter jag särskilt fram tre filmer från 2012, The Hunger Games, Prometheus och Wrath of the Titans, vilka förhåller sig till de antika myterna genom direkt lån av stoff, en referens till något biobesökarna förväntas känna till samt genom en faktisk iscensättning av dem.

”Den starka makt de nedtecknade myterna har visar sig genom att vi fortsätter att söka oss tillbaka till dem, även om bildmediet äger en helt annan genomslagskraft, sett i ett kortare perspektiv. […] I biomörkret sker sedan något verkligt intressant; de redan frälsta får sig givetvis något till livs, men det riktigt anmärkningsvärda händer med dem som inte kände till myterna om Theseus, Prometheus eller Perseus sedan tidigare. Att döma av den nyfikenhet man kan se i internetforum av olika slag blir många ivriga att veta mer — och ett vanligt tillvägagångssätt är att vända sig just till de antika källorna.”

Läs hela artikeln på webben här.