Anekdot – Det digitala bildningsmagasinet

Folkbildning och den så kallade tredje uppgiften ligger mig särskilt varmt om hjärtat, och det är mycket på grund av den känslan som denna blogue existerar över huvud taget. Att i tid och otid kunna berätta för den som vill lyssna om något som jag ägnat mycket tid och ansträngning åt skänker också en särskild tillfredsställelse. Det är därför det ger mig en stark känsla av stolthet och glädje att nu få vara med och lansera Anekdot – Det digitala bildningsmagasinet, en satsning av Stockholms universitet och Kungliga Vitterhetsakademien. Under namnet Anekdot samlas dels Essäer, som är längre, berättande och förklarande texter med både bild- och ljudillustrationer, dels Video, som är kortare, förklarande filmer kring ett mer avgränsat ämne. Dessa två element finns nu jämte Bildningspodden, som kommer att finnas kvar i sin tidigare form. Bildningspodden har sedan starten kommit upp i 89 avsnitt, och har nu omkring trettiotusen lyssnare per avsnitt. Det avsnitt jag själv medverkade i för litet drygt två år sedan, om den grekiska tragedin, har nu över tjugotusen lyssningar, och det känns fantastiskt att ha fått chansen att nå ut i en sådan stor omfattning!

Jag har nu fått äran att introducera det nya videoformatet ”Anekdot förklarar”, som också kan kallas för ”explainer”, eller kanske ”infotainment” som kulturskribenten Sara Berg uttrycker det i Sydsvenska dagbladet. I mitt fall var det inte långsökt att det skulle handla om grekiska och interjektioner. Chefredaktören Magnus Bremmer, som också fortsätter som programledare för Bildningspodden, var den som lade fram idén att programmet skulle handla om interjektionen Aj, men sedan fick jag i stort sett utforma innehållet efter eget huvud, vilket var riktigt roligt. Ser fram emot kommande avsnitt i serien!

Det är klart att jag här också måste bjuda på det omtalade textstället på originalspråket, jämte en svensk översättning. Det är också extra kul att kunna dela med mig av hur den äldsta bevarade handskriften, skriven för drygt tusen år sedan, återger känsloutbrottet. Saken är också den, att just den långa raden av klagan är omdiskuterad och har återgivits på olika sätt av olika textutgivare.

Handskriften (Laur. 32.9, s. 88r) finns hos Biblioteca Medicea Laurenziana i Florens.

Det är i denna passage (vv. 742-746) Filoktetes fullständigt förlorar kontrollen och övermannas av smärtorna från såret i foten. På bilden ovan är det sista ordet på näst sista raden ”papai”, men vad som faktiskt följer på den sista raden är ”apa · papà · papà · papà · papàpapaî”. Dessa ”variantformer” av papaj återfinns ingen annanstans i den bevarade litteraturen, och passagen har därför vållat en del huvudbry för textutgivare genom tiderna. Den grekiska texten nedan är Lloyd-Jones och Wilsons text från 1991, som följer det florentinska manuskriptets ordalydelse ganska nära, jämfört med de tidigare utgivarnas (exempelvis Dindorf 1860 och Pearson 1924), vars textutgåvor troligen låg till grund för Björn Collinders svenska översättning från 1965. Kanske är det så att ordet här transcenderar språkets begränsningar och helt övergår till att vara ett läte? Kanske återger den långa serien av p och a det enda ljud Filoktetes förmår frambringa när hela hans kropp spänns i de fasansfulla kval han genomlider? Vilka bokstäver kan korrekt återge ett kvävt stönande skrik?

Φι. ἀπόλωλα, τέκνον, κοὐ δυνήσομαι κακὸν
κρύψαι παρ’ ὑμῖν, ἀτταταῖ· διέρχεται,
διέρχεται. δύστηνος, ὢ τάλας ἐγώ.
ἀπόλωλα, τέκνον· βρύκομαι, τέκνον· παπαῖ,
ἀπαππαπαῖ, παπᾶ παπᾶ παπᾶ παπαῖ.

Fi. Jag förgås, min son — jag kan ej undanhålla er
hur svårt jag våndas, attataj, — det spränger mig,
det spränger mig. Jag arme olycksalige!
Jag förgås, min son; jag brinner upp, min son — papaj,
apappapaj, papappapappapappapaj!

 

Bildningspodden — om grekisk tragedi

Jag fick i somras en förfrågan om att delta i Bildningspodden, en podcast producerad av Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet, och avsnittet skulle handla om den grekiska tragedin. Hur kunde jag göra annat än att tacka ja direkt? Inte minst eftersom jag för närvarande inte kan ägna lika stor del av min tid åt grekiskan som tidigare kändes det verkligen glädjande att få vara med och göra ett program av den här typen. Programmet spelades sedan in så sent som i torsdags, så det är idag alltså inte ens en vecka sedan det ägde rum.

Avsnittet om grekisk tragedi är andra säsongens tredje avsnitt och det 35:e sedan starten.

En podcast kan bäst beskrivas som ett någorlunda styrt samtal om ett bestämt ämne, och Bildningspodden specifikt ”vänder sig till alla nyfikna lyssnare som på ett underhållande sätt vill bättra på sin allmänbildning och samtidigt ta del av ledande forskning inom humaniora”. Magnus Bremmer, själv disputerad litteraturvetare, fungerar som samtalsledare för två (ibland tre) forskare som förväntas kunna erbjuda lyssnare utan särskilda förkunskaper både allmänna och specifika kunskaper. Har man tur uppstår även litet personkemi, så att deltagarna kommer i dialog med varandra.

Den andra deltagaren i detta samtal är Cecilia Sjöholm, professor i estetik på Södertörns högskola. Hon har tidigare bland annat skrivit om tragedirelaterade frågor i boken ”The Antigone complex – ethics and the invention of feminine desire”. Vi hade inte mötts tidigare, men jag är glad att vi gjorde det, och jag tycker att vi kompletterade varandra bra för detta forums ändamål. Cecilia har även skrivit flera understreckare för SvD, bland annat om hur nationer sörjer i anslutning till ett kollektivt trauma, en i samband med den grekiska tragedins ämnesområde särskilt relevant fråga.

Sorg, skriver Butler, ”innehåller möjligheten att förnimma en form av fråntagande som är grundläggande för vem jag är”. Vi är alltid involverade i liv som inte är våra egna. Vi är det genom vår identitet, vår kropp, våra behov och vår kärlek. Sorgen tydliggör en sårbarhet. Samtidigt är det en sårbarhet från vilken vi kanske försöker fly. (SvD 110909)

För övrigt har Cecilia själv deltagit i bloggen ”Perceptions of the Other”, som fungerar som knutpunkt för ett forskningsprojekt. Hennes arbete står under rubriken ”Prejudice, tolerance and aesthetic translatability; the cultural boundaries of sensibility.”

Bénigne Gagneraux (1756–1795), i Sverige kanske mest känd för sin tavla av Gustav III och påven Pius VI, har även målat antika motiv. Tavlan som fått illustrera avsnittet, ”Den blinde Oidipus anbefaller sin familj åt gudarna”, finns på Nationalmuseum i Stockholm.

Lyssnar på avsnittet gör man enklast via hemsidan. Annars kan man gå via iTunes eller Soundcloud. (Det går också att be om hjälp av en yngre vän, familjemedlem eller kollega.)