”Så vill jag utstå livet.” Om att arbeta med grekiska texter i översättning

I det senaste numret av Hellenika (nr 171, mars 2020), medverkar jag med en recension av Björns Sundbergs bok ”…så vill jag utstå livet” — Anteckningar till de grekiska tragedierna (Artos & Norma, 2019). Överlag är jag positivt inställd till boken, men jag uppmärksammar också att det finns problem med att studera de grekiska texterna i översättning, något som illustreras på ett bra sätt av bokens titel. Jag tar därför tillfället i akt att här lägga ut texten lite om detta. Så här står det i recensionens näst sista stycke:

Ett av grundproblemen med forskning på litteratur är huruvida texten har studerats på originalspråk eller i översättning till ett annat, oftast modernt, språk. När det gäller de stora dragen är det sällan ett problem, men så snart enskildheter och egenheter ska användas som exempel uppstår frågan i vilken utsträckning översättningen gör originalet rättvisa. Om dessa anteckningar hade baserats enbart på studiet av de grekiska originalen hade författaren sannolikt inte alltid kommit till samma slutsatser.

När jag först fick kännedom om boken trodde jag att citatet kom från Euripides Alkestis, vars historia handlar om hur kung Admetos har en överhängande dödsdom, men att han erbjuds möjligheten att leva om någon annan dör istället för honom. Frågan uppkommer således hur han ska kunna utstå livet när hans egen hustru, drottningen Alkestis, väljer att dö i hans ställe. Admetos hinner genomlida en del mörka stunder både innan Alkestis tar det beslutet, och innan Herakles till slut hjälper honom att övervinna döden (Thanatos) och på så sätt till slut återfår sin drottning från dödsriket.

Den rasande Herkules på en krater från ca 330 fvt.

Det visar sig dock att citatet är hämtat ur ett annat av Euripides dramer, närmare bestämt Herakles, även känd som Den rasande Herakles. Här kretsar handlingen kring hur titelpersonen drabbas av en gudasänd galenskap och mördar sin egen hustru och sina tre söner, när han själv var i färd med att rädda dem från att bli avrättade. När Herakles vaknar upp ur sin galenskap och inser det fruktansvärda han har gjort är det inte så konstigt att han helt tappar modet och överväger att ta sitt eget liv. Det är i en ordväxling med hjälten Theseus (som han för övrigt, likt Alkestis, just har hämtat tillbaka från dödsriket) om detta som Herakles yttrar de ord Sundberg har valt som titel för sin bok. Översättningen är Tord Bæckströms från 1966:

Theseus
… Men ändå vill jag råda dig
att hellre bära plågorna än ta ditt liv.
För inga dödliga är ödet utan skiften,
ej ens för gudarna, om skalder talar sanning.
…
Herakles
… En gud,
som verkligen kan kallas gud, beror av ingen.
Det där är bara skalders jämmerliga påhitt.
Men jag har övervägt om, trots mitt lidande,
det ändå inte vore fegt att lämna livet.
Ty den som inte orkar utstå lidandet,
han orkar inte heller stå för lansar i
en strid. Så vill jag utstå livet. …

Såsom jag förstår svenskan betyder Herakles ord att han väljer att leva vidare istället för att ta sitt liv, omskrivet med rak ordföljd Så jag vill utstå livet. Skrivet med den poetiska ordföljden blir dock ordet så markerat, med betydelsen på ett visst sätt snarare än alltså. I den grekiska texten finns heller inte något ord som motsvaras av svenskans så.

Det visar sig också att ytterligare en sak är problematisk med textstället. I den textkritiska utgåvan står det ἐγκαρτερήσω βίοτον, ungefär jag kommer att framhärda i livet. Det visar sig dock att βίοτον, ett poetiskt ordval för livet, är en så kallad konjektur, en föreslagen läsart som skiljer sig från handskriftens text. I de viktigaste handskrifterna för den aktuella passagen står det istället θάνατον, det vill säga döden, och den traderade textens ordalydelse är således jag kommer att framhärda i döden. Verbet i fråga, ἐγκαρτερέω, betyder ungefär framhärda i, eller kanske envist invänta, och det är således oklart om det är döden eller livet som Herakles säger att han envist ska invänta.

Det är alltså två saker som gör det olämpligt att använda denna passage som boktitel. Det ena är att textstället är omtvistat, att det råder delade meningar om vad Euripides faktiskt skrev. Det andra, och viktigare, är att den svenska översättningen ger vid handen att ordet så ska förstås som att det besvarar frågan hur?. Som en följd av att texten är poetisk, och att svenskan med stor sannolikhet är omskriven för att passa in i versmåttet, har det uppstått en olycklig bibetydelse eller tvetydighet — Sundberg skriver själv (not 333) att ”Bæckströms översättning är fri, men formuleringen fångar väl vad Euripides här låter Herakles säga.” För att uppfylla det fullständigt lovvärda syftet med boken — att illustrera hur den atenska tragedin härbärgerar lärdomen att livet alltid kan föras vidare i en annan riktning, att det aldrig är ‘färdigt’ (Sundberg, sidan 170) — borde han kanske helt enkelt ha valt ett annat textställe.

 

Bildningspodden — om grekisk tragedi

Jag fick i somras en förfrågan om att delta i Bildningspodden, en podcast producerad av Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet, och avsnittet skulle handla om den grekiska tragedin. Hur kunde jag göra annat än att tacka ja direkt? Inte minst eftersom jag för närvarande inte kan ägna lika stor del av min tid åt grekiskan som tidigare kändes det verkligen glädjande att få vara med och göra ett program av den här typen. Programmet spelades sedan in så sent som i torsdags, så det är idag alltså inte ens en vecka sedan det ägde rum.

Avsnittet om grekisk tragedi är andra säsongens tredje avsnitt och det 35:e sedan starten.

En podcast kan bäst beskrivas som ett någorlunda styrt samtal om ett bestämt ämne, och Bildningspodden specifikt ”vänder sig till alla nyfikna lyssnare som på ett underhållande sätt vill bättra på sin allmänbildning och samtidigt ta del av ledande forskning inom humaniora”. Magnus Bremmer, själv disputerad litteraturvetare, fungerar som samtalsledare för två (ibland tre) forskare som förväntas kunna erbjuda lyssnare utan särskilda förkunskaper både allmänna och specifika kunskaper. Har man tur uppstår även litet personkemi, så att deltagarna kommer i dialog med varandra.

Den andra deltagaren i detta samtal är Cecilia Sjöholm, professor i estetik på Södertörns högskola. Hon har tidigare bland annat skrivit om tragedirelaterade frågor i boken ”The Antigone complex – ethics and the invention of feminine desire”. Vi hade inte mötts tidigare, men jag är glad att vi gjorde det, och jag tycker att vi kompletterade varandra bra för detta forums ändamål. Cecilia har även skrivit flera understreckare för SvD, bland annat om hur nationer sörjer i anslutning till ett kollektivt trauma, en i samband med den grekiska tragedins ämnesområde särskilt relevant fråga.

Sorg, skriver Butler, ”innehåller möjligheten att förnimma en form av fråntagande som är grundläggande för vem jag är”. Vi är alltid involverade i liv som inte är våra egna. Vi är det genom vår identitet, vår kropp, våra behov och vår kärlek. Sorgen tydliggör en sårbarhet. Samtidigt är det en sårbarhet från vilken vi kanske försöker fly. (SvD 110909)

För övrigt har Cecilia själv deltagit i bloggen ”Perceptions of the Other”, som fungerar som knutpunkt för ett forskningsprojekt. Hennes arbete står under rubriken ”Prejudice, tolerance and aesthetic translatability; the cultural boundaries of sensibility.”

Bénigne Gagneraux (1756–1795), i Sverige kanske mest känd för sin tavla av Gustav III och påven Pius VI, har även målat antika motiv. Tavlan som fått illustrera avsnittet, ”Den blinde Oidipus anbefaller sin familj åt gudarna”, finns på Nationalmuseum i Stockholm.

Lyssnar på avsnittet gör man enklast via hemsidan. Annars kan man gå via iTunes eller Soundcloud. (Det går också att be om hjälp av en yngre vän, familjemedlem eller kollega.)