”Så vill jag utstå livet.” Om att arbeta med grekiska texter i översättning

I det senaste numret av Hellenika (nr 171, mars 2020), medverkar jag med en recension av Björns Sundbergs bok ”…så vill jag utstå livet” — Anteckningar till de grekiska tragedierna (Artos & Norma, 2019). Överlag är jag positivt inställd till boken, men jag uppmärksammar också att det finns problem med att studera de grekiska texterna i översättning, något som illustreras på ett bra sätt av bokens titel. Jag tar därför tillfället i akt att här lägga ut texten lite om detta. Så här står det i recensionens näst sista stycke:

Ett av grundproblemen med forskning på litteratur är huruvida texten har studerats på originalspråk eller i översättning till ett annat, oftast modernt, språk. När det gäller de stora dragen är det sällan ett problem, men så snart enskildheter och egenheter ska användas som exempel uppstår frågan i vilken utsträckning översättningen gör originalet rättvisa. Om dessa anteckningar hade baserats enbart på studiet av de grekiska originalen hade författaren sannolikt inte alltid kommit till samma slutsatser.

När jag först fick kännedom om boken trodde jag att citatet kom från Euripides Alkestis, vars historia handlar om hur kung Admetos har en överhängande dödsdom, men att han erbjuds möjligheten att leva om någon annan dör istället för honom. Frågan uppkommer således hur han ska kunna utstå livet när hans egen hustru, drottningen Alkestis, väljer att dö i hans ställe. Admetos hinner genomlida en del mörka stunder både innan Alkestis tar det beslutet, och innan Herakles till slut hjälper honom att övervinna döden (Thanatos) och på så sätt till slut återfår sin drottning från dödsriket.

Den rasande Herkules på en krater från ca 330 fvt.

Det visar sig dock att citatet är hämtat ur ett annat av Euripides dramer, närmare bestämt Herakles, även känd som Den rasande Herakles. Här kretsar handlingen kring hur titelpersonen drabbas av en gudasänd galenskap och mördar sin egen hustru och sina tre söner, när han själv var i färd med att rädda dem från att bli avrättade. När Herakles vaknar upp ur sin galenskap och inser det fruktansvärda han har gjort är det inte så konstigt att han helt tappar modet och överväger att ta sitt eget liv. Det är i en ordväxling med hjälten Theseus (som han för övrigt, likt Alkestis, just har hämtat tillbaka från dödsriket) om detta som Herakles yttrar de ord Sundberg har valt som titel för sin bok. Översättningen är Tord Bæckströms från 1966:

Theseus
… Men ändå vill jag råda dig
att hellre bära plågorna än ta ditt liv.
För inga dödliga är ödet utan skiften,
ej ens för gudarna, om skalder talar sanning.
…
Herakles
… En gud,
som verkligen kan kallas gud, beror av ingen.
Det där är bara skalders jämmerliga påhitt.
Men jag har övervägt om, trots mitt lidande,
det ändå inte vore fegt att lämna livet.
Ty den som inte orkar utstå lidandet,
han orkar inte heller stå för lansar i
en strid. Så vill jag utstå livet. …

Såsom jag förstår svenskan betyder Herakles ord att han väljer att leva vidare istället för att ta sitt liv, omskrivet med rak ordföljd Så jag vill utstå livet. Skrivet med den poetiska ordföljden blir dock ordet så markerat, med betydelsen på ett visst sätt snarare än alltså. I den grekiska texten finns heller inte något ord som motsvaras av svenskans så.

Det visar sig också att ytterligare en sak är problematisk med textstället. I den textkritiska utgåvan står det ἐγκαρτερήσω βίοτον, ungefär jag kommer att framhärda i livet. Det visar sig dock att βίοτον, ett poetiskt ordval för livet, är en så kallad konjektur, en föreslagen läsart som skiljer sig från handskriftens text. I de viktigaste handskrifterna för den aktuella passagen står det istället θάνατον, det vill säga döden, och den traderade textens ordalydelse är således jag kommer att framhärda i döden. Verbet i fråga, ἐγκαρτερέω, betyder ungefär framhärda i, eller kanske envist invänta, och det är således oklart om det är döden eller livet som Herakles säger att han envist ska invänta.

Det är alltså två saker som gör det olämpligt att använda denna passage som boktitel. Det ena är att textstället är omtvistat, att det råder delade meningar om vad Euripides faktiskt skrev. Det andra, och viktigare, är att den svenska översättningen ger vid handen att ordet så ska förstås som att det besvarar frågan hur?. Som en följd av att texten är poetisk, och att svenskan med stor sannolikhet är omskriven för att passa in i versmåttet, har det uppstått en olycklig bibetydelse eller tvetydighet — Sundberg skriver själv (not 333) att ”Bæckströms översättning är fri, men formuleringen fångar väl vad Euripides här låter Herakles säga.” För att uppfylla det fullständigt lovvärda syftet med boken — att illustrera hur den atenska tragedin härbärgerar lärdomen att livet alltid kan föras vidare i en annan riktning, att det aldrig är ‘färdigt’ (Sundberg, sidan 170) — borde han kanske helt enkelt ha valt ett annat textställe.

 

Anekdot – Det digitala bildningsmagasinet

Folkbildning och den så kallade tredje uppgiften ligger mig särskilt varmt om hjärtat, och det är mycket på grund av den känslan som denna blogue existerar över huvud taget. Att i tid och otid kunna berätta för den som vill lyssna om något som jag ägnat mycket tid och ansträngning åt skänker också en särskild tillfredsställelse. Det är därför det ger mig en stark känsla av stolthet och glädje att nu få vara med och lansera Anekdot – Det digitala bildningsmagasinet, en satsning av Stockholms universitet och Kungliga Vitterhetsakademien. Under namnet Anekdot samlas dels Essäer, som är längre, berättande och förklarande texter med både bild- och ljudillustrationer, dels Video, som är kortare, förklarande filmer kring ett mer avgränsat ämne. Dessa två element finns nu jämte Bildningspodden, som kommer att finnas kvar i sin tidigare form. Bildningspodden har sedan starten kommit upp i 89 avsnitt, och har nu omkring trettiotusen lyssnare per avsnitt. Det avsnitt jag själv medverkade i för litet drygt två år sedan, om den grekiska tragedin, har nu över tjugotusen lyssningar, och det känns fantastiskt att ha fått chansen att nå ut i en sådan stor omfattning!

Jag har nu fått äran att introducera det nya videoformatet ”Anekdot förklarar”, som också kan kallas för ”explainer”, eller kanske ”infotainment” som kulturskribenten Sara Berg uttrycker det i Sydsvenska dagbladet. I mitt fall var det inte långsökt att det skulle handla om grekiska och interjektioner. Chefredaktören Magnus Bremmer, som också fortsätter som programledare för Bildningspodden, var den som lade fram idén att programmet skulle handla om interjektionen Aj, men sedan fick jag i stort sett utforma innehållet efter eget huvud, vilket var riktigt roligt. Ser fram emot kommande avsnitt i serien!

Det är klart att jag här också måste bjuda på det omtalade textstället på originalspråket, jämte en svensk översättning. Det är också extra kul att kunna dela med mig av hur den äldsta bevarade handskriften, skriven för drygt tusen år sedan, återger känsloutbrottet. Saken är också den, att just den långa raden av klagan är omdiskuterad och har återgivits på olika sätt av olika textutgivare.

Handskriften (Laur. 32.9, s. 88r) finns hos Biblioteca Medicea Laurenziana i Florens.

Det är i denna passage (vv. 742-746) Filoktetes fullständigt förlorar kontrollen och övermannas av smärtorna från såret i foten. På bilden ovan är det sista ordet på näst sista raden ”papai”, men vad som faktiskt följer på den sista raden är ”apa · papà · papà · papà · papàpapaî”. Dessa ”variantformer” av papaj återfinns ingen annanstans i den bevarade litteraturen, och passagen har därför vållat en del huvudbry för textutgivare genom tiderna. Den grekiska texten nedan är Lloyd-Jones och Wilsons text från 1991, som följer det florentinska manuskriptets ordalydelse ganska nära, jämfört med de tidigare utgivarnas (exempelvis Dindorf 1860 och Pearson 1924), vars textutgåvor troligen låg till grund för Björn Collinders svenska översättning från 1965. Kanske är det så att ordet här transcenderar språkets begränsningar och helt övergår till att vara ett läte? Kanske återger den långa serien av p och a det enda ljud Filoktetes förmår frambringa när hela hans kropp spänns i de fasansfulla kval han genomlider? Vilka bokstäver kan korrekt återge ett kvävt stönande skrik?

Φι. ἀπόλωλα, τέκνον, κοὐ δυνήσομαι κακὸν
κρύψαι παρ’ ὑμῖν, ἀτταταῖ· διέρχεται,
διέρχεται. δύστηνος, ὢ τάλας ἐγώ.
ἀπόλωλα, τέκνον· βρύκομαι, τέκνον· παπαῖ,
ἀπαππαπαῖ, παπᾶ παπᾶ παπᾶ παπαῖ.

Fi. Jag förgås, min son — jag kan ej undanhålla er
hur svårt jag våndas, attataj, — det spränger mig,
det spränger mig. Jag arme olycksalige!
Jag förgås, min son; jag brinner upp, min son — papaj,
apappapaj, papappapappapappapaj!

 

Nytt material av Sapfo – igen!

Den vanligaste och sannolikt äldsta illustrationen av Sapfo, tillsammans med Alkaios. Bilden är en bearbetning av en rödfigurig kalathos av den så kallade Brygosmålaren, från omkring 470 f.Kr., det vill säga hundra år efter Sapfos död. Krukan återfinns på Staatliche Antikensammlung i München.

Tänk er en författare som levde för mer än 2500 år sedan, och som redan knappt tvåhundra år efter sin död räknades bland sin kulturs främsta diktare. Tänk er därefter att författarens verk till största del har gått förlorat, och att de fåtaliga rester som finns att tillgå huvudsakligen är bevarade som citat hos andra författare. Tänk er till sist att det plötsligt och oväntat presenteras nytt material av denna författare, som därtill verkar komma ur en egen diktsamling. Nu börjar ni nog förstå vilken ärkesensation det är att nya diktfragment av Sapfo, en av världens mest berömda poeter, visas upp. Sapfo hyllades redan av Platon som den tionde musan och hennes dikter har lästs och påverkat människor ända sedan antiken in i vår tid. Så sent som i våras kom den senaste översättningen till svenska av hennes dikter, den gången i en samlingsvolym med diktarkollegan Alkaios.

I sammanhanget är det visserligen inte så lång tid sedan samma sak senast inträffade, närmare bestämt var det under 2004 som nytt material av Sapfo senast blev utgivet. De nya fragmenten tvingade den gången filologer att ompröva tidigare beslut, inte minst när det gällde uppdelningen av det fram till dess kända materialet; vilka textrader hör egentligen till vilken dikt? För min egen del var det särskilt spännande att undervisa om Sapfo under tiden som följde, inte minst då alla artiklar som följde på fyndet så att säga ingöt ny energi i ämnet, så att den ”dammighet” som annars kan prägla ämnet var som bortblåst, åtminstone för en tid. Den nätburna tidskriften Classics@ har samlat en stor mängd artiklar om den förra omgången fragment på denna sida.

Papyrologen Obbink ansvarar för det pågående projektet ”Reception of Greek Literature 300 BC-AD 800: Traditions of the Fragment”. Bilden länkar som vanligt.

I samma tidskrift var det en viss Dirk Obbink som ansvarade för editionen av textfragmenten, och det är samme man som nu är aktuell med en edition av det nyfunna materialet. Obbink har nu i förväg lagt ut ett utkast till en artikel [direktlänk till pdf-filen]. Artikeln är tänkt att publiceras i nummer 189 av ZPE, en tidskrift som tidigare figurerat på denna sida i samband med historien om Lesis [del 1, del 2]. De nya diktfragmenten är enligt uppgift skrivna på ett papyrusark från omkring 100 e.Kr. och tillhör en anonym privat samlare; de härrör alltså inte från någon bibliotekssamling, vilket annars brukar vara fallet.

Vad står det då i dikterna? Jag har själv inte möjlighet att producera en läsvärd och genomtänkt översättning, men under den senaste veckan har preliminära översättningar presenterats på italienska (Franco Ferrari) och tyska (Dirk Uwe Hansen). Idag har nyheten också nått ända till Sverige; Eric Cullhed, nydisputerad grecist i Uppsala, skriver initierat om det längre fragmentets innehåll i dagens DN, och erbjuder även han en översättning av detsamma, denna gång till svenska. För alla som är intresserade av grekisk lyrik i allmänhet och Sapfos lyrik i synnerhet finns det alltså förmodligen en hel del att se fram emot den närmaste tiden. Och visst är det fler än jag som hoppas att även Jesper Svenbro ska ge sig i kast med Sapfo på nytt?

 

Hellenika – specialnummer om grekiska

Omslaget till nummer 143 visar första sidan ur Göteborgs universitetsbiblioteks handskrift med Dionysios Periegetes hexameterdikt (Codex Graecus I).

I dagarna har det senaste numret av Hellenika, Föreningen Svenska Atheninstitutets Vänners tidskrift, utkommit. Vänföreningen, liksom institutet i Athen, har normalt sitt huvudsakliga fokus på Antikens kultur- och samhällsliv, men är inte främmande för att upplåta plats åt de klassiska språken, och då särskilt grekiskan. Med anledning av den senaste tidens nedläggningshot på svenska och utländska universitet har man alltså funnit för gott att ha forskning i och undervisning om grekiska som huvudtema.

I ledarspalten uppmärksammar Krister Kumlin, föreningens ordförande, särskilt två artiklar i tidningen. Den ena tillhör Kristiina Savin, som i ”Språket som röjer tankarnas växt” menar att den antika grekiskan kan sägas utgöra en sorts grundkod för det västerländska tänkandet. Hon fortsätter:

”…genom den formulerades en gång de filosofiska och vetenskapliga frågorna som präglat idéutvecklingen fram till vår egen tid. Som självklara och därför osynliga byggstenar strukturerar många av de antika begreppen fortfarande våra tankar, utan att vi tänker på det eller — vad som blivit allt vanligare idag — utan att vi har en aning om det.”

Wrath of the Titans (2012) är uppföljaren till Clash of the Titans (2010), som i sin tur är en ny version av filmen med samma namn från 1981.

Den andra artikeln som nämns speciellt är skriven av yours truly, och behandlar det i min mening spektakulära faktum att antikt material visar sig ligga till grund för filmer vars omsättning rör sig om flera miljarder dollar. I artikeln ”Antiken på film — en miljardindustri” lyfter jag särskilt fram tre filmer från 2012, The Hunger Games, Prometheus och Wrath of the Titans, vilka förhåller sig till de antika myterna genom direkt lån av stoff, en referens till något biobesökarna förväntas känna till samt genom en faktisk iscensättning av dem.

”Den starka makt de nedtecknade myterna har visar sig genom att vi fortsätter att söka oss tillbaka till dem, även om bildmediet äger en helt annan genomslagskraft, sett i ett kortare perspektiv. […] I biomörkret sker sedan något verkligt intressant; de redan frälsta får sig givetvis något till livs, men det riktigt anmärkningsvärda händer med dem som inte kände till myterna om Theseus, Prometheus eller Perseus sedan tidigare. Att döma av den nyfikenhet man kan se i internetforum av olika slag blir många ivriga att veta mer — och ett vanligt tillvägagångssätt är att vända sig just till de antika källorna.”

Läs hela artikeln på webben här.

 

Spikad avhandling

En stor sten har fallit från mina axlar. Avhandlingen är äntligen tryckt, och jag befinner mig nu i perioden mellan spikning och disputation.

Som omslagsillustration till avhandlingen har jag valt en handskrift från Biblioteca Medicea Laurenziana i Florens, som mina läsare kanske minns från ett tidigare inlägg jag gjorde i samband med den resan.

Efter slutseminariet som ägde rum den sista januari följde den kanske mest intensiva perioden av arbete under hela min tid som doktorand, och mot slutet av april lämnade jag in manuset till tryckeriet. Tre månader är en i sammanhanget oerhört kort tid, med tanke på att den nödvändigtvis behövde inrymma reflektion, ytterligare fördjupning i litteraturen, nytänkande, skrivande, handledargranskning, redigering, språkgranskning och provtryck, bland mycket annat.  Så här i efterhand känns det en smula overkligt att det hela gick vägen, och det hade aldrig gått utan att ett antal personer ställt upp på olika sätt för mig — inte minst min familj. Jag vill därför passa på att uttrycka mitt stora tack till dem; ”ni vet vilka ni är … jag glömmer inte”.

Fredagen den 19 maj ägde alltså den så kallade spikningen rum, vilket i praktiken innebär att avhandlingen, liksom tid och plats för disputationen kring denna offentliggörs för allmänheten, så att även denna kan närvara och kanske till och med ställa frågor på materialet. Det offentliga försvaret av avhandlingen, The Greek Interjections – Studies in the Syntax, Semantics and Pragmatics of the Interjections in Fifth-Century Drama, äger rum klockan 10.00 lördagen den 2 juni 2012, i hörsal F11, Södra huset, Stockholms universitet. Opponent på avhandlingen är professor Geoffrey Horrocks, Cambridge University, som kanske är mest känd för boken Greek, A History of the Language and Its Speakers. Alla intresserade är välkomna!

All information, liksom avhandlingen i sin helhet i pdf-format, finns att hämta på denna sida.

 

Papyrer i Oslo II: ledig anställning som doktorand

Gillar du att arbeta med text, men även att arbeta med händerna? Då är kanske papyrologi något för dig! Bilden visar ett privat brev från 100-talet av okänt ursprung. (P.Oslo III 156)

I augusti förra året skrev jag att papyrologi etablerats som forskningsfält vid universitetet i Oslo. Fram till idag har det dock endast funnits en praktiserande papyrolog på plats. Nu utlyser man emellertid en forskartjänst i klassiska språk knutet till projektet ”Editing papyrus texts from the collection of the Oslo University Library”, delvis finansierat av norska forskningsrådet. Så om du (1) har en magisterexamen eller motsvarande i ”antik grekiska eller liknande ämnen som klassisk filologi, klassiska språk eller historisk språkvetenskap”, (2) är intresserad av att göra editioner med översättning och kommentar, främst ur ett språkhistoriskt perspektiv samt (3) kan tänka dig att flytta till Oslo, finns det bara en sak att göra: gör en grym ansökan och skicka in den innan den 15/9 2011!

Läs mer om papyrologi på institutionens sida,  eller forskningsprojektets sida.

Läs också den tentativa innehållsförteckningen till den aktuella utgåvan.

 

Papyrer i Oslo

Anastasia Maravela är också ansvarig för projektet att ge ut de resterande papyrerna i samlingen. Närmast väntar volym fyra, som innehåller 45 texter med transkription, översättning och kommentar.

Imorgon, fredagen den 27 augusti klockan 13, öppnar en länge emotsedd utställning på Oslos universitetsbibliotek som högtidlighåller dess hundraårsjubilerande papyrussamling. 1910 reste professor Samson Eitrem till Egypten och köpte för egna pengar några papyrer som han sedan donerade till UB. Han reste senare vid ytterligare tillfällen, denna gång utrustad med särskilda fondmedel, och köpte stora mängder papyrer att ta med sig tillbaka. Universitetsbibliotekets samling omfattar idag omkring 2200 exemplar, och bland dessa återfinns några riktiga godbitar, som vi ska se. Jubileumsutställningen, ”Fra Nilens bredder”, markerar också etableringen av papyrologi som forskningsfält vid universitetet i Oslo. Detta har möjliggjorts genom att papyrologen Anastasia Maravela sedan förra året har fast anställning vid IFIKK, (institutionen för filosofi, idéhistoria, konsthistoria och klassiska språk).

Vad är det då för texter som ställs ut? Jag har här valt ut några som jag tycker är särskilt intressanta. P. Oslo 1, exempelvis, kan omöjligen återges här i sin helhet, då det rör sig om en nära 2,5 meter lång papyrusrulle. Dess innehåll är även det spektakulärt: inte mindre än 371 rader av trollformler och besvärjelser, många dessutom med illustration. Den första sträcker sig över 34 rader och ser ut på följande sätt:

Lyckligtvis, för alla som inte obehindrat kan läsa antika grekiska papyrer, finns det böcker som ”The Greek Magical Papyri in Translation”, där denna text har nummer XXXVI. 1-34. Översättningen lyder:

Charm to restrain. Works on everything: Taking a lead lamella, hammered out while cold, draw with a bronze stylus the creature below and [write] the names, and deposit it nearby and in front [the person]: ”Come Typhon, who sit on the under[world] gate; / IŌ PAKERBĒTH IŌ BOLCHOSĒTH IŌ APOMPS IŌ SESENRŌ IŌ BIMAT IAKOUMBIAI ABERRAMENTHŌOY LERTHEXANAX ETHRELYOŌTH MEMAREBA, of Seth, BOLKOL, fear your uninhibited son.”

Bland de andra besvärjelserna som ryms i samma papyr finns exempelvis en ”charm to restrain anger and to secure favor and an excellent charm for gaining victory in the courts” och en ”marvelous love spell of attraction, than which none is greater”. Ni förstår nog själva varför utställningen borde bli välbesökt.

Nästa text, P. Oslo inv. 1413, är världsberömd. Det rör sig om ett av de få bevarade exemplen på en tonsatt text, ett libretto med noter, skulle man kunna säga. Jämte Seikilos-sången och en handfull andra är detta de enda antika noterna som finns kvar idag. Texten är skriven med extra mycket utrymme mellan raderna, där alltså noterna är markerade. Ett försök på att rekonstruera hur det kan ha låtit är gjort av den spanska gruppen Atrium Musicae de Madrid: ”Papyrus Oslo A/B Epilogos-Katastrophe”. Textutgåvan verkar dessvärre endast finnas på biblioteket på SFII, så jag kan inte återge texten.

"Det finns, som ni ser, luckor i texten." Klicka på bilden för högre upplösning.

Den sista bilden jag bjuder på är inget mindre än den äldsta bevarade självdeklarationen (eller selvangivelse, som det ju heter på norska), tillhörande en 35-årig kvinna, hennes femårige son samt dennes förmyndare. Utöver information om deras skattepliktighet finns det även uppgifter om individuella kännetecken, vilket gör att dokumentet även kunde fungera som en sorts identifikationshandling. Dokumentet är skrivet i kejsar Tiberius tjugonde regeringsår, vilket alltså innebär år 34. Inte heller här har jag lyckats få fatt i någon edition, så ni får hålla till godo med själva dokumentet.

Man kan söka digitalt bland ett urval av papyrerna på OPES, Oslo Papyri Electronic System, men denna tjänst är nog främst avsedd för experter. Den som har ytterligare frågor om utställningen kan vända sig direkt till Anastasia, och om man snarare undrar över papyrerna generellt till denna sida, eller till Gunn Haaland, bibliotekarie och ansvarig för samlingen. Utställningen pågår bara fram till och med den 8 oktober, så skynda er att åka dit!

 

”Platonkoden” äntligen knäckt

Nu har det äntligen hänt — ett revolutionerande genombrott i forskningen på antik filosofi som kommer att ändra vår syn på den antika tankevärlden. Eller rör det sig bara om en forskare som har haft lite för mycket fritid? Ni får lov att döma själva.

ScienceDaily meddelade i alla fall igår att en viss Dr John Bernard ”Jay” Kennedy visat att Platons skrifter är uppbyggda enligt en musikalisk struktur, influerad av pythagoréernas lära om sfärernas harmoni. Eftersom antik musikteori huvudsakligen baserades på matematik, skulle detta i sin tur alltså innebära att Platon dolde en allvarlig religionskritik i själva den form han skrev sina skrifter. Den vid tiden rådande uppfattningen var ju att det var gudarna som bestämde naturens ordning och inte ”naturlagarna” som vi känner dem; den som påstod det kunde bli avrättad för sitt kätteri, såsom exempelvis Sokrates, Platons läromästare, blev. Nu heter det alltså att Kennedy har knäckt ”Platonkoden”, det vill säga att vi nu, med hjälp av hans forskningsresultat, till slut kommer att kunna förstå vad Platon egentligen ville säga med sina skrifter. Hurra.

Webbsidan bjuder även på några mer eller mindre vetenskapliga illustrationer.

På gammalt Beatles-manér drar sig inte Kennedy för att även dra in Jesus i det hela:

“It is a long and exciting story, but basically I cracked the code. I have shown rigorously that the books do contain codes and symbols and that unravelling them reveals the hidden philosophy of Plato.”
He added: “The result was amazing. It was like opening a tomb and finding new set of gospels written by Jesus Christ himself.” (The Telegraph)

Litar du på forskningsresultaten från denne man?

Nu är det en gång så att Kennedys forskningsresultat i förstone framstår som ofattbart spekulativa. Till att börja med är hans system baserat på en av honom själv rekonstruerad version av Platons originalmanuskript, i enlighet med antik stichometri. Ja, ni läste rätt; alla resultat skulle i så fall vara baserade på hans uppfattning om hur Platons originalmanuskript eventuellt såg ut. Jag slutar gräva här. Liknande spekulationer med Bibeln som utgångspunkt har prövats tidigare, och i ett diskussionsforum från 2005 dyker även Platon upp. En bloggare avslutar sitt kritiska inlägg med några tveeggade citat hämtade från Platon, vilka i sin tur är hämtade från University of Manchesters pressrelease:

“Ignorance: the root of all evil.”
“Only the dead have seen the end of war.”
“The price good men pay for indifference to public affairs is to be ruled by evil men.”
“Wise men talk because they have something to say; fools, because they have to say something.”

Den som till äventyrs vill fördjupa sig ytterligare i saken har möjlighet att få full insyn i Kennedys material via dennes webbsida. Ett av alla dokument, ”The Musical Structure of Plato’s Dialogues – A Quick Guide to the Strongest Evidence” (pdf), inleds med ett citat från dialogen Filebos (17c11-e1), där Sokrates lägger ut texten om kopplingen mellan visdom och musik. Jag återger originalet jämte Stolpes översättning som avslutning:

Ἀλλ’, ὦ φίλε, ἐπειδὰν λάβῃς τὰ διαστήματα ὁπόσα
ἐστὶ τὸν ἀριθμὸν τῆς φωνῆς ὀξύτητός τε πέρι καὶ βαρύτητος,
καὶ ὁποῖα, καὶ τοὺς ὅρους τῶν διαστημάτων, καὶ τὰ ἐκ τού-
των ὅσα συστήματα γέγονεν—ἃ κατιδόντες οἱ πρόσθεν παρ-
έδοσαν ἡμῖν τοῖς ἑπομένοις ἐκείνοις καλεῖν αὐτὰ ἁρμονίας,
ἔν τε ταῖς κινήσεσιν αὖ τοῦ σώματος ἕτερα τοιαῦτα ἐνόντα
πάθη γιγνόμενα, ἃ δὴ δι’ ἀριθμῶν μετρηθέντα δεῖν αὖ φασι
ῥυθμοὺς καὶ μέτρα ἐπονομάζειν, καὶ ἅμα ἐννοεῖν ὡς οὕτω
δεῖ περὶ παντὸς ἑνὸς καὶ πολλῶν σκοπεῖν—ὅταν γὰρ αὐτά
τε λάβῃς οὕτω, τότε ἐγένου σοφός…

Men, käre vän, när du har fattat hur många och hurdana
intervallen är bland höga toner och låga, vilka tonsteg som
bestämmer intervallen och vilka tonföljder som kan skapas av
dem — saker som våra förfäder upptäckte och överlämnade
till oss efterkommande under namnet skalor, liksom de lärde
oss att det i kroppens rörelser finns andra, liknande företeelser
som kan mätas med tal och som man enligt dem bör kalla
rytmer och takter, och på det sättet ska man enligt dem söka
efter enhet och mångfald på alla områden, det måste man
också förstå — när du alltså har fattat saker och ting på det
sättet, då har du blivit sakkunnig…

 

Timothy Janz besök i Stockholm

Så kom han till slut, vår man från Vatikanen: Timothy Janz (TJ).

Ett Aristotelesmanuskript daterat till 1493. Det är, som synes, inte glasklart hur man exempelvis ska bestämma bokstävernas lutning.

Under sin föreläsning på måndagkvällen, ”In Search of the Lost Scribes: A Numerical Approach to Greek Paleography”, presenterade TJ sin metod (som ännu är ett work in progress) att finna ”förlorade” medeltida skrivare. Det framkom snart att ”förlorad” i själva verket betydde ”okänd” eller ”oidentifierad”. Det är alltså inte frågan om förlorade manuskript — dessa finns redan — utan saken är den att man i många fall inte vet vem som skrivit ett visst manuskript. Till skillnad från latinska handskrifter, vilkas geografiska ursprung ofta låter sig bestämmas av själva handstilen, är de grekiskas ursprung därtill sällan möjliga att fastställa på detta sätt. Däremot kan man, med omkring 50 års marginal, bestämma åldern på en grekisk handstil. Det är dock först när man känner till skrivarens identitet som man kan bestämma både ett grekiskt manuskripts ålder och dess geografiska ursprung; det var av detta skäl som TJ inte drog sig för att kalla identifikationen av skrivaren för den grekiska paleografins ”heliga graal”.  Ett av flera viktiga användningsområden av denna information är att man enklare kan dra slutsatser om olika manuskripts förhållande till varandra.

TJ har tidigare blivit tipsad av experter på kriminalteknisk handstilsundersökning att inte fokusera på själva bokstäverna, utan på ”line quality and regularity of the base line”, två variabler vi människor tydligen tänker lite på och som vi dessutom har svårt att påverka själva. TJ:s metod, som är baserad på den kanadensiska lingvisten Wolf-Peter Funks grundidé, går ut på att med statistikens hjälp bedöma hur lika (eller olika) handstilar är i jämförelse med varandra. Genom att mäta medelvärdet och standardavvikelsen för bokstävernas avvikelser från en tänkt mittlinje kan man sedan bestämma hur nära eller hur långt ifrån varandra två skrivares handstilar är. Resultatet vid det här steget i processen liknar avståndstabellerna mellan städer man hittar i en bilatlas. TJ betonade att det hela är ännu är ett pilotprojekt, och grundmaterialet han arbetat med är egentligen alldeles för litet för att resultaten ska vara riktigt pålitliga. Likväl verkar metoden mycket lovande, om rätt tekniska förutsättningar kommer till; det är minst sagt ineffektivt att, som det ser ut i dagsläget, en person sitter och markerar varje enskild bokstavs egenheter för hand. Ett annat problem är att TJ för närvarande har gett upp försöken att inkludera textens lutning i sina variabler, helt enkelt därför att han inte lyckats mäta denna på något tillfredsställande sätt. Här kom åhörarna med många kreativa idéer, och TJ var märkbart nöjd med alla förslag han fick under den efterföljande diskussionen.

Bilden visar hur ett stemma kan se ut. Originalmanuskriptet står högst upp, och dess olika avskrifter fördelar sig som grenar därunder.

Dagen därpå, det vill säga idag, inträffade besökets andra del som, liksom förra året, bestod av ett seminarium med gästens pågående arbete i fokus: ”Scholia: What are they Good For? ― Reflections on a New Edition of the Sophocles Scholia”. TJ klargjorde direkt att han ingalunda planerade att ge ut Sofokles scholier, utan att ambitionen endast är en edition av scholierna till Sofokles Filoktetes, vilket han hade fått i råd att göra av Nigel Wilson, hans handledare vid universitetet i Oxford. Samtliga scholier till Sofokles skulle vara en övermäktig uppgift för en enda person, medan Filoktetes är en lagom dimensionerad uppgift. Detta beror delvis på att detta drama inte ingår i den så kallade triaden, det vill säga Ajax, Elektra och Kung Oidipus, de tre dramer som är bevarade i flest manuskript. Den senaste editionen av scholierna är utgivna år 1888, något som inte nödvändigtvis behöver betyda att den är dålig. Problemet är dock, som TJ gav en mängd prov på under seminariet, att den endast tagit hänsyn till scholierna i handskriften L. TJ visar i sin kommande edition att det finns många viktiga scholier även i andra handskrifter, vilka ibland till och med kan förklara underligheter i L. Framför allt är det manuskript i a-familjen som visat sig innehålla sådana hjälpsamma anteckningar. Som svar på seminariets grundfråga framlade TJ framförallt scholiernas användbarhet för vår bild av filologins historia, men underströk också den praktiska nyttan de erbjuder för fastställandet av ett mer korrekt stemma.

Tidigare utgivare hölls skyldiga för att ibland ha gjort det väldigt enkelt för sig, exempelvis genom att gruppera scholier enbart baserat på det första ordet av det första scholion till den första texten i en handskrift. 1200-talsgiganten Demetrios Triklinios, som knappast skulle göra sig skyldig till sådant, skymtade även förbi som hastigast och fick det minnesvärda omdömet: ”He was very sharp, but he also made some horrible blunders. But, then again, don’t we all?” Samma ödmjukhet gick igen även senare under seminariet, då TJ precis konstaterat att den tidigare editionen på ett ställe förväxlat Brunck med Elmsley: ”Not that anybody really cares; they’re all dead, and we will soon be, as well.” Den enorma skarpsynthet och arbetsinsats som krävs för att sätta samman ett verk som TJ:s edition av scholierna till Filoktetes framstår i ljuset av denna kommentar som så mycket mer beundransvärda; varifrån finner en sådan person egentligen motivationen att lägga ner all denna tid och allt detta arbete? Det lika enkla som självklara svaret är att det är kul; han gillar att syssla med grekiska handskrifter, helt enkelt.

 

Celebert besök från Vatikanen

Dubbeldoktorn i samband med undervisningen på den paleografikurs jag gick sommaren 2006

Håll i er nu — nu är det något stort på gång. Bautaprojektet Ars Edendi vid Stockholms universitet har än en gång bjudit in en internationell ”superstar” för ett föredrag och ett seminarium. (Ni har väl inte glömt Nigel Wilsons besök för ett år sedan?) På måndagen den 8 juni kl 17.00-19.00 (William-Olssonsalen, Geovetenskapens hus, Frescati) kommer ingen mindre än Vatikanbibliotekets curator för grekiska manuskript till Stockholm för att föreläsa under titeln In Search of the Lost Scribes: A Numerical Approach to Greek Paleography. I föredraget beskriver Janz sin metod att använda statistisk analys av medeltida skrivares handstilar för att därigenom identifiera skrivare som annars anses ”förlorade”; således är föredragets innehåll av lika stort intresse för dem som sysslar med texttradition i allmänhet som för dem med mer specifika intressen.  Givetvis finns det chans att mingla med föredragshållaren efter föredraget (snittar har utlovats); att undertecknad också kommer att närvara är självskrivet.

Utdrag ur ett florensmanuskript (Conv. Soppr. 152, daterat 1282), ur Sofokles Filoktetes (vs. 917-8)

Dr Dr Janz (ja, han har faktiskt två doktorsgrader) har, vid sidan om sitt dagliga arbete ägnat de senaste åren åt att göra en ny utgåva av scholierna till Sofokles, och närmar sig nu färdigställandet. Den följande dagens seminarium, vilket till skillnad från måndagens föreläsning huvudsakligen är ägnat åt dem med förkunskaper i grekiska, heter således Scholia: What are they Good For? Reflections on a New Edition of the Sophocles Scholia. Kort sagt, allt du alltid har velat veta om Sofoklesscholier men varit för rädd att fråga om. Scholier kan bestå av ett enstaka ord skrivna alldeles ovanför ett annat, såsom på bilden intill, där ett φεῦ (”pheu”) skrivits ovanför ett οἴμοι (”oimoi”); det är dock vanligt att det rör sig om en större mängd text skriven i marginalen. Seminariet äger rum i samma sal som det tidigare evenemanget, tisdagen den 9 juni kl 10.15-12.00.