bilder


 

Gemensamt för de olika instanserna av denna vandringsutställning har varit att museerna plockat fram exempel ur de egna samlingarna. Jag ser med spänning fram emot vilka just Medelhavsmuseet har lyckats plocka fram.

 

I all hast vill jag passa på att tipsa om en spännande och i högsta grad sevärd utställning som öppnar på Medelhavsmuseet i Stockholm imorgon. Utställningen, som bär namnet Vita lögner, vill upplysa besökarna om att den marmorvita antiken aldrig har existerat. Istället var marmor i princip alltid bemålad, ofta i starka färger. Utställningen visas i samarbete med Stiftung Archäologie, en stiftelse som gjort det till sin främsta uppgift att gräva vidare i saken. Jag har skrivit några rader om detta tidigare, och händelsevis skriver odiumhistoricum just idag några mer allmänt tänkvärda saker i ämnet — bland annat lanseras det nya begreppet antikbruk, ett begrepp som ”ger företräde åt de moderna ideologiska, politiska och diskursiva sammanhang som föranleder användningen av antiken.” För visst är den gängse bilden av antika skulpturer i högsta grad ett resultat av denna ”användning av antiken” — och en rätt seglivad sådan, åtminstone enligt min egen magkänsla. Denna får också medhåll av Fredrik Helander, museipedagog vid Medelhavsmuseet [SvD 101008]:

– Det går nästan inte att rå på. För om sanningen ska fram tycker alla att det är snyggare, det har blivit en del av den västerländska kulturella identiteten.

Allting invigs med en ”internationell temadag” imorgon lördag, då bland andra Barbro Santillo Frizell, chefen för Svenska Institutet i Rom, talar. Utställningen pågår mellan den 9 oktober 2010 och den 30 januari 2011. Guidade visningar äger rum på tisdagar & torsdagar kl 18.30, söndagar kl 13 och kl 15. [DN 101008 skriver också en presentationstext, vars kommentarer är läsvärda.]

Anastasia Maravela är också ansvarig för projektet att ge ut de resterande papyrerna i samlingen. Närmast väntar volym fyra, som innehåller 45 texter med transkription, översättning och kommentar.

Imorgon, fredagen den 27 augusti klockan 13, öppnar en länge emotsedd utställning på Oslos universitetsbibliotek som högtidlighåller dess hundraårsjubilerande papyrussamling. 1910 reste professor Samson Eitrem till Egypten och köpte för egna pengar några papyrer som han sedan donerade till UB. Han reste senare vid ytterligare tillfällen, denna gång utrustad med särskilda fondmedel, och köpte stora mängder papyrer att ta med sig tillbaka. Universitetsbibliotekets samling omfattar idag omkring 2200 exemplar, och bland dessa återfinns några riktiga godbitar, som vi ska se. Jubileumsutställningen, ”Fra Nilens bredder”, markerar också etableringen av papyrologi som forskningsfält vid universitetet i Oslo. Detta har möjliggjorts genom att papyrologen Anastasia Maravela sedan förra året har fast anställning vid IFIKK, (institutionen för filosofi, idéhistoria, konsthistoria och klassiska språk).

Vad är det då för texter som ställs ut? Jag har här valt ut några som jag tycker är särskilt intressanta. P. Oslo 1, exempelvis, kan omöjligen återges här i sin helhet, då det rör sig om en nära 2,5 meter lång papyrusrulle. Dess innehåll är även det spektakulärt: inte mindre än 371 rader av trollformler och besvärjelser, många dessutom med illustration. Den första sträcker sig över 34 rader och ser ut på följande sätt:

Lyckligtvis, för alla som inte obehindrat kan läsa antika grekiska papyrer, finns det böcker som ”The Greek Magical Papyri in Translation”, där denna text har nummer XXXVI. 1-34. Översättningen lyder:

Charm to restrain. Works on everything: Taking a lead lamella, hammered out while cold, draw with a bronze stylus the creature below and [write] the names, and deposit it nearby and in front [the person]: ”Come Typhon, who sit on the under[world] gate; / IŌ PAKERBĒTH IŌ BOLCHOSĒTH IŌ APOMPS IŌ SESENRŌ IŌ BIMAT IAKOUMBIAI ABERRAMENTHŌOY LERTHEXANAX ETHRELYOŌTH MEMAREBA, of Seth, BOLKOL, fear your uninhibited son.”

Bland de andra besvärjelserna som ryms i samma papyr finns exempelvis en ”charm to restrain anger and to secure favor and an excellent charm for gaining victory in the courts” och en ”marvelous love spell of attraction, than which none is greater”. Ni förstår nog själva varför utställningen borde bli välbesökt.

Nästa text, P. Oslo inv. 1413, är världsberömd. Det rör sig om ett av de få bevarade exemplen på en tonsatt text, ett libretto med noter, skulle man kunna säga. Jämte Seikilos-sången och en handfull andra är detta de enda antika noterna som finns kvar idag. Texten är skriven med extra mycket utrymme mellan raderna, där alltså noterna är markerade. Ett försök på att rekonstruera hur det kan ha låtit är gjort av den spanska gruppen Atrium Musicae de Madrid: ”Papyrus Oslo A/B Epilogos-Katastrophe”. Textutgåvan verkar dessvärre endast finnas på biblioteket på SFII, så jag kan inte återge texten.

"Det finns, som ni ser, luckor i texten." Klicka på bilden för högre upplösning.

Den sista bilden jag bjuder på är inget mindre än den äldsta bevarade självdeklarationen (eller selvangivelse, som det ju heter på norska), tillhörande en 35-årig kvinna, hennes femårige son samt dennes förmyndare. Utöver information om deras skattepliktighet finns det även uppgifter om individuella kännetecken, vilket gör att dokumentet även kunde fungera som en sorts identifikationshandling. Dokumentet är skrivet i kejsar Tiberius tjugonde regeringsår, vilket alltså innebär år 34. Inte heller här har jag lyckats få fatt i någon edition, så ni får hålla till godo med själva dokumentet.

Man kan söka digitalt bland ett urval av papyrerna på OPES, Oslo Papyri Electronic System, men denna tjänst är nog främst avsedd för experter. Den som har ytterligare frågor om utställningen kan vända sig direkt till Anastasia, och om man snarare undrar över papyrerna generellt till denna sida, eller till Gunn Haaland, bibliotekarie och ansvarig för samlingen. Utställningen pågår bara fram till och med den 8 oktober, så skynda er att åka dit!

Jag hade i princip skrivit färdigt en summering av det gångna året för denna blogue, när jag dessbättre kom på andra tankar medan jag tittade in hos latinbloggen (min enskilt ivrigaste påhejare under året – tack (S)DIL!). Där blev jag påmind om Φαέθων, Phaethon, solguden Helios son, som tvingade sin far att få köra dennes vagn med katastrofala följder. Sagan är inte alldeles olik den om Daidalos och Ikaros – men den får vi ta en annan gång.

'Faeton åker för långt ner'

Teckningen är märkt: 'Faëton åker för långt ner'

Sagorna ur antikens mytologi fängslade och förtrollade mig långt innan jag bestämde mig för att mer aktivt syssla med de klassiska språken; jag tror förresten inte att lärarna någonsin talade om vad man talade för språk i antikens Grekland och Rom. Och inte frågade vi heller. Hursomhelst, när jag gick på lågstadiet fick vi i uppgift att illustrera någon av sagorna vi hört på en amfora (tvådimensionell, tyvärr), och jag valde då det ögonblick när Phaethon kommer för nära jorden, så att människorna blir brända av solens strålar. Att jag då följde i Rubens, Dizianis och Liss fotspår var mer än jag visste då. De olika meandermönstren är däremot min alldeles egen design. Så varsågoda och njut av denna ögonblicksbild av undergång och förödelse!

Och om tillräckligt många är intresserad av min årssummering kanske jag delar med mig av den också.

Vad kan väl vara en skönare syn för reströtta ögon som ugglat inomhus sedan klockan fyra på morgonen, passerat genom flygplatser och slussats genom den alltjämt supersunkiga romerska tunnelbanan, än att mitt på ljusa dagen passera genom Porta del Popolo och blicka söderut längs Corson, förbi obelisken, de märkliga parkyrkorna och rakt ner på Vittoriano – Viktor Emanuelmonumentet? Äntligen tillbaka i Rom!

Piazza del Popolo vid middagstid

Piazza del Popolo vid lunchtid

I andra änden av Corson, ligger nämnda monument som en gigantisk gräddtårta mellan Piazza Venezia, Capitolium och Forum Romanum. Detta ”fäderneslandets altare” har länge varit stängt för allmänheten, och har legat som ett ointagligt fort för nyfikna turister, som jag själv. Sedan några år har de inre salarna använts som museiutrymmen för stadsmuseet, men den stora nyheten är att man nu erbjuder en tur upp på toppen – och en helt klart svårslagen utsikt.

På toppen av monumentet har man lättare att uppskatta de båda fyrspannen...

Ovanlig utsikt över Colosseum, Forum Romanum och Capitolium

...liksom en ovanlig utsikt över Colosseum, Forum Romanum och Palatinen

Vatikanen – denna märkliga stat i staden – är en oundviklig anhalt för en sådan som jag vid ett besök i Rom. Dessvärre har forna tiders lediga besök, när man helt enkelt bara kunde släntra in, helt omöjliggjorts. Numera skyddas kyrkan av flygplatsliknande säkerhetsåtgärder, såsom metalldetektorer och röntgenapparater med (i värsta fall) evighetslånga väntetider som följd.

Vattenflaska: OK - Fällkniv: not OK

Det är dock väntan värt; den märkliga atmosfär som finns i Peterskyrkan har jag nog inte upplevt någon annanstans. Kanske beror det på att det ännu är en fungerande kyrka (har för mig att det finns bortåt 17 altare), och inte bara ett museiföremål. Den är också barock i ordets samtliga bemärkelser. Nästa bild visar det innersta av kyrkan, allra längst från entrén, där själva den heliga stol står, som gett landet sitt officiella namn. Den skarpögda ser att grekiskan har tillåtits ta plats i denna latinets högborg. Orden längs absiden är parafraser på Jesu ord till Petrus ur Johannesevangeliet, 21.15-17.

Inuti den synliga tronen lär det finnas en till - kanske är det rentav apostelns ursprungliga?

Inuti den synliga tronen lär det finnas en till - kanske är det rentav apostelns ursprungliga?

σὺ βόσκεις τὰ ἀρνία σὺ ποιμαίνεις τὰ πρόβατα Χριστοῦ
”Du vallar och för Kristi får på bete”
O pastor ecclesiae, tu omnes Christi pascis agnos et oves
”O kyrkans herde, du vallar alla Kristi får och lamm”

Man hittar inte bara urgamla saker utställda i kyrkan; förutom säsongsbundna företeelser som julkrubbor finns även andra klart anakronistiska föremål – Vatikanstaten är, liksom Italien, under konstant renovering.

Elegant blandning av gammalt och nytt

Ett fullvärdigt besök i Vatikanen borde även inkludera ett besök på Libreria Editrice Vaticana, eller snarare deras bokhandel. Det egna förlaget/tryckeriet förser världen med katolska kyrkans officiella dokument, såsom bullor och dekret, men även praktiska handböcker, såsom Ordo Baptismi Parvulorum, hur barndopet ska förrättas, Ordo Paenitentiae, hur en bikt ska gå till, samt De Exorcismis et Supplicationibus quibusdam, hur en exorcism ska utföras; den sistnämnda boken är ett måste för alla som, i likhet med mig, så här års gillar att se om klassikern ”The Exorcist”.

Min ursprungliga avsikt med Italienresan var att besöka Vatikanens bibliotek, vars samlingar av grekiska manuskript tillhör de främsta i världen, såväl kvalitets- som kvantitetsmässigt. Kan ni förresten föreställa er den häpnad jag kände när jag fick veta att de har högvis – ja, du hörde rätt – högvis med handskrifter av Euripides dramer som ingen vidrört på hundratals år – med den förevändningen att de troligen inte tillför något till vår uppfattning av originaltexten. Chocken har fortfarande inte riktigt lagt sig. Saken var nu den att biblioteket med minimal varsel hade stängt för renovering, så det var endast med nöd och näppe jag lyckades ta mig förbi alla gränspoliser, schweizergardister och tungt beväpnade, allmänt surmulna vakter, för att åtminstone få en glimt av den ganska kusliga plats som är det egentliga Vatikanen. Såväl utomhus som inne på biblioteket var fotografering uteslutet, men jag lyckades åtminstone ta en bild av mitt passerkort för att föreviga detta märkliga besök.

Detta var även första gången jag tillbringade min vistelse i Rom på Svenska Institutet; en på många sätt fantastisk plats. Bland alla intressanta kulturmänniskor jag mötte lyste en särskilt starkt: Richard Holmgren, en arkeolog vars äventyr liknar något Spielberg hittat på (han verkar själv lite kluven mellan Indiana Jones-bilden och den av den mer seriösa arkeologen). Det enda problemet med min vistelse var dock att jag knappt fick tillfälle att utnyttja den. Jag blev sjuk efter bara ett par dagar och var sängliggande under i stort sett hela vistelsen. Jag fick tvinga mig ur sängen trots att jag inte var i stånd därtill, då jag insåg det orimliga i att ligga sjuk i Rom.

Svenska institutet ritades av Tengbom, arkitekten bakom Högalidskyrkan i Stockholm

Svenska institutet ritades av Ivar Tengbom, arkitekten bakom Konserthuset, Handelshögskolan och Högalidskyrkan i Stockholm

Jag vågade mig ut ur rummet ibland - här är den stora salen med delar av biblioteket.

Jag vågade mig ut ur rummet ibland - här den stora salen med delar av biblioteket.

Under onsdageftermiddagen orkade jag för första gången sedan söndagen ta mig ut utanför Villa Borghese och promenerade en sväng mot Vatikanen. Jag visste att Profondo Rosso, Giallo-mästaren Dario Argentos och Luigi Cozzis skräckfilmsbutik och museum skulle ligga inom tillgängligt avstånd. Det kändes minst sagt mäktigt att köpa ett signerat ex av ”Alien Contamination” direkt ur regissörens händer; den geniala trailern till hans film ”Starcrash” är för övrigt ett absolut måste!

"Giallo" och annan ljusskygg litteratur till salu i ett stånd längs Tibern

"Giallo" och annan mer eller mindre ljusskygg litteratur till salu i ett stånd längs Tibern

En osannolik bonus väntade mig också – butiken skulle just denna kväll få besök av Argentos gode vän och regissörkollega, ingen mindre än Tim Burton, för tillfället högaktuell med Europapremiärer av ”Sweeney Todd”. Jag var givetvis tvungen att återvända; och väl tillbaka i affären fick jag tillfälle för ett par sekunder med giganten. Jag tog ett par bilder, fick en autograf på en filmplansch (”Edward mani di forbice”) och kom även ihåg att gratulera honom till hans nyfödda dotter.

Regissörerna poserar vant; strax därefter flyger en fågel in i butiken. Allmän uppståndelse.

Regissörerna poserar vant. Strax därefter flyger en fågel in i butiken: allmänt tumult.

Under den sista dagen av min vistelse orkade jag till slut genomföra en riktig stadspromenad. Nu kunde jag äntligen avverka några av de saker som gör en Romresa fulländad. Här är avslutningsvis några höjdpunkter från denna.

Flos - hypermodern italiensk lampkonst

Flos - ultramodern italiensk lampkonst. 84, Via del Babuino

Pantheon - förmodligen världens konstigaste romerska tempel, med världens vackraste innertak

Pantheon - förmodligen världens konstigaste romerska tempel, med världens vackraste innertak...

...och med en märklig, om än inte fullt så elegant, exteriör.

...och med en märklig, om än inte fullt så elegant, exteriör.

Santa Maria Maggiore - själva sinnebilden av en romersk basilica, därtill försedd med en imponerande kamapanil

Santa Maria Maggiore - urtypen för en romersk basilica, och därtill försedd med en fantastisk kampanil

På bakgården serverar de spaghetti med "massa fricadelli" till hundar som kommer i par; bilden från "il ghetto"

På bakgården serverar de förmodligen spaghetti med "massa fricadelli" till hundar som kommer i par. Bilden från "il ghetto"

I januari tillbringade jag en vecka i renässansparadiset Florens. Avsikten med resan var att närmare studera några av handskrifterna till de grekiska tragedi- och komediförfattarna (Aischylos, Sofokles, Euripides och Aristofanes). Jag ägnade av naturliga skäl mest tid åt biblioteket (Biblioteca Medicea Laurenziana), men lyckades även få lite tid över för sightseeing. Den första bilden är en utsiktsbild från Piazzale Michelangelo, en kort promenad sydöst om centrum.

Den stora byggnaden till vänster i bild är Palazzo Vecchio, ett palats från 1300-talets början, som idag är stadens rådhus. Till höger tronar Santa Maria del Fiore, eller helt enkelt Duomo, Florens stora stolthet och självklara landmärke. I förgrunden flyter floden Arno förbi.

Insidan av Brunelleschis kupol täcks av bland annat ett Yttersta domen-motiv, målat under 1500-talet av stadens store son Giorgio Vasari och Federico Zuccari. En härlig, om än lite mättande syn.

Bildkonsten är ständigt närvarande i Florens, och på torget framför Palazzo Vecchio finns den så kallade Loggia dei Lanzi. Trots att det är del av ett museum är inträdet fritt. I mitten syns den berömda Ratto delle Sabine, med sin vackra spiralkomposition.

I Uffizierna, Florens kanske mest berömda konstmuseum, finner man bland annat Botticellis världsberömda målning La Primavera. Det var (liksom överallt) förbjudet att fotografera, varför jag fick ta bilden i smyg. (Se här för en tydligare bild.) Jag erkänner villigt att jag fällde en tår, så tagen var jag av känslan i bilden. Det är verkligen en fantastisk tavla.

Mest tid ägnade jag dock, som sagt, åt biblioteket. Här syns de eleganta pelargångarna som förbinder biblioteket med kyrkan San Lorenzo. I bakgrunden skymtar Duomo, som vanligt.

Med tanke på de ovärderliga skatter som biblioteket besitter har det en anspråkslös, men effektfull entré.

Den gamla delen av biblioteket, som idag endast används som museum, är ritat av Michelangelo. Det lär emellertid ha varit en elev till honom som designade just golvet. Här syns det emblem som kom att bli dagens biblioteks logo. I kransen skymtar man det enkla men tydliga mottot semper.

Läsesalen, sala studio, är av betydligt senare datum än Michelangelos, men desto modernare utrustad. Ovanpå bokhyllan skymtar man San Lorenzo, släkten Medicis skyddshelgon.

Vissa manuskript är så gamla att i princip ingen får ta i dem. Dessa är avfotograferade på mikrofilm, vilket dock hade den fördelen att jag kunde transkribera direkt i mitt anteckningsblock. 32.2 (på bilden) är daterad till 1300-talets början.

Utdraget ur manuskriptet Conv. Soppr. 152 (daterat 1282) visar en ordväxling i Sofokles drama Filoktetes (vs. 917-8). Neoptolemos har precis talat om för Filoktetes att han måste följa med till Troja.
Filoktetes Åh nej, vad säger du?
Neoptolemos Börja inte stöna, in[nan du förstått.
Filoktetes Förstått vadå?

Nästa bild visar några rader ur Aristofanes Riddarna, tätt följda av så kallade scholier, marginalanteckningar av senare datum. Manuskriptet (31.15) är daterat till 1300-talet. Det var inte lätt att hålla sig för skratt när jag satt och läste; inte så mycket på grund av skämtet, utan mer eftersom jag sysslade med så lättsamma saker mitt i en annars mycket allvarsam miljö.
Korvgubben Kommer du ihåg när stjälkarna av silfium blev billiga?
Demos Javisst.
Korvgubben Det var med avsikt som han sänkte priset på dem för att jurymännen skulle köpa dem och äta av dem och fisa sen i domstoln tills de dog varenda en.

Slutligen råkade Naturhistoriska museet ha en utställning med titeln Orsi & Sciamani (”Björnar och schamaner”) som jag givetvis var tvungen att besöka. Det i särklass kusligaste inslaget (jämte bilder från fornnordiska blot) var dessa masker av näver, använda – durante le pantomime […] dedicate all’orso – av chanterna, en sibirisk ursprungsbefolkning (besläktade, i varje fall språkligt, med nentserna).