Det finns inte mycket musik bevarad från antikens Grekland. Ett lysande undantag utgör den så kallade Seikilos-stelen, en sorts gravsten från tiden omkring Kristi födelse med såväl text som noter i inskription. I likhet med gränsstenar från exempelvis agora i Athen talar även denna sten i första person. Efter presentationen följer en kort text som visar sig vara en dryckesvisa, på det i genren vanliga carpe diem-motivet. Sången är i färdigt skick omkring trettio sekunder lång, så i filmklippet nedan repeteras den från början.

ΕΙΚΩΝΗΛΙΘΟΣ
ΕΙΜΙ• ΤΙΘΗΣΙ ΜΕ
ΣΕΙΚΙΛΟΣ ΕΝΘΑ
ΜΝΗΜΗΣ ΑΘΑΝΑΤΟΥ
ΣΗΜΑ ΠΟΛΥ ΧΡΟΝΙΟΝ

ὅσον ζῇς φαίνου
μηδὲν ὅλως σὺ λυποῦ•
πρὸς ὀλίγον ἐστὶ τὸ ζῆν.
τὸ τέλος ὁ χρόνος ἀπαιτεῖ.

Jag är en bild
i sten. Seikilos
ställde upp mig här
som ett långvarigt
tecken på odödlig åminnelse.

Så länge du lever, gläns!
Bekymra dig alls inte över något.
Livet är endast kortvarigt,
tiden kräver slutet tillbaka.

Den spanska gruppen Atrium Musicae de Madrid gjorde en storartad insats på 1970-talet med skivan ”Musique de la Grèce Antique”. Där samlade de allt vad som fanns av antik musik från, däribland Seikilos musikstycke. De flesta ”låtar” är hyfsat svårlyssnade, men det första spåret är riktigt bra, suggestivt och förtrollande i sin mässande stil. Texten är hämtad ur Euripides Orestes; dramats huvudperson har precis drabbats av ett utbrott av vanvett inför sin syster Elektra, och kören sjunger en bönfallande sång till hämndgudinnorna. Versernas ordning är baserad på texten i den papyr (P. Vind. G 2315) från 200-talet f.Kr. som även har noter markerade och är inte densamma som i moderna utgåvor. (Jag kunde inte motstå slutrimmet i de sista verserna, som en parallell till de många assonanserna och allitterationerna i grekiskan.) [100826: Videon visar nu ett liveframträdande av ”Daimonia Nymphe” i Graz den 20/3 -08, med nygrekiskt uttal.]

κατολοφύρομαι κατολοφύρομαι
ματέρος αἷμα σᾶς ὅ σ’ ἀναβακχεύει.
ὁ μέγας ὄλβος οὐ μόνιμος ἐν βροτοῖς•
ἀνὰ δὲ λαῖφος ὥς τις ἀκάτου θοᾶς
τινάξας δαίμων κατέκλυσεν δεινῶν
πόνων ὡς πόντου λάβροις ὀλεθρίοι-
σιν ἐν κύμασιν.

Jag begråter, jag begråter
din moders blod, som driver dig till vansinne.
Den stora lyckan är inte varaktig bland dödliga;
såsom seglet på ett snabbt skepp
har en gudomlighet skakat om
och översköljt [dig] med hemska plågor
såsom bland havets stormiga, förgörande vågor.