antikbruk


Det är en liten högtidsstund varje gång det grekiska flimrar förbi i media. Jag för min del tolkar i alla fall det som att intresset för antiken därigenom fortsätter att leva i det mer allmänna medvetandet, såväl i stort som i smått. Denna gång var det verkligen inte mycket mer än ett flimmer, men ett flimmer som det visar sig ligga en hel del bakom.

Henrik Berggren, tidigare frontman i musikgruppen Broder Daniel, har under året gett ut sin solodebutskiva, Wolf’s Heart. I en intervju som åtföljde skivsläppet avslöjade han att hans favoritförfattare är den romerske historieskrivaren Tacitus. Något som kanske inte är lika känt är att Henrik också har ett stort intresse för antik grekiska; jag råkar veta att han bland annat har studerat en hel del grekiska på universitetet.

I videon till den nyaste singeln, You Wore the Crown; I Played the Clown, går Henrik Berggren bland annat runt på ett nöjesfält och åker olika karuseller. Mot slutet av videon kan den uppmärksamma tittaren lägga märke till att boken han läser i Blomsterkarusellen är inget mindre än Homeros Iliaden.

Videon är till stor del inspelad på nöjesfältet Liseberg i Göteborg. [Bilderna är skärmdumpar från Youtube.]

Boken ser ut att vara Wests teubnerutgåva; kanske inte mitt förstahandsval för slöläsning, men ”man tager vad man haver”.

Strax därefter får vi även veta mer exakt vad det är han läser. Det visar sig att det är Iliadens 23:e sång, som handlar om begravningen av Patroklos, hjälten Akilles bästa vän, som dött i strid i dennes ställe. Låt oss ta en titt vad där står!

‘Μυρμιδόνες ταχύπωλοι ἐμοὶ ἐρίηρες ἑταῖροι
μὴ δή πω ὑπ᾽ ὄχεσφι λυώμεθα μώνυχας ἵππους,
ἀλλ᾽ αὐτοῖς ἵπποισι καὶ ἅρμασιν ἆσσον ἰόντες
Πάτροκλον κλαίωμεν: ὃ γὰρ γέρας ἐστὶ θανόντων.
αὐτὰρ ἐπεί κ᾽ ὀλοοῖο τεταρπώμεσθα γόοιο,
ἵππους λυσάμενοι δορπήσομεν ἐνθάδε πάντες.’

ὣς ἔφαθ᾽, οἳ δ᾽ ᾤμωξαν ἀολλέες, ἦρχε δ᾽ Ἀχιλλεύς.
οἳ δὲ τρὶς περὶ νεκρὸν ἐΰτριχας ἤλασαν ἵππους
μυρόμενοι: μετὰ δέ σφι Θέτις γόου ἵμερον ὦρσεν.

”Nej, mina redliga män, myrmidoner med eldiga fålar,
låtom oss ännu ej spänna ifrån helhofvade spannen,
utan begifva oss hän till Patroklos med hästar och vagnar
för att kamraten begråta — den gärd, som ägnas de döde.
Men när vi sålunda mättat vår själ af den grufliga sorgen,
spänna vi sedan ifrån och äta här alla tillsammans.”

Sade, och samtliga stämde då in med Achilles i klagan.
Trenne gånger de nu med de fagermaniga hästar
körde kring liket i sorg, och till tårar bevekte dem Thetis.
[Översättningen är Lagerlöfs, hämtad från Project Runeberg]


I ett öppet brev publicerat på skivbolagets hemsida lägger Henrik Berggren vidare ut texten kring låtens, och videons, förment självutplånande innehåll. Brevet är formulerat som en ursäkt ”till svenska folket” för att hans gärning inte lever upp till den standard som han menar att man ska kunna förvänta sig av seriösa kulturutövare. Han redogör för sin egen oduglighet, bland annat genom att jämföra sig med, i tur och ordning, en ingenjör, en ekonom, en utövare av seriös kultur och till sist — och här blir han själv närmast homerisk i sitt bildspråk — en läkare, ”en medlem av den yrkeskår som har en halvgudalik aura omkring sig, den ädlaste av ädla professioner, den grupp som med nödvändighet måste väcka vår oreserverade respekt och beundran och rätteligen gör detta: läkaren, en högbegåvad person som genomgått en flerårig universitetsutbildning där denne lärt sig relevanta, riktiga och konkreta ting, av vilka många kan vara med verkligheten överensstämmande”. Han avslutar sedan det mångbottnade brevet så här:

”Jämför alla dessa nyttiga och visdomstyngda yrkesutövare med mig, ett intet, en skojare som inte gjort ett verkligt dagsverke i hela sitt clownliv.

Jag måste skämmas. Och nu har jag äntligen insett detta och gör det.

Sentio, frangor numquam!”

Det avslutande citatet är latin och betyder ungefär: jag känner, jag knäcks aldrig.

Annonser

I veckan som gick blev jag kontaktad av Elin Strand Ruin, arkitekt och konstnär med ett särskilt intresse för det offentliga rummet. Hon ville ha hjälp med att översätta en text från grekiska till svenska i samband med hennes senaste projekt, Praxagoras kök och hade hört talas om att jag umgicks med tanken att översätta Aristofanes till svenska. (mer…)

Häromdagen hade en tämligen unik teaterpjäs premiär på The Yard i London. Föreställningen heter Stink Foot, och är inget mindre än en uppsättning av Sofokles Filoktetes, en grekisk tragedi som är lika gripande som uppslitande. Handlingen går i korthet ut på att en ung grekisk krigare, Neoptolemos, övertalas att lura Filoktetes att följa med till Troja, då en spådom gjort gällande att grekerna inte kan vinna kriget utan denne (eller åtminstone hans båge). Under dramats gång slits Neoptolemos mellan plikten och den framväxande medkänslan han drabbas av till den lidande Filoktetes. Anledningen till att denne tillbringat de senaste nio åren ensam på en öde ö är nämligen att han fick en infekterad och illaluktande skada i foten när den grekiska hären var på väg till Troja första gången och blev avslängd av besättningen.

Den aktuella uppsättningen verkar ha tagit fasta på detta med äcklet; enligt uppgift spelas föreställningen i en bassäng full med treacle, som väl är ett mellanting mellan melass och sirap. Det verkar också vara just treacle som använts i den trailer som marknadsför föreställningen.

Periferi och centrum - omslag-524x800

”Författarna låter oss genom sina studier förstå att det marginaliserade – som inte behöver vara liktydigt med det marginella – har väsentliga saker att säga oss om gångna kulturer och epoker.”

Föreställningen spelas fram till den 13 december.

För bara några veckor sedan kom äntligen en efterlängtad bok från tryckeriet, Periferi och centrum. Det handlar om en antologi av texter, föranledd av Riksbankens jubileumsfonds särskilda satsning på forskning på förmodernitet. Den tidigare omtalade konferensen som ägde rum på Sigtunastiftelsen var startskottet för detta arbete, och min medverkan skedde i den underavdelning som fokuserade särskilt på marginalisering. Mitt bidrag till den aktuella antologin handlar således om en ”emblematisk marginaliseringssituation”, närmare bestämt om just Sofokles Filoktetes. Så snart jag kan och får tillåtelse därtill kommer jag att lägga upp en länk till texten. Till dess får ni vända er till bibliotek eller bokhandel.

Omslaget till nummer 143 visar första sidan ur Göteborgs universitetsbiblioteks handskrift med Dionysios Periegetes hexameterdikt (Codex Graecus I).

Omslaget till nummer 143 visar första sidan ur Göteborgs universitetsbiblioteks handskrift med Dionysios Periegetes hexameterdikt (Codex Graecus I).

I dagarna har det senaste numret av Hellenika, Föreningen Svenska Atheninstitutets Vänners tidskrift, utkommit. Vänföreningen, liksom institutet i Athen, har normalt sitt huvudsakliga fokus på Antikens kultur- och samhällsliv, men är inte främmande för att upplåta plats åt de klassiska språken, och då särskilt grekiskan. Med anledning av den senaste tidens nedläggningshot på svenska och utländska universitet har man alltså funnit för gott att ha forskning i och undervisning om grekiska som huvudtema.

I ledarspalten uppmärksammar Krister Kumlin, föreningens ordförande, särskilt två artiklar i tidningen. Den ena tillhör Kristiina Savin, som i ”Språket som röjer tankarnas växt” menar att den antika grekiskan kan sägas utgöra en sorts grundkod för det västerländska tänkandet. Hon fortsätter:

”…genom den formulerades en gång de filosofiska och vetenskapliga frågorna som präglat idéutvecklingen fram till vår egen tid. Som självklara och därför osynliga byggstenar strukturerar många av de antika begreppen fortfarande våra tankar, utan att vi tänker på det eller — vad som blivit allt vanligare idag — utan att vi har en aning om det.”

Reklamaffisch för Wrath of the Titans (2012), uppföljare till Clash of the Titans (2010), som i sin tur är en ny version av filmen med samma namn från 1982.

Wrath of the Titans (2012) är uppföljaren till Clash of the Titans (2010), som i sin tur är en ny version av filmen med samma namn från 1981.

Den andra artikeln som nämns speciellt är skriven av yours truly, och behandlar det i min mening spektakulära faktum att antikt material visar sig ligga till grund för filmer vars omsättning rör sig om flera miljarder dollar. I artikeln ”Antiken på film — en miljardindustri” lyfter jag särskilt fram tre filmer från 2012, The Hunger Games, Prometheus och Wrath of the Titans, vilka förhåller sig till de antika myterna genom direkt lån av stoff, en referens till något biobesökarna förväntas känna till samt genom en faktisk iscensättning av dem.

”Den starka makt de nedtecknade myterna har visar sig genom att vi fortsätter att söka oss tillbaka till dem, även om bildmediet äger en helt annan genomslagskraft, sett i ett kortare perspektiv. […] I biomörkret sker sedan något verkligt intressant; de redan frälsta får sig givetvis något till livs, men det riktigt anmärkningsvärda händer med dem som inte kände till myterna om Theseus, Prometheus eller Perseus sedan tidigare. Att döma av den nyfikenhet man kan se i internetforum av olika slag blir många ivriga att veta mer — och ett vanligt tillvägagångssätt är att vända sig just till de antika källorna.”

Läs hela artikeln på webben här.

Det är mycket med Iliaden och Odysséen just nu.

För att markera det dubbla ursprunget kompletteras Lagerlöfs porträtt på bokens omslag med en traditionell homerosavbildning.

Till att börja med har Jan Stolpes önskan från 2010 nu blivit hörsammad och Lagerlöfs Homeros föreligger nu nyutgivna i Svenska Akademiens serie ”Svenska Klassiker” — vilket i sig är något ganska anmärkningsvärt, eftersom samtliga tidigare utgivningar i denna serie varit original på svenska och inte översättningar till svenska. Seriens idé är att hålla ”våra klassiska författare” tillgängliga för att därmed utgöra en ”viktig förutsättning för fortlevnaden av vårt litterära och språkliga arv och därmed vår kulturella identitet.” Med lika stora ord försvaras detta tilltag i två förord, dels ett kortare av Akademiens ständige sekreterare Peter Englund (som för övrig också skriver på en blogue då och då) och dels ett längre av ledamot Jesper Svenbro, som ju är ”poet och litteraturforskare med antik grekiska som specialitet”. Textredigeringen, efterskrift, kommentarer och ordförklaringar står Jan Stolpe för.

Ikväll högtidlighålls denna nyutgivning av Lagerlöfs båda översättningar med ett evenemang på — som alltid — Medelhavsmuseet i Stockholm. Klockan 18:00 presenteras verken av såväl Stolpe som Svenbro, och böckernas finns att köpa till ”specialpris” — som eventuellt väger upp entréavgiften på 80 kronor.

Svenska Dagbladet hänger också med på homeroståget genom att publicera en understreckare om antikbruk, närmare bestämt om två omtolkningar av Homeros verk, signerad Annie Burman, presenterad som ”klassicist” från King’s College i Cambridge. Det rör sig om Christopher Logues War Music från 1981–91 och Madeleine Millers The Song of Achilles från 2011. Den senare är så modern att den även har en egen trailer.

Leif Andrée medverkade senast i SVT-produktionen ‘Äkta människor’ och ses under hösten även som Porthos i ”De tre musketörerna” på Stockholms stadsteater.

teater Galeasen har man ytterligare ett par veckor chansen att uppleva Christina Ouzounidis Agamemnons förbannelse, som fått en hel del positiv respons i tidningarna och som förlängts på grund av ett stort publiktryck. Som vanligt (vågar man nästan säga) utgår Ouzounidis från mytkretsen kring Atreusätten, närmare bestämt kung Agamemnon och dennes familj. Senast var det Klytaimnestra som hade ordet (i Vit, rik, fri); denna gång är det mannens tur att få tala fritt. Sista föreställningen äger rum den 2 december.

En annan nyhet med anknytning till Homeros är att Johannes Anyuru idag tilldelas SvD:s litteraturpris (som till skillnad från historie- och teaterprisen saknar namn hämtade från muserna). Anyurus debut Det är bara gudarna som är nya, som berörs flyktigt i intervjun i dagens tidning, var ju en samling dikter som presenterade en sällsam blandning av de homeriska sångerna och svenska förortsmiljöer:

Vreden, gudinna, besjung
som brann i min nigger Akilles,
många avslagna knivblad
nedstuckna i brevinkasten
många spottloskor blandade med blod,
orden är hjälmar
som klyvs
till bronsskålar och fylls,

våra fäders tårar. (Svart neon, ur Det är bara gudarna som är nya, 2003)

Johannes Anyuru vid gårdagens utdelningsceremoni vid evenemanget ‘Bokens dag’.

Avslutningsvis slumpar det sig så att min gymnasieklass i grekiska, som jag för övrigt givit namnet Atropos, till idag har i uppgift att gruppvis presentera fem olika aspekter av Homeros, något jag naturligtvis ser mycket fram emot — vilket bättre sätt att avsluta en arbetsdag kan ni komma på?

Paris dom: Redogör för historien som föregår Iliaden! Vad hände egentligen innan grekerna drog ut i strid mot trojanerna? [Peleus och Thetis bröllop, Skönhetstävlingen, Sköna Helena, Menelaos, Agamemnon]
Iliaden: Återge huvuddragen i detta verk! Vad handlar det om? Vilken roll spelar gudarna? [Akilles, Hektor, Agamemnon, Priamos, Patroklos]
Odysséen: Återge huvuddragen i detta verk! Vad handlar det om? Vilka övernaturliga inslag förekommer? [Odysseus, Cyklopen, Poseidon, Kirke, Kalypso, Penelope]
Homeros stil: Vad är utmärkande för Homeros stil? [Hexameter, stående epitet, liknelser, de agerandes egna berättelser]
Den homeriska frågan: Vem var Homeros? Varifrån kom han? Har han över huvud taget funnits? Hur gamla är texterna – när skrevs de ned första gången? [rapsod, redaktör, Friedrich August Wolf, analytiker och unitarier, Milman Parry]