Så kom han till slut, vår man från Vatikanen: Timothy Janz (TJ).

Ett relativt sent grekiskt manuskript. Som synes är det inte alldeles glasklart hur man exempelvis ska bestämma bokstävernas lutning.

Ett Aristotelesmanuskript daterat till 1493. Det är, som synes, inte glasklart hur man exempelvis ska bestämma bokstävernas lutning.

Under sin föreläsning på måndagkvällen, ”In Search of the Lost Scribes: A Numerical Approach to Greek Paleography”, presenterade TJ sin metod (som ännu är ett work in progress) att finna ”förlorade” medeltida skrivare. Det framkom snart att ”förlorad” i själva verket betydde ”okänd” eller ”oidentifierad”. Det är alltså inte frågan om förlorade manuskript — dessa finns redan — utan saken är den att man i många fall inte vet vem som skrivit ett visst manuskript. Till skillnad från latinska handskrifter, vilkas geografiska ursprung ofta låter sig bestämmas av själva handstilen, är de grekiskas ursprung därtill sällan möjliga att fastställa på detta sätt. Däremot kan man, med omkring 50 års marginal, bestämma åldern på en grekisk handstil. Det är dock först när man känner till skrivarens identitet som man kan bestämma både ett grekiskt manuskripts ålder och dess geografiska ursprung; det var av detta skäl som TJ inte drog sig för att kalla identifikationen av skrivaren för den grekiska paleografins ”heliga graal”.  Ett av flera viktiga användningsområden av denna information är att man enklare kan dra slutsatser om olika manuskripts förhållande till varandra.

TJ har tidigare blivit tipsad av experter på kriminalteknisk handstilsundersökning att inte fokusera på själva bokstäverna, utan på ”line quality and regularity of the base line”, två variabler vi människor tydligen tänker lite på och som vi dessutom har svårt att påverka själva. TJ:s metod, som är baserad på den kanadensiska lingvisten Wolf-Peter Funks grundidé, går ut på att med statistikens hjälp bedöma hur lika (eller olika) handstilar är i jämförelse med varandra. Genom att mäta medelvärdet och standardavvikelsen för bokstävernas avvikelser från en tänkt mittlinje kan man sedan bestämma hur nära eller hur långt ifrån varandra två skrivares handstilar är. Resultatet vid det här steget i processen liknar avståndstabellerna mellan städer man hittar i en bilatlas. TJ betonade att det hela är ännu är ett pilotprojekt, och grundmaterialet han arbetat med är egentligen alldeles för litet för att resultaten ska vara riktigt pålitliga. Likväl verkar metoden mycket lovande, om rätt tekniska förutsättningar kommer till; det är minst sagt ineffektivt att, som det ser ut i dagsläget, en person sitter och markerar varje enskild bokstavs egenheter för hand. Ett annat problem är att TJ för närvarande har gett upp försöken att inkludera textens lutning i sina variabler, helt enkelt därför att han inte lyckats mäta denna på något tillfredsställande sätt. Här kom åhörarna med många kreativa idéer, och TJ var märkbart nöjd med alla förslag han fick under den efterföljande diskussionen.

Bilden visar hur ett typiskt stemma kan se ut. Originalverket står högst upp, och dess olika avskrifter fördelar sig som grenar, stemmata, därunder.

Bilden visar hur ett stemma kan se ut. Originalmanuskriptet står högst upp, och dess olika avskrifter fördelar sig som grenar därunder.

Dagen därpå, det vill säga idag, inträffade besökets andra del som, liksom förra året, bestod av ett seminarium med gästens pågående arbete i fokus: ”Scholia: What are they Good For? ― Reflections on a New Edition of the Sophocles Scholia. TJ klargjorde direkt att han ingalunda planerade att ge ut Sofokles scholier, utan att ambitionen endast är en edition av scholierna till Sofokles Filoktetes, vilket han hade fått i råd att göra av Nigel Wilson, hans handledare vid universitetet i Oxford. Samtliga scholier till Sofokles skulle vara en övermäktig uppgift för en enda person, medan Filoktetes är en lagom dimensionerad uppgift. Detta beror delvis på att detta drama inte ingår i den så kallade triaden, det vill säga Ajax, Elektra och Kung Oidipus, de tre dramer som är bevarade i flest manuskript. Den senaste editionen av scholierna är utgivna år 1888, något som inte nödvändigtvis behöver betyda att den är dålig. Problemet är dock, som TJ gav en mängd prov på under seminariet, att den endast tagit hänsyn till scholierna i handskriften L. TJ visar i sin kommande edition att det finns många viktiga scholier även i andra handskrifter, vilka ibland till och med kan förklara underligheter i L. Framför allt är det manuskript i a-familjen som visat sig innehålla sådana hjälpsamma anteckningar. Som svar på seminariets grundfråga framlade TJ framförallt scholiernas användbarhet för vår bild av filologins historia, men underströk också den praktiska nyttan de erbjuder för fastställandet av ett mer korrekt stemma.

Tidigare utgivare hölls skyldiga för att ibland ha gjort det väldigt enkelt för sig, exempelvis genom att gruppera scholier enbart baserat på det första ordet av det första scholion till den första texten i en handskrift. 1200-talsgiganten Demetrios Triklinios, som knappast skulle göra sig skyldig till sådant, skymtade även förbi som hastigast och fick det minnesvärda omdömet: ”He was very sharp, but he also made some horrible blunders. But, then again, don’t we all?” Samma ödmjukhet gick igen även senare under seminariet, då TJ precis konstaterat att den tidigare editionen på ett ställe förväxlat Brunck med Elmsley: ”Not that anybody really cares; they’re all dead, and we will soon be, as well.” Den enorma skarpsynthet och arbetsinsats som krävs för att sätta samman ett verk som TJ:s edition av scholierna till Filoktetes framstår i ljuset av denna kommentar som så mycket mer beundransvärda; varifrån finner en sådan person egentligen motivationen att lägga ner all denna tid och allt detta arbete? Det lika enkla som självklara svaret är att det är kul; han gillar att syssla med grekiska handskrifter, helt enkelt.