universitetet


Jag fick i somras en förfrågan om att delta i Bildningspodden, en podcast producerad av Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet, och avsnittet skulle handla om den grekiska tragedin. Hur kunde jag göra annat än att tacka ja direkt? Inte minst eftersom jag för närvarande inte kan ägna lika stor del av min tid åt grekiskan som tidigare kändes det verkligen glädjande att få vara med och göra ett program av den här typen. Programmet spelades sedan in så sent som i torsdags, så det är idag alltså inte ens en vecka sedan det ägde rum.

bildningspodden

Avsnittet om grekisk tragedi är andra säsongens tredje avsnitt och det 35:e sedan starten.

En podcast kan bäst beskrivas som ett någorlunda styrt samtal om ett bestämt ämne, och Bildningspodden specifikt ”vänder sig till alla nyfikna lyssnare som på ett underhållande sätt vill bättra på sin allmänbildning och samtidigt ta del av ledande forskning inom humaniora”. Magnus Bremmer, själv disputerad litteraturvetare, fungerar som samtalsledare för två (ibland tre) forskare som förväntas kunna erbjuda lyssnare utan särskilda förkunskaper både allmänna och specifika kunskaper. Har man tur uppstår även litet personkemi, så att deltagarna kommer i dialog med varandra.

Den andra deltagaren i detta samtal är Cecilia Sjöholm, professor i estetik på Södertörns högskola. Hon har tidigare bland annat skrivit om tragedirelaterade frågor i boken ”The Antigone complex – ethics and the invention of feminine desire”. Vi hade inte mötts tidigare, men jag är glad att vi gjorde det, och jag tycker att vi kompletterade varandra bra för detta forums ändamål. Cecilia har även skrivit flera understreckare för SvD, bland annat om hur nationer sörjer i anslutning till ett kollektivt trauma, en i samband med den grekiska tragedins ämnesområde särskilt relevant fråga.

Sorg, skriver Butler, ”innehåller möjligheten att förnimma en form av fråntagande som är grundläggande för vem jag är”. Vi är alltid involverade i liv som inte är våra egna. Vi är det genom vår identitet, vår kropp, våra behov och vår kärlek. Sorgen tydliggör en sårbarhet. Samtidigt är det en sårbarhet från vilken vi kanske försöker fly. (SvD 110909)

För övrigt har Cecilia själv deltagit i bloggen ”Perceptions of the Other”, som fungerar som knutpunkt för ett forskningsprojekt. Hennes arbete står under rubriken ”Prejudice, tolerance and aesthetic translatability; the cultural boundaries of sensibility.”

Den blinde Oidipus anbefaller sin familj åt gudarna

Bénigne Gagneraux (1756–1795), i Sverige kanske mest känd för sin tavla av Gustav III och påven Pius VI, har även målat antika motiv. Tavlan som fått illustrera avsnittet, ”Den blinde Oidipus anbefaller sin familj åt gudarna”, finns på Nationalmuseum i Stockholm.

Lyssnar på avsnittet gör man enklast via hemsidan. Annars kan man gå via iTunes eller Soundcloud. (Det går också att be om hjälp av en yngre vän, familjemedlem eller kollega.)

Häromdagen hade en tämligen unik teaterpjäs premiär på The Yard i London. Föreställningen heter Stink Foot, och är inget mindre än en uppsättning av Sofokles Filoktetes, en grekisk tragedi som är lika gripande som uppslitande. Handlingen går i korthet ut på att en ung grekisk krigare, Neoptolemos, övertalas att lura Filoktetes att följa med till Troja, då en spådom gjort gällande att grekerna inte kan vinna kriget utan denne (eller åtminstone hans båge). Under dramats gång slits Neoptolemos mellan plikten och den framväxande medkänslan han drabbas av till den lidande Filoktetes. Anledningen till att denne tillbringat de senaste nio åren ensam på en öde ö är nämligen att han fick en infekterad och illaluktande skada i foten när den grekiska hären var på väg till Troja första gången och blev avslängd av besättningen.

Den aktuella uppsättningen verkar ha tagit fasta på detta med äcklet; enligt uppgift spelas föreställningen i en bassäng full med treacle, som väl är ett mellanting mellan melass och sirap. Det verkar också vara just treacle som använts i den trailer som marknadsför föreställningen.

Periferi och centrum - omslag-524x800

”Författarna låter oss genom sina studier förstå att det marginaliserade – som inte behöver vara liktydigt med det marginella – har väsentliga saker att säga oss om gångna kulturer och epoker.”

Föreställningen spelas fram till den 13 december.

För bara några veckor sedan kom äntligen en efterlängtad bok från tryckeriet, Periferi och centrum. Det handlar om en antologi av texter, föranledd av Riksbankens jubileumsfonds särskilda satsning på forskning på förmodernitet. Den tidigare omtalade konferensen som ägde rum på Sigtunastiftelsen var startskottet för detta arbete, och min medverkan skedde i den underavdelning som fokuserade särskilt på marginalisering. Mitt bidrag till den aktuella antologin handlar således om en ”emblematisk marginaliseringssituation”, närmare bestämt om just Sofokles Filoktetes. Så snart jag kan och får tillåtelse därtill kommer jag att lägga upp en länk till texten. Till dess får ni vända er till bibliotek eller bokhandel.

antikmuseum_goteborg

”Det fina med vårt museum är att det finns en massa olika tidsepoker och kulturer representerade. Vi har nästan allt, säger Ann-Louise Schallin”. Foto: Anders Simonsen

Göteborgs universitet, min alma mater, är aktuellt av flera anledningar just nu. Först och främst nyöppnade universitetets antikmuseum efter en längre tids renovering i slutet av januari. Här har såväl studenter som allmänhet möjlighet att se och kanske även vidröra antika föremål: ”Det är mycket viktigt att ha en möjlighet att se och känna på arkeologiskt material när man som student ska lära sig att tolka olika förhållanden och processer under antiken”, enligt Ann-Louise Schallin en av museets två föreståndare. Öppettiderna är lite snålt tilltagna, men inträdet är dock gratis: 15–18 tisdagar.

Den andra nyheten är att de klassiska språkämnena i Göteborg håller på att stärka sin Internetpräsenz med hjälp av en blogg, Klassiska språkbloggen. Till dags dato finns det inalles 10 läsvärda inlägg under rubriker som ”Att slå i lexikon”, ”Grekiska under 3000 år” liksom det mer oväntade ”Fornkyrkoslaviska — ett klassiskt språk”. Det är institutionens ordinarie personal som skriver under sina egna namn och tilltalet är tydligt riktat till den intresserade allmänheten. Särskilt positivt är att inläggen är öppna för vem som helst att kommentera. Jag får intrycket att universitetet gjort en rejäl satsning på ökad webbnärvaro med hjälp av just bloggar; snart sagt varenda institution har åtminstone en handfull olika bloggar av mer eller mindre officiell karaktär att erbjuda. I sammanhanget ska det också nämnas att även grekiskan vid Uppsala universitet har en blogg, som dock mer har karaktär av internt kalendarium än en utsträckt hand till allmänheten, som är fallet med Klassiska språkbloggen. I vilket fall som helst får kanske övriga universitet som erbjuder klassiska språk ta detta som en uppmaning att ta sig själva i kragen beträffande webbnärvaro.

gamlah1

Den gamla hovrättsbyggnaden från 1948 inhyser bland annat Antikmuseet och de klassiska språkämnena sedan flytten från Sveahuset 1996. Nu är det kanske snart dags för flytt igen.

Den sista saken är litet mer negativt laddad. De som var med sommaren 2012 kommer säkert ihåg hur GU:s ledning med rektor Pam Fredman i spetsen ville lägga ned ett stort antal språkämnen, däribland latinet och grekiskan, vilket bland annat fick till följd att undertecknad skrev ett skarpt brev till dem där jag argumenterade för varför de skulle låta bli. Det blev mitt mest lästa inlägg hittills, vilket väl visar att frågan väcker starka känslor. Nu är samma rektor i blåsväder igen i samband med att visionen om ”Campus Näckrosen” presenterats. Saken handlar i korthet om att universitetet ska hjälpa Göteborgsregionen att ”sticka ut” extra mycket i samband med stadens 400-årsjubileum som äger rum 2020. Campus Näckrosen är ett samlingsnamn på de förändringar som är planerade för området kring Näckrosdammen; parentetiskt bör det också nämnas att förändringarna är tänkta att ha en sammanknytande effekt. Pam Fredman: ”Tillsammans med universitetsbiblioteket ska det knyta samman Göteborgs kulturstråk – från operahuset vid hamnen, via Kungsportsavenyn och Götaplatsen – med det evenemangsstråk som tar sin början vid Korsvägen.” Denna sammanknytning skulle bland annat innebära att Gamla Hovrätten måste rivas, vilket förstås har väckt ont blod hos många. Så sent som igår hölls ett öppet möte där intresserade erbjöds tillfälle att ställa frågor till de ansvariga. Föga förvånande blev få frågor besvarade. GP har samlat alla artiklar i ämnet här.

Igår möttes jag av nyheten att en arbetsgrupp vid Göteborgs universitet kommit fram till att det är rätt sak att föreslå för humanistiska fakultetsnämnden att lägga ned undervisningen i antik grekiska. Detta är naturligtvis synnerligen dåliga nyheter, inte bara för Göteborg och västra Sverige utan även för landet som helhet. Som de som läser denna blogue redan känner till, är det min övertygelse att Sverige har glädje av och användning för människor som besitter kunskap om grekiska språket och litteraturen. Jag insåg därför snart att det var mitt ansvar att höra av mig till mitt gamla lärosäte och säga mitt hjärtas (och hjärnas) mening. Så här blev mitt mail:

Till: Pam Fredman (rektor, Göteborgs universitet)
Kopia: Lennart Weibull (prorektor), Margareta Hallberg (dekanus), Mats Andrén (prodekanus)
Ämne: Angående den föreslagna nedläggningen av undervisningen i grekiska vid Göteborgs universitet
Skickat: 2012-06-14 10:12

Bästa rektor, prorektor, dekanus och prodekanus!

Jag fick igår veta att den så kallade utbildningsplaneringsgruppen föreslår att humanistiska fakultetsnämnden ska besluta att lägga ned undervisningen i grekiska vid Göteborgs universitet från och med budgetåret 2013. Det var otroligt nedslående att nås av detta besked, såväl av personliga som professionella skäl; jag har nämligen min grundutbildning i bland annat grekiska från just Göteborgs universitet, och jag har alldeles nyligen disputerat i detta ämne vid Stockholms universitet. Grekiska är ett omistligt ämne vid ett svenskt universitet av Göteborgs dignitet. Låt mig genom att ge två skäl förklara varför.

Till att börja med vilar hela vår bildnings- och vetenskapstradition på de antika författarnas och vetenskapsmännens arbete. Vi kan än idag i original läsa och förstå så vitt skilda författare och verk som Homeros, Sapfo, Sofokles, Platon, Aristoteles och texterna i Nya Testamentet, vars inflytande på stora delar av världen under kommande tider utan överdrift kan sägas ha varit omätligt, och jag menar att vi även fortsättningsvis behöver folk som kan göra detta. Det beror därtill inte bara på tradition att man läst och använt sig av dessa (och många andra) författare under långa tider, nej, även nu utmärker sig antikens Grekland särskilt genom att ständigt göras aktuell, angelägen och intressant på nytt för människor i vår tid, såväl lokalt, regionalt som globalt. Jag tänker på exempel som den nyliga uppsättningen av Antigone på Stadsteatern i Göteborg, översättningen av Aristoteles Retoriken liksom ren underhållning med filmer som hämtar inspiration ur mytologiskt stoff härrörande från antikens Grekland, såsom den bioaktuella Prometheus. Att Nya Testamentet är skrivet på grekiska känner många till. Men jag tror också att många kan hålla med om att det finns ett stort värde i att inte bara olika religionsföreträdare kan läsa och tolka vad som står i bibeln. Det har ett värde i sig att Sverige har experter som kan förhålla sig objektivt till alla sorters källmaterial på grekiska, inte minst för att de förmår sätta verken i ett större sammanhang och på så sätt fungera som ”guider” för dem som saknar kunskaper i språket.

Att olika människor behöver grekiska för att göra ett bättre arbete inom andra ämnen är det andra viktiga skälet att behålla undervisning i antik grekiska. Filosofer och vetenskapsteoretiker, litteraturvetare, religionsvetare, arkeologer, antikens kultur- och samhällsvetare, lingvister, statsvetare, teologer, historiker, matematiker, läkare, psykologer och biologer är några grupper som känner behov av att kunna värdera och använda sig av källmaterial på grekiska, och då har jag bara valt bland dem som redan studerar eller arbetar på universitet. Vi som undervisar i grekiska kan erbjuda dessa människor kunskap och redskap för att kunna klara sig på egen hand. Jag har ofta och i många sammanhang hänvisat till Göteborgs universitets motto — tradita innovare, innovata tradere — som jag tycker är en enastående sammanfattning av universitetens tre uppgifter: att förvalta det arv vi fått av tidigare kollegor genom att förnya det och därefter vidareföra det till nästa generation i såväl vetenskaplig som populär form. I ljuset av denna devis är det oförståeligt att sluta erbjuda undervisning i ett för varje universitet värt namnet så centralt ämne som antik grekiska.

Jag har tagit del av utbildningsplaneringsgruppens rapport, som lägger fram olika data som onekligen ser negativa ut; antalet studenter är relativt lågt, genomströmningen är också relativt låg, och underskottet verkar vara en indikator på att ämnet behöver ekonomiskt stöd utifrån. Men är det säkert att man har använt rätt måttstock för mätningen? Jag tror att det måste få kosta lite att bibehålla såväl bredd som djup vid ett universitet, och att inte alla ämnen alltid kan bära ”sina egna” kostnader. Jag menar för övrigt att det är fel att tala om egna kostnader, då grekiska som ämne är integrerat i ett stort antal andra ämnen. Överfört till ett samhällsperspektiv ter det sig lika orimligt att exempelvis sluta bistå gamla människor med vård eftersom man inte anser att de bidrar med något till samhället. Klassiska språk kan på ett sätt liknas vid en gammal släkting, kanske en gammelmormor, som fortfarande har oerhört mycket att ge till nya generationer. Det är er sak att se till att dagens människor även i fortsättningen ska kunna kommunicera med och förhålla sig till denna människa.

Lars Nordgren
nydisputerad i antik grekiska
Stockholms universitet

En stor sten har fallit från mina axlar. Avhandlingen är äntligen tryckt, och jag befinner mig nu i perioden mellan spikning och disputation.

Som omslagsillustration till avhandlingen har jag valt en handskrift från Biblioteca Medicea Laurenziana i Florens, som mina läsare kanske minns från ett tidigare inlägg jag gjorde i samband med den resan.

Efter slutseminariet som ägde rum den sista januari följde den kanske mest intensiva perioden av arbete under hela min tid som doktorand, och mot slutet av april lämnade jag in manuset till tryckeriet. Tre månader är en i sammanhanget oerhört kort tid, med tanke på att den nödvändigtvis behövde inrymma reflektion, ytterligare fördjupning i litteraturen, nytänkande, skrivande, handledargranskning, redigering, språkgranskning och provtryck, bland mycket annat.  Så här i efterhand känns det en smula overkligt att det hela gick vägen, och det hade aldrig gått utan att ett antal personer ställt upp på olika sätt för mig — inte minst min familj. Jag vill därför passa på att uttrycka mitt stora tack till dem; ”ni vet vilka ni är … jag glömmer inte”.

Fredagen den 19 maj ägde alltså den så kallade spikningen rum, vilket i praktiken innebär att avhandlingen, liksom tid och plats för disputationen kring denna offentliggörs för allmänheten, så att även denna kan närvara och kanske till och med ställa frågor på materialet. Det offentliga försvaret av avhandlingen, The Greek Interjections – Studies in the Syntax, Semantics and Pragmatics of the Interjections in Fifth-Century Drama, äger rum klockan 10.00 lördagen den 2 juni 2012, i hörsal F11, Södra huset, Stockholms universitet. Opponent på avhandlingen är professor Geoffrey Horrocks, Cambridge University, som kanske är mest känd för boken Greek, A History of the Language and Its Speakers. Alla intresserade är välkomna!

All information, liksom avhandlingen i sin helhet i pdf-format, finns att hämta på denna sida.

Johnssons huvudargument mot Holzbergs framställning är att huvudsyftet med Aristofanes komedier knappast endast var att framkalla skratt. Bland annat framhåller Johnsson sannolikheten att A. själv hade en politisk agenda. (Bilden länkar till Uwe Walters recension i FAZ, 6/12 2010)

I dagens understreckareDen antika komedin var ingen fars, skriver Hans-Roland Johnsson insatt och engagerat om Aristofanes författarskap, i samband med läsningen av Niklas Holzbergs Aristophanes. Sex und Spott und Politik (2010). Jag tänkte ta tillfället i akt att fylla på med lite ytterligare material som jag råkar sitta på.

Vi får i texten veta att endast 11 pjäser av den antike komediförfattaren bevarats i sin helhet, men får endast stifta närmare bekantskap med åtta av dessa, utöver Babylonierna, ett verk vi endast känner till namnet. Därutöver finns det alltså tre ytterligare bevarade verk: Getingarna (Vespae / Σφῆκες), Kvinnornas sammansvärjning (Thesmophoriazusae / Θεσμοφοριάζουσαι) och Kvinnornas folkförsamling (Ecclesiazusae / Ἐκκλησιάζουσαι). Handlingen i Getingarna kretsar kring en av det dåtida Athens främsta institutioner, domstolarna; här förlöjligas Athenarnas, och särskilt de äldre männens, entusiasm för jurytjänstgöring. I Kvinnornas sammansvärjning planerar en grupp kvinnor att hämnas på Euripides, som förolämpat kvinnokönet i sina dramer, och en äldre släkting till honom deltar, förklädd till kvinna, i kvinnornas diskussion om hur hämnden bäst ska tas. I Kvinnornas folkförsamling är Athens kvinnor missnöjda med männens styre och tar genom en finurlig statskupp själva över makten. De inför ett politiskt system som liknar kommunismens, som bland annat har till följd att mat och husrum ordnas kollektivt av staten. En anmärkningsvärd detalj med denna sista pjäs är att den inte finns i svensk översättning. Jag har redan tidigare nämnt att jag själv föresatt mig denna uppgift; i dagsläget handlar det dock snarare om skisser än om ett färdigt verk. Översättningarna till svenska av Aristofanes verk förtjänar för övrigt ett inlägg alldeles för sig själva. Jag ber att få återkomma med det vid ett senare tillfälle.

Ett exempel på modernt 'antikbruk': Stanford's Classics in Theaters uppsättning av Aristofanes 'Getingarna', 'refitted for modern politics, satirizing the elitist left and tea-partying right'. (Bilden länkar till SCIT:s websida.)

Carl August Hagberg är kanske mest känd för sina översättningar av Shakespeare. Han var också ledamot av Svenska akademien och huvudredaktör för SAOB, Akademiens ordboksprojekt. (Bilden länkar till recensionen i SvD av Karin Moniés biografi.)

Johnsson nämner att ”västerlandets tidigaste bevarade komedi över huvud taget” Acharnerna fortfarande väntar på en (fullständig) svensk översättning. Från 1800-talets första hälft har vi de första 103 verserna översatta av Carl August Hagbergs hand. Dessa är utgivna som två dissertationer med parallell originaltext, och de försvarades av Fredrik Georg Afzelius och Anders Fredrik Regnell på för- respektive eftermiddagen den 30 maj 1835. (Det torde således vara en felaktig uppgift i Svenskt översättarlexikon, att Acharnerna ingick i Hagbergs egen disputation, som enligt uppgift ägde rum 1831-32. Det är också oklart om det verkligen var den internationellt berömde Regnell som försvarade den andra delen. Enligt Bo Lindberg [pdf] fick han visserligen betyget A i grekiska vid Katedralskolan i Uppsala 1824, men det heter även att han avlade examen theoreticum i medicin den 20 juni 1835, det vill säga mindre än en månad efter disputationen i grekiska. Även denna sak får vi nog anledning att återkomma till. ) Jag tänkte bjuda på några rader ur Hagbergs översättning av Acharnerna. I pjäsens inledning sitter huvudpersonen Dikaiopolis, vilket ungefär betyder ‘statens rättrådige förkämpe’, för sig själv på Pnyx och väntar på att de andra deltagarna i folkförsamlingen ska dyka upp.

οἱ δ’ ἐν ἀγορᾷ λαλοῦσι κἄνω καὶ κάτω
τὸ σχοινίον φεύγουσι τὸ μεμιλτωμένον.
οὐδ’ οἱ πρυτάνεις ἥκουσιν, ἀλλ’ ἀωρίαν
ῥέγκουσιν, εἶτα δ’ ὠστιοῦνται πῶς δοκεῖς
ἥκοντες ἀλλήλοισι περὶ πρώτου ξύλου,
ἁθρόοι καταρρέοντες· εἰρήνη δ’ ὅπως
ἔσται προτιμῶσ’ οὐδέν· ὢ πόλις πόλις.
ἐγὼ δ’ ἀεὶ πρώτιστος εἰς ἐκκλησίαν
νοστῶν κάθημαι· κᾆτ’, ἐπειδὰν ὦ μόνος,
στένω, κέχηνα, σκορδινῶμαι, πέρδομαι,
ἀπορῶ, γράφω, παρατίλλομαι, λογίζομαι,
ἀποβλέπων εἰς τὸν ἀγρὸν εἰρήνης ἐρῶν,
στυγῶν μὲν ἄστυ τὸν δ’ ἐμὸν δῆμον ποθῶν,
ὃς οὐδεπώποτ’ εἶπεν “ἄνθρακας πρίω”,
οὐκ “ὄξος”, οὐκ “ἔλαιον”, οὐδ’ ᾔδει “πρίω”,
ἀλλ’ αὐτὸς ἔφερε πάντα χὠ πρίων ἀπῆν.
νῦν οὖν ἀτεχνῶς ἥκω παρεσκευασμένος
βοᾶν, ὑποκρούειν, λοιδορεῖν τοὺς ῥήτορας,
ἐάν τις ἄλλο πλὴν περὶ εἰρήνης λέγῃ.
(ed. Wilson, 2007)

På torget pratar man, kan jag tro, båd’ hit och dit
Och makar sig undan linan, den rödfärgade. —
Och ingen av Prytanerne syns till! För sent
De komma, knuffas sedan, och, hvad tycks!
Den ena om den andra rusa de, att få
Den främsta bänken alla: men Fred, det bryr
Sig ingen om att skaffa den. O! Stad, O! Stad.
Jag är den förste ständigt på folkförsamlingen
Och sätter mig, och som jag mest är ensam där,
Jag pustar, gäspar, räcker mig och släpper smått,
Klår hufvudet, påtar näsan, grubblar, ritar streck,
Och tittar smått åt landet bortåt efter fred;
Jag tål ej staden: åter vill jag till hus och hem,
Der jag slipper höra skriket ”kol att köpa här”
”Köp ättika, köp olja!” — hemma hörs ej ”köp!”
Der har jag allt och slipper skinnas på köpet der.
Nu har jag ändtligen kommit rustad och beredd,
Att skrika, dundra, skälla på Rhetorerna,
Om man vill hålla annat tal än det om Fred. —
(vv. 21-39)

Johnsson ansvarar för Stockholms universitets ständigt lika populära sommarkurs Grekisk tragedi och komedi i översättning, och får med fog anses vara en av landets främsta på området. Jag vill avsluta med några av hans särskilt kloka ord om förhållandet mellan den grekiska tragedin och komedin:

I många avseenden är komedin vad tragedin inte är, eftersom tragedin å ena sidan på mytisk grund gestaltar metafysiska frågeställningar och iscensätter hjälteliknande människors kamp mot ödet, under det att komedin, å andra sidan, är förankrad i den atenska vardagen. Tragedin är således inverterad komedi och vice versa. De två dramatiska framställningssätten kompletterar varandra och tillsammans fångar de hela den atenska verkligheten, från ”högt” till ”lågt”, från andliga spekulationer till kroppsliga begär.

Grekiska och bysantinska seminariet vid Uppsala universitet (Institutionen för lingvistik och filologi) bjuder nu in till tre spännande och intressanta möten i tät följd. På onsdagen den 7 december äger två av dessa rum, medan det tredje är förlagt till torsdagen den 8. Översättning och Dimitrios Iordanoglou verkar vara de två röda trådarna i samtliga programpunkter. Jag kommer själv att delta i det andra evenemanget, och jag har tänkt inleda med att berätta om pindaroshistorien som ägde rum här på min blogue, samt säga några ord om de ansatser till översättning jag själv håller på med. Alla intresserade är hjärtligt välkomna!

Nedan följer seminariets information om evenemangen i lätt bearbetad form. Jag har också byggt på med korta presentationer av de olika deltagarna. Om du är osäker på hur man hittar på Humanistiskt centrum, använd denna pdf-guide.

Christina Ouzonidis är en av de drivande bakom Teatr Weimar i Malmö, ett scenkonstkollektiv med ett verksamhetsfält som sträcker sig mellan teater, konst, poesi och modern konstmusik.

Onsdagen den 7 december 2012, kl. 14.15, i rum 6-K1031 (Engelska parken)
Vad kan man göra med grekiska klassiker idag? — en diskussion om antikbruk
Diskussionen inleds av två unga kulturpersonligheter som talar utifrån sina egna erfarenheter av antikbruk i dagens Sverige.
Christina Ouzounidis, ”Myten – en stöld”
Dimitrios Iordanoglou, ”Rör inte min klassiker!”

Onsdagen den 7 december 2012, kl. 16.15, i rum 6-K1031 (Engelska parken)
Vem ska översätta grekiska klassiker och hur? — en diskussion om översättning
Diskussionen inleds av en grupp översättare och forskare som talar utifrån sina egna erfarenheter.
Johanna Akujärvi, Dimitrios Iordanoglou, Lars Nordgren, Jan Stolpe och Göran Svärd

Torsdagen den 8 december 2012, kl. 13.15-15.00, i rum 9-3042 (Engelska parken)
Dimitrios Iordanoglou presenterar ett pågående översättningsprojekt, en svensk översättning av den retoriska texten Dissoi logoi.

Deltagarna
Christina Ouzounidis arbetar som dramatiker och regissör. Hon skriver och regisserar såväl för sin egen scen som för större scener, bland annat Stockholms Stadsteater, Dramaten och Sveriges Radio. Hon har också arbetat med ny svensk poesi och gjort hörspel och uppsättningar av poeter som Ida Börjel, Helena Eriksson och Martin Högström. Ouzounidis har blivit uppmärksammad för pjäser som Heterofil, Lagarna och Vit, rik, fri. Under året är hon aktuell med just Vit, rik, fri på Stockholms Stadsteater.

Dimitrios Iordanoglou bor för närvarande utomlands, men gör alltså ett gästspel i Sverige nästa vecka. (Foto: Pelle Johansson, UNT)

Dimitrios Iordanoglou är fil. dr i grekiska (Uppsala) och författare till Antiken by Night – Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen (Glänta 2009) samt Iliaden — en cover (Ruin 2010). Han var senast aktuell som medredaktör till G(l)ömda historier  klassiska normer och antik kritik (Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet 2011), där han bland annat skrev om bruket av antiken och om Iliaden och svensk hiphop.

Johanna Akujärvi är fil. dr i grekiska (Lund) och arbetar för närvarande med ett projekt om svenska översättare av antik litteratur från 1500- till 2000-talet. Hon har också översatt Aristoteles Retoriken, som för närvarande är under faktagranskning och ges ut av Retorikförlaget.

Lars Nordgren är jag själv, doktorand och lärare i grekiska (Stockholm). Jag är precis i slutfasen av att färdigställa min avhandling, och ska — god willing, weather permitting — disputera under vårterminen 2012. Jag arbetar även på lediga stunder med en översättning av Acharnerna och Kvinnornas folkförsamling, de två komedier av Aristofanes som aldrig tidigare översatts till svenska.

Jan Stolpe är översättare, främst från grekiska och franska. Han är kanske mest känd för sina översättningar av Platons samlade skrifter, men står även, bland mycket annat, bakom översättningar av de tre stora tragediförfattarna, vilka han gjort tillsammans med poeterna Göran Eriksson och Lars-Håkan Svensson. Han arbetar just nu med att översätta Montaignes essäer, för andra gången.

Göran Svärd är poeten som nyligen publicerade ett urval av Pindaros lyrik i svensk översättning. Han har tidigare gett ut en diktsamling, Förbidan, på eget förlag, och kom på så sätt i kontakt med CKM förlag, som är utgivare till Pindarosurvalet, som jag tidigare skrivit om. För närvarande arbetar han med att översätta Horatius oden 1-4.

Nästa sida »