Alkman tittade förbi igår när jag höll på att inviga min nya arbetsplats. Själva den fysiska flytten är inte mer än 10-20 meter, men det andliga avståndet känns desto längre – jag har suttit på samma plats de senaste fyra åren. Hursomhelst framförde han önskemål om en uppdatering om konferensen i Sigtuna, vilket jag givetvis gärna gör.

Konferensen var som sagt anordnad av RJ:s områdesgrupp för forskning inom förmodernitet (OFFF, enligt dem själva), och utöver de fyra inbjudna gästtalarna deltog drygt 40 professorer, forskare och doktorander. Det var enastående inspirerande att konstant vara omgärdad av humanister i andra discipliner, och atmosfären var sådan att alla ständigt var beredda till givande samtal. I jämförelse med de veckor jag just upplevt under sommaren, när det bokstavligen ekade i korridorerna och det kunde gå hela dagar utan att jag såg spår av mänskligt liv, kändes detta som en nära på fullständig överdos av intellektuell (och visuell) stimulans; som väl var sammanföll konferensens slut med mina krafters.

Det i mitt tycke mest intressanta föredraget visade sig även vara det bästa, åtminstone framförandemässigt. Det var Simon Goldhill, professor i grekiska vid universitetet i Cambridge, som talade under rubriken ”Approaching Antiquity: Themes and Perspectives in Recent Research”. (Han sade till mig efteråt att rubriken i princip sammanföll med de riktlinjer de hade fått av arrangörerna.) Under föreläsningens gång ville jag flera gånger trycka på paus för att överhuvudtaget hinna med att anteckna, så strid var ordströmmen. Efteråt kändes det som när man har sett en bra film – mycket att tänka på, och en önskan att se den igen. Goldhill själv var fullständigt färdig resten av dagen.

Goldhill inledde föredraget med kungörelsen att han är ledamot av European Research Council, som förfogar över inte mindre än 400 miljoner euro/år; ett tveeggat uttalande. Därpå, efter en kort exkurs inom området Sexuality, handlade det om professorns eget forskningsprojekt, om reception i allmänhet och Victorian Studies i synnerhet. Han sade sig inte vara särskilt förtjust i uttrycket reception (som verkar vara i färd att ta över rollen som ”the buzz word” inom humaniora från interdisciplinarity), utan istället föredra ord som use och engagement. Mina senare bordskamrater under middagen föredrog däremot det i min mening tungrodda appropriation.

Längre fram pekade han ut den andra sofistiken som ”a genuine growth area”; att perioden skulle präglas av ”the fading of pagan culture” avfärdades som ren fantasi. Bland de många fyndig- och festligheter professor Goldhill bjöd på fanns känsloutbrott i stil med ”the idea that polarization works is so naïve that it drives me mad! We need more complicated models of understanding, such as zones of contact”, uttalanden som ”you might think I have been crude all along – now I’m going to be really crude…” och den omisskännligt brittiska benämningen av Vergilius som [‘vö:djil] (+ nasal före d:et). Han hann även med att beröra fältet Spectacle and Vision. Efteråt hörde jag blandade åsikter om föredraget, bland annat att det var för ytligt; det är onekligen svårt att tillfredsställa allas önskemål.

Något som framstår allt tydligare är hur mycket Cambridgeuniversitetet verkar anstränga sig att synas, även utanför det egna landets gränser. Jag träffade Geoff Horrocks i Oslo för inte så länge sedan, och David Holton var på besök i Stockholm några veckor dessförinnan för att presentera arbetet med en medeltida grekisk grammatik. Goldhill sa också under en av gruppdiskussionerna att han besöker minst 10 skolor varje år för att propagera för de klassiska språken. Där har nog Sverige en hel del att ta efter, är jag rädd. Detsamma gäller för själva organisationen av ämnesområdena på de svenska universiteten: när de i Cambridge har en egen fakultet för klassiska språk, med ett 40-tal undervisande lärare och omkring 300 studenter på grundnivå, slår vi i Sverige samman ämnen utan uppenbar anknytning till varandra av administrativa skäl – det vill säga enbart för att spara pengar. Om man istället skulle satsa på att föra samman ämnen som verkligen hör ihop, exempelvis klassiska språk och antikens kultur, skulle man i varje fall bereda mark för vidgade samarbeten och oväntad inspiration. Att det alltid verkar finnas personliga schismer och vendettor liggande är däremot ett stort problem. Kanske är det alltför blåögt att tro att de som tillhör ”nästa generation” skulle kunna börja om på nytt?