Boken är utgiven av CKM förlag, vilket enligt webbsidan är >>ett bokförlag med allmänutgivning. En blandning av nyskriven svensk fack- och skönlitteratur samt översatta utländska klassiker.<<

Knappt hade röken hunnit lägga sig efter tumultet kring den förra översättningen av den antike körlyrikern Pindaros förrän nyheten om ännu en översättning nådde mig. Nu har jag äntligen tagit del av materialet och haft tillfälle att skriva några rader om det.

Upphovsmannen Göran Svärd (GS) är en doldis som inte får någon närmare presentation i boken. Informationen på förlagets webbsida anger att han är född 1958 i Linköping och numera bosatt i Stockholm. Han håller för närvarande på med en översättning av Horatius oden 1-4, med planerad utgivning under 2012. Han har även tidigare gett ut en diktsamling, ‘Förbidan‘, på eget förlag.

En av de två nymodigheterna GS gjort är att Pindaros för första gången på svenska översatts metriskt, det vill säga att versmåttet i svenskan i möjligaste mån följer det grekiska originalets. Baksidestexten (‘blurben’ på ren svengelska) gör gällande att versmåtten ”har visat sig kunna anpassas på ett sådan sätt att de väl kan förenas med svensk språkrytm och verskänsla.” Valet att följa den antika metern förklaras på följande sätt:

”Man brukar inte översätta Pindaros metriskt, förmodligen för att man tycker att det inte går. Jag menar att det visst går och är meningsfullt.” Och vidare: ”Man kan förstås invända att grekisk (och latinsk) vers över huvud taget inte går att översätta metriskt eftersom den bygger på kvantitet (stavelsernas tidslängd) och inte som i moderna språk på accent. Det är ändå sedan lång tid etablerat att överföra hexameter och andra mer regelbundna antika versformer till nutida accentvers så varför inte lika gärna med Pindaros versmått. Jag lämnar därför den diskussionen därhän.” (s. 20)

Det verkar som att GS menar att versmåttet i sig rymmer en viktig del av den pindariska essensen; för egen del har jag börjat tvivla på att även versmått nödvändigtvis måste följa med i översättningar. Det bör rimligen vara upp till varje översättare att välja ett lämpligt medium att förmedla verket med.

Den andra nymodigheten i översättningen är dikternas ordning. Traditionellt brukar Pindaros diktning delas in i olika grupper baserade på genretillhörighet. Den inbördes ordningen i respektive grupp av epinikierna, segerodena, är först baserad på geografiska grunder efter de fyra panhellenska spelen, därefter grenvis efter respektive grens status. Upphovsmännen till denna indelning är filologerna i Alexandria, och den gjordes alltså för omkring  2100 år sedan. GS har valt att  gå sin egen väg och presenterar istället en tentativ kronologisk ordning av dikterna, utan hänsyn till vare sig genre, geografi eller idrottsgren; epinikierna blandas med paeaner, dityramber och fragment av olika slag. Ingenstans berörs emellertid vad vi har att vinna på denna nyordning. Är det utvecklingen i författarskapet som ska belysas? Ett annat frågetecken läsaren lämnas med är varför just dessa dikter är valda — det är nämligen frågan om ett urval av Pindaros diktning, inte en komplett översättning. [Följande dikter saknas: Ol. 3-6, 8-10, 13; Py. 4-7, 9-12, Ne. 1-4, 8-11, Is. 1-2, 4-6, 8, totalt alltså 30 epinikier.]

Kartotekskortet från Göteborgs UB till Boeckhs, Dissens och Schneidewins utgåva från 1843-47: Carmina quae supersunt cum deperditorum fragmentis selectis.

GS har i sina inledande presentationer till de olika dikterna en till största del saklig, men ibland litet personlig stil. På ett ställe har exempelvis översättaren kryddat sitt fynd med ett utrop: ”På ett sätt är detta stycke [Dithyramb II] unikt. Ingen annanstans i litteraturen skildras att gudarna utför kultriter till en av dem själva!” (s. 192) Det bör även nämnas att det ingenstans, vare sig i inledningar eller kommentarer, finns någon diskussion om textkritiska eller andra översättningsrelaterade problem. Istället ges i princip endast mytologiska och historiska faktabakgrunder till dikterna och deras innehåll. Staffan Fogelmark gjorde i sin ‘seriösa granskning‘ från 2009 en mängd värdefulla observationer som varje framtida översättare av Pindaros skulle ha mycket glädje av. Detta verkar GS emellertid inte ha gjort, vilket är beklagligt (medan SF:s avhandling från 1972 däremot står i litteraturförteckningen). Formellt har framställningen i övrigt några tillkortakommanden av betydelse. I inledningen hänvisar GS till en rad olika arbeten, såsom Boeckhs edition med kommentar, Boeckhs kompanjon Dissen (felaktigt benämnd ‘lärjunge’) liksom dennes efterföljare (Schneidewin m.fl.), utan att ange referenser till någon av dessa i litteraturförteckningen. Jag saknar också referenser till Rutherfords bok om paeanerna. Vad som är direkt provocerande för en klassisk filolog är att det inte redovisas vilken edition som har använts som grundlag till översättningen. Detta inte bara försvårar granskningen, det omöjliggör en rättvis bedömning av arbetet.

Jag ska återge samma exempel som jag angav i samband med Björkesons första översättning (2008). Allra först återger jag dock första strofen av Olympia I från båda översättare. Jag kunde inte låta bli att även göra ett ytterligare nedslag bland de övriga dikterna. (Texten hämtar jag, som vanligt, från TLG. I det här fallet är det Snell/Maehlers Teubnerutgåva från 1971.)

Olympia 1.1-11
Ἄριστον μὲν ὕδωρ, ὁ δὲ χρυσὸς αἰθόμενον πῦρ
ἅτε διαπρέπει νυκτὶ μεγάνορος ἔξοχα πλούτου·
εἰ δ’ ἄεθλα γαρύεν
ἔλδεαι, φίλον ἦτορ,
μηκέτ’ ἀελίου σκόπει (5)
ἄλλο θαλπνότερον ἐν ἁμέρᾳ φαεν-
νὸν ἄστρον ἐρήμας δι’ αἰθέρος, (6)
μηδ’ Ὀλυμπίας ἀγῶνα φέρτερον αὐδάσομεν·
ὅθεν ὁ πολύφατος ὕμνος ἀμφιβάλλεται
σοφῶν μητίεσσι, κελαδεῖν
Κρόνου παῖδ’ ἐς ἀφνεὰν ἱκομένους (10)
μάκαιραν Ἱέρωνος ἑστίαν,

Svärd:
Förnämst vattnet – och guldet, likt är den flammande elden,
när det i natten framblänker, bland furstliga skatter det främsta.
Men, mitt hjärta, önskar du
tävlingskamper besjunga,
sök ej på den ödsliga (5)
himlen mer het stjärna finna, än den enda solen som upplyser dagen, ty
inte finnes större än Olympias spel, varifrån
den hymn med stämmor många går, som svävar kring
de konstklokes tankar att till lov
för Zeus sjunga, sedan framkommit de har (10)
till Hierons så välsignat rika härd.

Björkeson:
Vattnet är främst, och glimmande
som eld i natten
skiner guldet klarast
bland stormannens skatter,
men längtar du, mitt hjärta
att sjunga om tävlingskamper,
spana då inte (5)
i öde rymd efter stjärnor
strålande mer hett än solen
och må ingen lovprisa idrottsspel
mer bländande än Olympias
där den mångstämmiga hymnen föds
som bemäktigar sig skalders sinnen
och brusar, hyllande Zeus, när de kommer (10)
till Hierons lyckliga och gästfria härd,

Grammatiskt verkar GS här ha lyckats ganska bra — han undviker exempelvis att göra om Björkesons misstag (observerat av Fogelmark, s. 70) att koppla samman ‘glimmande/flammande’ med guldet, utan med elden som sig bör. När jag läste dessa två versioner högt för min gymnasiegrupp blev det omedelbart tydligt vilken som hade bäst flyt och lät bäst. Elevernas reaktion gick inte heller att ta miste på; Svärds version upplevdes som ‘konstig’ och ‘svår’. Detta behöver dock inte vara något dåligt; nästa steg kan vara att tonsätta den svenska texten och framföra den med full kör, som det ursprungligen var tänkt. Det är inte långsökt att tänka sig att det skulle kunna bli riktigt bra. Som läsning hemma i länsstolen är dock Björkeson överlägsen. Jan Stolpes ord, även de från Bokmässan 2002, ekar också i huvudet på mig: en välgjord översättning skall kunna läsas högt.

Pindaros ord om vattnets förträfflighet lever kvar i vattenkulter världen över, här i Storbritanniens Bath.

Pythia 2 67-80
γένοι’, οἷος ἐσσὶ μαθών.
Svärd: Så bli den du insett du är.
Björkeson: När du nått insikt, bliv vad du är.

I detta korta exempel verkar Svärd följa Björkesons tolkning av grekiskan när han använder ‘insett’ för μαθών. I Iliaden (6.444) säger Hektor μάθον ἔμμεναι ἐσθλός till Andromache, vilket Björkeson översätter ”Jag har tidigt fått lära att vara djärv”. Denna översättning återger ordets grundbetydelse bättre än varianter av ‘inse’. En översättning närmare originalet skulle således lyda: ”Bli sådan du lärt att du är”. GS lyckas i min mening göra innehållet begripligare än Björkeson och dessutom återger han det på god svenska, vilket ju visat sig vara lättare sagt än gjort. I nästa exempel, ”eldprovet” om man så vill, ser det emellertid värre ut.

Pythia 8.95-97
ἐπάμεροι• τί δέ τις; τί δ’ οὔ τις; σκιᾶς ὄναρ ἄνθρωπος.
Svärd: Vi endagsväsen. Vad är vi? Vad inte? Skugga, dröm är människan.
Björkeson: Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen? Skuggan av en dröm är människan.

Här får det väl antas att många av de som följt Pindarosföljetongen tidigare sätter i halsen; så kan man väl inte göra?! Genitiven σκιᾶς (skuggas) översätts här helt öppet som predikatsfyllnad, asyndetiskt samordnad med ‘dröm’: ‘människan är skugga och dröm’. Så står det faktiskt inte i originalet. Som förmildrande omständighet skriver GS i sin kommentar att ordet ‘endagsväsen’ inte syftar ”så mycket på livets korthet utan mera på livets växlingar från dag till dag”.

Pythia 1.88f.
πολλῶν ταμίας ἐσσί· πολλοὶ μάρτυρες ἀμφοτέροις πιστοί.
Svärd: Över mycket du är herre. Många vittnen skall döma om vad kommer.
Björkeson: Mångas härskare är du, säkra vittnen finns många till det goda och onda du gör.

Man kan vara oense om enskilda ords översättning, särskilt när det gäller ord med ospecificerad referent. Ett sådant ord är πολλῶν, (genitiv plural av πολύς, ‘mången’) som både kan tolkas som ett maskulint och ett neutralt ord. Det ena skulle betyda många (πολλοί), det andra mycket (πολλά). I samband med ordet ταμίας (‘utdelare, skattmästare’), som Homeros använder om Zeus och hos Pindaros oftast betyder ‘ledare’ eller ‘styresman’ verkar dock översättningen med ‘mycket’ litet långsökt. Här har också ordföljden forcerats så hårt att man passerat vad jag anser vara rimligt för att en ‘svensk språkrytm och verskänsla’ ska anses bibehållen. Björkeson fick kritik av Fogelmark för att han i den följande meningen översatte ἀμφοτέροις med ’till det goda och onda du gör’ — problemet var att Björkeson skrev ut det underförstådda. GS:s översättning missar målet på ett helt annat sätt. Det rör sig kort sagt om en märklig felöversättning: det som står i grekiskan kan inte betyda ‘skall döma om vad kommer’. Även här är svenskan tänjd till bristningsgränsen.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av några frågor kring en översättares legitimitet, frågor som uppstått under läsningen av detta Pindarosurval. Vem ”får lov” att översätta de antika klassikerna till svenska? Är det fritt fram för vem som helst att ta sig an uppgiften, eller borde kanske endast ”legitimerade översättare” tillåtas? I ljuset av den sittande regeringens lärarreform, då endast de med ‘lärarlegitimation’ skall tillåtas undervisa på grundskola och gymnasium från 2015, är en sådan tanke kanske inte alldeles långsökt. Anledningen till att jag tar upp frågan är att Göran Svärd inte blir presenterad någonstans i boken. De enda gångerna författarjaget tittar fram är i den tidigare citerade framställningen om metrik på sidorna 20-23 och någon enstaka gång i inledningstexterna. Vem är Göran Svärd, och med vilken rätt tar han sig an uppgiften? Spelar det någon roll? Till sina Pindarosböcker hade Björkeson Sture Linnér som presentatör, och, som om inte det var nog, sina många tidigare arbeten. Göran Svärd har ingen Sture till sin förfogan, och kanske är det därför det är så tyst med recensioner av hans arbete, vilket är synd. Den relativt stora skara recensenter som tog sig an Björkesons översättningar gjorde det nog snarare på grund av honom än Pindaros själv. Eftersom vi inte har någon bakgrund till översättaren får vi helt enkelt bemöta honom mot bakgrund av vilka vi själva är — i mitt fall i första hand en filolog.