Hösten 2017 håller på flera sätt på att bli något av en renässansperiod för grekiskan i Sverige, om än i det lilla formatet. Jag skulle naturligtvis vilja ägna var och en av alla tilldragelser ett eget inlägg, men den tid jag har till mitt förfogande tvingar mig att för stunden göra en allmän översikt, så får vi se om jag lyckas åstadkomma några djupdykningar därutöver längre fram. Utgivningen av böcker på svenska, som på ett eller annat sätt är relaterade till antik grekiska, är oväntat omfångsrik, och jag ska nedan ge en översikt över de fem böcker som jag lyckats lägga vantarna på hittills.

Först ut är den nyligen utgivna Kung Oidipus av Sofokles, i nyöversättning av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson. Detta är första gången verket översatts till svenska sedan Björn Collinders version från början av 1970-talet, men jag tror emellertid att Stolpe/Svensson snarare aspirerar på att ersätta den avgjort mer spridda och använda översättningen av Emil Zilliacus som härrör från början av 1940-talet. Boken är som vanligt försedd med en informativ inledning — den här gången informativ så till den grad att den alldeles på egen hand skulle kunna fungera som en introduktionskurs, om än kortfattad, till den grekiska tragedin. Det rör sig trots allt om ”de grekiska tragediernas tragedi”. Det återstår att se om denna moderna översättning förmår ersätta Zilliacus version på tronen.

Bilden visar titelrollinnehavarna Sanna Sundqvist och Reine Brynolfsson. Foto: Andreas Öhlund och Maria Therese. (dramaten.se)

Alldeles orelaterat till Ellerströms utgivning av nyöversättningen av Kung Oidipus har Dramaten, med teaterchef Eirik Stubø som regissör, valt att i höst spela Sofokles Oidipussaga, under benämningen Oidipus/Antigone. Uppsättningen är minst sagt stjärnspäckad, med storheter som Reine Brynolfsson, Stina Ekblad och Johan Ulvesson i rollistan. Som ett startskott på den långa rad av relaterade evenemang som åtföljer uppsättningen (se bland annat Dramaten&, Tema: Antiken) stod teatern i fredags värd för ett samarrangemang med Stockholms universitet. Jag ber att få återkomma, både om själva uppsättningen, de kommande evenemangen, liksom om arrangemanget i fredags. Premiären äger rum den 3 november.

Som en direkt följd av nyöversättningen av Sofokles mästerverk har däremot Aiolos, tidskrift för litteratur, teori och estetik utkommit med ett extrainsatt dubbelnummer (228 sidor!), också betitlat Kung Oidipus. Tidskriften beskriver sig som ”ett forum för den längre, fördjupande essän”, och numret erbjuder såväl nyskrivet som översatt material, med en aptitretande blandning av utländskt och svenskt. Bland annat finns här i Jean-Pierre Vernants Tvetydighet och omvändning (Ambiguité et renversement sur la structure énigmatique d’Œdipe-Roi, ursprungligen publicerad 1970) i Jan Stolpes svenska översättning.

Utgivet på förlaget Faethon, ”tidskriften Aiolos tvilling”, kom även nyligen Anne Carsons Det oförlorades ekonomi, det vill säga Economy of the Unlost (från 1999), i svensk översättning. Boken är en ”tankevindlande kollisionskurs med de två poeternas [Simonides från Keos och Paul Celan] liv och verk och med vad som eventuellt kunde kallas poesins predikament”. För översättningen står Rebecka Kärde och Niklas Haga, den förra poet och litteraturkritiker, den senare doktorand i grekiska, liksom redaktör för ovan nämnda nummer av Aiolos. Boken är en riktig pärla, såväl till innehåll som utseende, och den tillhör förlagets särskilt intressanta nya skriftserie Moly, som ”är ägnad antika grekiska texter och deras effekter”.

I en helt annan genre befinner sig det senaste alstret av Dimitrios Iordanoglou, docent i klassisk grekiska vid Uppsala universitet. Det rör sig om Sofisterna, den första översättningen till svenska av ”de flesta bevarade texter och en mängd antika vittnesbörd” om de som ”stod i spetsen för den intellektuella upplysningen och utbildningen under det klassiska Atens storhetstid”. Högintressant för fler än de med specifikt intresse för det grekiska, alltså! Innehållet ser efter en snabb genombläddring mycket lovande ut; om inte annat är det en kulturgärning av stor vikt att hjälpa till att avmystifiera denna inflytelserika kategori. Översättningarna är försedda med både inledning och kommentar av Iordanoglou, medan Janne Lindqvist, forskare i litteraturvetenskap och retorik, sätter in texterna i ett retorikhistoriskt sammanhang i ett efterord.

Slutligen har även professor Eva-Carin Gerö (Stockholms universitet) utkommit med en ny bok, Grekisk Eros — Kärlek och sexualitet i antikens Grekland. Det rör sig om ett populärvetenskapligt arbete, i likhet med Gerös förra bok, Grekerna — språket, kulturen, myterna från 2008. Enligt blurben tar författaren ”ett lättillgängligt och lätt problematiserande grepp om kärlek och erotik” och utlovar vidare att ”[d]en grekiska synen på kärleken och sexualiteten, och dess motsvarighet i konkreta ömsinta och erotiska handlingar, skildras levande med utgångspunkt från litteratur, konst och lagstiftning.” Jag har erhållit boken som ett recensionsexemplar från förlaget, och planerar således att återkomma längre fram med en recension.

Annonser

Det är en liten högtidsstund varje gång det grekiska flimrar förbi i media. Jag för min del tolkar i alla fall det som att intresset för antiken därigenom fortsätter att leva i det mer allmänna medvetandet, såväl i stort som i smått. Denna gång var det verkligen inte mycket mer än ett flimmer, men ett flimmer som det visar sig ligga en hel del bakom.

Henrik Berggren, tidigare frontman i musikgruppen Broder Daniel, har under året gett ut sin solodebutskiva, Wolf’s Heart. I en intervju som åtföljde skivsläppet avslöjade han att hans favoritförfattare är den romerske historieskrivaren Tacitus. Något som kanske inte är lika känt är att Henrik också har ett stort intresse för antik grekiska; jag råkar veta att han bland annat har studerat en hel del grekiska på universitetet.

I videon till den nyaste singeln, You Wore the Crown; I Played the Clown, går Henrik Berggren bland annat runt på ett nöjesfält och åker olika karuseller. Mot slutet av videon kan den uppmärksamma tittaren lägga märke till att boken han läser i Blomsterkarusellen är inget mindre än Homeros Iliaden.

Videon är till stor del inspelad på nöjesfältet Liseberg i Göteborg. [Bilderna är skärmdumpar från Youtube.]

Boken ser ut att vara Wests teubnerutgåva; kanske inte mitt förstahandsval för slöläsning, men ”man tager vad man haver”.

Strax därefter får vi även veta mer exakt vad det är han läser. Det visar sig att det är Iliadens 23:e sång, som handlar om begravningen av Patroklos, hjälten Akilles bästa vän, som dött i strid i dennes ställe. Låt oss ta en titt vad där står!

‘Μυρμιδόνες ταχύπωλοι ἐμοὶ ἐρίηρες ἑταῖροι
μὴ δή πω ὑπ᾽ ὄχεσφι λυώμεθα μώνυχας ἵππους,
ἀλλ᾽ αὐτοῖς ἵπποισι καὶ ἅρμασιν ἆσσον ἰόντες
Πάτροκλον κλαίωμεν: ὃ γὰρ γέρας ἐστὶ θανόντων.
αὐτὰρ ἐπεί κ᾽ ὀλοοῖο τεταρπώμεσθα γόοιο,
ἵππους λυσάμενοι δορπήσομεν ἐνθάδε πάντες.’

ὣς ἔφαθ᾽, οἳ δ᾽ ᾤμωξαν ἀολλέες, ἦρχε δ᾽ Ἀχιλλεύς.
οἳ δὲ τρὶς περὶ νεκρὸν ἐΰτριχας ἤλασαν ἵππους
μυρόμενοι: μετὰ δέ σφι Θέτις γόου ἵμερον ὦρσεν.

”Nej, mina redliga män, myrmidoner med eldiga fålar,
låtom oss ännu ej spänna ifrån helhofvade spannen,
utan begifva oss hän till Patroklos med hästar och vagnar
för att kamraten begråta — den gärd, som ägnas de döde.
Men när vi sålunda mättat vår själ af den grufliga sorgen,
spänna vi sedan ifrån och äta här alla tillsammans.”

Sade, och samtliga stämde då in med Achilles i klagan.
Trenne gånger de nu med de fagermaniga hästar
körde kring liket i sorg, och till tårar bevekte dem Thetis.
[Översättningen är Lagerlöfs, hämtad från Project Runeberg]


I ett öppet brev publicerat på skivbolagets hemsida lägger Henrik Berggren vidare ut texten kring låtens, och videons, förment självutplånande innehåll. Brevet är formulerat som en ursäkt ”till svenska folket” för att hans gärning inte lever upp till den standard som han menar att man ska kunna förvänta sig av seriösa kulturutövare. Han redogör för sin egen oduglighet, bland annat genom att jämföra sig med, i tur och ordning, en ingenjör, en ekonom, en utövare av seriös kultur och till sist — och här blir han själv närmast homerisk i sitt bildspråk — en läkare, ”en medlem av den yrkeskår som har en halvgudalik aura omkring sig, den ädlaste av ädla professioner, den grupp som med nödvändighet måste väcka vår oreserverade respekt och beundran och rätteligen gör detta: läkaren, en högbegåvad person som genomgått en flerårig universitetsutbildning där denne lärt sig relevanta, riktiga och konkreta ting, av vilka många kan vara med verkligheten överensstämmande”. Han avslutar sedan det mångbottnade brevet så här:

”Jämför alla dessa nyttiga och visdomstyngda yrkesutövare med mig, ett intet, en skojare som inte gjort ett verkligt dagsverke i hela sitt clownliv.

Jag måste skämmas. Och nu har jag äntligen insett detta och gör det.

Sentio, frangor numquam!”

Det avslutande citatet är latin och betyder ungefär: jag känner, jag knäcks aldrig.

När allt gick under. Brev i urval. Brev från romerska republikens sista år av Marcus Tullius Cicero. Urval och översättning av Eric Cullhed.

När allt gick under. Brev från romerska republikens sista år av Marcus Tullius Cicero. Urval och översättning av Eric Cullhed. Natur & Kultur 2017.

Den senaste tiden verkar stjärnorna ha kongruerat på ett särskilt positivt sätt för den gamle romaren Marcus Tullius Cicero. När jag läste latin på 90-talet framställdes han fortfarande med starkt blandade känslor — även om vissa talade med vördnad i rösten om hans perioder var det aldrig långt till Mommsen-citatet om Cicero som en man ”ohne Einsicht, Ansicht und Absicht”. Samtidigt var det uppenbart att just Ciceros språk, jämte Caesars, var att betrakta som latinets renaste form, och redan första terminen fick vi ta oss igenom två av Catilina-talen och ett antal brev. Det var därför inte utan viss överraskning jag såg att Mary Beard utgick från cicerogestalten i sin mäktiga volym om det antika Roms historia, SPQR.

I ljuset av Beards val att sätta Cicero i centrum är Eric Cullheds nya översättning av Ciceros brev, nu publicerade under titeln När allt gick under — Brev från den romerska republikens sista år, mer begripligt. Boken har precis utkommit i klassikerserien Levande litteratur på förlaget Natur & Kultur, och hamnar således bland många andra litterära storheter: här återfinns Iliaden och Odysséen, De homeriska hymnerna, de omstridda översättningarna av Pindaros dikter, Theokritos, Hesiodos och Apollonios Rhodius, allt av Björkesons hand. Därutöver finns också densammes översättningar av Vergilius Aeneiden, Ovidius Metamorfoserna och nu snart även Fasti. Serien rymmer även storheter från andra tider såsom Dantes Den gudomliga komedin, Brontës Svindlande höjder och Darwins Om arternas uppkomst. Fint sällskap, alltså. Cullheds urval öppnar nu upp för en ny tids läsare att lära känna den gamle romaren — men utan omaket (eller tidsförlusten!) att behöva lära sig latin, eller grekiska först.

ritratto_di_cicerone

Marcus Tullius Cicero. Porträttbyst från Museo Capitolini (Rom).

En anmärkningsvärd sak med Ciceros brev är nämligen att han ibland väljer att uttrycka sig på grekiska istället för på latin. En av de saker Cicero är berömd för är just att han gjort grekisk filosofi tillgänglig för romare utan tillräckliga kunskaper i grekiska (det är för övrigt också från hans namn som ordet ciceron härstammar). Hans kontakter med grekiska källor lär således ha varit många, så det är inte överraskande att han ibland faller in i att använda sig av ord och kortare meningar på grekiska.

Att låna ett ord från ett annat språk här eller där är dock något de flesta av oss gör. Det är därför desto mer intressant att Cicero, som i ett av de aktuella breven, går över till att skriva på grekiska helt och hållet. Var det kanske lättare för honom att formulera tankarna på grekiska? Cicero skriver själv att det är ett sätt för honom att ”skänka sitt sinne lite vila” att tänka, skriva och argumentera på ett annat språk än modersmålet. Det är i vilket fall som helst klart värt att särskilt lyfta fram när en av latinets främsta förgrundsgestalter väljer att uttrycka sig på grekiska. Jag återger därför här nedan brevet i sin helhet, jämte Cullheds svenska översättning av detsamma.

När brevet skrivs befinner sig Cicero på sitt lantgods i Formia. Det är oroliga tider i det romerska riket — bokens baksidestext talar om ”världshistoriens mest dramatiska skeden”. Julius Caesar har bara någon månad tidigare korsat Rubicon med sin armé (vi tar historien om tärningen vid ett annat tillfälle) och höll nu på att ta över riket som diktator. Tankarna Cicero ger uttryck för på grekiska är ganska allmänt hållna och passar in i många sammanhang, men kanske är de ändå särskilt aktuella just nu?

iv Id. Mart. 49

<CICERO ATTICO SAL.>

Ego etsi tam diu requiesco quam diu aut ad te scribo aut tuas litteras lego, tamen et ipse egeo argumento epistularum et tibi idem accidere certo scio; quae enim soluto animo familiariter scribi solent ea temporibus his excluduntur, quae autem sunt horum temporum ea iam contrivimus. sed tamen, ne me totum aegritudini dedam, sumpsi mihi quasdam tamquam θέσεις, quae et πολιτικαὶ sunt et temporum horum, ut et abducam animum a querelis et in eo ipso de quo agitur exercear. eae sunt huius modi:

εἰ μενετέον ἐν τῇ πατρίδι τυραννουμένης αὐτῆς. εἰ παντὶ τρόπῳ τυραννίδος κατάλυσιν πραγματευτέον, κἂν μέλλῃ διὰ τοῦτο περὶ τῶν ὅλων ἡ πόλις κινδυνεύσειν ἢ εὐλαβητέον τὸν καταλύοντα μὴ αὐτὸς αἴρηται. εἰ πειρατέον ἀρήγειν τῇ πατρίδι τυραννουμένῃ καιρῷ καὶ λόγῳ μᾶλλον ἢ πολέμῳ. εἰ πολιτικὸν τὸ ἡσυχάζειν ἀναχωρήσαντά ποι τῆς πατρίδος τυραννουμένης ἢ διὰ παντὸς ἰτέον κινδύνου τῆς ἐλευθερίας πέρι. εἰ πόλεμον ἐπακτέον τῇ χώρᾳ καὶ πολιορκητέον αὐτὴν τυραννουμένην. εἰ καὶ μὴ δοκιμάζοντα τὴν διὰ πολέμου κατάλυσιν τῆς τυραννίδος συναπογραπτέον ὅμως τοῖς ἀρίστοις. εἰ τοῖς εὐεργέταις καὶ φίλοις συγκινδυνευτέον ἐν τοῖς πολιτικοῖς κἂν μὴ δοκῶσιν εὖ βεβουλεῦσθαι περὶ τῶν ὅλων. εἰ ὁ μεγάλα τὴν πατρίδα εὐεργετήσας δι᾽ αὐτό τε τοῦτο ἀνήκεστα παθὼν καὶ φθονηθεὶς κινδυνεύσειεν ἂν ἐθελοντὴς ὑπὲρ τῆς πατρίδος ἢ ἐφετέον αὐτῷ ἑαυτοῦ ποτε καὶ τῶν οἰκειοτάτων ποιεῖσθαι πρόνοιαν ἀφεμένῳ τὰς πρὸς τοὺς ἰσχύοντας διαπολιτείας.

In his ego me consultationibus exercens et disserens in utramque partem tum Graece tum Latine et abduco parumper animum a molestiis et τῶν προὔργου τι delibero. sed vereor ne tibi ἄκαιρος sim; si enim recte ambulavit is qui hanc epistulam tulit, in ipsum tuum diem incidit.
(Epistulae ad Atticum 9.4.1, ed. Shackleton Bailey 1987)

Formia den 12 mars 49

Cicero hälsar Atticus.

De enda stunderna som jag kan känna mig lite lugn på är när jag skriver till dig eller läser dina brev. Men jag har svårt att hitta ämnen och jag vet att detsamma gäller för dig. Sådant som vänner vanligtvis skriver till varandra helt fritt är ju helt omöjligt att beröra på grund av omständigheterna. Av det som är tillåtet att skriva om har vi redan nött ut det mesta.

Men jag vill inte helt gå upp i min sorg. Därför har jag valt teman av politisk karaktär och som passar de tider vi lever i. På så vis hoppas jag hålla mig borta från jämmer men samtidigt ägna mig åt den aktuella frågan. Det lyder så här:

Bör man stanna i sitt hemland om det hamnat i händerna på en tyrann? Bör man sträva efter att störta tyrannen med alla medel som står till hands, även om man därmed riskerar statens hela överlevnad? Bör man frukta att han som störtar tyrannen själv tar över samma roll? Bör man försöka bistå sitt hemland med list och ord snarare än med krig? Bör den sanne politikern dra sig tillbaka och vila medan hemlandet styrs av en tyrann, eller bör han riskera allt för frihetens skull? Är det rätt att starta krig mot ens eget land och belägra det om det styrs av en tyrann? Bör man kämpa på de bästas sida trots att man anser att tyrannen inte bör störtas med våld? Bör man utsätta sig för sina välgörares och vänners risker i politiska angelägenheter, även om man inte håller med dem på det stora hela? En man som tjänat sitt hemland på ett storslaget sätt och därmed lidit oersättliga förluster och vunnit bittra fiender — måste han frivilligt riskera allt för sitt hemlands skull eller får han nu äntligen tänka på sig själv och sin familj, och överlämna politiskt motstånd till dem som har krafter kvar?

Sådana tankeövningar ägnar jag mig åt och argumenterar för och emot, både på grekiska och latin. På så vis skänker jag mitt sinne lite vila samtidigt som jag överväger viktiga saker. Men jag är rädd att mitt meddelande kommer olägligt. För om budbäraren åker raka vägen kommer brevet nå dig i samma stund som din feber bryter ut igen. (Översättning av Eric Cullhed, 2017)

När jag händelsevis lyssnade till ett samtal under nobelbanketten i lördags framstod det plötsligt tydligt hur likartad situationen kan vara mellan vissa ämnen, och då inte bara gällande de ämnen jag själv är mest nära. Jag har många gånger hört indignerade röster från ämnena grekiska och latin när frågan dryftats huruvida de är hjälpvetenskaper till andra ämnen, såsom litteraturvetenskap och historia, eller ej. Det var därför särskilt uppfriskande att en nästan identisk situation verkar föreligga mellan två andra, helt andra, universitetsämnen. Jag återger samtalet nedan, men har för skojs skull skrivit om det genom att byta ut de olika ämnesnamn som användes i samtalet, plus några små ändringar därutöver. Samtalet finns i original på följande länk, i tidsintervallet 1:17:00–1:20:30 (ca)

På bilden ses de ursprungliga samtalsdeltagarna under nobelfesten. Till vänster grecisten, till höger litteraturvetaren, och i mitten samtalsledaren.

På bilden ses de ursprungliga samtalsdeltagarna under nobelfesten. Till vänster grecisten, till höger litteraturvetaren, och i mitten samtalsledaren.

Samtalsledaren: Här har jag nu en grecist och en litteraturvetare. Det är inte så hemskt ofta som grecister, liksom grekiskan hamnar i strålkastarljuset på det här viset. [Grecisten: Nej] Hur känns det?

Grecisten: Fantastiskt. Vi är glada för det ljus vi får. [Samtalsledaren *skrattar*] Ja, men det är väl litet grand att vi är den hära infrastrukturen som finns bakom och lurar, men inte, inte flaggas för riktigt så.

Samtalsledaren: Nej, just det. Det är ju så att, man har ju ändå upptäckt att grekiska och litteraturvetenskap ganska nära ”håller samman”, har stor glädje av varann, och ändå är ni ganska olika [Litteraturvetaren: Ja] råkar jag veta. Vad är det som skiljer en litteraturvetare från en grecist?

Litteraturvetaren: Det beror på vilken typ utav litteraturvetare, men säg en historiskt inriktad litteraturvetare som jag, som ju ändå ligger ganska nära grekiskan, då kan man ju säga det att en historiskt inriktad litteraturvetare är litet grand utav en slarvig grecist, men slarvig i en positiv bemärkelse. Det vill säga, man får saker och ting gjorda. [Samtalsledaren *skrattar*] Man bryr sig inte om onödiga detaljer, utan man går rakt på problemet, och löser det. Det är vad det handlar om. [Grecisten *nickar instämmande*]

Samtalsledaren (till Grecisten): Man får saker och ting gjorda, hur reagerar du på det?

Grecisten: Nej, men alltså, det, det är ju en grej vi är avundsjuka på [Litteraturvetaren *skrattar*]. De behöver ju inte bry sig så mycket om alla detaljer, utan kan, kan då gå vidare för att—i stort sett fungerar det på det här sättet, det här handviftandet man pratar om. Ibland kan man känna sig avundsjuk på det. [Litteraturvetaren: Ja] Men det är också att, samtidigt så har ju ni verkligheten att brottas med — det är nånting vi slipper. [Litteraturvetaren *skrattar*]

Samtalsledaren (till Grecisten): Ni bryr er inte om verkligheten?

Grecisten: Nej, det är ju grammatiken, det är ju det som är grejen för oss.

Samtalsledaren (till Grecisten): Du är … detaljerna, och du bryr dig inte om verkligheten?

Grecisten: Ja, det är ju liksom paradoxalt, men det är liksom en humanistisk skapelse, som bara råkar vara väldigt användbar för historisk-filosofisk vetenskap, eller all vetenskap egentligen. Och det är ju ganska fantastiskt. [Litteraturvetaren: Ja]

Samtalsledaren (till Litteraturvetaren): Men känner du att: Nej, jag håller mig till verkligheten?

Litteraturvetaren: Ja, för mig är grekiskan ett verktyg. Jag är intresserad utav verkligheten, litteraturvetenskapen, det är den jag vill använda grekiskans språk för att kunna förstå. Så på det sättet så, jag försöker hitta de verktyg jag behöver, och då kan det vara precis så bra så att de kan lösa den uppgift jag har framför mig.

Samtalsledaren: Men kommer ni ihop er, nånsin? Alltså, blir det nånsin en kollisionskurs här?

Litteraturvetaren: Ja, alltså ett problem kan ju vara det att ibland är den grekiska litteraturen litet svår att ta till sig. En grecist är ju ofta inte intresserad av just det här praktiska problemet. Om jag har ett problem …  lösning, grecisten vill tala om att det existerar en lösning, och det kan vara litet frustrerande.

Samtalsledaren (till Grecisten): Vad säger du om detta?

Grecisten: Ja, vi har inte löst ditt problem, men vi har hittat en väldigt fin lösning i R7 [Litteraturvetaren: Ett annat problem.] Så att … Men det är ett ganska intressant samspel, ändå [Litteraturvetaren: Ja, absolut]. För att väldigt mycket fantastiskt intressanta problem kommer ifrån litteraturvetenskapliga problem, då — och så går det fram och tillbaka på det sättet.

Litteraturvetaren: Och ibland kan litteraturvetenskapens teorier också användas för att lösa grekiska problem. Sen kan grecisterna komma efter och städa upp, och se till att det verkligen håller också. [Grecisten: Ja]

Jag fick i somras en förfrågan om att delta i Bildningspodden, en podcast producerad av Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet, och avsnittet skulle handla om den grekiska tragedin. Hur kunde jag göra annat än att tacka ja direkt? Inte minst eftersom jag för närvarande inte kan ägna lika stor del av min tid åt grekiskan som tidigare kändes det verkligen glädjande att få vara med och göra ett program av den här typen. Programmet spelades sedan in så sent som i torsdags, så det är idag alltså inte ens en vecka sedan det ägde rum.

bildningspodden

Avsnittet om grekisk tragedi är andra säsongens tredje avsnitt och det 35:e sedan starten.

En podcast kan bäst beskrivas som ett någorlunda styrt samtal om ett bestämt ämne, och Bildningspodden specifikt ”vänder sig till alla nyfikna lyssnare som på ett underhållande sätt vill bättra på sin allmänbildning och samtidigt ta del av ledande forskning inom humaniora”. Magnus Bremmer, själv disputerad litteraturvetare, fungerar som samtalsledare för två (ibland tre) forskare som förväntas kunna erbjuda lyssnare utan särskilda förkunskaper både allmänna och specifika kunskaper. Har man tur uppstår även litet personkemi, så att deltagarna kommer i dialog med varandra.

Den andra deltagaren i detta samtal är Cecilia Sjöholm, professor i estetik på Södertörns högskola. Hon har tidigare bland annat skrivit om tragedirelaterade frågor i boken ”The Antigone complex – ethics and the invention of feminine desire”. Vi hade inte mötts tidigare, men jag är glad att vi gjorde det, och jag tycker att vi kompletterade varandra bra för detta forums ändamål. Cecilia har även skrivit flera understreckare för SvD, bland annat om hur nationer sörjer i anslutning till ett kollektivt trauma, en i samband med den grekiska tragedins ämnesområde särskilt relevant fråga.

Sorg, skriver Butler, ”innehåller möjligheten att förnimma en form av fråntagande som är grundläggande för vem jag är”. Vi är alltid involverade i liv som inte är våra egna. Vi är det genom vår identitet, vår kropp, våra behov och vår kärlek. Sorgen tydliggör en sårbarhet. Samtidigt är det en sårbarhet från vilken vi kanske försöker fly. (SvD 110909)

För övrigt har Cecilia själv deltagit i bloggen ”Perceptions of the Other”, som fungerar som knutpunkt för ett forskningsprojekt. Hennes arbete står under rubriken ”Prejudice, tolerance and aesthetic translatability; the cultural boundaries of sensibility.”

Den blinde Oidipus anbefaller sin familj åt gudarna

Bénigne Gagneraux (1756–1795), i Sverige kanske mest känd för sin tavla av Gustav III och påven Pius VI, har även målat antika motiv. Tavlan som fått illustrera avsnittet, ”Den blinde Oidipus anbefaller sin familj åt gudarna”, finns på Nationalmuseum i Stockholm.

Lyssnar på avsnittet gör man enklast via hemsidan. Annars kan man gå via iTunes eller Soundcloud. (Det går också att be om hjälp av en yngre vän, familjemedlem eller kollega.)

I veckan som gick blev jag kontaktad av Elin Strand Ruin, arkitekt och konstnär med ett särskilt intresse för det offentliga rummet. Hon ville ha hjälp med att översätta en text från grekiska till svenska i samband med hennes senaste projekt, Praxagoras kök och hade hört talas om att jag umgicks med tanken att översätta Aristofanes till svenska. (mer…)

sabino

Bland de aktuella föremålen finns bland annat en förgylld vagn från den sabinska staden Eretum i Latium. (Bilden är hämtad från Secolo d’Italia)

Nu har det anmärkningsvärda hänt, att en större kulturinstitution, närmare bestämt Ny Carlsberg Glyptotek i Köpenhamn, har beslutat sig för att återlämna ett antal arkeologiska föremål till deras ursprungsland. Berlingske och DR.dk skriver båda om gårdagens pressmeddelande från Glyptoteket, där det meddelas att Glyptoteket har ingått ett avtal med det italienska kulturministeriet om att ett större antal arkeologiska föremål ska lämnas tillbaka. Framför allt rör det sig om föremål som tillhör den etruskiska samlingen, som nu alltså kommer att minska i omfattning ”betydeligt”. Det har sedan länge varit känt att föremålen grävts ut och sålts illegalt, och det är den ökände konsthandlaren Giacomo Medici som låg bakom försäljningen. Det som sannolikt fick Glyptoteket att till slut ge med sig i frågan är att de i gengäld blivit lovade ett antal långtidslån av antika gravfynd från Italien, ”som på løbende og roterende basis vil indgå i Glyptotekets kommende og stort anlagte nyopstilling af hele museets antiksamling”. I bästa fall kommer museet alltså att ha en mindre permanent samling, men i gengäld kunna erbjuda ett större antal föremål att visa upp.

hippos

Hästen från Parthenontemplets östra gavelfält tillhör mångudinnan Selenes vagn som är på väg ned. På motstående sida av gavelfältet är solguden Helios hästar på väg upp. (British Museum, oktober 2015)

Denna formen av återförande, eller repatriering, är behäftad med olika problem. Det kan ha gått lång tid sedan föremålen blev bortförda, hela länder kan ha upphört att existera och blivit ersatta av andra. Det är i detta sammanhang svårt att inte tänka på ämnets verkliga high profile-ärende, nämligen parthenonskulpturerna, som köptes av British Museum för precis 200 år sedan i år. British Museum har som bekant inte några planer på att lämna ifrån sig sina konstskatter. Som argument för att behålla föremålen som nu begärs tillbaka anför de bland annat sina närmast astronomiska besökssiffror—över sex miljoner besök per år, som tillsammans med alla besökare till Parthenonmuseet i Athen maximerar antalet människor som får chansen att uppleva konstverken.

Eftersom det i fallet med Glyptoteket inte råder något tvivel om att föremålen både var utgrävda och sålda olovligen, och att det därtill ägde rum så sent som på 1970-talet, är de båda fallen kanske inte riktigt jämförbara. Samtidigt är det med sådana här små, små steg som till synes oföränderliga förhållanden till slut kan komma att ändras.