Detalj av fig. 2. Agora IL 1702, Sida A

Detalj av illustration till "A Personal Letter Found in the Athenian Agora", Hesperia 69.1 (2000)

Ytterligare efterforskningar av saken har givit oväntade och myckna resultat. Håll till godo!

Redan sju år före den omtalade artikeln i ZPE gjordes en grundlig genomgång av materialet i tidskriften Hesperia, och det är också här vi hittar editionen av texten. Vi får, bland mycket annat, veta att totalt endast nio brev av det här slaget (privata och på bly) finns publicerade, varav åtta i sin helhet; författaren (David R. Jordan) säger sig även känna till ytterligare tre opublicerade. Därtill framförs två argument till varför brev i bly är så ovanliga; det beror antingen på att bly var så värdefullt och därför vanligen återanvändes i någon annan form, eller på att papyrus blev så lättillgängligt vid 300-talets slut, att man därför slutade använda bly som skrivmedium.

Utöver formen på bokstäverna ligger vissa språkhistoriskt intressanta drag, såsom att endast ursprungliga diftonger stavas med -εῖ (såsom Ξενοκλεῖ), till skillnad från dem som uppkommit genom kontraktion (såsom ἐλθῆν), till grund för den relativt säkra dateringen till 300-talet f.Kr. Texten är skriven från vänster till höger, som vi är vana vid och själva blyplattan är så tunn att den kunde rullas ihop efter att den skrevs; det var också så den var när den återfanns. Baserat på detta faktum, jämte det att brevet hittades på botten av en brunn (alternativt i någon sorts altare), menar Jordan att brevet nog aldrig kom fram: ”the person whom Lesis had commisioned to deliver it considered it simpler to drop it down the well or into the shrine than to complete the errand.” Jag är inte lika övertygad – brevet kan lika gärna visst ha kommit fram, och först därefter av någon anledning rullats ihop igen, försnillats och hamnat i marken. 2300 år är onekligen en lång tid.

Det som är mest uppseendeväckande med artikeln i SvD är att den visar sig vara en parafras på artikeln i ZPE, av Harvey. Rydbeck har kanske, och fullt förståeligt i så fall, låtit sig ryckas med av det gripande och sällsynta människoödet; däremot tycker jag att han har tillåtit sig att ta alltför stora friheter med texten. Jag ger därför mitt eget förslag till översättning, och har hållit mig så nära texten som möjligt. (Det enda jag inte översatt är det kryptiska ΙΣ på första raden. Förslag om detta tas tacksamt emot.)

Ett brev i bly (Agora inv. IL 1702, 13,4×5 cm)
ΛΗΣΙΣ ΙΣ ΕΠΙΣΤΕΛΛΕΙ ΞΕΝΟΚΛΕΙ ΚΑΙ ΤΗΙ ΜΗΤΡΙ ΜΗΔΑΜΩΣ ΠΕΡΙΙΔΕΝ
ΑΥΤΟΝ ΑΠΟΛΟΜΕΝΟΝ ΕΝ ΤΩΙ ΧΑΛΚΕΙΩΙ ΑΛΛΑ ΠΡΟΣ ΤΟΣ ΔΕΣΠΟΤΑΣ ΑΥΤΟ ΕΛΘΕΝ
ΚΑΙ ΕΝΕΥΡΕΣΘΑΙ ΤΙ ΒΕΛΤΙΟΝ ΑΥΤΩΙ ΑΝΘΡΩΠΩΙ ΓΑΡ ΠΑΡΑΔΕΔΟΜΑΙ ΠΑΝΥ ΠΟΝΗΡΩΙ
ΜΑΣΤΙΓΟΜΕΝΟΣ ΑΠΟΛΛΥΜΑΙ ΔΕΔΕΜΑΙ ΠΡΟΠΗΛΑΚΙΖΟΜΑΙ ΜΑΛΛΟΝ ΜΑΛΟΝ

Lesis skickar [brevet] till Xenokles och sin moder, för att de inte överhuvudtaget ska tillåta
att han går under i bronsgjuteriet, utan istället komma till hans herrar
och finna något bättre för honom. Jag har nämligen överlämnats till en fullständigt usel människa;
piskad blir jag, och jag går under; jag är bunden; jag blir förödmjukad; gång på gång.

Det första som slog mig vid läsningen är det plötsliga perspektivskifte som sker på tredje raden; från att ha omtalats i tredje person är det plötsligt Lesis själv som talar. Att, som Rydbeck (eller ska jag säga Harvey?), tillgripa ”moderna brevkonventioner” är minst sagt synd – det förstör fullständigt den effekt som uppnås genom just bytet av subjekt.

David Jordan är av den uppfattningen att Lesis inte är en slav, främst på grund av att han ber både Xenokles och modern om hjälp. Baserat på antagandet att Xenokles agerade som Lesis vårdnadshavare och i ljuset av våra kunskaper om dåtidens atenska samhälle, hade modern knappast något juridiskt inflytande. Därför vore det meningslöst att vädja till båda, menar han. Jag kan för egen del enkelt föreställa mig att Lesis även vädjar till modern, så att hon åtminstone får chansen att utöva privat inflytande på Xenokles, oavsett vilken officiell status hon har. Lesis var alltså inte slav, enligt Jordan. Harvey håller å sin sida på en annan forskare, som menar att Lesis definitivt är slav; det ord Lesis benämner sina överordnade med, ”despoter”, anger att de nödvändigtvis var herrar till slavar.

Jordans fig. 4. Detalj av raderna 2-4.

Detalj av raderna 2-4. Notera särskilt hur skrivstiftet har vässats innan rad 4 skrevs.

Uttrycket ”Jag behandlas som skit” (Rydbeck; jämför Harveys ”I’m being treated like dirt”) motsvaras i grekiskan av ett enda ord, προπηλακίζω, ordagrant ungefär ”smeta in med lera”. Enligt ordlistan används uttrycket bara metaforiskt; Sture Linnér översätter en passage i Thukydides (6.54) där ordet förekommer med ”förödmjuka”, vilket jag finner mer än lämpligt.

Den retoriska finessen i den sista raden har gett forskarna anledning att anta att det inte var Lesis själv som författade brevet, utan snarare en professionell skrivare. De tre verben ger ett svagt eko av avslutningen av Aristoteles Retorik (i sin tur ett eko av avslutningen på Lysias Tal mot Eratosthenes). Men det är de avslutande orden som är de mest hjärtskärande – μᾶλλον μᾶλον (felstavat?) betyder ordagrant ”mer mer” och sätter liksom ord på den förtvivlan vi antar att Lesis känner. Jordan hänvisar här till Euripides tragedi Ifigenia i Taurien (1406):

μᾶλλον δὲ μᾶλλον πρὸς πέτρας ἤιει σκάφος
men skeppet drog närmare och närmare klipporna

Jag kan inte låta bli att slutligen bifoga Harveys översättning, som han själv kallar ”more colloquial”. Döm själva:

Dear Xenokles and Mother,
I’m nearly dying in the foundry! Please do something about it. Come to my masters and find something better for me here(?). I’ve been handed over to an absolutely dreadful man. I’m getting thrashed within an inch of my life; I’m tied up; I’m being treated like dirt – it’s getting worse and worse.
Yours, Lesis.