recensioner


Sa-vill-jag-utsta
I det senaste numret av Hellenika (nr 171, mars 2020), medverkar jag med en recension av Björns Sundbergs bok ”…så vill jag utstå livet” — Anteckningar till de grekiska tragedierna (Artos & Norma, 2019). Överlag är jag positivt inställd till boken, men jag uppmärksammar också att det finns problem med att studera de grekiska texterna i översättning, något som illustreras på ett bra sätt av bokens titel. Jag tar därför tillfället i akt att här lägga ut texten lite om detta. Så här står det i recensionens näst sista stycke:

Ett av grundproblemen med forskning på litteratur är huruvida texten har studerats på originalspråk eller i översättning till ett annat, oftast modernt, språk. När det gäller de stora dragen är det sällan ett problem, men så snart enskildheter och egenheter ska användas som exempel uppstår frågan i vilken utsträckning översättningen gör originalet rättvisa. Om dessa anteckningar hade baserats enbart på studiet av de grekiska originalen hade författaren sannolikt inte alltid kommit till samma slutsatser.

När jag först fick kännedom om boken trodde jag att citatet kom från Euripides Alkestis, vars historia handlar om hur kung Admetos har en överhängande dödsdom, men att han erbjuds möjligheten att leva om någon annan dör istället för honom. Frågan uppkommer således hur han ska kunna utstå livet när hans egen hustru, drottningen Alkestis, väljer att dö i hans ställe. Admetos hinner genomlida en del mörka stunder både innan Alkestis tar det beslutet, och innan Herakles till slut hjälper honom att övervinna döden (Thanatos) och på så sätt till slut återfår sin drottning från dödsriket.

1024px-Madrid_Krater_Asteas_MAN_Inv11094

Den rasande Herkules på en krater från ca 330 fvt.

Det visar sig dock att citatet är hämtat ur ett annat av Euripides dramer, närmare bestämt Herakles, även känd som Den rasande Herakles. Här kretsar handlingen kring hur titelpersonen drabbas av en gudasänd galenskap och mördar sin egen hustru och sina tre söner, när han själv var i färd med att rädda dem från att bli avrättade. När Herakles vaknar upp ur sin galenskap och inser det fruktansvärda han har gjort är det inte så konstigt att han helt tappar modet och överväger att ta sitt eget liv. Det är i en ordväxling med hjälten Theseus (som han för övrigt, likt Alkestis, just har hämtat tillbaka från dödsriket) om detta som Herakles yttrar de ord Sundberg har valt som titel för sin bok. Översättningen är Tord Bæckströms från 1966:

Theseus
… Men ändå vill jag råda dig
att hellre bära plågorna än ta ditt liv.
För inga dödliga är ödet utan skiften,
ej ens för gudarna, om skalder talar sanning.

Herakles
… En gud,
som verkligen kan kallas gud, beror av ingen.
Det där är bara skalders jämmerliga påhitt.
Men jag har övervägt om, trots mitt lidande,
det ändå inte vore fegt att lämna livet.
Ty den som inte orkar utstå lidandet,
han orkar inte heller stå för lansar i
en strid. Så vill jag utstå livet. …

Såsom jag förstår svenskan betyder Herakles ord att han väljer att leva vidare istället för att ta sitt liv, omskrivet med rak ordföljd Så jag vill utstå livet. Skrivet med den poetiska ordföljden blir dock ordet markerat, med betydelsen på ett visst sätt snarare än alltså. I den grekiska texten finns heller inte något ord som motsvaras av svenskans .

Det visar sig också att ytterligare en sak är problematisk med textstället. I den textkritiska utgåvan står det ἐγκαρτερήσω βίοτον, ungefär jag kommer att framhärda i livet. Det visar sig dock att βίοτον, ett poetiskt ordval för livet, är en så kallad konjektur, en föreslagen läsart som skiljer sig från handskriftens text. I de viktigaste handskrifterna för den aktuella passagen står det istället θάνατον, det vill säga döden, och den traderade textens ordalydelse är således jag kommer att framhärda i döden. Verbet i fråga, ἐγκαρτερέω, betyder ungefär framhärda i, eller kanske envist invänta, och det är således oklart om det är döden eller livet som Herakles säger att han envist ska invänta.

Det är alltså två saker som gör det olämpligt att använda denna passage som boktitel. Det ena är att textstället är omtvistat, att det råder delade meningar om vad Euripides faktiskt skrev. Det andra, och viktigare, är att den svenska översättningen ger vid handen att ordet ska förstås som att det besvarar frågan hur?. Som en följd av att texten är poetisk, och att svenskan med stor sannolikhet är omskriven för att passa in i versmåttet, har det uppstått en olycklig bibetydelse eller tvetydighet — Sundberg skriver själv (not 333) att ”Bæckströms översättning är fri, men formuleringen fångar väl vad Euripides här låter Herakles säga.” För att uppfylla det fullständigt lovvärda syftet med boken — att illustrera hur den atenska tragedin härbärgerar lärdomen att livet alltid kan föras vidare i en annan riktning, att det aldrig är ‘färdigt’ (Sundberg, sidan 170) — borde han kanske helt enkelt ha valt ett annat textställe.

De mångskiftande huvudbonaderna som DN:s recensent särskilt hängt upp sig på visade sig vara ganska mäktiga och utgjorde en viktig del av kontrastverkan mellan mänskligt och gudomligt. Här krigsguden Ares i ett animerat tillstånd.

Efter att ha laddat i ett par dagar var det mer än spännande att äntligen komma iväg och se spektaklet. Jag hade fått med ett par vänner som sällskap och förväntningarna var höga, men ‘riktade’ — ingen av oss förväntade sig någon vidare story, utan snarare en visuellt (över)driven äventyrshistoria. Och vi blev inte besvikna.

Recensionerna av Immortals 3D har varit blandade, minst sagt: SvD gav den 3/6 och kallar filmen ”ambitiöst iscensatt” med ”mycket vrålande män”, DN (0/5) beklagar ”detta utdragna AAARGH!-ande” och avfärdar filmen delvis som ett ” ‘Sagan om ringen’-uppkok”), Sydsvenskan (4/5) imponeras av ”ett överdåd av scenografi” och ser ”en fyndig nytolkning” av myterna, Expressen (1/5)  tycker att den ”står sig […] någorlunda”, men att filmen är ”långt ifrån odödlig”. Aftonbladet ger 2/5. Den sistnämnda tidningen tar dock betalt för att läsa recensionen — snålt! Filmen blev även sågad av filmbloggen Delicatessen (varning för SPOILER), med kommentarer som ”en taffligt genomförd smörja till film som fick mig att må illa” och ”Att kalla det här för en dålig film vore en förolämpning mot dåliga filmer.” Detta trots att recensenten även hittat positiva saker: ”Gudarna är faktiskt riktigt välgjorda och även om titanerna är något av ett skämt så gillar jag att se gudarna in action så att säga.”

Bland de internationella sajterna anger Rotten Tomatoes att 36% av recensionerna varit positiva, medan imdb:s läsare har gett den 6,8/10. En rättvis och klok recension ger Russ Fischer på slashfilm.com (6/10): ”It’s all crazy, but it almost always works as fascinating spectacle”. I kommentarfältet nämner Fischer även något jag också upplevde under filmen: ”As it played I kept thinking about the fact that the movie is about absolutely nothing, and that Tarsem [regissören] either can’t tell a story or just doesn’t care to. But I was totally engaged by the pure spectacle.”

Kostymerna i filmen är verkligen häpnadsväckande — men man frågar sig varför inte Athena också har magrutor, istället för något som mest påminner om ett livstycke på en balklänning. Hon är ju trots allt en krigargudinna. Mossigt, Eiko Ishioka!

För egen del uppskattar jag mytologin bäst när den handlar om något mer än sig själv. Och visst väckte filmen associationer, bland annat till Chamberlain och dennes eftergiftspolitik mot Hitler under Andra världskriget. Vad vi mest kom att diskutera efter filmen var dock vilka gudar det var som deltog, vem Hyperion egentligen var och om Theseus verkligen hade en son; kort sagt, vilka delar av myten som ‘stämmer’ respektive ‘inte stämmer’. Jag antar att det är ofrånkomligt att det blir så; någonstans har vi ett starkt behov av ordning, och det finns trots allt en begränsad mängd varianter som härstammar från antiken — och som därigenom ges ett slags företräde för autenticitet. Exempelvis har nättidningen Business Insider gjort en granskning av några fakta i filmen. Jag ska också ge några exempel på tänjningar av myter.

En berömd skulptur av Herakles med bågen är Émile-Antoine Bourdelles, från 1909. Här i förgylld version på Metropolitan Museum of Art i New York.

”The Epirus bow” intar en central position i filmen, något som väl bör översättas ”bågen från Epirus” eller ”Epirusbågen”. Knasigt nog verkar den svenska översättaren tro att Epirus är en person, och inte en region, och översätter således konsekvent ”Epirus båge”. Den mest berömda bågen i den grekiska mytologin är just Herakles båge, och i filmen hetter det också att bågen var skapad av Herakles. Det var samma båge som Neoptolemos (Akilles son) hjälpte till att hämta från den strandsatte Filoktetes och som behövdes för att avsluta det trojanska kriget. På vägen hem från kriget lär Neoptolemos ha regerat som kung i Epiros en kort tid, efter att ha besegrat Molossierna (alternativt var dessa N:s efterföljare på platsen).  

I de antika myterna var Faidra (Φαίδρα) Theseus andra hustru; Theseus hade tidigare varit gift med amazondrottningen Hippolyte, med vilken han hade sonen Hippolytos. Sagan om hur Faidra blev förälskad i sin styvson och de katastrofala konsekvenser detta hade har bearbetats många gånger ända sedan antiken, bland annat av Euripides, Seneca, Vergilius, Ovidius, Racine och P-O Enquist.

Något bör också sägas om Hyperion (Ὑπερίων). Namnet förekommer redan alldeles i början av Odysséen.

Odysséen, 1.6-9
ἀλλ’ οὐδ’ ὧς ἑτάρους ἐρρύσατο, ἱέμενός περ·
αὐτῶν γὰρ σφετέρῃσιν ἀτασθαλίῃσιν ὄλοντο,
νήπιοι, οἳ κατὰ βοῦς Ὑπερίονος Ἠελίοιο
ἤσθιον· αὐτὰρ ὁ τοῖσιν ἀφείλετο νόστιμον ἦμαρ.
Männen kunde han dock ej rädda, hur än han försökte,
ty de beredde själva brottsligt sin död, dessa dårar
när de åt aningslöst upp Hyperions, solgudens, oxar;
hemkomstens åtrådda dag tog därför denne ifrån dem.
(Björkeson)

Hyperion var en titan och far till solguden Helios enligt både Hesiodos Theogoni och den homeriska hymnen till Demeter. I Odysséen används dock namnen parallellt; det är alltså lite oklart vems oxar det egentligen rör sig om. Det är naturligt att anta att Ὑπερίων används som ett tillnamn, ett epitet, då det betyder ungefär ‘den som går ovanför’, Ἥλιος Ὑπερίων blir alltså ungefär ‘den ovan vandrande Solen’.

Det finns även en homerisk hymn till Helios, vars första rader lyder:

Det tål att nämnas att Helios hjälm i samma hymn även sägs ha "praktfulla, blänkande kindskydd" som "omsluter ansiktet". Kanske är den hjälm Hyperion bär i filmen tänkt som en förlaga till "sonens"?

Homeriska hymnen till Helios, 1-7
Ἥλιον ὑμνεῖν αὖτε Διὸς τέκος ἄρχεο Μοῦσα
Καλλιόπη φαέθοντα, τὸν Εὐρυφάεσσα βοῶπις
γείνατο Γαίης παιδὶ καὶ Οὐρανοῦ ἀστερόεντος·
γῆμε γὰρ Εὐρυφάεσσαν ἀγακλειτὴν Ὑπερίων
αὐτοκασιγνήτην, ἥ οἱ τέκε κάλλιμα τέκνα
Ἠῶ τε ῥοδόπηχυν ἐϋπλόκαμόν τε Σελήνην
Ἠέλιόν τ’ ἀκάμαντ’ ἐπιείκελον ἀθανάτοισιν,
O Kalliope, dotter till Zeus, besjung med en lovsång
solens flammande gud som den koögra Euryfaessa
fött åt den ryktbare son som Gaia och den med stjärnor
smyckade Uranos avlat, Hyperion. Han hade utvalt
denna sin syster till brud, och en lysande avkomma fick de:
Eos med rosende armar, en vackert lockig Selene
och den gudomlige Helios, brodern som aldrig förtröttas.
(Björkeson)

Just eftersom mytologins Hyperion själv var titan satt jag och väntade på att hans ‘egentliga’ identitet skulle uppdagas. Istället blev det egentligen bara mer och mer oklart vem han skulle föreställa i filmen. Han hade flera beröringspunkter med kung Minos på Kreta, men det verkar som att filmskaparna av någon anledning inte ville löpa den linan fullt ut.

Ett avslutande frågetecken är filmens titel: det visade sig nämligen snart att ingen är odödlig — varken gudarna, titanerna eller människorna. Det rör sig sannolikt om en sorts metakommentar, att det är figurerna själva som är odödliga i det att de lever kvar än idag i sagorna genom sina namn.

Jag har själv svårt att ge något samlat betyg på filmen, eftersom den gav så olika intryck beroende på vad man söker efter i den. Att oraklen talar antik grekiska med varandra (dock svårtytt och med nygrekiskt uttal) måste ju exempelvis betraktas som ett plus. Den häpnadsväckande iscensättningen av gudarna har tidigare berörts, och förtjänar all uppmärksamhet. I ljuset av att tidigare filmer, som Troy, valt att helt utelämna gudarna ur berättelsen, får vi här vårt lystmäte av övernaturliga inslag; de olympiska gudarna gjorde definitivt det starkaste intrycket. Själva berättelsen är platt, motsägelsefull och innehållsfattig, och vissa klichémässiga scener var nästan plågsamma att se: Theseus tal till soldaterna är ett exempel på en sådan. Den starka kontrast som uppstod av de spektakulära scenerna, och då särskilt Poseidons och Ares ingripanden, gjorde att de mer alldagliga scenerna ofta kändes ofärdiga eller skissartade. Att vissa av dessa dessutom var knäpptysta långa stunder gjorde dessvärre också att förtrollningen stundtals bröts; plötsligt såg man bara skådespelare som spelade teater. Sammanfattningsvis ger jag filmen omdömet sevärd (med vissa reservationer), och betyget 6/10.

Boken är utgiven av CKM förlag, vilket enligt webbsidan är >>ett bokförlag med allmänutgivning. En blandning av nyskriven svensk fack- och skönlitteratur samt översatta utländska klassiker.<<

Knappt hade röken hunnit lägga sig efter tumultet kring den förra översättningen av den antike körlyrikern Pindaros förrän nyheten om ännu en översättning nådde mig. Nu har jag äntligen tagit del av materialet och haft tillfälle att skriva några rader om det.

Upphovsmannen Göran Svärd (GS) är en doldis som inte får någon närmare presentation i boken. Informationen på förlagets webbsida anger att han är född 1958 i Linköping och numera bosatt i Stockholm. Han håller för närvarande på med en översättning av Horatius oden 1-4, med planerad utgivning under 2012. Han har även tidigare gett ut en diktsamling, ‘Förbidan‘, på eget förlag.

En av de två nymodigheterna GS gjort är att Pindaros för första gången på svenska översatts metriskt, det vill säga att versmåttet i svenskan i möjligaste mån följer det grekiska originalets. Baksidestexten (‘blurben’ på ren svengelska) gör gällande att versmåtten ”har visat sig kunna anpassas på ett sådan sätt att de väl kan förenas med svensk språkrytm och verskänsla.” Valet att följa den antika metern förklaras på följande sätt:

”Man brukar inte översätta Pindaros metriskt, förmodligen för att man tycker att det inte går. Jag menar att det visst går och är meningsfullt.” Och vidare: ”Man kan förstås invända att grekisk (och latinsk) vers över huvud taget inte går att översätta metriskt eftersom den bygger på kvantitet (stavelsernas tidslängd) och inte som i moderna språk på accent. Det är ändå sedan lång tid etablerat att överföra hexameter och andra mer regelbundna antika versformer till nutida accentvers så varför inte lika gärna med Pindaros versmått. Jag lämnar därför den diskussionen därhän.” (s. 20)

Det verkar som att GS menar att versmåttet i sig rymmer en viktig del av den pindariska essensen; för egen del har jag börjat tvivla på att även versmått nödvändigtvis måste följa med i översättningar. Det bör rimligen vara upp till varje översättare att välja ett lämpligt medium att förmedla verket med.

Den andra nymodigheten i översättningen är dikternas ordning. Traditionellt brukar Pindaros diktning delas in i olika grupper baserade på genretillhörighet. Den inbördes ordningen i respektive grupp av epinikierna, segerodena, är först baserad på geografiska grunder efter de fyra panhellenska spelen, därefter grenvis efter respektive grens status. Upphovsmännen till denna indelning är filologerna i Alexandria, och den gjordes alltså för omkring  2100 år sedan. GS har valt att  gå sin egen väg och presenterar istället en tentativ kronologisk ordning av dikterna, utan hänsyn till vare sig genre, geografi eller idrottsgren; epinikierna blandas med paeaner, dityramber och fragment av olika slag. Ingenstans berörs emellertid vad vi har att vinna på denna nyordning. Är det utvecklingen i författarskapet som ska belysas? Ett annat frågetecken läsaren lämnas med är varför just dessa dikter är valda — det är nämligen frågan om ett urval av Pindaros diktning, inte en komplett översättning. [Följande dikter saknas: Ol. 3-6, 8-10, 13; Py. 4-7, 9-12, Ne. 1-4, 8-11, Is. 1-2, 4-6, 8, totalt alltså 30 epinikier.]

Kartotekskortet från Göteborgs UB till Boeckhs, Dissens och Schneidewins utgåva från 1843-47: Carmina quae supersunt cum deperditorum fragmentis selectis.

GS har i sina inledande presentationer till de olika dikterna en till största del saklig, men ibland litet personlig stil. På ett ställe har exempelvis översättaren kryddat sitt fynd med ett utrop: ”På ett sätt är detta stycke [Dithyramb II] unikt. Ingen annanstans i litteraturen skildras att gudarna utför kultriter till en av dem själva!” (s. 192) Det bör även nämnas att det ingenstans, vare sig i inledningar eller kommentarer, finns någon diskussion om textkritiska eller andra översättningsrelaterade problem. Istället ges i princip endast mytologiska och historiska faktabakgrunder till dikterna och deras innehåll. Staffan Fogelmark gjorde i sin ‘seriösa granskning‘ från 2009 en mängd värdefulla observationer som varje framtida översättare av Pindaros skulle ha mycket glädje av. Detta verkar GS emellertid inte ha gjort, vilket är beklagligt (medan SF:s avhandling från 1972 däremot står i litteraturförteckningen). Formellt har framställningen i övrigt några tillkortakommanden av betydelse. I inledningen hänvisar GS till en rad olika arbeten, såsom Boeckhs edition med kommentar, Boeckhs kompanjon Dissen (felaktigt benämnd ‘lärjunge’) liksom dennes efterföljare (Schneidewin m.fl.), utan att ange referenser till någon av dessa i litteraturförteckningen. Jag saknar också referenser till Rutherfords bok om paeanerna. Vad som är direkt provocerande för en klassisk filolog är att det inte redovisas vilken edition som har använts som grundlag till översättningen. Detta inte bara försvårar granskningen, det omöjliggör en rättvis bedömning av arbetet.

Jag ska återge samma exempel som jag angav i samband med Björkesons första översättning (2008). Allra först återger jag dock första strofen av Olympia I från båda översättare. Jag kunde inte låta bli att även göra ett ytterligare nedslag bland de övriga dikterna. (Texten hämtar jag, som vanligt, från TLG. I det här fallet är det Snell/Maehlers Teubnerutgåva från 1971.)

Olympia 1.1-11
Ἄριστον μὲν ὕδωρ, ὁ δὲ χρυσὸς αἰθόμενον πῦρ
ἅτε διαπρέπει νυκτὶ μεγάνορος ἔξοχα πλούτου·
εἰ δ’ ἄεθλα γαρύεν
ἔλδεαι, φίλον ἦτορ,
μηκέτ’ ἀελίου σκόπει (5)
ἄλλο θαλπνότερον ἐν ἁμέρᾳ φαεν-
νὸν ἄστρον ἐρήμας δι’ αἰθέρος, (6)
μηδ’ Ὀλυμπίας ἀγῶνα φέρτερον αὐδάσομεν·
ὅθεν ὁ πολύφατος ὕμνος ἀμφιβάλλεται
σοφῶν μητίεσσι, κελαδεῖν
Κρόνου παῖδ’ ἐς ἀφνεὰν ἱκομένους (10)
μάκαιραν Ἱέρωνος ἑστίαν,

Svärd:
Förnämst vattnet – och guldet, likt är den flammande elden,
när det i natten framblänker, bland furstliga skatter det främsta.
Men, mitt hjärta, önskar du
tävlingskamper besjunga,
sök ej på den ödsliga (5)
himlen mer het stjärna finna, än den enda solen som upplyser dagen, ty
inte finnes större än Olympias spel, varifrån
den hymn med stämmor många går, som svävar kring
de konstklokes tankar att till lov
för Zeus sjunga, sedan framkommit de har (10)
till Hierons så välsignat rika härd.

Björkeson:
Vattnet är främst, och glimmande
som eld i natten
skiner guldet klarast
bland stormannens skatter,
men längtar du, mitt hjärta
att sjunga om tävlingskamper,
spana då inte (5)
i öde rymd efter stjärnor
strålande mer hett än solen
och må ingen lovprisa idrottsspel
mer bländande än Olympias
där den mångstämmiga hymnen föds
som bemäktigar sig skalders sinnen
och brusar, hyllande Zeus, när de kommer (10)
till Hierons lyckliga och gästfria härd,

Grammatiskt verkar GS här ha lyckats ganska bra — han undviker exempelvis att göra om Björkesons misstag (observerat av Fogelmark, s. 70) att koppla samman ‘glimmande/flammande’ med guldet, utan med elden som sig bör. När jag läste dessa två versioner högt för min gymnasiegrupp blev det omedelbart tydligt vilken som hade bäst flyt och lät bäst. Elevernas reaktion gick inte heller att ta miste på; Svärds version upplevdes som ‘konstig’ och ‘svår’. Detta behöver dock inte vara något dåligt; nästa steg kan vara att tonsätta den svenska texten och framföra den med full kör, som det ursprungligen var tänkt. Det är inte långsökt att tänka sig att det skulle kunna bli riktigt bra. Som läsning hemma i länsstolen är dock Björkeson överlägsen. Jan Stolpes ord, även de från Bokmässan 2002, ekar också i huvudet på mig: en välgjord översättning skall kunna läsas högt.

Pindaros ord om vattnets förträfflighet lever kvar i vattenkulter världen över, här i Storbritanniens Bath.

Pythia 2 67-80
γένοι’, οἷος ἐσσὶ μαθών.
Svärd: Så bli den du insett du är.
Björkeson: När du nått insikt, bliv vad du är.

I detta korta exempel verkar Svärd följa Björkesons tolkning av grekiskan när han använder ‘insett’ för μαθών. I Iliaden (6.444) säger Hektor μάθον ἔμμεναι ἐσθλός till Andromache, vilket Björkeson översätter ”Jag har tidigt fått lära att vara djärv”. Denna översättning återger ordets grundbetydelse bättre än varianter av ‘inse’. En översättning närmare originalet skulle således lyda: ”Bli sådan du lärt att du är”. GS lyckas i min mening göra innehållet begripligare än Björkeson och dessutom återger han det på god svenska, vilket ju visat sig vara lättare sagt än gjort. I nästa exempel, ”eldprovet” om man så vill, ser det emellertid värre ut.

Pythia 8.95-97
ἐπάμεροι• τί δέ τις; τί δ’ οὔ τις; σκιᾶς ὄναρ ἄνθρωπος.
Svärd: Vi endagsväsen. Vad är vi? Vad inte? Skugga, dröm är människan.
Björkeson: Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen? Skuggan av en dröm är människan.

Här får det väl antas att många av de som följt Pindarosföljetongen tidigare sätter i halsen; så kan man väl inte göra?! Genitiven σκιᾶς (skuggas) översätts här helt öppet som predikatsfyllnad, asyndetiskt samordnad med ‘dröm’: ‘människan är skugga och dröm’. Så står det faktiskt inte i originalet. Som förmildrande omständighet skriver GS i sin kommentar att ordet ‘endagsväsen’ inte syftar ”så mycket på livets korthet utan mera på livets växlingar från dag till dag”.

Pythia 1.88f.
πολλῶν ταμίας ἐσσί· πολλοὶ μάρτυρες ἀμφοτέροις πιστοί.
Svärd: Över mycket du är herre. Många vittnen skall döma om vad kommer.
Björkeson: Mångas härskare är du, säkra vittnen finns många till det goda och onda du gör.

Man kan vara oense om enskilda ords översättning, särskilt när det gäller ord med ospecificerad referent. Ett sådant ord är πολλῶν, (genitiv plural av πολύς, ‘mången’) som både kan tolkas som ett maskulint och ett neutralt ord. Det ena skulle betyda många (πολλοί), det andra mycket (πολλά). I samband med ordet ταμίας (‘utdelare, skattmästare’), som Homeros använder om Zeus och hos Pindaros oftast betyder ‘ledare’ eller ‘styresman’ verkar dock översättningen med ‘mycket’ litet långsökt. Här har också ordföljden forcerats så hårt att man passerat vad jag anser vara rimligt för att en ‘svensk språkrytm och verskänsla’ ska anses bibehållen. Björkeson fick kritik av Fogelmark för att han i den följande meningen översatte ἀμφοτέροις med ‘till det goda och onda du gör’ — problemet var att Björkeson skrev ut det underförstådda. GS:s översättning missar målet på ett helt annat sätt. Det rör sig kort sagt om en märklig felöversättning: det som står i grekiskan kan inte betyda ‘skall döma om vad kommer’. Även här är svenskan tänjd till bristningsgränsen.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av några frågor kring en översättares legitimitet, frågor som uppstått under läsningen av detta Pindarosurval. Vem ”får lov” att översätta de antika klassikerna till svenska? Är det fritt fram för vem som helst att ta sig an uppgiften, eller borde kanske endast ”legitimerade översättare” tillåtas? I ljuset av den sittande regeringens lärarreform, då endast de med ‘lärarlegitimation’ skall tillåtas undervisa på grundskola och gymnasium från 2015, är en sådan tanke kanske inte alldeles långsökt. Anledningen till att jag tar upp frågan är att Göran Svärd inte blir presenterad någonstans i boken. De enda gångerna författarjaget tittar fram är i den tidigare citerade framställningen om metrik på sidorna 20-23 och någon enstaka gång i inledningstexterna. Vem är Göran Svärd, och med vilken rätt tar han sig an uppgiften? Spelar det någon roll? Till sina Pindarosböcker hade Björkeson Sture Linnér som presentatör, och, som om inte det var nog, sina många tidigare arbeten. Göran Svärd har ingen Sture till sin förfogan, och kanske är det därför det är så tyst med recensioner av hans arbete, vilket är synd. Den relativt stora skara recensenter som tog sig an Björkesons översättningar gjorde det nog snarare på grund av honom än Pindaros själv. Eftersom vi inte har någon bakgrund till översättaren får vi helt enkelt bemöta honom mot bakgrund av vilka vi själva är — i mitt fall i första hand en filolog.

Jag fick precis veta att ett efterlängtat nytillskott till de digitala resurserna nu ser dagens ljus. Det handlar om ett resultat av det projekt som som Johanna Akujärvi presenterade på Svenska filologkongressen i Stockholm i maj förra året — en specialbibliografi. Med hjälp av en nätbaserad tjänst kan man nu enkelt och snabbt söka bland äldre och nyare översättningar från framför allt grekiska och latin till de skandinaviska språken. Det handlar i stort sett om verk som är skrivna före år 1500 och översättningar som är gjorda därefter. Att bibliografin dessutom innehåller den så kallade ”norrøna” litteraturen gör inte saken sämre. (Jag undrar dock varför det inte finns några översättningar till isländska. Är det möjligen så att sådana saknas helt?)

DSL (Det Danske Sprog- og Litteraturselskab) står som utgivare för bibliografin.

I den korta presentationstexten på förstasidan får vi veta att det finns en omfattande mängd översättningar till de skandinaviska språken, men att dessa ”bliver desværre mere og mere usynlig da mange nordiske læsere lader sig nøje med lettere tilgængelige engelske oversættelser som man fejlagtigt tror er bedre, mere videnskabelige, mere poetiske, eller lettere at forstå.” Med denna nya tjänst gör redaktionsgruppen nu sitt bästa för att rikta uppmärksamheten mot denna långa och rika nordiska texttradition.

Sökningar kan göras på författare, verk och målspråk, men även på enskilda översättare. Här har dock sökfunktionen en brist; om du söker på verk av en enskild översättare, och sedan klickar på titeln till ett av dessa verk så förlorar du avgränsningen på översättare, och får istället upp samtliga översättningar av verket, vilket är synd. Om man alltså först klickar på Adlerbeth och sedan på Vergilius Aeneis, så får man inte uppgifterna om Adlerbeths översättning av Aeneiden, utan en lista med samtliga 35 översättningar av densamma. Man skulle önska att sökfunktionen var lite mer raffinerad. Å andra sidan rör det sig sällan om så många verk att det är alltför krångligt att åter hitta just det verk man söker.

Som lemmata har man använt de latinska namnen på såväl grekiska som latinska verk, förmodligen av praktiska skäl. Som professionell användare kan jag inte annat än gilla det eftersom det är det konventionella tillvägagångssättet; givetvis kan man även söka på verkens respektive namn på något av de tre målspråken, men här gäller det att veta vad man letar efter. Att Aristofanes Acharnerna har översatts till danska under titeln Kulsvierne kunde man exempelvis inte gissat på egen hand.

Den första sidan av en sökning på Sofokles 'Antigone'.

En överraskande och positiv egenskap är att fylliga bibliografiska uppgifter har tillfogats de enskilda artiklarna. Om Lagerströms översättning av Historia Augusta får vi exempelvis inte bara veta att Lars Rydbeck har recenserat densamma, utan även att recensionen är ”mycket kritisk till valet av text”. Nästa steg är kanske att även ta med bloggföljetongar om enskilda verk? Jag tänker exempelvis på Latinbloggens inlägg (2008/04 och 2008/08) om just Lagerströms HA. Björkesons Pindarosöversättningar är alltför nyutkomna för att ens finnas med i databasen ännu, så jag avvaktar med att hänvisa till följetongen som följde på den. I den än så länge knapphändiga presentationstexten får vi veta att bibliografin i sin nuvarande form omfattar ”oversættelser af klassisk litteratur og af norrøn litteratur nogenlunde komplet frem til c. 2008.” Vidare, när det gäller medeltida litteratur på latin, italienska osv., är bibliografin ”mindre systematisk udarbejdet, men bliver løbende opdateret.” Det låter utmärkt.

I de fall ett verk inte är översatt i sin helhet får vi endast ibland veta exakt vilka passager som verkligen är översatta; det är synd att denna information inte finns för alla verk, då den kan vara avgörande för om det är lönt att få tag i boken. De som matat in informationen om de respektive verken verkar inte ha följt samma principer — äldre danska översättningar har exempelvis inte alltid samma kategorier som nyare svenska. Är detta kanske ett resultat av att olika personer gjort arbetet? Jag saknar också länkar till LIBRIS eller någon annan nationell databas som ger anvisningar om var man hitta boken i fysisk form. Detta är nog den mest allvarliga bristen hos tjänsten; information om böckerna i all ära, men om man inte faktiskt kan läsa dem förlorar arbetet en stor del av sin poäng. På förstasidan heter det dock att det finns goda utsikter att tjänsten ”inden for overskuelig fremtid” kommer att kopplas samman med nationella digitaliseringsprojekt, åtminstone till de äldre verken, vilket låter bra, tills vidare.

Sammanfattningsvis är det en fantastisk insats och ett mycket användbart praktiskt hjälpmedel för att snabbt kunna orientera sig om översättningssituationen för en viss författare, ett visst verk eller en viss översättare. Skulle det vara så att något är fel eller saknas tar redaktörerna för övrigt tacksamt emot upplysningar om detta: se deras medarbetarsida.

Idag uppmärksammar jag två aktuella böcker som har koppling både till det antika Grekland och till vår tid idag, om än på två ganska olika sätt.

Carson blev förra året föreslagen Nobelpriset i litteratur av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.

I den ena boken, Nox, behandlar Anne Carson, professor i Classics i Michigan tillika poet, sorgen över sin saknade bror Michael. Enligt recensenten i SvD (100629) är boken ett sorts montage, ”med ett antal sidor ihopfogade likt ett utdragbart dragspel”. Det sägs också att författaren/poeten vänder sig ”till det avlägset förflutna […] för att finna ledtrådar – till historikerna Hekataios och Herodotos, vars diskussioner snart vävs ihop med hennes egna hågkomster av sin bror.” Det skulle verkligen vara intressant att ta del av hennes läsning av Hekataios ”diskussioner”; denne logograf hör inte precis till de mest tillgängliga, utan är endast bevarad i omkring trehundra fragment. Sedan följer en märklig observation i recensionen:

Parallellt med denna prosa löper på vänstersidorna en serie fragment saxade ur ordböcker, där ord på latin – multa [sic], aequora, vectus, miseras och många fler – samt deras etymologiska genealogier [?] och variationer får ge resonans åt försöken att (re)konstruera en historia om Michael.

Orden ”fragment saxade ur ordböcker” gör gällande att recensenten tror att dessa ord är slumpvis valda, vilket är direkt upprörande för dem med någon inblick i den klassiska litteraturen. Det är rentav svårt att missa att dessa ord är hämtade ur Catullus berömda dikt 101, då en enkel nätsökning på orden genast ger både original och översättning (testa för en gångs skull ”Jag har tur”-knappen); dessutom råkar just denna dikt behandla Catullus sorg över en förlorad broder, och det ligger nära till hands att anta att Carson söker tröst och inspiration hos sin antike föregångare. Det är ingen hemlighet — eller överraskning — att ”antikforskaren” Carson gärna arbetar med antika motiv, vilket även andra recensenter uppmärksammat. The Harvard Crimson (100420) kallar verket ”a powerful visual and literary rendering of this poet’s searching, collecting, doubting, and blaming in the wake of the death of her mysterious but much mourned brother.” The New Yorker (100712) skriver att ”‘Nox’ is a luminous, big, shivering, discandied, unrepentant, barking web of an elegy, which is why it evokes so effectively the felt chaos and unreality of loss.”  Catullusdikten är i min mening en av den unge romarens allra mest gripande, och värd att återge i sin helhet (särskilt eftersom latinbloggen har semester):

Aubrey Beardsleys gripande illustration till Catullus dikt (1896).

Catullus CI
Multas per gentes et multa per aequora vectus
advenio has miseras, frater, ad inferias,
ut te postremo donarem munere mortis
et mutam nequiquam alloquerer cinerem,
quandoquidem fortuna mihi tete abstulit ipsum,
heu miser indigne frater adempte mihi.
Nunc tamen interea haec, prisco quae more parentum
tradita sunt tristi munere ad inferias,
accipe fraterno multum manantia fletu
atque in perpetuum, frater, ave atque vale.

I Janzons (av Thomasson reviderade) översättning (strået vassare än Harding/Jansons) lyder den:

Många länder och hav har jag lämnat bakom mig och kommer,
broder, att nu vid din grav offra vad plikten mig bjöd,
räcka dig den skänk, som döden sist brukar fordra,
och till ditt stumma stoft tala förgäves ett ord,
eftersom ödet ju ryckt dig själv ifrån mig, du arme
broder, som oförskyllt rövad har blivit ifrån mig.
Tag nu emot likväl, vad enligt fädernas gamla
plägsed som sorglig gärd dig till ett dödsoffer skänkts,
tag det fuktat emot av en broders ymniga tårar,
och för all evighet, broder, var hälsad, far väl!

Den andra boken, Johan Tralaus Draksådd – den grekiska tragedin som politiskt tänkande, recenseras i dagens SvD. Här är det inte frågan om någon användning av den antika litteraturen för poesi och introvert sörjande, utan det rör sig istället om en politisk-filosofiskt orienterad läsning av det antika dramat i allmänhet, och Sofokles Antigone i synnerhet. Recensenten berömmer Tralau, för övrigt statsvetare vid Uppsala universitet, för att ha presterat ”en stundom respektlös, avslöjande och spännande närläsning” av det antika dramat, men påpekar samtidigt att hans analys delvis missar sitt mål: ”Den ‘interna kritiken’, hur skarpsinnig och tankeväckande den än må vara, är emellertid inte en ‘väg till tragedin’, utan en väg vid sidan av den.” Det är inte rimligt att tolka de enskilda rollfigurerna som något annat än litterära gestalter, fortsätter han, och ”Antigone och Kreon kan inte ställas till svars för sina utsagors logiska stringens.” Enligt recensenten är det mer produktivt att uttala sig om Sofokles dramatiska syfte med de olika karaktärerna (som ”speglar Sofokles psykologiskt skickliga och subtila framställningskonst”), än att, som Tralau, söka ”en meningsfull och konsekvent tillämpning av en normativ princip på ett moraliskt problem”.

Η Αντιγόνη εμπρός στο νεκρό Πολυνείκη (Antigone inför den döde Polyneikes), av Nikiphoros Lytras (1865)

För några är det kanske lite överraskande att boken heter som den gör. Den mytologiska ”draksådden” hör dock hemma i Thebe, Antigones hemstad och den stad som Kadmos grundade där den ko han följt efter till slut lade sig ned; att följa efter kon var en order han fått av det delfiska oraklet. Kadmos befolkade sedan sin stad med människor som växt fram ur jorden efter att han sått tänderna från den drake han dräpt på platsen. Det är därför draksådden främst förknippas med Kadmos. Det visar sig också att Polyneikes, Antigones bror, och den vars eventuella begravning utgör ramberättelsen för det aktuella dramat, utgör det näst yttersta ledet av Kadmos släkt; dennes son, Thersander, är (åtminstone enligt vissa) den siste medlemmen av denna olycksdrabbade familj.

Förra sommarens hetaste ordväxling, med utgångspunkt i Björkesons översättning av Pindaros (Olympiska och pythiska oden), har fortfarande efterdyningar. Jag ska i det följande försöka sammanfatta den senaste tidens vändningar.

Originaltexten som större delen av detta inlägg kretsar kring. I Ingvar Björkesons översättning lyder de första två raderna: "Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen? Skuggan av en dröm är människan.". Staffan Fogelmark klargjorde emellertid i sin granskning att Björkesons översättning är grammatiskt omöjlig (eftersom ordet "skugga" står i genitiv kan det inte utgöra predikatsfyllnad) och således fullständigt utesluten. Fogelmark översätter istället: "En skuggas dröm är människan."

Till att börja med har jag dåliga nyheter för alla som uppskattade Fogelmarks granskning — han har dessvärre inte för avsikt att göra en ny av den andra delen (Nemeiska och Isthmiska oden. Fragment). Kanske är det någon annan därute som känner sig manad? Fältet är fritt!

Den 14/5 rapporterade SvD att Ingvar Björkeson tilldelats Samfundet de Nios stora pris på 250000 kronor för sin livsgärning. Motiveringen, hämtad från Samfundets egen sida, lyder: ”för att han har förmedlat stora delar av det klassiska kulturarvet på levande svenska”.

För en tid sedan tipsade fragmentarius om en anmälan/essä om Björkesons nya översättning i Tidningen Kulturen (18/5 2010). Artikelförfattaren, Thomas Sjösvärd, är doktorand i litteraturvetenskap i Uppsala och har en god del grekiska med sig från Stockholm. I de avslutande orden skriver han: ”såväl den beundran som mött Björkesons tolkningar och de invändningar som rests egentligen är två sidor av samma mynt.” Nyligen fick essän också ett genmäle av Fogelmark själv, vilket i sin tur också blivit besvarat av essäförfattaren.

Expressen (9/6 2010) bidrog med en kombinerad recension av Linnérs Solglitter över svarta djup (utgiven i mars 2010) och Björkesons andra Pindarosöversättning. Recensenten, Malte Persson, ställer i ett blogginlägg frågan huruvida Linnér i sin sista bok bemöter Fogelmarks kritik av översättningen av det kritiska (= mest citerade) textstället, Pythia 8.95-6. Svaret är: ”nja, han bemöter delvis kritiken i en fotnot, men på ett sätt som så vitt jag kan bedöma är mer vilseledande än tillfredsställande.” Eftersom det sannolikt är det enda svar vi någonsin kommer att få av ”teamet” Linnér/Björkeson i frågan återger jag den relevanta texten i den omtalade fotnoten (s. 243, n. 82):

[…]
Den närmast följande orden vill Fogelmark tyda som ”En skuggas dröm är människan”. Denna tolkning, framlagd redan 1933 av Ludwig Bieler, i Wiener Studien 51, 1933, s. 143ff., vederlades 1936 i samma tidskrift av R. Jüthner, s. 142 f. Den avvisas också av exempelvis Ilja Leonard Pfeijffer, Three Aiginetan Odes of Pindar, 1999, s. 449, not 56: ”en dröm drömd av en skugga, det vill säga av en död man, saknar mening i sammanhanget”. Se även till exempel Thomas Poiss, Pindar Siegeslieder, 2002, s. 144.

Jag har kollat upp de två artiklarna i Wiener Studien och är inte överens med Linnér om att Bielers översättning skulle blivit vederlagd av Jüthner. Att det är frågan om en subjektiv ”Genetiv” är ställt utom allt tvivel hos båda två, precis som Fogelmark från början gjorde klart i sin granskning. (Det är alltså av syntaktiska skäl omöjligt att översätta ”skugga” som predikatsfyllnad till ”människa”, och genitiven kan inte vara objektiv eftersom det inte finns något verbalbegrepp i ordet ”dröm”.) Saken hos Jüthner handlar istället om hur vi ska förstå orden ‘dröm’ och ‘skugga’. Bieler översätter ”Eines Schattens Traum ist der Mensch”, medan Jüthner istället ger ”[der Mensch ist] ein Traumbild von einem Schatten”, eller ”wie wir sagen würden, ein Schatten von einem Schatten, also ein Nichts.”

"Ilja Leonard Pfeijffer (1968) is a poet, novelist, essayist, critic and polemicist."

Vidare ger nämnde Pfeijffer, i den bearbetade versionen doktorsavhandlingen från 1996, i sin tur (s. 598) den stolpiga och närmast oanvändbara översättningen ”Of shadow a dream is man”, vilken han förklarar med att både ‘dröm’ och ‘skugga’ är vanliga bilder för det ogripbara och undflyende (intangible and evasive). ”‘A dream of a shadow'”, fortsätter han, ”is, so to speak, the superlative of this.” Han avvisar ”Bielers” subjektiva genitiv enbart eftersom denne med skugga förstod en död människa; döden saknar relevans i detta sammanhang, förklarar Pfeijffer, och därför är denna tolkning ”unlikely” (s. 598, n. 230).

Fogelmark, i ett postskriptum till dokumentet ”Rättelser och tillägg” (daterat 8/5 2010), vederlägger också Linnérs invändningar från ovanstående not. Han avvisar korrekt Bieler/Jüthner-”beviset”, försvarar sin översättning (som inte är en ”tolkning”, som Linnér kallade den) samt hänvisar till ”hundratals” olika översättningar alltsedan 1528 som alla översätter genitiven subjektivt, varav de flesta också får antas föregå Bielers diktum från 1933, och till vilka Linnér inte tar någon hänsyn. Fogelmark får här även sista ordet i frågan, i sin avslutande kommentar angående Pfeijffers ståndpunkt:

SL säger också att Pfeijffer avvisat den gängse översättningen under hänvisning till att ”en dröm drömd av en skugga, det vill säga av en död man, saknar mening i sammanhanget”. Även här rör det sig om ett missförstånd från både SL och Pfeijffer. Givetvis handlar det inte om en död människa! Människan är ju inte en död människas dröm! Det är ju alldeles självklart att det handlar om en levande människas skugga: när en levande människa rör sig, följer skuggan med; den lever också, precis som människan som ger den liv.

Som en lite mer tillbakalutad avrundning av denna filologiska långkörare har jag till slut hittat den tidigare omtalade recitationen av Pindaros som ägde rum vid avslutningsceremonin till de olympiska (inte pythiska!) spelen i Los Angeles 1984. Och ni kan ju bara gissa vilket textställe de hade valt…

Recitationen sker vid 2.30-3.05, och lyder sålunda:

Creatures of a day! Man is merely a shadow [of a dr]eam. But when god-given glory comes upon him in victory, a bright light shines upon us, and our life is sweet. When the end comes, the loss of flame brings darkness, but his glory is bright forever. (Översättning: D.C. Young och F.J. Nisetich. Recitation: Richard Basehart. Kursiveringen är min egen.)

Typiskt nog fungerar inte ljudet vid just det omstridda stället, så att det är omöjligt att veta vad som faktiskt hördes vid tillfället. Översättaren Young återger dock texten i boken A brief history of the Olympic Games, där det alltså med all önskvärd tydlighet framgår att de — precis som Björkeson och Linnér — valt att översätta genitiven som predikatsfyllnad. Han förklarar också att den sista meningen inte alls kommer från Pindaros, utan var speciellt tillagd för OS-uppläsningen. Ingenting sägs heller om vart orden ”Vad är någon? Vad ingen?” tog vägen. Att Young i detta sammanhang inte kommenterar själva översättningen är kanske förståeligt, men är det inte ganska märkligt att han inte kommenterar de tillagda raderna närmare? Kanske skulle man sätta bollen i rullning igen och skicka ett brev till Florida?

P.S.
Jag kan bara inte låta bli att även återvända till Hamlet, även denna gång akt II, scen II, vv. 255-60, då orden verkar vara hämtade direkt från Pindaros (kanske är det Shakespeare som ligger bakom den envisa och seglivade ”inverteringen” av Pindaros ord?):

Hamlet
… were it not that I have bad dreams.
Guildenstern
Which dreams indeed are ambition; for the very substance of the ambitious is merely the shadow of a dream.
Hamlet
A dream itself is but a shadow.

Idag publicerar SvD på familjesidan en nekrolog över Sture Linnér signerad Lars Rydbeck, docent i nytestamentlig filologi, Lunds universitet. Jag har fått tillåtelse av Rydbeck att publicera en längre version av samma text, som jag på mitt invanda sätt även försett med lite grekiska, lite bilder, samt några klargörande länkar. Håll således tillgodo med det allra första ”gästinlägget” på denna blogue!

Sture Linnér, född 1917, är död. Han sörjes närmast av sönerna Allan, psykolog i Stockholm, och Lennart, ambassadör i Bangkok, samt av Christina von Arbin och av otaliga vänner, hemma och utomlands.

Sture kom in i vårt liv våren 1967. Hans son Lennart skulle läsa på Hermods Korrespondensinstitut i Malmö och ta studenten som privatist. Min hustru Margareta var vid den tiden rektorsassistent vid Hermods, och hon fick ansvaret för Lennart (och fadern!). I sin brevväxling med Sture råkade hon nämna den turbulens som det svenska gymnasiet befann sig i. Panta rei (allt flyter) skrev hon och citerade Herakleitos med grekiska bokstäver. Detta räckte för Sture. Hans tilltro till Hermods som institution och Margareta som lämplig handledare för hans son blev oomkullrunkelig.

Världshälsoorganisationen (WHO) har en asklepiosstav i sin logo, en traditionell symbol för läkekonsten.

Hösten 1967 började jag trycka min doktorsavhandling som beträdde liknande fält som Stures egen avhandling 24 år tidigare. Mitt intresse var sakprosan i det första århundradet e. Kr. och möjligheten att med dess hjälp belysa arten av grekiska i Nya testamentets språk och grammatik. Sture blev genast intresserad och erbjöd sig i brev från London, där World Health Organisation placerat honom, att läsa korrektur. Postgången mellan London och den svenska namnen Lund var på den tiden förträfflig. Ett korrektur avsänt på söndagkvällen kom oftast i retur redan på fredagen (eller bestod lördagsutbärningen fortfarande hösten 1967?). Sture fick plats med mycket i marginalen. Jag bevarar i minnet med stor vördnad hans noteringar rörande min tyska stil och det vetenskapliga innehållet.

I mitten av 1960-talet började Sture sin, sedan dess aldrig sinande, räcka av publikationer. Den sista av dem, Pindarosboken [DN 18/4, SvD 21/4], kunde gott ha innehållit en bibliografi med både de vetenskapliga och populärvetenskapliga verken. Det är tråkigt att behöva använda adjektivet ”populärvetenskaplig”, men jag finner inte någon annan lämplig karakteristik.

Den första boken som kom till oss var boken om Fredrika Bremer i Grekland. På ett kort med sirlig piktur tackade Sture Margareta för hjälpen med Lennarts studier men undertecknade med ”tillgivne eleven Sture Linnér”. Det var precis som om han skulle ta studenten en andra gång. Jämför Johannesevangeliet kapitel 3 om Nikodemos pånyttfödelse!

Det var för övrigt ett karaktärsdrag hos Sture att när han pratade med någon framställa sig själv som helt okunnig och rudis. Jag tror att han på det viset faktiskt fick veta fler saker av sin interlokutör än om han dundrat på med sin grandezza och djupa lärdom.

Vergilius och Dante på den frusna helvetesfloden Kokytos: 32.19 "Guarda come passi: va sì, che tu non calchi con le piante le teste de' fratei miseri lassi."

Stures kärlek till antiken kan utan tvekan karakteriseras på samma vis som Dante karakteriserar sitt studium av Vergilius: ”det långa studiet och den stora kärleken”, il lungo studio e il grande amore. Jag vet att Sture skulle ha gillat att bli påmind om denna härliga formulering.

Tidigt, redan under åren tillsammans med Dag Hammarskjöld, hade Sture påbörjat arbetet med att översätta och kommentera den atenske historikern Thukydides verk om det peloponnesiska kriget, den grekiska antikens 30-åriga krig. Han brukade säga att han satt i den afrikanska bushen och knåpade med det. Möjligtvis är det sant, möjligen tillhör orden den legendbildning som Sture tidigt lät växa upp kring sig och sitt verk som forskare, industriman, diplomat och man of letters.

Thukydidesöversättningen är i alla händelser en milstolpe och ett storverk i Stures produktion. Idag finns det tursamt nog att köpa som pocket. Sture gillade att översätta, mest bysantinska historiker, men också munkhistorierna i Historia Lausiaca, som var föremålet för hans doktorsavhandling.

Tidigt upptäckte han emellertid en svensk översättare av antik poesi, både grekisk och latinsk, nämligen Ingvar Björkeson. Sture har förmodligen lyckats övertyga Sveriges antikälskare att Björkeson är vår mest framstående översättare av antik poesi någonsin. Den romerske kärlekspoeten Propertius översatt av Björkeson övertygade Sture om den saken. Björkesons Aeneid överträffar Adlerbeths. Den är i alla händelser begripligare för dagens läsare. Pindaros fyra böcker epinikier plus fragmenten är kulmen på Björkesons märkliga översättargärning, som började med översättningen av Dantes Gudomliga Komedi. Åtminstone menade Sture det och han tröttnade aldrig på att prisa Björkesons översättningar, som ofta inspirerade honom till hans egna böcker.

"översiktligt, medryckande och stilistiskt njutbart" skrev recensenten när "Från Alexander till Augustus" kom 2007.

Så småningom formades hos Sture viljan att skriva en sammanhängande grekisk kultur – och litteraturhistoria. Så tillkom böckerna om Greklands protohistoria, Greklands lysande klassiska epok och den sista i triaden, den om hellenismen, perioden från Alexander till Augustus.

Om den tidiga kejsartiden, perioden från Augustus till kejsar Konstantin, skrev aldrig Sture något. Det var vid denna tid som kristendomen transformerade den gamla grekiska litteraturen och kulturen. Att Sture aldrig skrev något om de första tre efterkristliga århundradena berodde förmodligen på att han ställde sig tvivlande inför kristendomens, i hans ögon, absolutistiska anspråk. Hans älskade grekiska hustru Clios död i Alzheimer talade inte precis för en god och rättvis Gud. Berättelsen om de två lärjungarnas vandring till Emmaus efter korsfästelsen och alla egendomligheter som ägt rum i Jerusalem (skildrade i Lukasevangeliets kapitel 24) kunde Sture dock omfatta med kärlek och respekt, speciellt som han i vers 29 såg formuleringar som likaväl skulle ha kunnat uttalas av en grek idag (vers 29 i svensk översättning: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut”).

Sture tröttnade aldrig på att skriva och lära sig nya saker. Han praktiskt taget dog med sin från trycket komna Pindarosbok i handen.

På ingen vän till Margareta och mig har den antike grekiske författaren och politikern Solons ord varit mer tillämpliga: γηράσκω δ’ αἰεὶ πολλὰ διδασκόμενος (gêraskô d’ aiei polla didaskomenos), ”Jag åldras ständigt lärande mig mycket (nytt)”, som en hyllning till detta grekiska språk som Sture älskade så högt, både det antika och det moderna.

Lars Rydbeck
Docent i nytestamentlig filologi vid Lunds universitet

Jag blev kontaktad i förra veckan av Mattias Oscarsson, filmredaktör på Sydsvenskan, som ville att jag skulle uttala mig om ”hur det antika Grekland skildras på film”. Detta skulle sedan ingå i ett större temanummer om antiken som publicerades i helgen. Jag minns fortfarande med viss bitterhet att jag valde att skicka vidare reportern som kontaktade mig om den olympiska elden; den gången hade jag till och med haft chansen att vara med på TV. Jag såg därför till att inte missa min chans denna gång.

Eftersom redaktören i den färdiga artikeln valde att presentera mig med namn (även om han verkar ha förväxlat namnen på min blogue och mig) kan man väl säga att jag officiellt är ”outad” nu; men, som jag klargjorde under sommarens stora Pindarosdiskussion, jag har aldrig trott att jag är fullständigt anonym, eftersom det endast krävts några musklick för att utröna min identitet. I samband med det senaste årsskiftet har dock, till min stora glädje, antalet doktorander i grekiska i Stockholm ökat med 100%; det är nu således endast 50% chans att hitta rätt person om man väljer att gissa vem jag är.

Den omkring en timme långa intervjun blev sedan hårt komprimerat till några ”recensioner” av antikens Grekland på film. Jag citerar således tidningsartikeln nedan. Håll till godo!

Lars Nordgren är doktorand i grekiska vid Stockholms universitet och driver bloggen Venanzio. Här är hans guide till, och betyg på, fyra antika rullar.

Många har en bild av hur antiken såg ut, baserad på någon källa. Och när någon gör ett avsteg från bilden blir det ofta ett stort hallå. Men jag är glad över att filmerna görs. Det är bra berättelser som håller intresset vid liv. Om det sedan innebär att folk börjar läsa klassiska språk eller bara köper ”Iliaden” på pocket spelar inte så stor roll. Antiken har något att ge oss i dag.

Helen of Troy (1956). Regi: Robert Wise.
Historisk händelse: Slaget om Troja (ca 1300-950 f kr)
Den är i högsta grad ett intressant tidsdokument för hur man såg på antiken på femtiotalet, eller åtminstone hur man trodde att man kunde tjäna pengar på antiken. De unga hjältarna ser ut som gamla gubbar och pratar styltigt. Skådisar springer omkring i leopardhudar. Allt är oerhört töntigt. När de byggde hästen var de tvungna att installera en luftkonditionering för att överleva där inne. Man undrar hur de gamla grekerna klarade det.
BETYG: 3

"Her name was burned into the pages of history - in Letters of fire! Hers the Face that launched a thousand ships! Hers the Temptation that plunged the world into conflict! Hers the Sin that inspired time's greatest treachery!"

Troy (2004). Regi: Wolfgang Petersen
Historisk händelse: Slaget om Troja (ca 1300-950 f kr)
Den är väldigt bra. Filmen tar sig stora friheter, men å andra sidan vet man inte i detalj hur det såg ut på den tiden, och redan Homeros blandade vapen och kläder från olika tidsåldrar. En sak som sticker i ögonen är att de olympiska gudarna saknas, en väldigt viktig del av Homeros värld. Men han är bara en av många som har besjungit Troja, och eftersom det är en idé i den antika poesin att alla ska sjunga sin egen version av samma sång så fungerar det.
BETYG: 4

"Nearly three thousand years ago, the passion for one woman ignited the greatest battle ever fought - for love."

300 (2007). Regi: Zack Snyder.
Historisk händelse: Slaget vid Thermopyle (480 f kr)
Slaget då de trehundra spartanerna stoppade perserna är det mest laddade ögonblicket i den antika grekiska historien; det var då ”väst stoppade öst”, kan man säga. Filmen är serietidningsmässig och en våldsorgie utan dess like, men man blir glad över att den bygger så mycket på Herodotos. Spartanerna ser också ut som de gör på antika krukor, vilket säkert var idealiserade versioner. Men man ska inte ta filmen alltför bokstavligt: det är en bild av en bild.
BETYG: 4

"This is blasphemy - this is madness!" - "Madness? This is SPARTA!"

Alexander (2004). Regi: Oliver Stone
Historisk händelse: Alexander den stores liv (356–323 f kr)
Filmen är verkligen en historielektion – man får lära sig mycket. Som att Alexander var ända borta i Pakistan och förde in grekiska element i buddistisk kultur. Men filmen faller platt som en pannkaka, och även om Oliver Stone slår ihop en del slag så blir det till slut bara långtråkigt. Han kanske ville lite för mycket. Man borde ha koncentrerat sig på en episod av Alexanders liv istället.
BETYG: 2

"I've known many great men in my life, but only one Colossus."

Det är äntligen dags för en ny uppsättning av Aischylos Orestien, den enda bevarade tragiska trilogin från antiken. Egentligen rör det sig om en ofullständig tetralogi eftersom vi saknar satyrspelet Proteus. Originaluppsättningen ägde rum redan 458 f.Kr., och var Aischylos sista i Athen. Denna gång är det Folkteatern i Göteborg som sätter upp en av de mest berömda texterna, och den nye teaterchefen Lars Norén står även för regin. Det är givetvis självklart att mitt grekhjärta klappar lite extra hårt när svenska teatrar tar sig an dessa viktiga texter.

Uppsättningen "Orestien" har också en blogg. Klicka på bilden för att komma dit.

Bland det mest anmärkningsvärda med den aktuella föreställningen är att även Stadsteatern i samma stad hade planerat att sätta upp samma drama nu i höst; detta avblåstes bara några veckor före Folkteaterns premiär (DN). Å ena sidan är det ju absurt att de inte visste om varandras planer — stort är väl inte teater-Sverige, jag menar teater-Göteborg? Å andra sidan kan det tyckas lite svagt att Stadsteatern inte tror tillräckligt på sin uppsättning för att sätta upp den ändå. Samtidigt är det lätt att förstå att antalet potentiella besökare minskar ganska kraftigt. Hur många Orestier orkar man med på ett och samma år?

Teatrar nuförtiden rättfärdigar ofta uppsättningar av antika dramer med formuleringar som att de är ”mer aktuella än någonsin”. Sådana uttryck implicerar att om något är gammalt äger det också mindre relevans. Lyckligtvis är en sådan slutledning alldeles felaktig, och jag tror att detta också tydligt framgår för alla som ger det en chans och verkligen läser något, det må vara en dikt, ett drama, ett epos. Det tål att upprepas gång på gång; den bevarade antika grekiska litteraturen angår oss idag eftersom den till stora delar handlar om vad det innebär att vara människa, oavsett när man händelsevis råkar leva.

Nutidens regissörer och producenter må sedan ta fram de sidor eller delar av antika verk som de i sin tur tycker är mest angelägna för oss idag, vilket nu Norén i högsta grad verkar ha gjort, om man får tro GP:s recensent: ”Det är svårt att föreställa sig ett mer aktuellt teaterstycke än detta urdrama.” Samtidigt fortsätter recensenten med att låta sin hårda samtidskritik blomma ut ordentligt: ”[…] det är ett kulturellt kris- och förfallssymtom att det över huvud taget går att ställa frågan om klassikernas relevans för vår tid och hur man skall bära sig åt för att göra dem angelägna. Men så lever vi också i ett land där historien före vårt eget kristnande inte räknas och antiken snart inte längre finns på skolschemat.”

Vertigo förlags utgåva av (de flesta) bevarade tragedierna är alltjämt den bästa källan för den svenska läsaren.

SvD:s recensent kritiserar valet av Emil Zilliacus ”arkaisk[a]” och ”daterad[e]” översättning från 1929, men ger samtidigt ”Ted Hughes fantastiska, engelska översättning, tolkad av Lars Forssell” som förslag till alternativ. Ensemblens problem med den gamla texten är tydligen också störande: ”Det skanderas istället för kommuniceras.” Samma sak har DN:s recensent noterat, att ”skådespelarna ibland tycks återge något inlärt snarare än berätta vad de ser framför sig.” Det är svårt att inte önska sig modernare översättningar av de stora grekiska tragedierna. Det räcker att hastigt slå upp en sida i ”De grekiska tragedierna” för att problemet ska vara uppenbart:

Kassandra
Ve, eländiga viv!
[…]
Kören
Vadan väller den fram,
denna din hemska sång,
dunkel och gudasänd?

Dock ska det påpekas att Aischylos även för den som läser det grekiska originalet har ett märkbart arkaiserande språk, och det är ingen enkel sak att avgöra i vilken mån det ska tillåtas lysa igenom, vare sig i en modern översättning eller en teateruppsättning.

Avslutningsvis bad jag min vän Marcus säga några ord om föreställningen efter att han varit med på generalrepetitionen: ”En ojämn, inaktuell, överlastad, oklädsamt distanserad, bitvis putslustig pekoral. Men helt ok ändå. En stark tvåa.” Senare, som svar på frågan om jag borde åka till Göteborg för att se föreställningen, svarade han: ”Det ska du nog ändå! För att njuta av texten om inte annat. Tittade faktiskt inte på klockan under de tre timmarna, så nåt gav det väl, om än mest utlopp för frustration.” Det återstår alltså att se om det blir någon Göteborgsresa i vår.

Häromdagen upptäckte jag att Staffan Fogelmark nyligen skrivit en ”kort kommentar” till mitt inlägg från den 5/5. Han verkar ha missförstått mig på flera punkter, och jag har därför valt att ge mitt svar på hans kommentar som ett eget inlägg. I likhet med en ”klassiker” på BMCR skulle titeln på denna ἀπολογία (apologia — ”försvarstal”) kunna vara ”Venanzio on Fogelmark on Venanzio on Fogelmark on Björkeson” — förhoppningsvis ska dock nedanstående göra ytterligare en vända överflödig.

Jag vill ta tillfället i akt att först be om ursäkt om jag har uppfattats som elak. Detta har självfallet aldrig varit meningen — det är något jag aldrig någonsin vill vara, och det har i så fall inträffat endast av misstag eller genom ett missförstånd. Att jag skrev att en reaktion från SF var väntad baserades inte bara på min subjektiva uppfattning om dennes ”idoldyrkan” (ja, jag erkänner att ordvalet är medvetet överdrivet; jag tror dock att de flesta läsare också hängde med på den), utan det baserades också på att SF:s vetenskapliga produktion till stor del verkar bestå av forskning kring Pindaros – inte mindre än fem av de elva arbeten som åberopas på den personliga sidan på GU:s webbplats berör Pindaros, och såvitt jag kan förstå är det inte någon överdrift att kalla SF Sveriges just nu störste pindaroskännare; därför tyckte jag inte heller att det borde vara någon fara att roa sig, om än aldrig så lite, på dennes bekostnad.

Vidare, när det gäller SF:s undervisning har jag verkligen ingenting att invända mot denna — tvärtom! Jag har haft mycket stor, och alldeles frivillig, behållning av den, särskilt den omtalade poesikursen. Kanske var det uttrycket ”gå i spinn” som uppfattades förmedla ett löjets skimmer? Det var i alla fall aldrig meningen. Urvalet ur antologin var verkligen en stor källa till glädje och inspiration; en sak som särskilt dröjer sig kvar är uppmaningen att läsa passagerna i Homeros högt efter att man gått igenom alla ord i dem, liksom för att insupa det ögonblick av obegränsad stolthet man känner när man verkligen kan läsa Homeros och förstår vartenda ord. Inte utan stolthet och glädje återanvänder jag denna och liknande uppmaningar i min egen undervisning. ”Försäljaren” SF gav mig intrycket att Pindaros var den viktigaste och värdefullaste poeten grekiskan ägde; jag har själv svårt att se problemet med att jag uppfattade det så.

Jag kan också intyga att kursens sammansättning verkligen ändrades så som SF beskriver. Det verkar däremot höljt i dunkel vilken relevans det äger om jag känner eller inte känner hans dåtida chef ”ens till namnet”, men eftersom vi båda var närvarande vid institutionsstyrelsens sammanträde den gången SF skulle tillsättas som professor i Göteborg är det nog ändå ganska troligt att jag gör det. Jag minns episoden särskilt väl, eftersom just vi två var tvungna att lämna rummet tillsammans då det formella beslutet skulle tas (själv var jag suppleant och saknade rösträtt i ärendet).

Nog om detta. Frågan har nu kommit att röra sig kring om jag någonsin påstår att SF ”skulle ha fel på varenda punkt [han] tagit upp”, om SF:s kritik kan avfärdas ”på samtliga punkter” och om jag tycker att IB:s översättning saknar fel och brister och ”redan är korrekt”? Nej, nej och åter nej. Vad jag avsåg med att jag ser fram emot IB:s försvar bottnar i att jag tror att IB är högst medveten om att hans översättningar många gånger är bristfälliga, men att han likafullt borde ha någon kommentar till alla beslut han har tagit. Detta skrev jag också som avslutning på inlägget, men det är kanske lika dumt av mig att anta att SF inte heller ”läste ända till slutet”… Jag tycker alltså själv att SF:s invändningar i de allra flesta fallen är riktiga och svårligen kan vederläggas; just därför skulle det vara intressant att få höra IB försvara sina val, inte minst eftersom vissa av dessa i ljuset av SF:s kritik verkar vara ”oförsvarliga” i ordets rätta bemärkelse.

Beträffande om IB:s översättning är prosaisk eller inte står det utom allt tvivel efter SF:s genomgång att så är fallet, åtminstone vid många tillfällen. Däremot är jag inte alla gånger överens med SF:s känsla för vad som kan anses utgöra ett stilbrott; den misstänkta, och faktiska, åldersskillnaden oss emellan är nog tillräckligt stor för att vi ska ha skiftande uppfattningar om många enskilda ord, såväl beträffande stilvärde som valör. (En väns mormor var exempelvis av den bestämda uppfattningen att ordet ganska betydde helt, och kände att det var pinsamt när vänner gick bort.) Nu har jag dessvärre varken IB:s översättning eller SF:s granskning att tillgå (jag är på semester, långt från mina bokhyllor), och får därför kanske återkomma i dylika frågor vid ett senare tillfälle.

För dem som har följt denna blogg en tid är det sannolikt tydligt att jag mer och mer har övergått till ett personligare tilltal, samtidigt som jag har kommit att i högre grad kommentera universitetsvärlden, även om jag hela tiden försökt följa den ursprungliga avsikten att öppna upp grekiskans värld för dem som inte redan är ”frälsta”. Det kommer därför rimligen inte heller som någon överraskning att det är min subjektiva uppfattning som kommer i dagen på dessa rader. Att jag sedan ibland väljer att spetsa till historier och därför återberättar dem ur en viss vinkel bottnar givetvis i att mina texter skall bli lite mer läsvärda, lite mer subjektiva och därmed lite mer intressanta; detta är trots allt en blogg, inte en vetenskaplig publikation. Att bloggmediet inte tål att jämföras med vetenskapliga publikationer torde vara uppenbart för de flesta, och jag betackar mig därför för påpekanden om min eventuella vetenskaplighet i detta forum. Det var faktiskt i avsikt att slippa den här sortens påhopp som jag valde att använda mig av en persona, en sorts mask, eftersom jag skriver både i egenskap av privatperson och professionell (men aldrig bara som det ena eller det andra). Självfallet — även det självklara behöver visst ibland sägas rakt ut — strävar jag efter att vara saklig och korrekt i mitt avhandlingsarbete. Detta gäller i princip även här på bloggen; en sak har jag dock lärt mig av mina bästa lärare, att om man vill bibehålla en hög nivå av intresse och uppmärksamhet kan man ibland behöva tänja lite på sanningen.

Avslutningsvis måste jag avfärda påståendet att jag skulle vara trygg i min anonymitet som både falskt och ogenomtänkt. Det kräver i princip ingen ansträngning för att ta reda på min identitet; det finns ju bara en enda doktorand i grekiska vid Stockholms universitet (och i hela Sverige endast ytterligare en handfull, för den delen). Att SF inte visar större intresse för ”sitt” ämnes fortlevnad kan bara kallas beklagligt.

PS. Om SF hade gjort bara lite research till, så hade han funnit att jag redan för ett år sedan gav hela bakgrundshistorien till bloggens namn som ”sommarläsning”. Förhoppningsvis gläder det en gammal lärares hjärta att höra att jag alla gånger jag själv hållit i motsvarande epik och lyrikkurs sett till att studenterna läst just dessa passager.

Nästa sida »