Förra sommarens hetaste ordväxling, med utgångspunkt i Björkesons översättning av Pindaros (Olympiska och pythiska oden), har fortfarande efterdyningar. Jag ska i det följande försöka sammanfatta den senaste tidens vändningar.

Originaltexten som större delen av detta inlägg kretsar kring. I Ingvar Björkesons översättning lyder de första två raderna: "Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen? Skuggan av en dröm är människan.". Staffan Fogelmark klargjorde emellertid i sin granskning att Björkesons översättning är grammatiskt omöjlig (eftersom ordet "skugga" står i genitiv kan det inte utgöra predikatsfyllnad) och således fullständigt utesluten. Fogelmark översätter istället: "En skuggas dröm är människan."

Till att börja med har jag dåliga nyheter för alla som uppskattade Fogelmarks granskning — han har dessvärre inte för avsikt att göra en ny av den andra delen (Nemeiska och Isthmiska oden. Fragment). Kanske är det någon annan därute som känner sig manad? Fältet är fritt!

Den 14/5 rapporterade SvD att Ingvar Björkeson tilldelats Samfundet de Nios stora pris på 250000 kronor för sin livsgärning. Motiveringen, hämtad från Samfundets egen sida, lyder: ”för att han har förmedlat stora delar av det klassiska kulturarvet på levande svenska”.

För en tid sedan tipsade fragmentarius om en anmälan/essä om Björkesons nya översättning i Tidningen Kulturen (18/5 2010). Artikelförfattaren, Thomas Sjösvärd, är doktorand i litteraturvetenskap i Uppsala och har en god del grekiska med sig från Stockholm. I de avslutande orden skriver han: ”såväl den beundran som mött Björkesons tolkningar och de invändningar som rests egentligen är två sidor av samma mynt.” Nyligen fick essän också ett genmäle av Fogelmark själv, vilket i sin tur också blivit besvarat av essäförfattaren.

Expressen (9/6 2010) bidrog med en kombinerad recension av Linnérs Solglitter över svarta djup (utgiven i mars 2010) och Björkesons andra Pindarosöversättning. Recensenten, Malte Persson, ställer i ett blogginlägg frågan huruvida Linnér i sin sista bok bemöter Fogelmarks kritik av översättningen av det kritiska (= mest citerade) textstället, Pythia 8.95-6. Svaret är: ”nja, han bemöter delvis kritiken i en fotnot, men på ett sätt som så vitt jag kan bedöma är mer vilseledande än tillfredsställande.” Eftersom det sannolikt är det enda svar vi någonsin kommer att få av ”teamet” Linnér/Björkeson i frågan återger jag den relevanta texten i den omtalade fotnoten (s. 243, n. 82):

[…]
Den närmast följande orden vill Fogelmark tyda som ”En skuggas dröm är människan”. Denna tolkning, framlagd redan 1933 av Ludwig Bieler, i Wiener Studien 51, 1933, s. 143ff., vederlades 1936 i samma tidskrift av R. Jüthner, s. 142 f. Den avvisas också av exempelvis Ilja Leonard Pfeijffer, Three Aiginetan Odes of Pindar, 1999, s. 449, not 56: ”en dröm drömd av en skugga, det vill säga av en död man, saknar mening i sammanhanget”. Se även till exempel Thomas Poiss, Pindar Siegeslieder, 2002, s. 144.

Jag har kollat upp de två artiklarna i Wiener Studien och är inte överens med Linnér om att Bielers översättning skulle blivit vederlagd av Jüthner. Att det är frågan om en subjektiv ”Genetiv” är ställt utom allt tvivel hos båda två, precis som Fogelmark från början gjorde klart i sin granskning. (Det är alltså av syntaktiska skäl omöjligt att översätta ”skugga” som predikatsfyllnad till ”människa”, och genitiven kan inte vara objektiv eftersom det inte finns något verbalbegrepp i ordet ”dröm”.) Saken hos Jüthner handlar istället om hur vi ska förstå orden ‘dröm’ och ‘skugga’. Bieler översätter ”Eines Schattens Traum ist der Mensch”, medan Jüthner istället ger ”[der Mensch ist] ein Traumbild von einem Schatten”, eller ”wie wir sagen würden, ein Schatten von einem Schatten, also ein Nichts.”

"Ilja Leonard Pfeijffer (1968) is a poet, novelist, essayist, critic and polemicist."

Vidare ger nämnde Pfeijffer, i den bearbetade versionen doktorsavhandlingen från 1996, i sin tur (s. 598) den stolpiga och närmast oanvändbara översättningen ”Of shadow a dream is man”, vilken han förklarar med att både ‘dröm’ och ‘skugga’ är vanliga bilder för det ogripbara och undflyende (intangible and evasive). ”‘A dream of a shadow'”, fortsätter han, ”is, so to speak, the superlative of this.” Han avvisar ”Bielers” subjektiva genitiv enbart eftersom denne med skugga förstod en död människa; döden saknar relevans i detta sammanhang, förklarar Pfeijffer, och därför är denna tolkning ”unlikely” (s. 598, n. 230).

Fogelmark, i ett postskriptum till dokumentet ”Rättelser och tillägg” (daterat 8/5 2010), vederlägger också Linnérs invändningar från ovanstående not. Han avvisar korrekt Bieler/Jüthner-”beviset”, försvarar sin översättning (som inte är en ”tolkning”, som Linnér kallade den) samt hänvisar till ”hundratals” olika översättningar alltsedan 1528 som alla översätter genitiven subjektivt, varav de flesta också får antas föregå Bielers diktum från 1933, och till vilka Linnér inte tar någon hänsyn. Fogelmark får här även sista ordet i frågan, i sin avslutande kommentar angående Pfeijffers ståndpunkt:

SL säger också att Pfeijffer avvisat den gängse översättningen under hänvisning till att ”en dröm drömd av en skugga, det vill säga av en död man, saknar mening i sammanhanget”. Även här rör det sig om ett missförstånd från både SL och Pfeijffer. Givetvis handlar det inte om en död människa! Människan är ju inte en död människas dröm! Det är ju alldeles självklart att det handlar om en levande människas skugga: när en levande människa rör sig, följer skuggan med; den lever också, precis som människan som ger den liv.

Som en lite mer tillbakalutad avrundning av denna filologiska långkörare har jag till slut hittat den tidigare omtalade recitationen av Pindaros som ägde rum vid avslutningsceremonin till de olympiska (inte pythiska!) spelen i Los Angeles 1984. Och ni kan ju bara gissa vilket textställe de hade valt…

Recitationen sker vid 2.30-3.05, och lyder sålunda:

Creatures of a day! Man is merely a shadow [of a dr]eam. But when god-given glory comes upon him in victory, a bright light shines upon us, and our life is sweet. When the end comes, the loss of flame brings darkness, but his glory is bright forever. (Översättning: D.C. Young och F.J. Nisetich. Recitation: Richard Basehart. Kursiveringen är min egen.)

Typiskt nog fungerar inte ljudet vid just det omstridda stället, så att det är omöjligt att veta vad som faktiskt hördes vid tillfället. Översättaren Young återger dock texten i boken A brief history of the Olympic Games, där det alltså med all önskvärd tydlighet framgår att de — precis som Björkeson och Linnér — valt att översätta genitiven som predikatsfyllnad. Han förklarar också att den sista meningen inte alls kommer från Pindaros, utan var speciellt tillagd för OS-uppläsningen. Ingenting sägs heller om vart orden ”Vad är någon? Vad ingen?” tog vägen. Att Young i detta sammanhang inte kommenterar själva översättningen är kanske förståeligt, men är det inte ganska märkligt att han inte kommenterar de tillagda raderna närmare? Kanske skulle man sätta bollen i rullning igen och skicka ett brev till Florida?

P.S.
Jag kan bara inte låta bli att även återvända till Hamlet, även denna gång akt II, scen II, vv. 255-60, då orden verkar vara hämtade direkt från Pindaros (kanske är det Shakespeare som ligger bakom den envisa och seglivade ”inverteringen” av Pindaros ord?):

Hamlet
… were it not that I have bad dreams.
Guildenstern
Which dreams indeed are ambition; for the very substance of the ambitious is merely the shadow of a dream.
Hamlet
A dream itself is but a shadow.