bevingade ord


Det första halvåret av 2010 har bjudit på en svensk bokström utan dess like för den som intresserar sig för det antika Greklands litteratur. En av alla dessa böcker är en nyöversättning av (några av) Plutarchos biografier (5 biografier, översättning från grekiskan av Ingemar Lagerström, Norstedts, maj 2010).

Plutarchos i Thomas Norths översättning från 1579. Att Shakespeare hämtade mycket inspiration till sina dramer från Plutarchos biografier är vida känt. Att North i sin tur baserade sin översättning på en fransk förlaga (av Jacques Amyot) är kanske inte lika allmänt bekant.

Som grekiskspråkig författare i Rom under tidig kejsartid är Plutarchos den författare som kanske bäst exemplifierar poängen med att lära sig båda de klassiska språken, nämligen att man då har en bättre chans att förstå sig på den värld verken kommer ifrån. Visst kan man stänga in sig på sitt rum med sin homeriska grekiska och nöja sig med att bara läsa Homeros, men så fort man känner att man vill förstå texterna i ett större sammanhang (och det brukar hända de flesta) inser man behovet av att kunna läsa även andra grekiska språkformer. Med tiden växer nog även känslan att latinet också bör vara en självklar följeslagare för den som är intresserad av grekiska — att alla romare med anspråk på bildning kunde grekiska är ju välbekant. Kopplingarna mellan de två språken är komplexa och djupgående — det är svårt till och med bara att börja försöka förklara den. Att läsa Plutarchos kan dock fungera som en sådan början.

I Göran Häggs förord läser vi: ”Han ville bland annat få sina landsmän att se rikedomen i romarnas historia. Han skrev således på grekiska, men i stor utsträckning även om romerska ämnen — så att många kända latinska repliker faktiskt bara överlevat [sic] på detta sätt, i hans grekiska översättning.” Vi har således Ingemar Lagerström, som mig veterligen tidigare mest översatt från latin (Suetonius 2001, Historia Augusta 2003, Caesar 2007), men även något från grekiska (Arrianos 2003), att tacka för att delar av Plutarchos nu finns i modern svensk översättning (”lysande”, enligt GP).

I förordet omtalas också en tidigare, ”mycket omfattande” översättning av Ivar Harrie och ”ytterligare två översättare” (närmare bestämt Carl Theander och Hugo Bergstedt, från 1947). Just denna översättning råkade finnas på min heminstitution, så det var upplagt för att göra några jämförelser. Att denna tidigare översättning skulle vara ”i princip omöjlig[a] att uppbringa” håller jag däremot inte med om. LIBRIS-katalogen ger 21 träffar över landet, bibliotek.se ger vid handen att den finns i de flesta regioner och på antikvariat.net hittade jag idag inte mindre än 14 exemplar (120-380 kr). Om själva översättningen verkligen är ”föråldrad” kan ni kanske själva avgöra nedan.

Men varför är just Plutarchos särskilt minnesvärd? Stig Strömholm ger svar i en understreckare från 2005: ”Plutarchos jämförande levnadsteckningar är ett av de allra mest inflytelserika litterära verken i Europas moderna historia.” En annan, men inte mindre viktig, anledning är att vi har honom att tacka för några av de kanske mest berömda citaten vi har bevarade från antiken. Inom konsthistorien får man lära sig att det bakom i stort sett varje romersk skulptur vilar ett grekiskt original. När det gäller några av de mest berömda latinska citaten är situationen densamma, även om latinet i dessa fall kanske var originalspråket. Känns det förvirrande? Plutarchos har alltså försett eftervärlden med de tre kanske mest berömda latinska citaten, men i grekisk språkdräkt. Ett citat är signerat Cato den äldre, och två kommer från Julius Caesar. Jag har ordnat dem så att det berömda (latinska) citatet står som rubrik, följt av Lagerströms översättning och sedan det grekiska originalet. Därefter har jag också gett Theanders översättning, för dem som gillar att jämföra.

Marcus Porcius Cato (maior)

Praeterea censeo Karthaginem esse delendam. (Cato den äldre 27.2)
Med ännu större skärpa framförde han sin åsikt genom att alltid avsluta ett yttrande i vilken fråga som helst med orden: ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.”
ἐκεῖνο δ’ ἤδη καὶ βιαιότερον, τὸ περὶ παντὸς οὗ δήποτε πράγματος γνώμην ἀποφαινόμενον προσεπιφωνεῖν οὕτως· ‘δοκεῖ δέ μοι καὶ Καρχηδόνα μὴ εἶναι’
Theander: Ännu mer utmanande var det, när han, efter att under överläggningarna hava sagt sin mening om vilken sak som helst, alltid brukade tillägga orden: ”Dessutom anser jag, att Karthago icke bör få finnas till!”

Alea iacta est. (Julius Caesar 32.8)
Med en kraftansträngning lyckades han så slita sig loss ur sitt grubbel på framtiden, och uttalade så de ord som därefter alla som gett sig in på svåra och våghalsiga företag gjort till sitt valspråk: ”Tärningen är kastad!”
τέλος δὲ μετὰ θυμοῦ τινος ὥσπερ ἀφεὶς ἑαυτὸν ἐκ τοῦ λογισμοῦ πρὸς τὸ μέλλον, καὶ τοῦτο δὴ τὸ κοινὸν τοῖς εἰς τύχας ἐμβαίνουσιν ἀπόρους καὶ τόλμας προοίμιον ὑπειπὼν ‘ἀνερρίφθω κύβος,’
Theander: Med en kraftig viljeansträngning ryckte han sig slutligen lös ur sitt grubbel över framtiden; och efter att hava fällt det bekanta yttrande, som ju sedan alla de, vilka givit sig in på svårbedömda företag med oviss utgång, brukat ha till valspråk: ”Så vare då tärningen kastad!”

Orden finns belagda i ett fragment som tillskrivs Menander. Detta fragment återger två talare, varav den förste råder den andre att inte gifta sig, varpå denne svarar: ”δεδογμένον τὸ πρᾶγμ’· ἀνερρίφθω κύβος”, vilket ungefär betyder ”saken är klar; så må tärningen ha blivit kastad”. Verbformen är något så exotiskt som en passiv perfekt imperativ i tredje person singular, vilket faktiskt inte låter sig översättas till svenska på något sätt som inte låter konstigt eller dumt. Så mycket enklare då att ta bort det imperativiska (som i tredje person oftast låter sig bäst översättas med konjunktiv på svenska, jfr leve konungen).

Veni, vidi, vici. (Caesar 50.3-4)
När Caesar skrev till en av sina vänner vid namn Matius hemma i Rom för att meddela hur plötsligt och snabbt striden var över, gjorde han det med de tre orden ”Kom, såg, segrade.” I latinet har de tre verben samma ändelse, en sak som gör det korthuggna budskapet ännu mer uttrycksfullt.
καὶ τῆς μάχης ταύτης τὴν ὀξύτητα καὶ τὸ τάχος ἀναγγέλλων εἰς Ῥώμην πρός τινα τῶν φίλων Μάτιον ἔγραψε τρεῖς λέξεις· ‘ἦλθον, εἶδον, ἐνίκησα.’ Ῥωμαϊστὶ δ’ αἱ λέξεις, εἰς ὅμοιον ἀπολήγουσαι σχῆμα ῥήματος, οὐκ ἀπίθανον τὴν βραχυλογίαν ἔχουσιν.
Theander: Det var när han meddelade en av sina vänner hemma i Rom, Matius, denna snabba och plötsliga seger som han skrev de tre orden: ”Jag kom, jag såg, jag segrade!” På latin sluta de motsvarande orden på inbördes liknande stavelser, vilket gör det kortfattade i formuleringen ännu mera uttrycksfullt.

Bilden är hämtad från "Dr. Ilya Prokopov's Fake Ancient Coin Reports". Myntet i fråga fanns till salu på ebay i april 2009.

[Uppdatering 29/8: I SvD idag skriver Carina Burman en läsvärd, dock tämligen kritisk understreckare om nyöversättningen.]

Idag uppmärksammar jag två aktuella böcker som har koppling både till det antika Grekland och till vår tid idag, om än på två ganska olika sätt.

Carson blev förra året föreslagen Nobelpriset i litteratur av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.

I den ena boken, Nox, behandlar Anne Carson, professor i Classics i Michigan tillika poet, sorgen över sin saknade bror Michael. Enligt recensenten i SvD (100629) är boken ett sorts montage, ”med ett antal sidor ihopfogade likt ett utdragbart dragspel”. Det sägs också att författaren/poeten vänder sig ”till det avlägset förflutna […] för att finna ledtrådar – till historikerna Hekataios och Herodotos, vars diskussioner snart vävs ihop med hennes egna hågkomster av sin bror.” Det skulle verkligen vara intressant att ta del av hennes läsning av Hekataios ”diskussioner”; denne logograf hör inte precis till de mest tillgängliga, utan är endast bevarad i omkring trehundra fragment. Sedan följer en märklig observation i recensionen:

Parallellt med denna prosa löper på vänstersidorna en serie fragment saxade ur ordböcker, där ord på latin – multa [sic], aequora, vectus, miseras och många fler – samt deras etymologiska genealogier [?] och variationer får ge resonans åt försöken att (re)konstruera en historia om Michael.

Orden ”fragment saxade ur ordböcker” gör gällande att recensenten tror att dessa ord är slumpvis valda, vilket är direkt upprörande för dem med någon inblick i den klassiska litteraturen. Det är rentav svårt att missa att dessa ord är hämtade ur Catullus berömda dikt 101, då en enkel nätsökning på orden genast ger både original och översättning (testa för en gångs skull ”Jag har tur”-knappen); dessutom råkar just denna dikt behandla Catullus sorg över en förlorad broder, och det ligger nära till hands att anta att Carson söker tröst och inspiration hos sin antike föregångare. Det är ingen hemlighet — eller överraskning — att ”antikforskaren” Carson gärna arbetar med antika motiv, vilket även andra recensenter uppmärksammat. The Harvard Crimson (100420) kallar verket ”a powerful visual and literary rendering of this poet’s searching, collecting, doubting, and blaming in the wake of the death of her mysterious but much mourned brother.” The New Yorker (100712) skriver att ”‘Nox’ is a luminous, big, shivering, discandied, unrepentant, barking web of an elegy, which is why it evokes so effectively the felt chaos and unreality of loss.”  Catullusdikten är i min mening en av den unge romarens allra mest gripande, och värd att återge i sin helhet (särskilt eftersom latinbloggen har semester):

Aubrey Beardsleys gripande illustration till Catullus dikt (1896).

Catullus CI
Multas per gentes et multa per aequora vectus
advenio has miseras, frater, ad inferias,
ut te postremo donarem munere mortis
et mutam nequiquam alloquerer cinerem,
quandoquidem fortuna mihi tete abstulit ipsum,
heu miser indigne frater adempte mihi.
Nunc tamen interea haec, prisco quae more parentum
tradita sunt tristi munere ad inferias,
accipe fraterno multum manantia fletu
atque in perpetuum, frater, ave atque vale.

I Janzons (av Thomasson reviderade) översättning (strået vassare än Harding/Jansons) lyder den:

Många länder och hav har jag lämnat bakom mig och kommer,
broder, att nu vid din grav offra vad plikten mig bjöd,
räcka dig den skänk, som döden sist brukar fordra,
och till ditt stumma stoft tala förgäves ett ord,
eftersom ödet ju ryckt dig själv ifrån mig, du arme
broder, som oförskyllt rövad har blivit ifrån mig.
Tag nu emot likväl, vad enligt fädernas gamla
plägsed som sorglig gärd dig till ett dödsoffer skänkts,
tag det fuktat emot av en broders ymniga tårar,
och för all evighet, broder, var hälsad, far väl!

Den andra boken, Johan Tralaus Draksådd – den grekiska tragedin som politiskt tänkande, recenseras i dagens SvD. Här är det inte frågan om någon användning av den antika litteraturen för poesi och introvert sörjande, utan det rör sig istället om en politisk-filosofiskt orienterad läsning av det antika dramat i allmänhet, och Sofokles Antigone i synnerhet. Recensenten berömmer Tralau, för övrigt statsvetare vid Uppsala universitet, för att ha presterat ”en stundom respektlös, avslöjande och spännande närläsning” av det antika dramat, men påpekar samtidigt att hans analys delvis missar sitt mål: ”Den ‘interna kritiken’, hur skarpsinnig och tankeväckande den än må vara, är emellertid inte en ‘väg till tragedin’, utan en väg vid sidan av den.” Det är inte rimligt att tolka de enskilda rollfigurerna som något annat än litterära gestalter, fortsätter han, och ”Antigone och Kreon kan inte ställas till svars för sina utsagors logiska stringens.” Enligt recensenten är det mer produktivt att uttala sig om Sofokles dramatiska syfte med de olika karaktärerna (som ”speglar Sofokles psykologiskt skickliga och subtila framställningskonst”), än att, som Tralau, söka ”en meningsfull och konsekvent tillämpning av en normativ princip på ett moraliskt problem”.

Η Αντιγόνη εμπρός στο νεκρό Πολυνείκη (Antigone inför den döde Polyneikes), av Nikiphoros Lytras (1865)

För några är det kanske lite överraskande att boken heter som den gör. Den mytologiska ”draksådden” hör dock hemma i Thebe, Antigones hemstad och den stad som Kadmos grundade där den ko han följt efter till slut lade sig ned; att följa efter kon var en order han fått av det delfiska oraklet. Kadmos befolkade sedan sin stad med människor som växt fram ur jorden efter att han sått tänderna från den drake han dräpt på platsen. Det är därför draksådden främst förknippas med Kadmos. Det visar sig också att Polyneikes, Antigones bror, och den vars eventuella begravning utgör ramberättelsen för det aktuella dramat, utgör det näst yttersta ledet av Kadmos släkt; dennes son, Thersander, är (åtminstone enligt vissa) den siste medlemmen av denna olycksdrabbade familj.

Förra sommarens hetaste ordväxling, med utgångspunkt i Björkesons översättning av Pindaros (Olympiska och pythiska oden), har fortfarande efterdyningar. Jag ska i det följande försöka sammanfatta den senaste tidens vändningar.

Originaltexten som större delen av detta inlägg kretsar kring. I Ingvar Björkesons översättning lyder de första två raderna: "Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen? Skuggan av en dröm är människan.". Staffan Fogelmark klargjorde emellertid i sin granskning att Björkesons översättning är grammatiskt omöjlig (eftersom ordet "skugga" står i genitiv kan det inte utgöra predikatsfyllnad) och således fullständigt utesluten. Fogelmark översätter istället: "En skuggas dröm är människan."

Till att börja med har jag dåliga nyheter för alla som uppskattade Fogelmarks granskning — han har dessvärre inte för avsikt att göra en ny av den andra delen (Nemeiska och Isthmiska oden. Fragment). Kanske är det någon annan därute som känner sig manad? Fältet är fritt!

Den 14/5 rapporterade SvD att Ingvar Björkeson tilldelats Samfundet de Nios stora pris på 250000 kronor för sin livsgärning. Motiveringen, hämtad från Samfundets egen sida, lyder: ”för att han har förmedlat stora delar av det klassiska kulturarvet på levande svenska”.

För en tid sedan tipsade fragmentarius om en anmälan/essä om Björkesons nya översättning i Tidningen Kulturen (18/5 2010). Artikelförfattaren, Thomas Sjösvärd, är doktorand i litteraturvetenskap i Uppsala och har en god del grekiska med sig från Stockholm. I de avslutande orden skriver han: ”såväl den beundran som mött Björkesons tolkningar och de invändningar som rests egentligen är två sidor av samma mynt.” Nyligen fick essän också ett genmäle av Fogelmark själv, vilket i sin tur också blivit besvarat av essäförfattaren.

Expressen (9/6 2010) bidrog med en kombinerad recension av Linnérs Solglitter över svarta djup (utgiven i mars 2010) och Björkesons andra Pindarosöversättning. Recensenten, Malte Persson, ställer i ett blogginlägg frågan huruvida Linnér i sin sista bok bemöter Fogelmarks kritik av översättningen av det kritiska (= mest citerade) textstället, Pythia 8.95-6. Svaret är: ”nja, han bemöter delvis kritiken i en fotnot, men på ett sätt som så vitt jag kan bedöma är mer vilseledande än tillfredsställande.” Eftersom det sannolikt är det enda svar vi någonsin kommer att få av ”teamet” Linnér/Björkeson i frågan återger jag den relevanta texten i den omtalade fotnoten (s. 243, n. 82):

[…]
Den närmast följande orden vill Fogelmark tyda som ”En skuggas dröm är människan”. Denna tolkning, framlagd redan 1933 av Ludwig Bieler, i Wiener Studien 51, 1933, s. 143ff., vederlades 1936 i samma tidskrift av R. Jüthner, s. 142 f. Den avvisas också av exempelvis Ilja Leonard Pfeijffer, Three Aiginetan Odes of Pindar, 1999, s. 449, not 56: ”en dröm drömd av en skugga, det vill säga av en död man, saknar mening i sammanhanget”. Se även till exempel Thomas Poiss, Pindar Siegeslieder, 2002, s. 144.

Jag har kollat upp de två artiklarna i Wiener Studien och är inte överens med Linnér om att Bielers översättning skulle blivit vederlagd av Jüthner. Att det är frågan om en subjektiv ”Genetiv” är ställt utom allt tvivel hos båda två, precis som Fogelmark från början gjorde klart i sin granskning. (Det är alltså av syntaktiska skäl omöjligt att översätta ”skugga” som predikatsfyllnad till ”människa”, och genitiven kan inte vara objektiv eftersom det inte finns något verbalbegrepp i ordet ”dröm”.) Saken hos Jüthner handlar istället om hur vi ska förstå orden ‘dröm’ och ‘skugga’. Bieler översätter ”Eines Schattens Traum ist der Mensch”, medan Jüthner istället ger ”[der Mensch ist] ein Traumbild von einem Schatten”, eller ”wie wir sagen würden, ein Schatten von einem Schatten, also ein Nichts.”

"Ilja Leonard Pfeijffer (1968) is a poet, novelist, essayist, critic and polemicist."

Vidare ger nämnde Pfeijffer, i den bearbetade versionen doktorsavhandlingen från 1996, i sin tur (s. 598) den stolpiga och närmast oanvändbara översättningen ”Of shadow a dream is man”, vilken han förklarar med att både ‘dröm’ och ‘skugga’ är vanliga bilder för det ogripbara och undflyende (intangible and evasive). ”‘A dream of a shadow'”, fortsätter han, ”is, so to speak, the superlative of this.” Han avvisar ”Bielers” subjektiva genitiv enbart eftersom denne med skugga förstod en död människa; döden saknar relevans i detta sammanhang, förklarar Pfeijffer, och därför är denna tolkning ”unlikely” (s. 598, n. 230).

Fogelmark, i ett postskriptum till dokumentet ”Rättelser och tillägg” (daterat 8/5 2010), vederlägger också Linnérs invändningar från ovanstående not. Han avvisar korrekt Bieler/Jüthner-”beviset”, försvarar sin översättning (som inte är en ”tolkning”, som Linnér kallade den) samt hänvisar till ”hundratals” olika översättningar alltsedan 1528 som alla översätter genitiven subjektivt, varav de flesta också får antas föregå Bielers diktum från 1933, och till vilka Linnér inte tar någon hänsyn. Fogelmark får här även sista ordet i frågan, i sin avslutande kommentar angående Pfeijffers ståndpunkt:

SL säger också att Pfeijffer avvisat den gängse översättningen under hänvisning till att ”en dröm drömd av en skugga, det vill säga av en död man, saknar mening i sammanhanget”. Även här rör det sig om ett missförstånd från både SL och Pfeijffer. Givetvis handlar det inte om en död människa! Människan är ju inte en död människas dröm! Det är ju alldeles självklart att det handlar om en levande människas skugga: när en levande människa rör sig, följer skuggan med; den lever också, precis som människan som ger den liv.

Som en lite mer tillbakalutad avrundning av denna filologiska långkörare har jag till slut hittat den tidigare omtalade recitationen av Pindaros som ägde rum vid avslutningsceremonin till de olympiska (inte pythiska!) spelen i Los Angeles 1984. Och ni kan ju bara gissa vilket textställe de hade valt…

Recitationen sker vid 2.30-3.05, och lyder sålunda:

Creatures of a day! Man is merely a shadow [of a dr]eam. But when god-given glory comes upon him in victory, a bright light shines upon us, and our life is sweet. When the end comes, the loss of flame brings darkness, but his glory is bright forever. (Översättning: D.C. Young och F.J. Nisetich. Recitation: Richard Basehart. Kursiveringen är min egen.)

Typiskt nog fungerar inte ljudet vid just det omstridda stället, så att det är omöjligt att veta vad som faktiskt hördes vid tillfället. Översättaren Young återger dock texten i boken A brief history of the Olympic Games, där det alltså med all önskvärd tydlighet framgår att de — precis som Björkeson och Linnér — valt att översätta genitiven som predikatsfyllnad. Han förklarar också att den sista meningen inte alls kommer från Pindaros, utan var speciellt tillagd för OS-uppläsningen. Ingenting sägs heller om vart orden ”Vad är någon? Vad ingen?” tog vägen. Att Young i detta sammanhang inte kommenterar själva översättningen är kanske förståeligt, men är det inte ganska märkligt att han inte kommenterar de tillagda raderna närmare? Kanske skulle man sätta bollen i rullning igen och skicka ett brev till Florida?

P.S.
Jag kan bara inte låta bli att även återvända till Hamlet, även denna gång akt II, scen II, vv. 255-60, då orden verkar vara hämtade direkt från Pindaros (kanske är det Shakespeare som ligger bakom den envisa och seglivade ”inverteringen” av Pindaros ord?):

Hamlet
… were it not that I have bad dreams.
Guildenstern
Which dreams indeed are ambition; for the very substance of the ambitious is merely the shadow of a dream.
Hamlet
A dream itself is but a shadow.

I väntan på några längre inlägg jag går och ruvar på kan jag inte låta bli att dela med mig av följande fadäs. I samband med en ny tillbyggnad vid Cambridge Universitys fakultetsbyggnad för ”classics” skulle man säkerhetsanpassa entrédörrarna som är helt gjorda i glas, och då fick man för sig att man kunde göra detta genom att pryda dem med ett väl valt citat. Vad kunde då passa bättre än ett högtravande och storstilat sådant från lärdomsgiganten nummer 1, Aristoteles? Som inledning till hans kanske mest berömda verk, som i sig namngav ett vetenskapligt fält, Metafysiken, står följande ord:

Πάντες ἄνθρωποι τοῦ εἰδέναι ὀρέγονται φύσει.
Av naturen strävar alla människor efter att veta. (980a)

Ordagrant fick böckerna om metafysiken (som ju med modern terminologi snarare kan sägas vara kapitel) sitt namn eftersom de placerats efter — μετά — böckerna om fysiken. Man kan också förstå ordet metaforiskt, att böckerna behandlar det som går utöver den vanliga fysiken. I vilket fall som helst faller det sig väl naturligt att först behandla det som ”finns”, för att sedan gå över till det som ”inte finns”, om man säger så. Häri handskas Aristoteles alltså med de verkligt stora frågorna, såsom ontologi, existens, egenskaper och liknande, och det var alltså genom dessa ord som studenterna skulle inspireras till storverk.

Nu var det bara så att det skedde ett litet misstag med inskriptionen:

Uppsättning blev enligt uppgift mycket lyckad - undertecknad kunde dessvärre inte vara där.

För den skarpögde — liksom förhoppningsvis även för en stor mängd andra — syns det ganska snart att det finns ett misstag här. Saken är nämligen den, att ett latinskt S har ”smugit” sig in istället för sin grekiska släkting Σ, och ja, det ser faktiskt ganska bedrövligt ut. För den som sysslar med grekiska till vardags är det dock kanske inte fullt så upprörande; egentligen är det ju samma gamla fenomen som när man ”lånar” in grekiska bokstäver i en text som annars är skriven med latinska bokstäver för att få den att se mer ”grekisk” ut, en metod alldeles nyligen tillämpad av studentgruppens vid Universitetet i Oslo uppsättning av Aristofanes Molnen. Den stora skillnaden är dock graden av medvetande med vilket det har utförts; här är det knappast frågan om en medveten handling. Märkligast med hela historien är kanske det faktum att saken först uppmärksammades på en av de anställdas blogg, närmare bestämt professor Mary Beards, som visserligen skyller misstaget på gudarna. När ärendet sedan svällde ut i riksmedia kunde inte tidningen Daily Mail låta bli att själva göra ett lika pinsamt misstag, då de i rubriken talade om det ”latinska” citatet: ”Red faces at Cambridge University as Latin inscription on £1.3m building has wrong spelling”. Även efter att de ändrat rubriken (”Aristotle’s all Greek to Cambridge classicists as inscription by philosopher is misspelled on £1.3m building”) kvarstår ett annat problem för den som är petnoga (och ibland kan man väl tillåta sig att känna sig lite sådan): det är inte frågan om en felstavning, bokstaven ‘S’ är ju ”rätt”, utan det rör sig väl snarare om ett typografiskt misstag.

Nåväl. För många gör det kanske inte så stor skillnad, vare sig det handlar om något råkar vara latin eller grekiska, eller om hur något skrivs korrekt på något av språken. Men, skulle det nu vara så är det emellertid alldeles uppenbart att Aristoteles missade grovt i sin grundpremiss till Metafysiken

Idag publicerar SvD på familjesidan en nekrolog över Sture Linnér signerad Lars Rydbeck, docent i nytestamentlig filologi, Lunds universitet. Jag har fått tillåtelse av Rydbeck att publicera en längre version av samma text, som jag på mitt invanda sätt även försett med lite grekiska, lite bilder, samt några klargörande länkar. Håll således tillgodo med det allra första ”gästinlägget” på denna blogue!

Sture Linnér, född 1917, är död. Han sörjes närmast av sönerna Allan, psykolog i Stockholm, och Lennart, ambassadör i Bangkok, samt av Christina von Arbin och av otaliga vänner, hemma och utomlands.

Sture kom in i vårt liv våren 1967. Hans son Lennart skulle läsa på Hermods Korrespondensinstitut i Malmö och ta studenten som privatist. Min hustru Margareta var vid den tiden rektorsassistent vid Hermods, och hon fick ansvaret för Lennart (och fadern!). I sin brevväxling med Sture råkade hon nämna den turbulens som det svenska gymnasiet befann sig i. Panta rei (allt flyter) skrev hon och citerade Herakleitos med grekiska bokstäver. Detta räckte för Sture. Hans tilltro till Hermods som institution och Margareta som lämplig handledare för hans son blev oomkullrunkelig.

Världshälsoorganisationen (WHO) har en asklepiosstav i sin logo, en traditionell symbol för läkekonsten.

Hösten 1967 började jag trycka min doktorsavhandling som beträdde liknande fält som Stures egen avhandling 24 år tidigare. Mitt intresse var sakprosan i det första århundradet e. Kr. och möjligheten att med dess hjälp belysa arten av grekiska i Nya testamentets språk och grammatik. Sture blev genast intresserad och erbjöd sig i brev från London, där World Health Organisation placerat honom, att läsa korrektur. Postgången mellan London och den svenska namnen Lund var på den tiden förträfflig. Ett korrektur avsänt på söndagkvällen kom oftast i retur redan på fredagen (eller bestod lördagsutbärningen fortfarande hösten 1967?). Sture fick plats med mycket i marginalen. Jag bevarar i minnet med stor vördnad hans noteringar rörande min tyska stil och det vetenskapliga innehållet.

I mitten av 1960-talet började Sture sin, sedan dess aldrig sinande, räcka av publikationer. Den sista av dem, Pindarosboken [DN 18/4, SvD 21/4], kunde gott ha innehållit en bibliografi med både de vetenskapliga och populärvetenskapliga verken. Det är tråkigt att behöva använda adjektivet ”populärvetenskaplig”, men jag finner inte någon annan lämplig karakteristik.

Den första boken som kom till oss var boken om Fredrika Bremer i Grekland. På ett kort med sirlig piktur tackade Sture Margareta för hjälpen med Lennarts studier men undertecknade med ”tillgivne eleven Sture Linnér”. Det var precis som om han skulle ta studenten en andra gång. Jämför Johannesevangeliet kapitel 3 om Nikodemos pånyttfödelse!

Det var för övrigt ett karaktärsdrag hos Sture att när han pratade med någon framställa sig själv som helt okunnig och rudis. Jag tror att han på det viset faktiskt fick veta fler saker av sin interlokutör än om han dundrat på med sin grandezza och djupa lärdom.

Vergilius och Dante på den frusna helvetesfloden Kokytos: 32.19 "Guarda come passi: va sì, che tu non calchi con le piante le teste de' fratei miseri lassi."

Stures kärlek till antiken kan utan tvekan karakteriseras på samma vis som Dante karakteriserar sitt studium av Vergilius: ”det långa studiet och den stora kärleken”, il lungo studio e il grande amore. Jag vet att Sture skulle ha gillat att bli påmind om denna härliga formulering.

Tidigt, redan under åren tillsammans med Dag Hammarskjöld, hade Sture påbörjat arbetet med att översätta och kommentera den atenske historikern Thukydides verk om det peloponnesiska kriget, den grekiska antikens 30-åriga krig. Han brukade säga att han satt i den afrikanska bushen och knåpade med det. Möjligtvis är det sant, möjligen tillhör orden den legendbildning som Sture tidigt lät växa upp kring sig och sitt verk som forskare, industriman, diplomat och man of letters.

Thukydidesöversättningen är i alla händelser en milstolpe och ett storverk i Stures produktion. Idag finns det tursamt nog att köpa som pocket. Sture gillade att översätta, mest bysantinska historiker, men också munkhistorierna i Historia Lausiaca, som var föremålet för hans doktorsavhandling.

Tidigt upptäckte han emellertid en svensk översättare av antik poesi, både grekisk och latinsk, nämligen Ingvar Björkeson. Sture har förmodligen lyckats övertyga Sveriges antikälskare att Björkeson är vår mest framstående översättare av antik poesi någonsin. Den romerske kärlekspoeten Propertius översatt av Björkeson övertygade Sture om den saken. Björkesons Aeneid överträffar Adlerbeths. Den är i alla händelser begripligare för dagens läsare. Pindaros fyra böcker epinikier plus fragmenten är kulmen på Björkesons märkliga översättargärning, som började med översättningen av Dantes Gudomliga Komedi. Åtminstone menade Sture det och han tröttnade aldrig på att prisa Björkesons översättningar, som ofta inspirerade honom till hans egna böcker.

"översiktligt, medryckande och stilistiskt njutbart" skrev recensenten när "Från Alexander till Augustus" kom 2007.

Så småningom formades hos Sture viljan att skriva en sammanhängande grekisk kultur – och litteraturhistoria. Så tillkom böckerna om Greklands protohistoria, Greklands lysande klassiska epok och den sista i triaden, den om hellenismen, perioden från Alexander till Augustus.

Om den tidiga kejsartiden, perioden från Augustus till kejsar Konstantin, skrev aldrig Sture något. Det var vid denna tid som kristendomen transformerade den gamla grekiska litteraturen och kulturen. Att Sture aldrig skrev något om de första tre efterkristliga århundradena berodde förmodligen på att han ställde sig tvivlande inför kristendomens, i hans ögon, absolutistiska anspråk. Hans älskade grekiska hustru Clios död i Alzheimer talade inte precis för en god och rättvis Gud. Berättelsen om de två lärjungarnas vandring till Emmaus efter korsfästelsen och alla egendomligheter som ägt rum i Jerusalem (skildrade i Lukasevangeliets kapitel 24) kunde Sture dock omfatta med kärlek och respekt, speciellt som han i vers 29 såg formuleringar som likaväl skulle ha kunnat uttalas av en grek idag (vers 29 i svensk översättning: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut”).

Sture tröttnade aldrig på att skriva och lära sig nya saker. Han praktiskt taget dog med sin från trycket komna Pindarosbok i handen.

På ingen vän till Margareta och mig har den antike grekiske författaren och politikern Solons ord varit mer tillämpliga: γηράσκω δ’ αἰεὶ πολλὰ διδασκόμενος (gêraskô d’ aiei polla didaskomenos), ”Jag åldras ständigt lärande mig mycket (nytt)”, som en hyllning till detta grekiska språk som Sture älskade så högt, både det antika och det moderna.

Lars Rydbeck
Docent i nytestamentlig filologi vid Lunds universitet

Besökscentret vid Florida Southern College kallas "Child of the Sun", en hänsyftning till arkitektens (Frank Lloyd Wright) vision om hur hans verk skulle te sig: ". . . out of the ground, and into the light, a child of the sun." (Foto: Robin Hill)

Som administratör för denna blogue har jag bland annat möjlighet att se vilka sökord människor har använt för att hitta hit. Bland dessa finner jag ibland roliga eller svårbegripliga uttryck, såsom ”vad betyder en myt?”, ”mars grekisk översättning” eller ”+misogyna in greek drama”. Under förra veckan var det en mycket ihärdig sökare som gång på gång försökte hitta något som hade med ”Pindaros”, ”solens barn” och ”dagen är solens barn” att göra. Först kunde jag inte låta bli att associera till Thomas Di Levas ”Solens gåta”, som ju avslutas med orden ”Vi är solens barn”, men troligare var kanske att orden verkligen fanns att finna hos den antike poeten. I hopp om att glädja denna sökare, och ge oss andra några ord att fundera över, bjuder jag därför på några rader ur det andra olympiska odet — kanske är dessa de rätta? (Olympia 2.30-33):

ἤτοι βροτῶν γε κέκριται
πεῖρας οὔ τι θανάτου,
οὐδ’ ἡσύχιμον ἁμέραν ὁπότε παῖδ’ ἀελίου
ἀτειρεῖ σὺν ἀγαθῷ τελευτάσομεν·
ῥοαὶ δ’ ἄλλοτ’ ἄλλαι
εὐθυμιᾶν τε μέτα καὶ πόνων ἐς ἄνδρας ἔβαν.

Vi människor anar inte
vilka gränser döden har stakat ut
och ej om vi får skiljas från dagen,
solens barn, i frid
och med obefläckad glädje.
Sinnesron och plågan
sköljer i oupphörligt
växlande strömmar över oss.
(övers. Björkeson 2008)

Erebos har också gett namn åt Antarktis största, ännu aktiva vulkan.

Häromdagen råkade jag läsa en välskriven och gripande essä i TLS, som behandlade polarforskaren Franklins förfärliga öde i sin jakt på Nordvästpassagen. Nyfiken som man är på att veta mer, kunde jag inte låta bli att söka efter mer information om de skepp han använde på sin resa, vars namn är uppseendeväckande, minst sagt: HMS Erebus och Terror. På den här tiden hade britterna fortfarande ett synnerligen aktivt förhållande till antiken, i det att mytologins gestalter verkar ha tillhört var (lärd) mans kunnande. Namnet Erebus/Erebos är ju anmärkningsvärt eftersom det har fått sitt glåmiga namn från Ἔρεβος, en son till urguden Chaos (Xάος) och en personifikation av mörker och skugga. Namnet används ofta som en synonym till Hades och Tartaros, olika namn på dödsriket. Skulle du vilja gå ombord på ett skepp med det namnet?

Defence of Fort Henry.
Tune — Anacreon in Heaven

Det visar sig att även Terror vilar på en intressant historia — utöver sitt olycksbådande namn — och därtill har en oväntad koppling till den grekiska världen. Fartyget hade nämligen tidigare tjänstgjort vid den berömda bombningen 1815 av Fort McHenry under ”1812 års krig” mellan Storbritannien och USA, vilket föranledde en ung jurist med poetiska ambitioner att skriva en dikt, inspirerad av det faktum att flaggan fortfarande vajade över fortet trots en natt av intensivt bombardemang. Den unge mannen hette Francis Scott Key, och dikten skulle sedermera komma att användas som USA:s nationalsång. Men det som väckte min uppmärksamhet med sången är nu inte den moderna texten, utan istället melodin poeten ville att den skulle sjungas till. Denna lånades nämligen in från en brittisk sång skriven av en medlem av herrklubben ”The Anacreontic Society” i London, publicerad 1778/1779. Tillkomsten av detta sällskap har förklarats med att Stephanus edition med översättning av Anakreons då nyupptäckta verk (på 1500-talet) blivit så populär, att man bildade en klubb för att sjunga, spela musik och dricka vin till dennes åminnelse. Att Anakreons sånger huvudsakligen uppehöll sig vid så kallad ”gossekärlek”, jämte vin och sång, verkar dock inte ha bekymrat dessa musikaliskt intresserade britter nämnvärt.

Och nu börjar det bli riktigt intressant! Sången i fråga, ”The Anacreontic song” eller ”To Anacreon in heaven”, är i själva verket klubbens ”ledmotiv”, en sorts dryckesvisa sprängfylld av referenser till den grekisk-romerska mytologin. Här följer första och sista versen av denna sång (sjung gärna högt!):

1.
To ANACREON in Heav’n, where he sat in full Glee,
A few Sons of Harmony sent a Petition,
That He their Inspirer and Patron wou’d be;
When this Answer arriv’d from the JOLLY OLD GRECIAN
”Voice, Fiddle, and Flute,
”No longer be mute,
”I’ll lend you my Name and inspire you to boot,
”And, besides, I’ll instruct you like me, to intwine
”The Myrtle of VENUS with BACCHUS’s Vine.

6.
Ye Sons of ANACREON, then, join Hand in Hand;
Preserve Unanimity, Friendship, and Love!
‘Tis your’s to support what’s so happily plann’d;
You’ve the Sanction of Gods, and the FIAT of JOVE.
While thus we agree
Our Toast let it be.
May our Club flourish happy, united and free!
And long may the Sons of ANACREON intwine
The Myrtle of VENUS with BACCHUS’S Vine.

(Alla verser finner ni hos Poem of the Week.)

Inte helt oväntat är den nya, amerikanska texten till melodin kliniskt befriad från mytologiska referenser, och uppehåller sig istället helt och hållet i en nutid präglad av krig och är därmed också renons på allt anakreonteiskt. Särskilt intressant är emellertid det faktum att melodin var så populär, att författaren av texten helt enkelt nöjde sig med att ange dess namn för melodin. Idag väcker kanske inte denne ”jolly old grecian’s” namn samma självklara associationer som i 1700-talets England (eller Sverige, för den delen), och en kort bakgrund om diktaren i fråga är därför på sin plats som avslutning. Ἀνακρέων levde under senare hälften av 500-talet f.Kr. och skrev huvudsakligen så kallad monodisk lyrik, det vill säga att hans diktning var avsedd att framföras av en ensam sångare till ackompanjemang av lyra. Jag kan inte låta bli att citera Nordisk familjebok (1904):

A. ärades högt af hela det grekiska folket. Staden Teos präglade hans bild på sina mynt, och Aten reste hans stod på Akropolis. – A:s rika begåfning, som var omstrålad af furstegunst och under skaldens umgänge med Atens förnämste och mest bildade män utvecklades både mångsidigt och harmoniskt, gjorde honom till en på samtid och eftervärld mäktigt verkande ande. Det glada sällskapslifvet och främst kärlekens och vinets lof utgjorde de förnämsta ämnena för hans sånger. Men endast en mycket ringa del af dem eger vår tid i behåll. Hans poesi är kraftig, ljuf och älsklig, mild och glad, afrundad och omväxlande. Hans språk utmärker sig genom en enkel skönhet och genomskinlig klarhet.

Poeten har även två specifika anknytningar till Sverige; Carl Michael Bellman kallas ibland ”den svenske Anakreon” (även om Kellgren hade ett och annat att säga om den saken), och ett textilmönster av den välbekante Josef Frank för Svenskt Tenn bär också dennes namn. Jag får lov att återkomma med exempel på hans poesi.

Josef Franks textiltryck "Anakreon"

I Kungliga Operans uppsättning är handlingen förlagd till ett lyxhotell i Iran på 1930-talet. Det blir spännande att se vad de ersätter Hellesponten med.

I Kungliga Operans uppsättning är handlingen förlagd till ett lyxhotell i Iran på 1930-talet. Det blir spännande att se hur de återger Hellesponten.

Min tillvaro är bokstavligen sprängfylld av grekiska, men dessvärre så full att jag tvingas åsidosätta min tidigare regelbundenhet med att skriva i detta forum. Dessbättre har jag nu snappat upp en aktualitet som kan vara av intresse för den gammalgrekiskt orienterade. Nu på lördag har Kungliga Operan premiär på Händels Xerxes, en så kallad opera seria från 1738. Kungliga Operan understryker dock verkets mångsidighet, och beskriver det som ”[e]tt lustspel som pendlar mellan fars och allvar och där vi genom sjuttonhundratalets ögon ser oväntade känslodjup hos antika hjältar”. Titelrollen som den persiske storkonungen Xerxes I, var ursprungligen avsedd för en kastrat, och innehas därför i denna uppsättning av en mezzosopran, det vill säga en kvinnlig röst. Handlingen äger alltså rum i Persien år 480 f.Kr., men tro inte för den skull att operan kretsar kring kriget mot de besvärliga grekerna. Ingalunda; istället handlar den i stort sett bara om olika kärleksförvecklingar vid hovet, med Kungliga Operans egna ord: ”Det verkliga dramat är samspelet mellan sångarna och publiken i de stora ariorna”. Måste man således vara i Stockholm på lördag för att ta del av denna lovande föreställning? Lyckligtvis är svaret nej; premiären återges nämligen i direktsändning i Sveriges Radio P2. Nu på lördag kl. 19.15, den 10/10 alltså.

Historieskrivaren Herodotos återger, som vanligt, de olika saker han hört när han berättar om storkonungens (βασιλεὺς τῶν βασιλέων – ordagrant kungarnas kung) besvär med bron över Hellesponten, det sund som skiljer Europa från Asien. Efter det att en storm förstört den bro Xerxes låtit bygga över sundet ger han utlopp för sin vrede och frustration genom att behandla vattnet som en upprorisk slav. Lägg också märke till hur τὸ πέλαγος (to pélagos ”havet”) först blir ὕδωρ (hýdōr ”vatten”) och sedan ποταμός (potamós ”flod”):

En inte så lite rolig bild som återger själva bestraffningen. Piskorna ser inte ut att vara specialtillverkade för ändamålet.

En inte så lite rolig bild som återger själva bestraffningen. Piskorna ser inte ut att vara specialtillverkade för ändamålet.

δεινὰ ποιεύμενος τὸν Ἑλλήσποντον ἐκέλευσε τριηκοσίας ἐπικέσθαι μάστιγι πληγὰς καὶ κατεῖναι ἐς τὸ πέλαγος πεδέων ζεῦγος. ἤδη δὲ ἤκουσα ὡς καὶ στιγέας ἅμα τούτοισι ἀπέπεμψε στίξοντας τὸν Ἑλλήσποντον. ἐνετέλλετο δὲ ὦν ῥαπίζοντας λέγειν βάρβαρά τε καὶ ἀτάσθαλα• Ὦ πικρὸν ὕδωρ, δεσπότης τοι δίκην ἐπιτιθεῖ τήνδε, ὅτι μιν ἠδίκησας οὐδὲν πρὸς ἐκείνου ἄδικον παθόν. καὶ βασιλεὺς μὲν Ξέρξης διαβήσεταί σε, ἤν τε σύ γε βούλῃ ἤν τε μή. Σοὶ δὲ κατὰ δίκην ἄρα οὐδεὶς ἀνθρώπων θύει, ὡς ἐόντι καὶ θολερῷ καὶ ἁλμυρῷ ποταμῷ. (VII.35)

[han blev] förgrymmad och befallde, att man skulle ge Hellesponten trehundra gisselslag och sänka ett par fjättrar ned i havet. Jag har också hört berättas, att han därjämte skickade folk för att inbränna slavmärken på Hellesponten. Men i alla händelser befallde han dem, som piskade Hellesponten, att säga dessa barbariska och gudlösa ord: ”Du bittra vatten, detta straff ådömer dig din herre, emedan du förorättat honom utan att själv ha lidit orätt. Och konung Xerxes skall gå över dig, med eller mot din vilja. Och det är rätt, att ingen människa offrar åt dig, då du är en smutsig och salthaltig flod.” (Lindskogs översättning)

Att döma av det här porträttet, från ett museum i Alexandria, var Xenofon en riktig surgubbe.

Att döma av det här porträttet, från antikmuseet på det nya biblioteket i Alexandria, verkar Xenofon ha varit en riktig surgubbe.

Som en sommarhälsning erbjuder jag idag en länk till dagens understreckare, ännu en gång signerad Strömholm. Denna gång står Xenofon i fokus, en för alla studenter i grekiska välbekant figur, som, i alla fall enligt artikelförfattaren, dock för de allra flesta andra är fullständigt anonym, vilket bland annat förklaras med att han arbetade ”i geniskugga”; den stackaren sysslade med filosofi samtidigt som Platon och historieskrivning samtidigt som Thukydides. Det kan kanske jämföras med att komponera musik samtidigt som Bach eller att skriva poesi samtidigt med Shakespeare. Kanske beror denna okunskap på ”den socialdemokratiska kunskapsfientligheten”? I den uppblossade debatten bland kommentarerna till artikeln gör i varje fall signaturen ”Jönsson” detta gällande. Signaturen ”Cyrus” påminner också om Sol Yuricks roman ”Warriors” från 1965, senare känd även som film (30 år i år!), som i mångt och mycket bygger på just Xenofons Anabasis. ”Can you dig it?!” Filmen är helt klart ett hett sommartips; jag såg den för en tid sedan och kan rekommenderar den varmt. ”Warriors — come out to play!” Ni hittar givetvis alla moderna svenska översättningar av Xenofons verk i listan.

Nu väntar några veckors semester, men misströsta inte! Hösten kommer att bli en veritabel triumfmarsch för grekiskan, såväl i Stockholm som i Oslo. Jag väljer att inte säga mer än att det kommer att bli en mycket spännande period.

En av mina tidigare lärare i grekiska, professor emeritus Staffan Fogelmark (SF), har precis publicerat en critique av Ingvar Björkesons (IB) hyllade översättning av Pindaros olympiska och pythiska oden från 2008, en bok jag tidigare skrivit om här. Jag minns fortfarande tydligt hur SF alltid gick i spinn så fort Pindaros kom på tal — idoldyrkan räcker inte för att beskriva hans relation till den gamle poeten. Parentetiskt kan det också nämnas att jag tenterade Pindaros första pythiska ode för honom i hans bibliotek i Lund – och blev godkänd! En reaktion av något slag från SF var därför väntad, minst sagt; i senaste numret (vol. 7, s. 62-132) av den ”irreguljärt” utgivna tidskriften Text. Svensk Tidskrift för Bibliografi (”känd för oräddhet, självständighet och integritet”) lägger han således ut texten. Jag har valt att huvudsakligen återge hans kommentarer till två av de textställen som jag tidigare tagit upp i bloggen, men jag vill också ge en bild av texten i allmänhet.

Pindaros. Romerskt porträtt från Afrodisias.

Pindaros. Romerskt porträtt från Afrodisias.

Artikeln inleds med att SF understryker vilken ofantligt krävande och otacksam uppgift det är att översätta giganten Pindaros. Han talar om en rad höga murar som måste forceras, av såväl språklig som innehållslig natur. IB har alltså gjort ”en kulturgärning av rang”, om än med en hel del tillkortakommanden. SF klarlägger tidigt sin personliga uppfattning om vilket det främsta skälet att läsa Pindaros är: att få ta del av ”magin och skönheten i Pindaros’ språk”. Han fortsätter: ”Pindaros är en av västerlandets allra största poeter, men inte i kraft av det han säger i sina dikter, utan på grund av hur han säger det.” Målet för varje översättning, enligt SF, ”måste vara största möjliga trohet mot originalet. […] i första hand innehållet — översättningen får inte säga något annat än vad författaren säger; gör den det, har den förvanskat originalet och måste avfärdas som misslyckad och irrelevant på den punkt det gäller — och i andra hand språk och stil.” Här gör sig SF dock skyldig till en logisk kullerbytta; hette det inte precis att det mest värdefulla var hur Pindaros sade något, inte vad han sade? Om så är fallet borde väl snarare formen än innehållet vara det viktigaste att försöka återge så korrekt som möjligt? Och det finns väl rimligen flera möjliga mål för en översättning?

Hursomhelst, SF:s skarpa kritik mot IB:s tolkning framträder ofta i stark belysning, om än indirekt, som i följande exempel: ”Han har ej heller försökt att ersätta dessa strukturer med någon annan gångbar svensk vers som hade kunnat förläna en viss värdighet och poetisk höjd åt hans översättning, vilket kanske kan beklagas. En mindre hövlig läsare skulle kanske t.o.m. vara frestad att beskriva IB:s översättning som svensk prosa med ojämn högermarginal.” Denna distinktion mellan poesi och prosa är dock inte fullt så enkel att avfärda som SF vill göra gällande; jag hörde nyligen att en av landets främsta experter på metrik sagt följande: ”Om man säger att skillnaden mellan poesi och prosa är att poesin inte har rak högermarginal, så är det inte banalt.”

SF har sorterat sina anmärkningar på enskilda textställen i översättningen under två huvudrubriker, ”Språk och stil” (143 ställen) och ”Dikternas innehåll” (51 ställen). De två ställen jag har tittat närmre på behandlas båda under den senare, bland underrubrikerna ”Pindaros och hans klient”, ”Pindarus pseudochristianus?”, ”En modest Pindaros?” och ”Fällor och fel”. Under den sistnämnda går SF huvudsakligen i kronologisk ordning igenom en mängd ställen (inte mindre än 37 av de 51), vilka, enligt hans mening, IB har behandlat bristfälligt eller felaktigt i sin översättning. De båda ställena ges nedan först i sin grekiska ursprungsform, följda av IB:s översättning och därefter SF:s granskning.

Pythia 2: 67-80 γένοι’, οἷος ἐσσὶ μαθών.
När du nått insikt, bliv vad du är.

Ytterligare ett bisarrt, för att inte säga meningslöst uttalande av Pindaros? Nej inte den här gången heller eftersom grekiskan betyder något annat. Men trots att grekiskan här är problemfri har den korta meningen genererat en rad olika tolkningar, kanske just för att den är så kort: för att rätt förstå den måste man äga full behärskning av betydelsen hos varje ord.
I det föregående har Pindaros prisat Hierons egenskaper, och i de två följande stroferna kommer han att varna honom för att lyssna på falskhet och smicker i sin omgivning. Pindaros, som vill bevara sin trovärdighet hos Hieron och inte bli tagen för ännu en smickrare vid hans hov, är medveten om att han kanske har varit alltför entusiastisk i sitt prisande av fursten och förtydligar: ”Bliv sådan som du fått veta [av mig] att du är!” (= ”Se nu till att leva upp till allt vackert jag sagt om dig!”). Detta uttalande sätts i skarp relief i nästa rad: ”I barnets ögon är apan alltid vacker” (= ”Se upp för smickrare!”).

Pythia 8: 95-97
ἐπάμεροι• τί δέ τις; τί δ’ οὔ τις; σκιᾶς ὄναρ ἄνθρωπος.
Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen? Skuggan av en dröm är människan.

Inte mindre än fyra tätskrivna A4-ark ägnas åt att demontera översättningen av dessa blott 11 ord.  En äldre översättning av dessa rader fick nyligen samma behandling i Hermes (den får bland annat epitetet ”brazen”, ungefär = ”skamlös”),  vilket även uppmärksammades på latinbloggen. Jag har försökt välja ut de mest centrala partierna.

Vi är framme vid det sista exemplet på missuppfattning vilket dessvärre måste sägas vara det allvarligaste av dem alla. Detta misstag är särskilt beklagligt, eftersom det hade varit tämligen enkelt att ta reda på vad orden verkligen betyder, men framför allt av det skälet, att passagen ger oss de i särklass mest berömda och oftast citerade raderna av allt som Pindaros lämnat till eftervärlden. […]
För att förklara och få oss att förstå vad felet är (eller snarare felen, ty där finns fler än ett) måste vi stanna upp ett ögonblick. Det löjliga är att grekiskan här är mycket enkel, men ibland är det enkla mycket svårt, åtminstone för somliga (och jag tänker nu inte på IB, utan på de mängder av professionella grecister som inte förmått läsa rätt innantill).
Låt oss ta orden i den ordning de kommer! ”Endagsvarelser” får i brist på bättre accepteras så länge man också förstår vilken mening ordet bär i detta sammanhang. […] Sedan 1946 står det med övertygande bevisning fullkomligt klart att det som åsyftas är människans ständigt, ja, praktiskt taget dagligen och stundligen växlande förhållanden och egenskaper (tankar, känslor, handlingar etc.; det måste dock tilläggas att det inte betyder att hon s.a.s. ”lever för dagen”).
[…] Den korrekta översättningen [av fortsättningen] är alltså: ”Vad är någon? Vad är någon inte?” Eller kanske ”Vad är man? Vad är man inte?” Eller, eftersom det indirekt syftar på människan: ”Vad är hon? Vad är hon inte?”

Sedan följer en lång beskrivning om skillnaden mellan subjektiv och objektiv genitiv, vilken utmynnar i att den förra bedöms vara det riktiga valet för de följande orden:

Låt oss spara tid och utrymme genom att genast tala om att problemet är löst sedan 1933 och att det på rent språkliga grunder står fullkomligt klart att genitiven är subjektiv. ”En skuggas dröm är människan”.

Ytterligare ett längre avsnitt följer här, i vilket argument ges för de två alternativen. SF fastslår att IB:s översättning överraskande nog inte använder sig av någondera; istället gör IB ”en tolkning som är fullständigt utesluten eftersom den totalt åsidosätter fakta, nämligen den grekiska originaltextens grammatik och syntax.” SF avslutar sedan behandlingen av textstället längst ned på sidan:

Det känns tungt att behöva konstatera att Pindaros’ mest berömda och oftast citerade rader för lång tid framöver kommer att stå svenska läsare till buds inte ens i en vanställd version, utan i en som är en ren osanning: denna översättning är ett fantasifoster utan någon som helst språklig grund i Pindaros-texten.

Jag kan absolut se det stora värdet i att IB får sitt arbete ”granskat i en seriös publikation”, som SF sedan säger under rubriken ”Avslutande ord”. Den ström av superlativer som bland andra Sture Linnér låtit forsa över IB:s arbete innebär inte nödvändigtvis att detta arbete är oklanderligt, tvärtom är det nödvändigt och uppfriskande med olika synsätt. Jag vill även passa på att understryka min egen glädje över att det överhuvudtaget fortfarande finns några som är kvalificerade att utföra en kritisk granskning av en översättning av Pindaros till svenska. Däremot tycker jag att SF kunde sparat lite på krutet och själv använt en sakligare ton i sin text; redan själva artikelns undertitel, ”En seriös granskning”, skvallrar om det sårade tonfall som genomsyrar hela artikeln. SF verkar faktiskt ha tagit illa vid sig personligen — i Pindaros ställe. Att vara sakkunnig är helt klart inte detsamma som att vara saklig.

Inom den akademiska världen träffar man ibland på en misstänksamhet mot dem som ägnar sig åt översättning utan att också syssla med den vetenskapliga delen av språkämnen. Eftersom IB själv inte ger några generella kommentarer om sin översättning vore det därför högintressant om han nu istället ville komma med ett försvar för sina val. Jag vill nämligen gärna tro att han har något att säga om varenda anmärkning, och att han faktiskt har ”‘smakat av’ alla sina formuleringar”.

Nästa sida »