Det första halvåret av 2010 har bjudit på en svensk bokström utan dess like för den som intresserar sig för det antika Greklands litteratur. En av alla dessa böcker är en nyöversättning av (några av) Plutarchos biografier (5 biografier, översättning från grekiskan av Ingemar Lagerström, Norstedts, maj 2010).

Plutarchos i Thomas Norths översättning från 1579. Att Shakespeare hämtade mycket inspiration till sina dramer från Plutarchos biografier är vida känt. Att North i sin tur baserade sin översättning på en fransk förlaga (av Jacques Amyot) är kanske inte lika allmänt bekant.

Som grekiskspråkig författare i Rom under tidig kejsartid är Plutarchos den författare som kanske bäst exemplifierar poängen med att lära sig båda de klassiska språken, nämligen att man då har en bättre chans att förstå sig på den värld verken kommer ifrån. Visst kan man stänga in sig på sitt rum med sin homeriska grekiska och nöja sig med att bara läsa Homeros, men så fort man känner att man vill förstå texterna i ett större sammanhang (och det brukar hända de flesta) inser man behovet av att kunna läsa även andra grekiska språkformer. Med tiden växer nog även känslan att latinet också bör vara en självklar följeslagare för den som är intresserad av grekiska — att alla romare med anspråk på bildning kunde grekiska är ju välbekant. Kopplingarna mellan de två språken är komplexa och djupgående — det är svårt till och med bara att börja försöka förklara den. Att läsa Plutarchos kan dock fungera som en sådan början.

I Göran Häggs förord läser vi: ”Han ville bland annat få sina landsmän att se rikedomen i romarnas historia. Han skrev således på grekiska, men i stor utsträckning även om romerska ämnen — så att många kända latinska repliker faktiskt bara överlevat [sic] på detta sätt, i hans grekiska översättning.” Vi har således Ingemar Lagerström, som mig veterligen tidigare mest översatt från latin (Suetonius 2001, Historia Augusta 2003, Caesar 2007), men även något från grekiska (Arrianos 2003), att tacka för att delar av Plutarchos nu finns i modern svensk översättning (”lysande”, enligt GP).

I förordet omtalas också en tidigare, ”mycket omfattande” översättning av Ivar Harrie och ”ytterligare två översättare” (närmare bestämt Carl Theander och Hugo Bergstedt, från 1947). Just denna översättning råkade finnas på min heminstitution, så det var upplagt för att göra några jämförelser. Att denna tidigare översättning skulle vara ”i princip omöjlig[a] att uppbringa” håller jag däremot inte med om. LIBRIS-katalogen ger 21 träffar över landet, bibliotek.se ger vid handen att den finns i de flesta regioner och på antikvariat.net hittade jag idag inte mindre än 14 exemplar (120-380 kr). Om själva översättningen verkligen är ”föråldrad” kan ni kanske själva avgöra nedan.

Men varför är just Plutarchos särskilt minnesvärd? Stig Strömholm ger svar i en understreckare från 2005: ”Plutarchos jämförande levnadsteckningar är ett av de allra mest inflytelserika litterära verken i Europas moderna historia.” En annan, men inte mindre viktig, anledning är att vi har honom att tacka för några av de kanske mest berömda citaten vi har bevarade från antiken. Inom konsthistorien får man lära sig att det bakom i stort sett varje romersk skulptur vilar ett grekiskt original. När det gäller några av de mest berömda latinska citaten är situationen densamma, även om latinet i dessa fall kanske var originalspråket. Känns det förvirrande? Plutarchos har alltså försett eftervärlden med de tre kanske mest berömda latinska citaten, men i grekisk språkdräkt. Ett citat är signerat Cato den äldre, och två kommer från Julius Caesar. Jag har ordnat dem så att det berömda (latinska) citatet står som rubrik, följt av Lagerströms översättning och sedan det grekiska originalet. Därefter har jag också gett Theanders översättning, för dem som gillar att jämföra.

Marcus Porcius Cato (maior)

Praeterea censeo Karthaginem esse delendam. (Cato den äldre 27.2)
Med ännu större skärpa framförde han sin åsikt genom att alltid avsluta ett yttrande i vilken fråga som helst med orden: ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.”
ἐκεῖνο δ’ ἤδη καὶ βιαιότερον, τὸ περὶ παντὸς οὗ δήποτε πράγματος γνώμην ἀποφαινόμενον προσεπιφωνεῖν οὕτως· ‘δοκεῖ δέ μοι καὶ Καρχηδόνα μὴ εἶναι’
Theander: Ännu mer utmanande var det, när han, efter att under överläggningarna hava sagt sin mening om vilken sak som helst, alltid brukade tillägga orden: ”Dessutom anser jag, att Karthago icke bör få finnas till!”

Alea iacta est. (Julius Caesar 32.8)
Med en kraftansträngning lyckades han så slita sig loss ur sitt grubbel på framtiden, och uttalade så de ord som därefter alla som gett sig in på svåra och våghalsiga företag gjort till sitt valspråk: ”Tärningen är kastad!”
τέλος δὲ μετὰ θυμοῦ τινος ὥσπερ ἀφεὶς ἑαυτὸν ἐκ τοῦ λογισμοῦ πρὸς τὸ μέλλον, καὶ τοῦτο δὴ τὸ κοινὸν τοῖς εἰς τύχας ἐμβαίνουσιν ἀπόρους καὶ τόλμας προοίμιον ὑπειπὼν ‘ἀνερρίφθω κύβος,’
Theander: Med en kraftig viljeansträngning ryckte han sig slutligen lös ur sitt grubbel över framtiden; och efter att hava fällt det bekanta yttrande, som ju sedan alla de, vilka givit sig in på svårbedömda företag med oviss utgång, brukat ha till valspråk: ”Så vare då tärningen kastad!”

Orden finns belagda i ett fragment som tillskrivs Menander. Detta fragment återger två talare, varav den förste råder den andre att inte gifta sig, varpå denne svarar: ”δεδογμένον τὸ πρᾶγμ’· ἀνερρίφθω κύβος”, vilket ungefär betyder ”saken är klar; så må tärningen ha blivit kastad”. Verbformen är något så exotiskt som en passiv perfekt imperativ i tredje person singular, vilket faktiskt inte låter sig översättas till svenska på något sätt som inte låter konstigt eller dumt. Så mycket enklare då att ta bort det imperativiska (som i tredje person oftast låter sig bäst översättas med konjunktiv på svenska, jfr leve konungen).

Veni, vidi, vici. (Caesar 50.3-4)
När Caesar skrev till en av sina vänner vid namn Matius hemma i Rom för att meddela hur plötsligt och snabbt striden var över, gjorde han det med de tre orden ”Kom, såg, segrade.” I latinet har de tre verben samma ändelse, en sak som gör det korthuggna budskapet ännu mer uttrycksfullt.
καὶ τῆς μάχης ταύτης τὴν ὀξύτητα καὶ τὸ τάχος ἀναγγέλλων εἰς Ῥώμην πρός τινα τῶν φίλων Μάτιον ἔγραψε τρεῖς λέξεις· ‘ἦλθον, εἶδον, ἐνίκησα.’ Ῥωμαϊστὶ δ’ αἱ λέξεις, εἰς ὅμοιον ἀπολήγουσαι σχῆμα ῥήματος, οὐκ ἀπίθανον τὴν βραχυλογίαν ἔχουσιν.
Theander: Det var när han meddelade en av sina vänner hemma i Rom, Matius, denna snabba och plötsliga seger som han skrev de tre orden: ”Jag kom, jag såg, jag segrade!” På latin sluta de motsvarande orden på inbördes liknande stavelser, vilket gör det kortfattade i formuleringen ännu mera uttrycksfullt.

Bilden är hämtad från "Dr. Ilya Prokopov's Fake Ancient Coin Reports". Myntet i fråga fanns till salu på ebay i april 2009.

[Uppdatering 29/8: I SvD idag skriver Carina Burman en läsvärd, dock tämligen kritisk understreckare om nyöversättningen.]