"Fasaden mot solen i söder är trettio-tre meter hög, av opolerad granit från Assuan, försedd med all världens skrivtecken ända från forntidens hieroglyfer och kilskrift."

Läste som hastigast Sture Linnérs eulogi (SvD 100320) till biblioteken i Alexandria, både det nya och det gamla. Bland annat bjuder han på en läsvärd, om än kort, genomgång av några av de främsta vetenskapsmännen som arbetade där under de sista århundradena före ”vår tideräknings början”. Vi får varför biblioteket var en så viktig vetenskaplig institution, men också en förklaring hur det kunde bli det. Som så många gånger förr är det Aristoteles som står som startpunkt för utvecklingen.

Tack vare universitetet/biblioteket i Alexandria blev den hellenistiska tiden vetenskapens epok framför andra i antikens historia. Den naturvetenskapliga och medicinska forskningen fick under 200- talet fKr där ett genombrott som kan liknas vid införandet av våra dagars vetenskapliga metod och teknologi. Institutionen byggde på den grund som grekiska naturfilosofer lagt på 500-talet fKr. På 300-talet fKr förband Aristoteles joniernas intresse för förändringens och mångfaldens problem med atenarnas intresse för människans väsen och plikter och sökte se samma normer bakom världen och människolivet. Så blev Aristoteles antikens mest universelle forskare. I direkt anslutning till hans arbeten utvecklades vetenskapen efter hans död till full mognad. Men medan Aristoteles ännu omspände alla forskningsgrenar kom nu, med några få lysande undantag, en specialiseringens tid, då de olika facken fick sina särskilda målsmän. Därmed är denna epok den som i fråga om vetenskapliga arbetsmetoder mest liknar vår egen.

Linnér avslutar dock sin text med att kasta ut en politiskt laddad brandfackla — alla är inte lika överens om att det var kalifen Omar som lät bränna det antika bibliotekets alla papyrer (därtill i 4000 badhus!). Kommentarer på nätsidan liksom en blogg gör gällande att de tidigaste beläggen för uppgiften kommer från 1200-talet. Det vore onekligen intressant att höra om Linnér har tillgång till någon annan källa än de som nämns.

Däremot påstås det ingenstans i texten att Alexander den store var grek (endast att de efterföljande kungarna – Ptoleméerna – var grekiska), vilket gör det upprörda inlägget utan författare ganska konstigt. För vissa är frågan om Alexander den stores härkomst så laddad, att det räcker att nämna hans namn för att väcka starka känslor. Om du hade frågat Demosthenes någon gång under 340-talet hade svaret varit givet; idag beror svaret i stor utsträckning på vem man frågar, liksom vilket perspektiv man väljer att utgå ifrån. Men huruvida frågan hänger samman med att makedonier inte får starta föreningar i dagens Grekland låter jag vara osagt. Detta är definitivt en fråga som jag får lov att återkomma till.