skolan


Det är mycket med Iliaden och Odysséen just nu.

För att markera det dubbla ursprunget kompletteras Lagerlöfs porträtt på bokens omslag med en traditionell homerosavbildning.

Till att börja med har Jan Stolpes önskan från 2010 nu blivit hörsammad och Lagerlöfs Homeros föreligger nu nyutgivna i Svenska Akademiens serie ”Svenska Klassiker” — vilket i sig är något ganska anmärkningsvärt, eftersom samtliga tidigare utgivningar i denna serie varit original på svenska och inte översättningar till svenska. Seriens idé är att hålla ”våra klassiska författare” tillgängliga för att därmed utgöra en ”viktig förutsättning för fortlevnaden av vårt litterära och språkliga arv och därmed vår kulturella identitet.” Med lika stora ord försvaras detta tilltag i två förord, dels ett kortare av Akademiens ständige sekreterare Peter Englund (som för övrig också skriver på en blogue då och då) och dels ett längre av ledamot Jesper Svenbro, som ju är ”poet och litteraturforskare med antik grekiska som specialitet”. Textredigeringen, efterskrift, kommentarer och ordförklaringar står Jan Stolpe för.

Ikväll högtidlighålls denna nyutgivning av Lagerlöfs båda översättningar med ett evenemang på — som alltid — Medelhavsmuseet i Stockholm. Klockan 18:00 presenteras verken av såväl Stolpe som Svenbro, och böckernas finns att köpa till ”specialpris” — som eventuellt väger upp entréavgiften på 80 kronor.

Svenska Dagbladet hänger också med på homeroståget genom att publicera en understreckare om antikbruk, närmare bestämt om två omtolkningar av Homeros verk, signerad Annie Burman, presenterad som ”klassicist” från King’s College i Cambridge. Det rör sig om Christopher Logues War Music från 1981–91 och Madeleine Millers The Song of Achilles från 2011. Den senare är så modern att den även har en egen trailer.

Leif Andrée medverkade senast i SVT-produktionen ‘Äkta människor’ och ses under hösten även som Porthos i ”De tre musketörerna” på Stockholms stadsteater.

teater Galeasen har man ytterligare ett par veckor chansen att uppleva Christina Ouzounidis Agamemnons förbannelse, som fått en hel del positiv respons i tidningarna och som förlängts på grund av ett stort publiktryck. Som vanligt (vågar man nästan säga) utgår Ouzounidis från mytkretsen kring Atreusätten, närmare bestämt kung Agamemnon och dennes familj. Senast var det Klytaimnestra som hade ordet (i Vit, rik, fri); denna gång är det mannens tur att få tala fritt. Sista föreställningen äger rum den 2 december.

En annan nyhet med anknytning till Homeros är att Johannes Anyuru idag tilldelas SvD:s litteraturpris (som till skillnad från historie- och teaterprisen saknar namn hämtade från muserna). Anyurus debut Det är bara gudarna som är nya, som berörs flyktigt i intervjun i dagens tidning, var ju en samling dikter som presenterade en sällsam blandning av de homeriska sångerna och svenska förortsmiljöer:

Vreden, gudinna, besjung
som brann i min nigger Akilles,
många avslagna knivblad
nedstuckna i brevinkasten
många spottloskor blandade med blod,
orden är hjälmar
som klyvs
till bronsskålar och fylls,

våra fäders tårar. (Svart neon, ur Det är bara gudarna som är nya, 2003)

Johannes Anyuru vid gårdagens utdelningsceremoni vid evenemanget ‘Bokens dag’.

Avslutningsvis slumpar det sig så att min gymnasieklass i grekiska, som jag för övrigt givit namnet Atropos, till idag har i uppgift att gruppvis presentera fem olika aspekter av Homeros, något jag naturligtvis ser mycket fram emot — vilket bättre sätt att avsluta en arbetsdag kan ni komma på?

Paris dom: Redogör för historien som föregår Iliaden! Vad hände egentligen innan grekerna drog ut i strid mot trojanerna? [Peleus och Thetis bröllop, Skönhetstävlingen, Sköna Helena, Menelaos, Agamemnon]
Iliaden: Återge huvuddragen i detta verk! Vad handlar det om? Vilken roll spelar gudarna? [Akilles, Hektor, Agamemnon, Priamos, Patroklos]
Odysséen: Återge huvuddragen i detta verk! Vad handlar det om? Vilka övernaturliga inslag förekommer? [Odysseus, Cyklopen, Poseidon, Kirke, Kalypso, Penelope]
Homeros stil: Vad är utmärkande för Homeros stil? [Hexameter, stående epitet, liknelser, de agerandes egna berättelser]
Den homeriska frågan: Vem var Homeros? Varifrån kom han? Har han över huvud taget funnits? Hur gamla är texterna – när skrevs de ned första gången? [rapsod, redaktör, Friedrich August Wolf, analytiker och unitarier, Milman Parry]

Det är med växande oro jag noterar att de antikorienterade bloggarnas uppdateringsfrekvens har avtagit betänkligt under det senaste halvåret. Man kan anta att olika orsaker ligger bakom detta, och det mest troliga är kanske att upphovsmännen istället ägnat sin tid åt sina mer traditionellt definierade arbeten. Oron jag känner är just att dessa arbeten tvingat dem att avstå från detta mer omvärldstillvända arbete som bloggandet är. Den senaste tiden har det emellertid dykt upp en ansenlig mängd böcker intressanta för oss med ett öga för antikens Grekland, och vi får helt enkelt hålla till godo med dessa så länge. Jag har som vanligt haft ambitionen att göra mer än att bara nämna deras namn. Utan att vara alltför ursäktande vill jag dock påminna om att min tillvaro för närvarande inte tillåter mig att lägga ned den tid jag skulle vilja på just läsning. Jag har idag alltså inte för avsikt att recensera, utan främst ge en fingervisning om vad de olika böckerna verkar ha att ge.

Den stirriga uppsynen på bokens omslag tillhör kejsar Konstantin avbildad i kolossalformat. Idag finns huvudet till beskådan på Konservatorspalatsets gård i Rom.

I början av året kom en historieinriktad bok: Medelhavsvärlden: 3000 år av historia, avsedd för grundkurser i historiska ämnen på universitet och högskolor. En snabb genomläsning av innehållsförteckningen ger vid handen att författaren, Eva Queckfeldt, verkar ha anlagt en ganska ledig ton i boken, något som till viss del också bekräftas av det ”smakprov” av boken som erbjuds via förlagets webbsida. Jag delar exempelvis inte författarens uppfattning att det skulle vara en ”bisarr” idé för oss att ligga till bords. Till glädje för alla Greklandsintresserade råkar detta smakprov händelsevis vara just de första sidorna (51-58) ur kapitlet ”Området kring Egeiska havet”, och omfattar en generell översikt av tiden från den minoiska kulturen fram till pólis-begreppet. Angående det sistnämnda kunder jag inte låta bli att höja lite på ögonbrynen då författaren envisas med att tala om ”polís”; man undrar hur en sådan felaktighet kan undgå en duktig faktagranskare. Jag blir dock särskilt nyfiken på och entusiastisk över bokens litteraturförteckning som enligt uppgift innehåller ”Material från antiken i svensk översättning”. En noggrann sådan förteckning har potential att vara mycket användbar.

Boken är fri för nedladdning i sin helhet via Uppsala universitets så kallade DiVA-portal. Bilden direktlänkar till pdf-filen (2,9 MB).

För någon månad sedan kom G(l)ömda historier: Klassiska normer och antik kritik, en antologi av artiklar utgiven vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet. Artikelförfattarna kommer från flera olika lärosäten och discipliner, om än huvudsakligen humanistiskt inriktade. Boken är ett exempel på den nytändning och grundläggande omprövning som antikämnena upplever i Sverige just nu och den sätter fingret på många viktiga frågor, eller ”ömma tår” om man så vill. Min egen erfarenhet är generellt att många aldrig verkar stanna upp för att ställa sig själva sådana frågor, såsom exempelvis varför man gör det man gör, och varför man valt just det sätt man gör det på. Begreppet ”antikbruk”, som introducerades på bloggen odium philologicum i höstas [8/10], dyker också upp här. När jag av olika anledningar tillbringade ett antal timmar på en akutmottagning nyligen passade jag på att läsa Dimitrios Iordanoglous (tidigare uppmärksammad för Antiken by night och Iliaden — en cover) bidrag, en häpnads- och tankeväckande juxtaposition av Iliadens och den samtida svenska gangstarapgruppen Kartellens krigspoesi; kanske är Kinesen & co. inlästa på Homeros? Redaktörerna talar i det inledande kapitlet om krislitteratur, ”den genre av akademisk litteratur som syftar till att ifrågasätta, genomlysa och diskutera den egna forskningens grundvalar” (s. 15), och visst är föreliggande bok ett exempel på just en sådan litteratur, i synnerhet om den ”kris” som här avses är lika nära släkt med ”kritik” som det är på grekiska.

Hur vi än vrider och vänder oss tycks vi (tillsammans med framtidens skolbarn) fortfarande sitta i klorna på antiken. Och antiken själv tycks på samma sätt fast i vårt motsägelsefulla våld: de gamla grekerna får i fångenskapen på en och samma gång tjäna som auktoriserande och legitimerande förlaga till vad vi själva gör (”redan de gamla grekerna”), och som markör för det främmande och obegripliga (”rena grekiskan”). Dessa båda uttryck sammanfattar väl vårt paradoxala förhållande till antiken; detta snygga, sexiga och smarta objekt med vilket vi både bedriver incest och har anyonymsex. [s. 23]

Den konstruktivistiska utgångspunkten, att antikvetenskap skapar antiken, öppnar för bidrag som söker nya ämnen, problem och aspekter som har negligerats i tidigare antikforskning. Vi söker nya röster, nya samband och nya nivåer av interaktion. Formen för denna publikation avspeglar alltså strävan att öppna upp de antikvetenskapliga fälten. Vi vill peka på möjligheter genom att hålla fast vid den kritiska udd som finns i den kulturella vändningen. Kritik har en positiv potential. [s. 37]

Den digitala utgåvan redovisar suggestiva nyckelord såsom ”ekofeminism”, ”sexualitetens retorik” och ”postkolonial kritik”, uppblandat med de jämförelsevis banala ”Homeros”, ”spartaner” och ”homoerotik”. Boken är så angelägen att jag är beredd att förlåta dem för stavningen ”Illiaden” och jag kommer definitivt ha anledning att återvända till den längre fram.

Från alfa till Antigone

Bokens omslag, som visar teatern i Epidauros, ger ett lite "hemmagjort" intryck, vilket även dess illustrationer i stort gör.

Ett välkommet nytillskott för alla med intresse för grund- och nybörjarundervisning är Staffan Edmars Från alfa till Antigone, alldeles färsk från pressarna. Edmar har tidigare gjort en lärobok i latin, Vivat lingua Latina! och han har också en bakgrund såväl som lektor i klassiska språk som kanslichef i Riksdagen. Jag har i egenskap av undervisande lärare i grekiska på gymnasienivå alldeles nyss erhållit ett lärarexemplar och har för avsikt att dela med mig av mina tankar om denna ovanlighet i ett särskilt inlägg. Redan nu kan jag dock säga att den definitivt har sina förtjänster, men att jag också är tveksam till dess praktiska funktionalitet. Ambitionen att tilltala två olika grupper, de som ägnar sig åt självstudier och lärarledda skolklasser, med samma material är god men svår att lyckas med.  Vi får se när jag haft tillfälle att pröva delar av den i praktiken under det kommande läsåret. Materialet finns också tillgängligt som nätkurs, vilket emellertid visar sig vara en sanning med modifikation. Nätsidan består mer eller mindre av bokens innehåll uppdelat på ett antal pdf-filer. Här kunde man kanske önskat sig mer interaktionsmöjligheter, såsom exempelvis ett forum, liksom andra möjligheter som vanligen förknippas med mediet, såsom exempelvis ljudspår och rörliga bilder.

Bland den knapphändiga information som finns att tillgå på nätet om boken finner vi en bild, troligen bokens omslag, som bidrar till den enigmatiska atmosfären.

Den mest mystiska och därför kanske också mest spännande nyheten nådde mig via Klassikerförbundets senaste medlemsutskick: en för mig tidigare okänd frifräsare, Leif Gustafsson, har på egen hand gett sig i kast att översätta Herodotos Historia — en av antikens allra största författare och verk. Enligt egen utsago har Gustafsson i tidigare översättningar funnit ”åtskilligt vara felaktigt, annat vara utelämnat och åter annat vara tveksamt”. Även de senare bearbetningarna av äldre översättningar har befunnits underkända: man har ”i dem nästan helt inriktat sig på att modernisera språket och tydligtvis utan att ta någon hänsyn till grundtexten godtagit översättningen i övrigt”. Jag har skickat efter boken och samtidigt ställt ett antal frågor till översättaren, och ser fram emot att kunna erbjuda mina läsare fördjupad information längre fram. All information hittas tills dess på förlagets sida och översättarens ”blogg”, som dock snarast är att betrakta som en ren informationssida. Här förstår vi exempelvis att översättningen var färdig redan i augusti 2010. Vi finner även beställningsinformation:

För beställning av boken är mailadressen: leif.gust@bredband.net

Bokens pris (inklusive 60 kr i frakt) är 378 kr.

Inbetalning må ske till PlusGirokonto 158 39 89-7 SEK.

Häromdagen (29/8 2010) var det Folkpartiets Jan Björklunds tur att delta i SVT:s partiledarutfrågningar. Eftersom han i denna stund är utbildningsminister, och därtill har en uttalad ambition att höja den allmänna kunskapsnivån, tyckte programskaparna att det skulle vara intressant att testa ministerns egen kunskapsnivå, närmare bestämt beträffande tre ord hämtade från Högskoleprovets ORD-del. Kanske är det min bakgrund som grecist som gör sig gällande, men jag tror mig veta varför man valde just de ord det handlar om: arkaism, letargi och aritmetik. Lånord hämtade från latinet och grekiskan, och särskilt från grekiskan, brukar nämligen hamna i gruppen ”svåra ord” — kanske på grund av att de ofta förekommer i fack- och specialuttryck — i ministerns fall var det i alla fall just vad de var.

En ansatt Björklund kämpar med att hålla humöret uppe.

Programledarna ställde alltså Björklund inför ett oförberett ordtest. Han erbjöds dock fem alternativa svar att välja bland, precis som det brukar gå till i nämnda prov. Det hade nog i ärlighetens namn varit fullständigt omöjligt för ministern att definiera orden alldeles på egen hand, men med alternativen har man ju alltid chansen att gissa, vilket i princip också var vad han gjorde. Faktum är att han i princip fick sitt enda rätta svar genom att gissa. Innan den andra frågan erkänner han för publiken att han inte kunde svaret. Bara någon minut innan ”testet” ägde rum hade han också proklamerat högtidligt att ”kritiskt tänkande bygger på kunskap”, men försökte alltså redan innan själva testet hunnit börja släta över sina bristande kunskaper genom att avsäga sig ansvaret för dem: ”ja, de är svaga — jag gick i flumskola”. Helt klart i fegaste laget, tycker jag. Hela intervjun finns att se här [testet: 36.00-37.45]. Att testet skulle bli pinsamt för Björklund förutspådde han förresten själv direkt [36.12].

Testets första ord gavs bort alltför enkelt av programledaren Anna Hedenmo.

Att arkaism betyder ”ålderdomligt uttryck” kanske han hade kunnat räkna ut, genom att stammen i ordet, ark-, eller kanske hellre arch-, är bekant från andra mer kända ord, såsom arkeologi eller monarki. Ordet ἀρχή, arkhe, betyder alltså ”början”, men också ”herravälde” eller ”styre”, eftersom den som har första plats också kan väntas ha makten. Det användbara och stilistiskt flexibla förledet ärke– härstammar även det härifrån; en ärkeängel är alltså den främste bland änglar, liksom en ärkebiskop är den främste bland biskopar. Bland de mer inte fullt så högtravande sammansättningarna finner vi ärkenöt och ännu längre ned ärkearsle, vilket en kompis träffsäkert kallade Jan Malmsjös biskop Vergérus i Fanny och Alexander. Det kanske vanligare och mer kända ordet arkaisk, ”ålderdomlig”, har i arkaism istället försetts med det oerhört produktiva suffixet –m(os), vilket vanligen används för att konkretisera en verbhandling. En arkaism är alltså den konkreta handlingen av verbet archaizo, som betyder ”göra gammal”. Andra ord med grekisk härkomst som bildats med detta suffix är exempelvis katolicism, exorcism och anarko-syndikalism. Svarsalternativen som erbjöds var för övrig: försvenskat, bildligt, ålderdomligt, målande och överflödigt uttryck.

Dante blir mot slutet av sin vandring i skärselden doppad i floden Lethe av den mystiska Matelda. Som vanligt har Doré illustrerat. (Purgatorio. Canto XXXI.100)

Det svåraste ordet i testet var nog det andra, letargi. Alternativen Björklund erbjöds var håglöshet, överflöd, slump, visdom och klagomål; han valde ”överflöd”. För att knäcka denna nöt hjälper det att vara bevandrad i grekisk mytologi, där glömskan personifierad hos Hesiodos kallas Lethe. Hos Aristofanes (Grodorna 186) omtalas Lethe senare i samband med en slätt, och ännu senare, hos Platon (Staten bok 10, 621c), med en flod, båda associerade med underjorden, det vill säga dödsriket. Senare tiders försök att bringa ”ordning” i detta föreställde sig kanske att flodens vatten dracks av de döda, vilka på så sätt skulle glömma sitt jordeliv. Denna information hjälper dock föga för att förklara ordet.

Det andra ordledet tillhör dock inte heller det de vanligaste, men det består i sin tur av bekanta delar. ἀεργός (aergos) betyder overksam, och är bildat av ordet ergon, ”verk”, besläktat med svenskans verk, och ett så kallat alpha privativum, mer känt i ord som ateist och apatisk. I ordet analfabet lyser prefixets ursprung som nasal igenom. Det att vara glömsk och overksam, kort och gott håglös, betraktat som sjukdomstillstånd kan alltså kallas letargi.

Det sista ordet, aritmetik, var hämtat från årets prov i april, och alternativen var följande: symbolvärld, taktkänsla, räknelära, formgivning och konstruktionsteknik (Björklund: ”det här ordet är mera bekant än de andra: symbol(värld)”). Här behöver man inte ha specifika kunskaper i mytologi eller för att klara av frågan, eftersom ordet lånats in i en mycket stor mängd språk och därför kan tänkas vara tämligen känt. Det rör sig naturligtvis om räknelära, ett samlingsnamn för de fyra räknesätten, skulle man kunna säga. Grekiskans ἀριθμός, som betyder ”tal” eller ”nummer”, och som ligger till grund för ordet, har inte alstrat så många andra vanliga lånord. Vi finner dock kändisen logaritm och doldisen aritmomani.

Gemensamt för alla tre ord är att de i sin ursprungliga form har innehållit de aspirerade bokstäverna theta eller chi, en aspiration som har gått förlorad i deras svenska språkform. Alltsomoftast finns dessa emellertid kvar i exempelvis deras engelskspråkiga form, och de tre orden heter då alltså archaism, lethargy och arithmetics.

Medan kampen om de klassiska språkens överlevnad, såväl på universitets- som gymnasienivå, utkämpas härhemmaplan, pågår liknande kamper också på andra ställen; för vem hade trott att grekiskan och latinet var ohotade någonstans? I vårt närmaste grannland västerut finner vi idag en artikel i Morgenbladet, där vi bland annat får ett bra tips att använda för marknadsföringen av de klassiska språken: ”Vår strategi var å slutte å klage over det som var dårlig, og fremheve det som er bra, blant annet at trivselsfaktoren blant studentene er høy”. Låter som en helvettig strategi, inte sant? Det är i alla fall en bra början.

Ungefär så här går det till när jag undervisar på gymnasiet

Så här känns det när jag undervisar, ungefär.

Men varför detta plötsliga intresse för Norge, undrar ni kanske? Svaret är enkelt, och samtidigt ganska roligt. Jag har fått anställning som ”universitetslektor i gammelgresk” på universitetet i Oslo under detta läsår, och en av mina studenter var tvungen att gå mitt i en lektion för att vara med på intervjun (i tisdags). En annan sak som kanske gläder alla grekentusiaster där ute är att flera års lobbyverksamhet äntligen gett resultat: Södra Latins gymnasium i Stockholm har erbjudit sina elever att läsa grekiska! Och vad bättre är, inte mindre än 25 personer har anmält sig till kursen! Vem är det som undervisar på kursen, då? Jodå, ni gissade rätt. Undertecknad kan nu alltså även titulera sig gymnasielärare i grekiska. Att detta har fått ödesdigra konsekvenser för mitt skrivande här har blivit smärtsamt uppenbart. Återstår att se om jag får det lite lugnare längre fram.

Aktuellt just nu: sjätte och sista bandet av Jan Stolpes översättning av Platons opera omnia ges ut inom kort. Jag hoppas återkomma med en notis om jippot som ska högtidlighålla färdigställandet av detta unika verk.