Det är äntligen dags för en ny uppsättning av Aischylos Orestien, den enda bevarade tragiska trilogin från antiken. Egentligen rör det sig om en ofullständig tetralogi eftersom vi saknar satyrspelet Proteus. Originaluppsättningen ägde rum redan 458 f.Kr., och var Aischylos sista i Athen. Denna gång är det Folkteatern i Göteborg som sätter upp en av de mest berömda texterna, och den nye teaterchefen Lars Norén står även för regin. Det är givetvis självklart att mitt grekhjärta klappar lite extra hårt när svenska teatrar tar sig an dessa viktiga texter.

Uppsättningen "Orestien" har också en blogg. Klicka på bilden för att komma dit.

Bland det mest anmärkningsvärda med den aktuella föreställningen är att även Stadsteatern i samma stad hade planerat att sätta upp samma drama nu i höst; detta avblåstes bara några veckor före Folkteaterns premiär (DN). Å ena sidan är det ju absurt att de inte visste om varandras planer — stort är väl inte teater-Sverige, jag menar teater-Göteborg? Å andra sidan kan det tyckas lite svagt att Stadsteatern inte tror tillräckligt på sin uppsättning för att sätta upp den ändå. Samtidigt är det lätt att förstå att antalet potentiella besökare minskar ganska kraftigt. Hur många Orestier orkar man med på ett och samma år?

Teatrar nuförtiden rättfärdigar ofta uppsättningar av antika dramer med formuleringar som att de är ”mer aktuella än någonsin”. Sådana uttryck implicerar att om något är gammalt äger det också mindre relevans. Lyckligtvis är en sådan slutledning alldeles felaktig, och jag tror att detta också tydligt framgår för alla som ger det en chans och verkligen läser något, det må vara en dikt, ett drama, ett epos. Det tål att upprepas gång på gång; den bevarade antika grekiska litteraturen angår oss idag eftersom den till stora delar handlar om vad det innebär att vara människa, oavsett när man händelsevis råkar leva.

Nutidens regissörer och producenter må sedan ta fram de sidor eller delar av antika verk som de i sin tur tycker är mest angelägna för oss idag, vilket nu Norén i högsta grad verkar ha gjort, om man får tro GP:s recensent: ”Det är svårt att föreställa sig ett mer aktuellt teaterstycke än detta urdrama.” Samtidigt fortsätter recensenten med att låta sin hårda samtidskritik blomma ut ordentligt: ”[…] det är ett kulturellt kris- och förfallssymtom att det över huvud taget går att ställa frågan om klassikernas relevans för vår tid och hur man skall bära sig åt för att göra dem angelägna. Men så lever vi också i ett land där historien före vårt eget kristnande inte räknas och antiken snart inte längre finns på skolschemat.”

Vertigo förlags utgåva av (de flesta) bevarade tragedierna är alltjämt den bästa källan för den svenska läsaren.

SvD:s recensent kritiserar valet av Emil Zilliacus ”arkaisk[a]” och ”daterad[e]” översättning från 1929, men ger samtidigt ”Ted Hughes fantastiska, engelska översättning, tolkad av Lars Forssell” som förslag till alternativ. Ensemblens problem med den gamla texten är tydligen också störande: ”Det skanderas istället för kommuniceras.” Samma sak har DN:s recensent noterat, att ”skådespelarna ibland tycks återge något inlärt snarare än berätta vad de ser framför sig.” Det är svårt att inte önska sig modernare översättningar av de stora grekiska tragedierna. Det räcker att hastigt slå upp en sida i ”De grekiska tragedierna” för att problemet ska vara uppenbart:

Kassandra
Ve, eländiga viv!
[…]
Kören
Vadan väller den fram,
denna din hemska sång,
dunkel och gudasänd?

Dock ska det påpekas att Aischylos även för den som läser det grekiska originalet har ett märkbart arkaiserande språk, och det är ingen enkel sak att avgöra i vilken mån det ska tillåtas lysa igenom, vare sig i en modern översättning eller en teateruppsättning.

Avslutningsvis bad jag min vän Marcus säga några ord om föreställningen efter att han varit med på generalrepetitionen: ”En ojämn, inaktuell, överlastad, oklädsamt distanserad, bitvis putslustig pekoral. Men helt ok ändå. En stark tvåa.” Senare, som svar på frågan om jag borde åka till Göteborg för att se föreställningen, svarade han: ”Det ska du nog ändå! För att njuta av texten om inte annat. Tittade faktiskt inte på klockan under de tre timmarna, så nåt gav det väl, om än mest utlopp för frustration.” Det återstår alltså att se om det blir någon Göteborgsresa i vår.