I de tre rollerna i Lagarna ser vi Lina Englund, Sandra Huldt och Claes Ljungmark.

En snabb genomläsning av SvD:s bilaga ”Scenhöst 2010” [pdf, 132 MB] ger vid handen att det ser ut att vara ett ganska magert program, om man bara är intresserad av grekrelaterat drama, vill säga. Dock finns det några ljusglimtar som verkar kunna lysa ganska starkt.

Dramatikern Christina Ouzounidis, vars monolog Agamemnons förbannelse förra året spelades på Malmö stadsteater, är aktuell i höst med två olika grekrelaterade verk. I en intervju i tidningsbilagan berättar hon om sin relation till ”favoritfamiljen”, det vill säga Agamemnons:

– Jag är uppvuxen med dem. Arketyperna och situationerna den grekiska mytologin ger en bra konkretisering av tidlös problematik, säger Ouzounidis, som har en grekisk pappa. […]

I höst är hon dubbelaktuell i Stockholm. Galeasen ska spela nya pjäsen Lagarna. De namnlösa rollerna bygger på favoritfamiljen. Dramatikern försäkrar att man inte behöver kunna sina greker för att hänga med.

– Pjäsen handlar om skuld, eller inte skuld, och att befria sig från den. Titeln syftar på de lagar som omger våra liv och som är svåra att upptäcka. Gränsen mellan lagar och vanor är inte alltid tydlig. Jag försöker utreda bevekelsegrunderna för handlingarna.

Ann Petrén tillhör Stockholms stadsteaters fasta ensemble, och har tidigare medverkat i "Typ 931 Oidipos", en barnföreställning baserad på Sofokles drama.

Även Ouzounidis andra aktuella verk hämtar sitt stoff från sagokretsen kring Atreus hus. Den nya monologen Vit, rik, fri spelas på Stockholms stadsteater, är specialskriven för Ann Petrén, och är enligt Stadsteaterns sida ”ett 2000 år för sent försvarstal för Klytaimnestra – hon som dödade sin make, kung Agamemnon, för att hämnas dottern Ifigenia.”

– Den skildrar en kvinna i Grekland i Klytaimnestras situation. Hon är välbärgad och har makt men saknar rätt att fatta politiska beslut. Jag tycker det finns en parallell till vårt samhälle, som också är bakbundet.

Susan Graham och Plácido Domingo som Ifigenia och Agamemnon. Föreställningen är en samproduktion av the Metropolitan Opera och Seattle Opera.

Ifigenia dyker också upp senare, om än i modernare tappning. C W Glucks och N-F Guillards Iphigénie en Tauride (i live-sändning från The Metropolitan Opera) spelas på biografer runt om i landet genom Folkets hus och parker. Föreställningen äger visserligen inte rum förrän den 26/2 2011, men annonsen är redan ute så jag kunde inte låta bli att ta med den. Här rör det sig dock om den version av myten där Ifigenia överlever,  och inte utan skäl kan verket snarare upplevas som ett romantiskt drama än som en ”tragedi”; faktum är att flykttematiken påminner ganska mycket om exempelvis Mozarts operett Die Entführung aus dem Serail.

Från repetitionerna av Medeas barn. (Bilden från Webb-tv: presskonferens 100427)

Slutligen vill jag också nämna Suzanne Ostens och Per Lysanders Medeas barn (Backa teater, Göteborg), som skildrar Medeas och Jasons skilsmässa utifrån barnens perspektiv. Regissören, Sergej Merkusjev, menar att pjäsen utgör en milstolpe i svensk barnteater på grund av detta, och Mattias Andersson (konstnärlig ledare) gör gällande att det rör sig om barnteaterns enda ”klassiker”, det vill säga ”verk som är värda att spela om och om och om igen”. Givetvis är pjäsen baserad på Euripides Medea, men pjäsens handling är förlagd till nutid. Pjäsförfattarna hämtar ibland Jason och Medeas repliker direkt från originalet på vers, ”för att på så sätt förstärka hur obegripligt vuxnas gräl kan låta i barns öron.” Det är svårt att inte gilla det greppet.

När pjäsen skrevs 1975 var den banbrytande i sitt sätt att skildra barns vardag på scen. Idag är den en av våra starkaste klassiker och i ett Sverige där en tredjedel av alla barn lever med skilda föräldrar är pjäsens tematik fortfarande högaktuell.

Och till dem som undrar om Medea tar livet av barnen även i barnpjäsen kan jag meddela att ni kan andas ut. Pjäsen följer den alternativa myttraditionen där barnen får leva.