Repatriering i ropet

Bland de aktuella föremålen finns bland annat en förgylld vagn från den sabinska staden Eretum i Latium. (Bilden är hämtad från Secolo d’Italia)

Nu har det anmärkningsvärda hänt, att en större kulturinstitution, närmare bestämt Ny Carlsberg Glyptotek i Köpenhamn, har beslutat sig för att återlämna ett antal arkeologiska föremål till deras ursprungsland. Berlingske och DR.dk skriver båda om gårdagens pressmeddelande från Glyptoteket, där det meddelas att Glyptoteket har ingått ett avtal med det italienska kulturministeriet om att ett större antal arkeologiska föremål ska lämnas tillbaka. Framför allt rör det sig om föremål som tillhör den etruskiska samlingen, som nu alltså kommer att minska i omfattning ”betydeligt”. Det har sedan länge varit känt att föremålen grävts ut och sålts illegalt, och det är den ökände konsthandlaren Giacomo Medici som låg bakom försäljningen. Det som sannolikt fick Glyptoteket att till slut ge med sig i frågan är att de i gengäld blivit lovade ett antal långtidslån av antika gravfynd från Italien, ”som på løbende og roterende basis vil indgå i Glyptotekets kommende og stort anlagte nyopstilling af hele museets antiksamling”. I bästa fall kommer museet alltså att ha en mindre permanent samling, men i gengäld kunna erbjuda ett större antal föremål att visa upp.

Hästen från Parthenontemplets östra gavelfält tillhör mångudinnan Selenes vagn som är på väg ned. På motstående sida av gavelfältet är solguden Helios hästar på väg upp. (British Museum, oktober 2015)

Denna formen av återförande, eller repatriering, är behäftad med olika problem. Det kan ha gått lång tid sedan föremålen blev bortförda, hela länder kan ha upphört att existera och blivit ersatta av andra. Det är i detta sammanhang svårt att inte tänka på ämnets verkliga high profile-ärende, nämligen parthenonskulpturerna, som köptes av British Museum för precis 200 år sedan i år. British Museum har som bekant inte några planer på att lämna ifrån sig sina konstskatter. Som argument för att behålla föremålen som nu begärs tillbaka anför de bland annat sina närmast astronomiska besökssiffror—över sex miljoner besök per år, som tillsammans med alla besökare till Parthenonmuseet i Athen maximerar antalet människor som får chansen att uppleva konstverken.

Eftersom det i fallet med Glyptoteket inte råder något tvivel om att föremålen både var utgrävda och sålda olovligen, och att det därtill ägde rum så sent som på 1970-talet, är de båda fallen kanske inte riktigt jämförbara. Samtidigt är det med sådana här små, små steg som till synes oföränderliga förhållanden till slut kan komma att ändras.

 

Bunte Götter – äntligen i Sverige!

 

Gemensamt för de olika instanserna av denna vandringsutställning har varit att museerna plockat fram exempel ur de egna samlingarna. Jag ser med spänning fram emot vilka just Medelhavsmuseet har lyckats plocka fram.

 

I all hast vill jag passa på att tipsa om en spännande och i högsta grad sevärd utställning som öppnar på Medelhavsmuseet i Stockholm imorgon. Utställningen, som bär namnet Vita lögner, vill upplysa besökarna om att den marmorvita antiken aldrig har existerat. Istället var marmor i princip alltid bemålad, ofta i starka färger. Utställningen visas i samarbete med Stiftung Archäologie, en stiftelse som gjort det till sin främsta uppgift att gräva vidare i saken. Jag har skrivit några rader om detta tidigare, och händelsevis skriver odiumhistoricum just idag några mer allmänt tänkvärda saker i ämnet — bland annat lanseras det nya begreppet antikbruk, ett begrepp som ”ger företräde åt de moderna ideologiska, politiska och diskursiva sammanhang som föranleder användningen av antiken.” För visst är den gängse bilden av antika skulpturer i högsta grad ett resultat av denna ”användning av antiken” — och en rätt seglivad sådan, åtminstone enligt min egen magkänsla. Denna får också medhåll av Fredrik Helander, museipedagog vid Medelhavsmuseet [SvD 101008]:

– Det går nästan inte att rå på. För om sanningen ska fram tycker alla att det är snyggare, det har blivit en del av den västerländska kulturella identiteten.

Allting invigs med en ”internationell temadag” imorgon lördag, då bland andra Barbro Santillo Frizell, chefen för Svenska Institutet i Rom, talar. Utställningen pågår mellan den 9 oktober 2010 och den 30 januari 2011. Guidade visningar äger rum på tisdagar & torsdagar kl 18.30, söndagar kl 13 och kl 15. [DN 101008 skriver också en presentationstext, vars kommentarer är läsvärda.]

 

Lördagstips: Grekisk temaeftermiddag

Nike från Samothrake i gipsavgjutning på Konstakademien - originalet på Louvren (foto: Inger Eriksson)

Svenska Parthenonkommittén, gruppen som arbetar hårdast för att skulpturerna från Akropolis ska återbördas till Athen på ett eller annat sätt, har årsmöte imorgon, lördagen den 25 april. Mötet åtföljs av en ”Grekisk temaeftermiddag” mellan kl. 14 och 16, på Medelhavsmuseet i Stockholm.

Det speciella med årets evenemang är att man, efter de två inledande programpunkterna, läsning av ”texter från det antika Grekland” (Kristina Adolphsson) och ”Marbles Reunited – Ethical and Architectural Issues” (föredrag av Tom Flynn), förflyttar hela mötet till Konstakademien, ett stenkast bort. Där kommer Hans Henrik Brummer att kåsera om gipsavgjutningar av klassiska verk. Hedersordförande Sture Linnér står sedan för de avslutande orden.

Jag kan själv inte närvara på grund av uppdrag på annat håll, men upplägget låter onekligen värt en resa.

 

En vit lögn?

I dagens SvD skriver Barbro Santillo Frizell, föreståndaren för Svenska Institutet i Rom, om en tankeväckande och för många troligen omskakande sanning – den gängse bilden av den ”marmorvita” antiken är en lögn. Man har sedan ganska länge vetat om att de allra flesta skulpturer, om inte rent av varenda en, i själva verket varit målade, därtill i oväntat starka färger. ”Det kanske mest häpnadsväckande”, skriver Santillo Frizell, ”är inte att all antik skulptur en gång var bemålad, utan att ledande konstkritiker och museiförmedlare lyckats undanhålla denna kunskap från den vanlige besökaren.” Jag kan även tycka att ett visst ansvar ligger på skolorna – jag är övertygad om att många av oss fått med sig den marmorvita bilden därifrån (i den mån ens skola över huvud taget intresserade sig för antik bildkonst, vill säga). I vilket fall som helst finns det ofta alldeles uppenbara rester av färg kvar, såväl på fristående statyer som rester av tempelutsmyckningar, och med hjälp av modern teknik har man nu lyckats bestämma de ursprungliga färgernas sammansättning relativt exakt. Steget till att ge sig på att rekonstruera de antika konstverken kom sedan naturligt, och organisationer som Stiftung Archäologie har under de senaste årtiondena gjort stora framsteg inom området.

Michelangelos David, avtäckt 1504

Varför kom då idealet att vara vitt och inte målat? Teorin är att när man grävde fram antika skulpturer under renässansen hade det mesta av den ursprungliga färgen försvunnit. Inflytelserika konstnärer (to say the least) såsom Michelangelo, Canova och Bernini tog dessa ”vita” skulpturer som förebilder för sina arbeten – Michelangelos ”David” i Florens är ett väl så tydligt exempel. Idealet befästes sedan av den antika konstvetenskapens starke man, J. J. Winckelmann, vars Geschichte der Kunst des Alterthums utkom 1764. I denna fastlägger han ”den vita marmorskulpturen som uttryck för den ideala skönheten. Med upplysningsfilosoferna knyts estetik, etik och politik samman och den grekiska skulpturen blir symbol för frihet och ett redskap i kampen för mänskliga rättigheter och individens frihet. Dessa idéer lade grunden till den konstinriktning som kallades nyklassicism.”

Jag upplevde själv utställningen ClassiColor – Colour in Ancient Sculpture på Glyptoteket i Köpenhamn 2004, och medger att det var lite omtumlande; kanske inte chockerande, men beskrivningar som  ”vulgära och smaklösa” låg nog nära till hands ett par gånger. Jag antar att det är en vanesak, men jag har svårt att släppa uppfattningen att den suggestiva kraften i det vita försvinner med färgsättningen. Man skulle kunna jämföra med en skräckfilm där man redan tidigt får se monstret. En gammal sanning är att den bästa effekten (oavsett om det gäller skräck eller någon annan känsla) åstadkoms av att åskådaren själv tvingas fylla tomrummet med sin egen fantasi, och själva föreställningen om ett fruktansvärt monster kan alltid vara värre än det man faktiskt ser.

Glyptotekets eget porträtt av Caligula, eller C. Iulius Caesar Augustus Germanicus, tillhör de skulpturer som fått nytt liv. (Ulrike Koch-Brinkmann, München 2003.)

Nästa stora sak inom forskningen är att ta itu med den romerska skulpturen; i vilken utsträckning kopierade romarna grekerna egentligen, och hur mycket var deras eget? Alldeles nyligen förevisades Augustus fredsaltare i Rom färgsatt med hjälp av ljuseffekter, till åskådarnas förtjusning och förundran. ”Det gick ett sus genom publiken när altaret gradvis ljussattes i starka klara färger. Den detaljrika frisen med blomsterornamentik fick en klarblå bakgrund som effektfullt kontrasterade mot den gröna växtligheten.” En sak som verkligen är synd är att SvD valde att publicera artikeln en vardag – illustrationen av det färgsatta Ara Pacis skulle varit mäktig att få se uppblåst till en helsida i tidningen. Nu blev det dessvärre mer av en ridiculus mus.