
Gemensamt för de olika instanserna av denna vandringsutställning har varit att museerna plockat fram exempel ur de egna samlingarna. Jag ser med spänning fram emot vilka just Medelhavsmuseet har lyckats plocka fram.
I all hast vill jag passa på att tipsa om en spännande och i högsta grad sevärd utställning som öppnar på Medelhavsmuseet i Stockholm imorgon. Utställningen, som bär namnet Vita lögner, vill upplysa besökarna om att den marmorvita antiken aldrig har existerat. Istället var marmor i princip alltid bemålad, ofta i starka färger. Utställningen visas i samarbete med Stiftung Archäologie, en stiftelse som gjort det till sin främsta uppgift att gräva vidare i saken. Jag har skrivit några rader om detta tidigare, och händelsevis skriver odiumhistoricum just idag några mer allmänt tänkvärda saker i ämnet — bland annat lanseras det nya begreppet antikbruk, ett begrepp som ”ger företräde åt de moderna ideologiska, politiska och diskursiva sammanhang som föranleder användningen av antiken.” För visst är den gängse bilden av antika skulpturer i högsta grad ett resultat av denna ”användning av antiken” — och en rätt seglivad sådan, åtminstone enligt min egen magkänsla. Denna får också medhåll av Fredrik Helander, museipedagog vid Medelhavsmuseet [SvD 101008]:
– Det går nästan inte att rå på. För om sanningen ska fram tycker alla att det är snyggare, det har blivit en del av den västerländska kulturella identiteten.
Allting invigs med en ”internationell temadag” imorgon lördag, då bland andra Barbro Santillo Frizell, chefen för Svenska Institutet i Rom, talar. Utställningen pågår mellan den 9 oktober 2010 och den 30 januari 2011. Guidade visningar äger rum på tisdagar & torsdagar kl 18.30, söndagar kl 13 och kl 15. [DN 101008 skriver också en presentationstext, vars kommentarer är läsvärda.]
9 oktober, 2010 at 8:40 e m
Förenklar vi inte åt andra hållet nu? Det finns ju exempel på både omålad och målad antik marmor inom både skuptur och arkitektur. Att säga att marmor i pricip alltid var bemålad är väl bara snäppet bättre än att tala om den ”marmorvita antiken”?
10 oktober, 2010 at 4:14 e m
Jag är inte så säker på det – jag var förbi utställningen igår, men hann inte i tid att gå in. Jag lyckades dock köpa utställningskatalogen och har läst ett par av artiklarna i den. Barbro Santillo Frizell skriver exempelvis (s. 43): ”Färgen, säger [Vinzenz] Brinkmann, är det yttersta skiktet sin leder oss visuellt in i formen och till förståelsen av verket; i Grekland hade man över huvud taget inte kommit på tanken att en skulptural utsmyckning, vare sig den är i terrakotta eller marmor skulle lämnas utan bemålning. En omålad skulptur var att betrakta som en ofärdig produkt och det är otänkbart att den skulle bli en konstnärlig norm. Han säger också att man inte kan förstå den antika skulpturen utan färger, vilket är provocerande i kulturella sammanhang där Winckelmann fortfarande är något av en ikon. För många var det ett beskt piller att svälja. Det var ju i Tyskland som idealet om den rena vita antiken först uppstod och odlades av ledande kulturpersonligheter som Winckelmann, Goethe och Herder.”
Har du lust att ge några exempel på omålad skulptur och arkitektur?
10 oktober, 2010 at 9:39 e m
Om jag har förstått det hela rätt så var tempelkolonnerna ofta omålade (med Parthenon som ett av flera undantag). Zeustemplet i Olympia hade kolonner gjorda av kalksten från trakten, men ett lager av ett slags vit stuckatur ovanpå, vilket fick det att likna högkvalitativ marmor. Och eftersom vit färg var vanligt även i dekorationerna så är det viktigt att skilja på ”omålat” och ”vitt”.
Följande sidor saknar tyvärr källhänvisningar till de relevanta passagerna:
http://en.wikipedia.org/wiki/Greek_temple#Colouring
http://en.wikipedia.org/wiki/Temple_of_Zeus
11 oktober, 2010 at 8:11 f m
Om jag minns rätt målade inte romarna sin marmor, och de var dessutom till skillnad från grekerna förtjusta i den vita carraran. Så det vita marmoridealet är ett arv från Rom, inte från Tyskland.
Grekernas målning av marmor vill jag gärna tänka mig som en konstnärlig utsmyckning i samspel med materialet. Jag är definitivt lekman på området, men ger inte de färgspillror som finns kvar belägg för att det handlade om en delvis transparent frescomålning snarare än ogenomskinliga lager av färg?
15 oktober, 2010 at 9:51 f m
Det ska erkännas att mina funderingar här var en reminiscens av gamle Ekelöf:
”Jag är fullt medveten om polykromifrågan i antiken. Men hur var dessa färger? klara, starka, overkliga, jag menar icke naturalistiska, lyskraftiga, ljusuppsamlande, mottagande (se egyptiska gravskulpturer). Vi ser nu hur den vita marmorytan absorberar ljuset. Men detta, marmorytans behandling var en grundning just för färgen. Hade det varit fråga enbart om /målade/ statyer, så hade de kunnat gå till väga som /målare/. Men förutsättningen för färgens liv var just den levande ytan inunder. Tag alltså ett antikt fragment och bestryk det exempelvis med prof. Westins ’människofärg’ (beskr. beskt av Egron Lundgren) och effekten även på denna sketna färg kommer att synas.” (Anteckningar ca 1955–1967, ur Skrifter 8. s. 138)
15 oktober, 2010 at 10:25 f m
Och vidare:
”Det som fransmännen kallar ’trompe l’œil’ existerade endast som efterapningskonst (se mosaiker och vad som finns av målningar). Antiken gjorde en levande grund (därav den oerhörda kunskapen i anatomi) och drog över den med en hud av färg som fick hela sitt liv av grunden. det var inte trompe l’œil men simulacre.”
Men det här inslåendet av dörrar som varit öppna sedan artonhundratalet är verkligen bisarrt. Redan romantikerna angrep det klassicistiska ”marmoridealet”…
16 oktober, 2010 at 10:31 e m
Hur statyer ska målas har vi annars ett exempel på här (även om det finns en del som menar att detta är en förfalskning i jugendstil):
http://bit.ly/7Ue8zk
11 oktober, 2010 at 10:27 f m
Tyvärr är Phrasikleia inte med i Stockholm. Nedan en ögonblicksbild från ett besök på Pergamonmuseet i Berlin i början av augusti i år. LR
Svenbros Phrasikleia färglagd
Jesper Svenbro, en av de aderton, har skrivit en bok om hur de arkaiska grekiska gravinskrifterna i sitt tilltal vänder sig direkt i första person till den som läser inskriften, alltså även till dig och mig 2500 år senare. Svenbro benämnde sin bok Phrasikleia efter den mest berömda grekiska sockelinskriften någonsin. Den stod på s 22 i Ponténs Lärobok i grekiska, som i decennier användes i det helklassiska latingymnasiet. Det var alltså där Svenbro f f g blev tilltalad av Phrasikleia:
”Jag är Phrasikleias sêma (tecken, gravinskrift). Jungfru kommer jag alltid att kallas. I stället för bröllop fick jag av gudarna detta namn”.
Namnet Phrasikleia betyder på grekiska ”den som talar om, visar hän på, ryktbarhet”. Nu är Phrasikleia aktuell igen. På Pergamonmuseet i Berlin visas fram till den 3 oktober en vandringsutställning som fått namnet ”Brokiga gudar. Färgen på antik skulptur”.
Glöm bort Winckelmanns marmorvita skulpturer! Arkeologen Vinzenz Brinkmann har på Phrasikleia-originalet i Aten identifierat 11 olika färgmedel, alltifrån röd och gul ochra till blytenn- och guldfolie. Ansiktsfärgen är blandad av 11 färgnyanser. På gipsrekonstruktionen i Berlin lyser ansiktet som målat porslin.
Brinkmann har alltså återskapat de arkaiska statyerna i all den färgrikedom som de enligt honom och andra experter ursprungligen hade.
I telefon med Svenbro från Paris är han inte särskilt glad över att se ”sin” Phrasikleia i denna grälla brokighet. Efter ett kort besök i museet skall jag försöka beskriva den rekonstruerade Phrasikleia: hon bär en vinröd, med geometriska band kantad, klänning (peplos). Rosetter, swastikor och stjärnor pryder tyget. Kring halsen en guldkedja med doftkapslar. En krans av vita lotosknoppar pryder det flätade bruna håret. En fast sluten blomknopp vilar i den utsträckta vänstra handen. Åskådaren förstår att Phrasikleia gick in i Hades med sin jungfrudom i behåll.
Är det så dessa arkaiska kouroi (gossar) och korai (flickor) såg ut den dag skulptören-målaren släppte ut dem i världen?
Ja, troligen var det så. Jag sympatiserar med Svenbros emotionella tveksamheter. Man står där häpen och tittar på Phrasikleias ansikte och läser nertill på sockeln hennes ”gravepigram”.
Antiken har stått upp ur sin marmorvita grav till en ny brutal grällhet.
Lars Rydbeck
16 november, 2010 at 9:11 f m
Där man polerat upp stenen som exempelvis på kolonn-trummor och romerska kopior av grekiska bronsskulpurer kan man anta att ytan lämnats obemålad. Jag har svårt att se att man målade marmorbasen som templen stod på.