Några dagar efter mitt inlägg om Noréns uppsättning av Orestien fick jag ett mail av Jan Stolpe, en av vår tids mest framstående översättare från grekiskan. Han ville göra mig uppmärksam på att man måste vara särskilt försiktig med Vertigos ”nyutgivning” av de grekiska tragedierna i svensk översättning, då det mycket väl kan vara så att dessa gömmer oegentligheter som man inte bör förbise — om man händelsevis är av uppfattningen att rätt ska vara rätt.

"Gunnar D Hansson är ingen akademisk akademiker, och det monumentala är inte hans format, trots några stora böcker och en näst intill ofattbar arbetsinsats på litteraturens områden."

Det visar sig nämligen att Stolpe nyligen har gått till botten med vad som egentligen har hänt med Erland Lagerlöfs Homerosöversättningar, och han är inte glad över sina fynd: ”Under hela denna undersökning har jag känt en stigande olust.” I artikeln ”Textens irrfärder”, i en festskrift till Gunnar D. Hansson, redovisar han fynden av denna undersökning, vilka jag helt kort ska referera i det följande.

I bakgrunden ligger det faktum att Stolpe själv är oförblommerat förtjust i Lagerlöfs översättningar — han kallar dem ”två storverk i svensk litteratur” och ”klassiker” — och att dessa i sin tur endast kommit mycket få läsare till del. I själva verket är det nämligen i en stor mängd olika bearbetningar (och urval) som de flesta har kommit i kontakt med ”Lagerlöfs” översättningar. Den förste att ge sig på ”originaltexten” var Einar Pontán, som först begränsade sig till att ändra ”några ställen” och ”vissa småord”, medan Stolpe i senare versioner kunde se tydliga spår av en ”normaliserande språkriktighetsomsorg”. Helhetsintrycket är dock att Pontáns revidering inte rubbar verkets grundkaraktär.

De riktiga problemen kommer med Gerhard Bendz ”mycket mer genomgripande och systematisk[a] bearbetning” av Lagerlöfs text. Bendz ”stilistiska ställningstagande”, som redovisades först efter att bearbetningen hade fått stark kritik, ”sätter nu sin prägel på hela verket”, enligt Stolpe, som även menar att Bendz avsikt varit att ”förflytta berättarpositionen tidsmässigt”. Med tiden kommer en rad nya versioner av ”bearbetningen” ut. Till slut, när Bendz passerar vad Stolpe kallar en ”kvalitativ gräns” (av de 331 rader som Odysséens sjätte sång består av hade Bendz tidigare ändrat drygt 150 — nu hade han gjort omkring 100 ändringar därutöver), kokar Stolpe över och blir, som han själv säger, ”rejält upprörd”.

Stolpe ger i sin genomgång många exempel på de ändringar han observerat. Jag ger här ett enda, som Stolpe själv menar ”kanske belyser processen”:

Iliaden 6.458: κρατερὴ δ’ ἐπικείσετ’ ἀνάγκη·
Lagerlöf 1912: men af hårdaste nödtvång
Bendz 1958 och 1959: men nödgad och tvungen
Bendz 1963: men tvånget skall råda

Föremålet för studierna: Erland Lagerlöf (1854-1913)

Nu kanske det är dags att återgå till själva kärnfrågan: vilka ändringar, rättelser och tillägg kan man egentligen tillåta sig att göra till någon annans arbete, samtidigt som man påstår att upphovsmannen fortfarande är densamme som förut? Stolpes svar är kort men kärnfullt: inga alls. Han menar att Lagerlöfs Homerosöversättningar borde återutgivas i sin ursprungliga form, dels för att ge honom upprättelse, dels för att texten är bra som den är. ”Ingrepp av det slag jag har undersökt är meningslösa. […] Det är ingen poäng att göra små ingrepp i dem [Lagerlöfs översättningar]. Att göra stora förstör alltsammans.” Han avslutar sedan sin text med följande ord:

… jag borde ändra mitt testamente och förbjuda alla ingrepp i min egen översättning av Platon. Håller den inte? Är den ålderdomlig? Har den ”friheter i fråga om ordföljd”? Då har jag ett förslag: gör en ny.

Det är således med kraft som Stolpe praktiskt taget avfärdar alla försök att ”bearbeta” äldre översättningar för att tillfredsställa en ny tids läsare. Jag kan inte annat än att hålla med; ibland krävs det en sorts ”startsträcka” för att komma in i ett främmande språkbruk, och det är inte mer än rimligt att detta även gäller en nu hundra år gammal översättning. Till saken hör också att Homeros språk också kräver en liknande startsträcka för studenter i grekiska, eftersom nybörjarundervisning i regel utgår ifrån en mycket senare språkform.

Vad gäller då med översättningarna i ”De grekiska tragedierna”? Utgivarna redovisar öppet att de ”har genomfört en varsam modernisering av texterna”, och därför borde vi kanske även här vänta oss ett resultat liknande det vi sett ovan. Å ena sidan rör det sig sannolikt om ganska stora förändringar kvantitativt sett; å andra sidan är jag lika övertygad om att de inte lagt ned i närheten av de oceaner av tid som Pontán och Bendz gjorde; vi befinner oss i en helt annan era nu, och utgivarna är definitivt inte några filologer av den gamla skolan. Utan anspråk på att urvalet skulle vara representativt för utgåvan som helhet gjorde jag en hastig jämförelse av Zilliacus översättning av Agamemnon (Väktarens introduktion samt Kassandra-passagen) i två versioner, originalutgåvan från 1929 och i Vertigos utgåva (2006). Resultatet? Det fanns inga förändringar överhuvudtaget. I jämförelse med Bendz behandling av Lagerlöf framstår Vertigo förlags behandling som varsam, minst sagt. Vi verkar således inte behöva vara oroliga för att Zilliacus, Collinder, Bæckström och Gullbergs texter ändrats alltför mycket. De stora tillkortakommandena med utgåvan är däremot, förutom det svårläsliga typsnittet, avsaknaden av radnummer (oumbärliga för filologer) samt att inte mindre än fem av Euripides tragedier och en med omdiskuterad upphovsman helt saknas: Herakliderna, Andromakhe, Hekabe, Elektra, Helena samt Rhesus. Kanske är det förlagets avsikt att minimera antalet översättare som ligger bakom denna egenhet? Till dess förtjänster hör däremot bland annat det nytillkomna efterordet (pdf) av Pär Sandin, tämligen nytillträdd ämnesföreträdare för grekiskan vid Universitetet i Bergen, tillika kommentarförfattare till Aischylos De skyddssökande.

PS. Under min läsning av Stolpes artikel slog det mig att jag hämtat denna blogues namn (liksom de flesta andra Homerosöversättningar jag har gett hittills) från en Bendz-utgåva. Dessa har jag någon gång dessutom, felaktigt, hänvisat till såsom ”Lagerlöfs”. I oro över att den ursprungliga ordalydelsen i värsta fall skulle vara en helt annan kollade jag upp den, och det visade sig lyckligtvis att (den väntade) ändringen endast är mycket liten: ”Bland de dödlige växlar ju segern.” Som en hyllning till översättarens arbete har jag därför även ändrat namnet därefter, och fixat till hänvisningarna. Det återstår dock att se om jag väljer Lagerlöfs eller Björkesons översättning framdeles.