I dagens SvD skriver Barbro Santillo Frizell, föreståndaren för Svenska Institutet i Rom, om en tankeväckande och för många troligen omskakande sanning – den gängse bilden av den ”marmorvita” antiken är en lögn. Man har sedan ganska länge vetat om att de allra flesta skulpturer, om inte rent av varenda en, i själva verket varit målade, därtill i oväntat starka färger. ”Det kanske mest häpnadsväckande”, skriver Santillo Frizell, ”är inte att all antik skulptur en gång var bemålad, utan att ledande konstkritiker och museiförmedlare lyckats undanhålla denna kunskap från den vanlige besökaren.” Jag kan även tycka att ett visst ansvar ligger på skolorna – jag är övertygad om att många av oss fått med sig den marmorvita bilden därifrån (i den mån ens skola över huvud taget intresserade sig för antik bildkonst, vill säga). I vilket fall som helst finns det ofta alldeles uppenbara rester av färg kvar, såväl på fristående statyer som rester av tempelutsmyckningar, och med hjälp av modern teknik har man nu lyckats bestämma de ursprungliga färgernas sammansättning relativt exakt. Steget till att ge sig på att rekonstruera de antika konstverken kom sedan naturligt, och organisationer som Stiftung Archäologie har under de senaste årtiondena gjort stora framsteg inom området.

david2

Michelangelos David, avtäckt 1504

Varför kom då idealet att vara vitt och inte målat? Teorin är att när man grävde fram antika skulpturer under renässansen hade det mesta av den ursprungliga färgen försvunnit. Inflytelserika konstnärer (to say the least) såsom Michelangelo, Canova och Bernini tog dessa ”vita” skulpturer som förebilder för sina arbeten – Michelangelos ”David” i Florens är ett väl så tydligt exempel. Idealet befästes sedan av den antika konstvetenskapens starke man, J. J. Winckelmann, vars Geschichte der Kunst des Alterthums utkom 1764. I denna fastlägger han ”den vita marmorskulpturen som uttryck för den ideala skönheten. Med upplysningsfilosoferna knyts estetik, etik och politik samman och den grekiska skulpturen blir symbol för frihet och ett redskap i kampen för mänskliga rättigheter och individens frihet. Dessa idéer lade grunden till den konstinriktning som kallades nyklassicism.”

Jag upplevde själv utställningen ClassiColor – Colour in Ancient Sculpture Glyptoteket i Köpenhamn 2004, och medger att det var lite omtumlande; kanske inte chockerande, men beskrivningar som  ”vulgära och smaklösa” låg nog nära till hands ett par gånger. Jag antar att det är en vanesak, men jag har svårt att släppa uppfattningen att den suggestiva kraften i det vita försvinner med färgsättningen. Man skulle kunna jämföra med en skräckfilm där man redan tidigt får se monstret. En gammal sanning är att den bästa effekten (oavsett om det gäller skräck eller någon annan känsla) åstadkoms av att åskådaren själv tvingas fylla tomrummet med sin egen fantasi, och själva föreställningen om ett fruktansvärt monster kan alltid vara värre än det man faktiskt ser.

caligula

Glyptotekets eget porträtt av Caligula, eller C. Iulius Caesar Augustus Germanicus, tillhör de skulpturer som fått nytt liv. (Ulrike Koch-Brinkmann, München 2003.)

Nästa stora sak inom forskningen är att ta itu med den romerska skulpturen; i vilken utsträckning kopierade romarna grekerna egentligen, och hur mycket var deras eget? Alldeles nyligen förevisades Augustus fredsaltare i Rom färgsatt med hjälp av ljuseffekter, till åskådarnas förtjusning och förundran. ”Det gick ett sus genom publiken när altaret gradvis ljussattes i starka klara färger. Den detaljrika frisen med blomsterornamentik fick en klarblå bakgrund som effektfullt kontrasterade mot den gröna växtligheten.” En sak som verkligen är synd är att SvD valde att publicera artikeln en vardag – illustrationen av det färgsatta Ara Pacis skulle varit mäktig att få se uppblåst till en helsida i tidningen. Nu blev det dessvärre mer av en ridiculus mus.